Han tänker väl på mig idag? Visst måste han det. Det har aldrig gått mer än fem minuter utan att jag tänker på honom, så en liten tanke kan han väl tänka om mig?

Vidriga dag, som aldrig varit såhär vidrig förut. Jag saknar inte honom. Det var inte tanken för två veckor sedan men nu är det tanken jag är så vidrigt, vidrigt kär i.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Lovisa gick precis och allt känns tungt igen. Varför påverkar det här mig så mycket? Hur kär var jag egentligen?

Han kommer inte skriva va?

Jag ångrade att jag frågade för hennes svar kommer vara den exakta sanningen och den vill jag inte veta av.

Nej, han kommer inte göra det.

Det var så rakt, så hårt, inte ens ett ”nog” liksom ”Nej, han kommer nog inte göra det”.

Åh, så mycket hopp som ligger i det ordet. Nog. Men det fanns alltså inget hopp. Han kommer inte skriva.

Det var okej att höra när hon satt där bredvid, men nu när jag är ensam igen så gör det så fruktansvärt ont. Det är lustigt att man glömmer hur ont det gör för det finns ju ingen värre smärta. Tänk att jag trodde att jag aldrig skulle ha såhär ont igen efter L, att det var för att det vi hade var så speciellt som det gjorde sådär ont. Jag har inte ens känt M i tre veckor och smärtan är jämförbar med den jag kände när det tog slut med L. Inte för att M betyder mer, tvärtom, för att det inte är någon jävla skillnad. Det var inget speciellt. Det kommer göra ont och det kommer gå över och det kommer komma en ny och det kommer också ta slut. Det kommer alltid att göra ont. Men det kommer aldrig vara speciellt.

Jag önskar att jag hade sagt att det är värt det för mig, men det hade varit att skuffa undan mitt eget värde. Vi kan inte ha något halvt, något på hans villkor. Jag är glad att jag kunde stå upp för mig själv där och då. Jag kunde säga det rakt ut till honom, för nånstans vet jag att om jag har såhär ont nu, hur ont hade jag inte haft om vi fortsatt längre? Jag är stolt för att jag sa det, men jag ångrar mig så bittert nu. Jag vill inget annat än att ha honom, eller nej, fel. Jag vill inget hellre än att vara hans.

Hans, och ingen annans.

Den tryggheten går inte att byta ut mot någonting i hela världen. Jag saknar den tryggheten och jag saknade den redan när jag hade den med L, det var därför det tog slut ju. Men med M tänker jag nu att den hade funnits om vi bara fortsatt. Det är klart jag tänker så nu. Man vill alltid ha det man inte kan få. Om jag verkligen hade velat vara med honom så mycket som jag tror nu, då hade jag aldrig kunnat säga de där orden till honom. Att det är sista gången vi ses och att han inte får säga att han kommer sakna mig. Jag är rädd att slitas ifrån en potentiell trygghet utan att ha en, ja, trygghet att falla tillbaka till. Eller en backup.

Lovisa sa att det nog är bra att ha någon sorts mur. NOG. För att ingen ens ska kunna göra en så ledsen, men om man har murar kan ju ingen heller göra en så glad. Gjorde han mig ens så glad? Är det inte bara så jag tänker nu för att jag saknar min potentiella trygghet? Jo, det är nog så. Nog! Det finns en chans, ett hopp, om att han faktiskt var den rätta.

Likes

Comments

Jag kan inte skilja kärlek från självskada.

Men samtidigt är detta kanske bra för mig? En trygghet på distans och tid för mig själv. Det kommer visa sig antar jag men just nu är han det finaste. Han är allt jag önskade att L var, hur ofta stöter man på en sån?

Gud jag vet att det här är fel fokus, det handlar nog inte ens om honom(?), det handlar om att jag alltid måste vara kär för att det är lättast att lägga tyngden där. Hellre ett hjärtekross än tusen saker att vara ledsen för.

Han kan få vara min sorg. Verkligen. Jag vet ju redan att han kommer såra mig, men det är okej för han kan få vara min själskada också. För det är väl kanske inte så stor skillnad mellan kärlek och självskada...

Likes

Comments

Du sa att det såg ut som att jag skulle börja gråta men jag försäkrade om att jag inte gråter över sånt här.

