Beskedet vi fick i onsdags när Mighten var på återbesök hos veterinären var för mig kanske inte helt oväntat. Jag visste ju att den chansen fanns med tanke på vad bilderna visade när han behandlades.

Då hade jag ändå bestämt mig för att inte ge efter för uppgivenheten eller måla fan på väggen. Jag pratade lite med bekanta som har längre erfarenhet än mig av hästar och trots deras något dystra förklaringar ville jag inte riktigt ge upp hoppet.

Men sms'et jag fick på onsdagen i samband med ultraljudsundersökningen... Det var som om luften gick ur mig. Lite som att dra ur proppen när man tömmer badkaret. Jag blev helt tom!

Första vettiga tanken som jag är medveten om efter en stund var "stackars tjejerna" eftersom jag inte kunde följa med till kliniken denna gång. Är inte ofta jag inte är.med när Mighten ska till veterinären. Då åker hela familjen. Resten av dagen var mest ett kaos av tankar men hoppet, det var helt bortblåst. Det var liksom dödsstöten för den gnutta hopp jag hade.

Efter jobbet så tog jag bussen hemåt men efter samtal med den ömma modern så bestämdes det att jag skulle hoppa av vid stallet då dom var på väg tillbaka från manegen med den "lilla röda" efter några skutt på låga hinder. Den "lilla röda" hade skött sig bra, tuggat bra på bettet och varit allt igenom nöjd genom det lätta passet. Men jag hade svårt att riktigt glädja mig över att hon såg fin ut.

Väl framme i stallet gnäggade Mighten högljutt när jag kom runt hörnet så att han såg mig. Jag gick in till honom i sjukhagen, klappade och talade om hur duktig han varit trots att jag inte varit med. Kliade på hans favoritställen och han var mer kelsjuk än vanligt mot mig. Ni vet vi har ju en kille - kille relation mellan varandra och gosa är ju lite fjantigt. Så tittade jag upp och såg in i hans ögon och blev nästa kall i kroppen.

Gnistan som alltid brukar finnas där var borta. Inget av den det lilla trotset man brukar se där blandat med full i fan. Det var som att titta ner i en bottenlös sjö, och då slog det mig...han förstod. Han visste att det här besöket hade varit allt annat än bra besked. Sen tittar han sakta bort från mig.

Vad fan gör man? Jag fortsatte gosa med honom en stund och tankarna bara ramlade runt i huvudet på mig och jag blev faktiskt arg över faktumet att jag inte kom på något bra sätt att muntra upp honom på. Han suckar tungt och nästan uppgivet.

Trots detta var det dags att göra klart i stallet. Hästar skulle tas in för natten och matas. Resten av kvällen gick mest i moll. Ägaren Jeanette ringde och fick det dystra beskedet men vi hängde oss krampaktigt fast vid Cissis besked att hon skulle prata med en ortoped som är känd för att kunna göra underverk med hästar med den här typen av problem. Vi enades om att avvakta vidare omdömme från honom innan vi tog det slutgiltiga beslutet. Men det såg inte ljust ut alls och alternativen var få som vi såg det då och Jeanette såg situationen precis som vi gjorde. Mightens bästa var det enda som var viktigt här och beroende på ortopedens prognos såg vi egentliga bara två allternativ.

Torsdagen morgon. Vaknar upp av klockan och första tanken var "Näe, det här är inte okej. Det är inte okej någon jävla stans." och ilskan började välla upp inom mig. Har vi kämpat så här hårt, för att det ska sluta så här? All svett, tårar, all frustration hos vissa, blåmärken hos andra. Har vi lagt ner allt vårt engagemang bara för att nu bli snuvad på att en dag skörda frukten och få känna att vi lyckats ge Mighten ett hem där han känner sig älskad, trygg och mår bra. Ett hem där han kan känna tillit till de människor som finns omkring honom, där han blir lyssnad på. HAN är värd så mycket mer än att det ska sluta så här. Hans historia har kantats av div skador, flytt mellan nya hem då det inte fungerat. Den ömma moderns, Johannas och Evelinas ovillkorliga kärlek vid första ögon kastet ( jag såg honom som ett intressant projekt). Vi har varit såååå nära ( visar mellan tumme och pekfinger i ett nyp grepp) flera gånger att knäcka koden. Så jäkla nära. Å nu..... ?!

I hel..te heller. En så fantastisk individ som Mighten förtjänar ett öde bättre än det här.Men faktum kvarstod ändå, vi kan inte uträtta underverk. Och vi visste ju fortfarande inte vad domen skulle bli. Resten av torsdagen gick. Vardagen hade sin gilla gång och det väntade samtalet från ortopeden uteblev. Däremot blev den ömma modern kontaktad ang bokning av operationstid från kliniken i Malmö där ortopeden var stationerad. Hon fick då snällt förklara att vi inte tänkte "köpa grisen i säcken" utan dealen var att ortopeden skulle kika på underlaget och prata med veterinären för att sedan höra av sig till oss med en uppskattning oddsen för att Mighten skulle vara hjälpt av en ev operation. Lite snopet fick hon löftet om att ortopeden skulle höra av sig så snart han kunde.

Fredagen kom och jag och den ömma modern hade den dagliga kontakten då Evelina bästa kompis från galoppen skulle komma och våldgästa oss denna helg.

Imorgon är det årsmöte i Galoppsällskapet vi är med i och enligt Michelle så är dessa tråkiga som döden. Alternativet var att hon och Evelina skulle vara hemma hos Michelle eller hos oss. Och valet föll på hemma hos oss.

När jag sedan hade som mest göra på jobbet ringer den ömma modern. Kommer ödesbeskedet nu tänkte jag medan jag plockade upp telefonen.

"Ortopeden har ringt, och med det underlag och analyser Cissi skickade så säger han att Mighten med största sannolikhet blir återställd efter operationen, om dom inte hittar något annat som inte gått att upptäcka tidigare"

Va ?? Vänta nu, ta det där en gång till.

Den ömma modern berättade om samtalet och berättade att operationen var bokad och transporten sker nästa torsdag, Mighten är första patient fredag morgon och vi får hämta honom på eftermiddagen. Det är knappt så man vågar tro det är sant. Dock får man ha i åtanke att dom inte kan lämna några garantier. Men hittar dom inget annat än de man sett på röntgen och ultraljudet så är förutsättningarna stora att han ska bli helt återställd efter ingreppet.

Ägaren skulle underrättas, och den ömma modern sa att hon skulle nog inte klara av det samtalet, så jag fick ta även detta.
Hon svarade inte när jag ringde, men det gick inte lång stund innan hon ringde tillbaka.
"Sitter du ner?" frågade jag och svaret blev ja och hon riktade nog in sig på det värsta (förlåt Jeanette) Sen berättade jag den glada nyheten. Och ja, jag hörde stenen falla från hennes axlar.

Nu stundar en kort väntan tills han åker iväg för ingreppet, sen väntar 2 veckors boxvila, och sedan ungefär samma lugna igångsättning som förra sommaren när ryggen behandlades. Men det här börjar kännas vant. Men, det ska få ta tid och han ska få rätt förutsättningar att börja sitt nya liv.

Ett liv som vilken annan häst som helst, ett liv utan smärta.

Vi ser ljuset i tunneln, och det skiner ganska klart på Mighten. :)


Det var allt för denna gång, har ni orkat ta er hit så ska ni ha en eloge för det blev nog ganska långt.

Ha en underbar helg allihopa, ladda batterierna på bästa sätt.

Men framförallt, var rädd om er där ute.

//Christoffer

Ska vi försöka igen?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Med tårarna rinnande står Evelina utanför boxen där Herr Tapir väntar på att piggna till för hemresa. Snällaste goaste hästen torkar bort tårarna med mulen och försöker trösta.

Johanna går rödgråten ut med utrustningen till transporten och jag den ömma modern sitter helt tom på en bänk och försöker landa innan jag sätter mig bakom ratten för vår hemresa.

Bara en liten stund tidigare står vi i behandlingsrummet och ser hur det ser ut inne i knäna på vår ståtliga svartskäck.  Tom jag som lekman ser att det inte är bra!

Ja, det är alltså återbesöksdags för Herr Tapir. Som en kung klev han på transporten hemma. Vi blev en hel timma tidigare till kliniken!

Cissi tar glatt emot oss och ber oss gå upp till hältgången. Sen bär det av till manegen. Jag är inte nöjd..Cissi är inte nöjd!
Alexandra rider..säger att han känns bättre uppe på ryggen än vad han ser ut nerifrån. Tvärtom säger Cissi så ser han värre ut under ryttare.
In i behandlingsrummet för bedövning och sen upp till manegen igen. Han känns finare att rida nu och blir mer mjuk i sin överlinje.  Hältan är inte lika tydlig nu. Florian kommer och tittar men är inte helt nöjd.

In till behandlingsrummet igen för ultraljud. Båda knäna behandlades för 4 veckor sedan. Det ser ut som kaos i båda knäna. Massiv inflammation som borde gett med sig. Snäll häst som inte bråkat blev omdömet! Det borde han gjort för han har ont...rejält ont och hela tiden.