Jag vill att du ska veta att jag visst grät.

Jag vill att du ska veta att jag grät så mycket att det skvätte på kinderna när jag blinkade.

Jag vill att du ska veta att jag inte klarade av att duscha, jag kunde inte låta dig försvinna riktigt än.

Jag vill inte att du ska veta hur illa jag luktade när jag väl bestämde mig för att skölja bort din doft från min kropp.

Jag vill att du ska veta att jag ångrar den, duschen.

Likes

Comments

Kärleken är inte fin. Hur kan man påstå att något så dumt är fint? Jag tror inte på det. Det spelar ingen roll vad jag skriver för någon har skrivit det här förut, jag vet att miljontals har tänkt det. Precis som med kärleken, det spelar ingen roll hur starkt man känner för någon annan känner starkare. Vår kärlek var inte starkare än andras. Det var inte det finaste för kärleken är inte fin.

Man kan leva efter en och överleva flera men det kommer alltid sluta fult. Något som gör så ont kan omöjligt beskrivas som fint. Jag saknar honom och det fina vi hade var bara ett gift, en sup, för jag sitter ju här nu, inte hos honom. Jag vet att det inte ens hann gå nån tid men det bevisar bara hur rätt jag har.

Det värsta är att jag inte kan sluta tro på den ändå, jag trodde för några dagar sedan att det handlar om mer eller mindre bra matchningar, men jag har fel! För vi sög, men ändå är jag kär. Jag är inte kär i en känsla, inte en dröm eller bekräftelsen. Det är han. För fint är det ju som sagt inte, men HAN är det. Men å andra sidan är han inte kärlek.

Likes

Comments

Jag kom ett steg närmre nu. Jag föll långt, men föll upp om ni fattar. Och nu ska jag tillbaka. 1 boy down 100 to go. Älskar dig Nesma.
Jag skrev att man kan leva efter kärlek och till och med överleva en till. Det gör man ju, men det gör ont såklart.
Han var ett steg på vägen. Han var en lärdom och inget mer. Det spelar inte ens nån roll vad han såg mig som.

Likes

Comments

Jag får stress, jag klarar inte av att bo med mamma för hon är sjukt otrevlig och dampar på mig hela tiden och åh jag vet inte ens, hon drar ner mig så sjukt. Men liksom jag får inte bo hos pappa som det är nu med Mia men det är ju hon som FUCKING håller på?? Hon snackar om mig med Liv och Liv försvarar inte ens mig... Det är helt och hållet min familjs fel att jag mår som jag mår och INGEN tar ansvar? De kan skylla på att jag snart är arton men de har ju aldrig tagit ansvar?? Jag gör inte ens något mot Mia?? Det är hon som har problem ju? Jag har hormoner, ångest och depression. Vad fuck har hon att skylla på?

Likes

Comments

Jag blir så glad, jag kommer klara mig genom det här, det vet jag och jag vet att mina vänner finns här, det vet jag. Jag vet inte om min sida skulle tas men det handlar kanske inte om sidor? Jag vet att om bara några dagar är jag stark NOG, nog att kunna ta tag i lärarna, nog att kunna söka jobb. Bra nog att få ett jobb, en lägenhet. Bra nog. Det är faktiskt ett jävligt bra ord. Jag är bra nog. Och jag kommer lyckas i livet för livet handlar väl inte om målet utan om vägen dit, eller nån annanstans eller vad de nu säger. Just i denna sekund är jag tacksam över att jag känner den där lilla känslan av glädje och hopp i kroppen. Jag är tacksam att den är här nu oavsätt hur jag känner om två minuter.
För jag vet någorlunda hur jag ska ta mig fram, inte hur jag ska nå DIT, men hur jag ska ta mig fram i livet. Där tvivlar jag inte på mig själv. Jag vet att pengar kommer finnas för att jag jobbar HÅRT. Jag vet att jag inte tänker låta mig leva ett odugligt liv när jag har medlen för att leva hur bra som helst. Och jag vet att jag tar mig ur det här. Jag vet det men jag måste ge det tid. För det kommer inte lösa sig innan jag är fri och det är jag inte än på ett tag. Jag är fortfarande lycklig.

Likes

Comments