Båda veterinärerna tittar och båda konstaterar..vi kan inte hjälpa honom mer. Han måste opereras om han ska bli bra.

Oddsen går inte att säga. Vem vet vad som kommer hittas i leden?  Florian har sin teori men plåtarna skall skickas till den absoluta experten för omdöme.
Som han ser ut just nu räcker det inte ens med vila i ett år. Han har ont, han har besvär.

Medfött fel eller uppkommet under tidiga år säger Cecilia. Helt enkelt otur med generna. Detta har alltid funnits där och spökat. 

Evelina gråter, Johanna gråter och den ömma modern gråter. Cecilia vet inte i vilken ordning hon ska trösta men bedömer nog att Evelina behöver mest tröst.  Till och med den luttrade Florian ser lite tagen ut där Evelina står bredvid honom med stora tårar trillandes.

Till slut tar vi oss samman för att åka hem. Som en Kung kliver han på transporten och vi rullar sakta hemåt.

Nu väntar samtal med försäkringsbolaget. Cecilia ska prata med ortoped och sen får vi se vad oddsen blir.  Mightens ägare är självklart informerad. Inte lätt att komma med såna besked till henne!
Tillsammans får vi sen besluta hur det blir!

// Den ömma modern som är helt känslomässigt utmattad ikväll!

Ganska nöjd kille efter att ha blivit riden av Alexandra som jobbar på kliniken.

Lite sederad inför ultraljudet.

När husse kom gåendes gnäggade det högljutt. Kom hit..jag har nåt att berätta såg husse i ögonen.

Likes

Comments

Solen skiner, marken är torr och tussilagon står i backen. Det är vår och säsongen har äntligen börjat.

Full av förhoppning kliver jag på fordonet som skall föra mig till lördagens träning. Men först tar vi vägen om Hindås och hämtar min nya kompis Julius. Cool kille det där och vi kom genast bra överens.

Vi snackade ihop oss på vägen till Säve och kom fram till att han skulle vara cool kille och jag den lite tuffa.

Idag stod licenskurs på schemat för Joanna och själv skulle jag kvala. Men kom igen.....Första träningen på 3 månader! Jag måste få busa.

Tydligen var jag lite för mycket...enligt tränarna. Jaja....kanske håller jag mig på marken nästa gång.

Mitt röda sto fick djupvågsbehandling innan träningen och fick stanna hemma. Evelina fick därför låna dressyr hästen Ior för att träna sitsen. Han är stor och ståtlig men kanske inte så så snabb. Dock visade han upp sina fina gångarter, en fin ökad trav och samlad galopp. Några piaff steg och lite fina sidvärtes rörelser klämde han in emellan. Men han var duktig och kämpade på och Evelina satt kvar. 😄

Allt som allt en lyckad träning i härligt vårväder.

/Spider den förskräckliga.

Kom ihåg...hos oss på Ponnygaloppen är alla ponnyekipage Välkomna!

Lite blandade bilder på mig och Joanna från lördagen.

Tack till Lizette och Carroll och Den ömma modern som fotade!

Hasse, som är husse till Ior fotade honom och Evelina in action och bilden utanför banan togs av den ömma modern. Hade jag inte gillat ston så mycket så hade jag kanske stött på honom....för schnygger det är han! Tänk vad Iors matte Sophia måste vara stolt!


Likes

Comments

Idag taggar vi första galoppträningen för säsongen. Med i transporten är, min broder från en annan moder, Julius.

Återkommer senare med rapport från dagen.

// Spider

Likes

Comments

Visst är det märkligt att komma till Fredag och närma sig veckoslutet utan att egentligen veta hur det gått till?

Den här veckan är en typisk sådan. Swoosch så försvann dagarna!

Måndag: Mighten sätts igång ytterligare och Johanna mumlar om att han känns konstig. Jag kan inte se något direkt på honom.

Evelina tar ut den lilla röda på en joggingtur. Ja, Evelina springer och Flippelina hänger på vid sidan om. En mycket populär aktivitet för henne och nyttig för dem båda.

Detta är även dagen då sjukhuset ringer för andra gången och ombokat det akuta besöket för att bedöma Evelinas handleder. Ny tid bokas den 29 mars och således får hon vänta 6 veckor på ett akut besök!

Tisdag: Kastrering slags för tre av våra fertila honkatter. Inköp av spånpellets, kutterspån, Tjernobylmorötter och lite annat efter en katastrofal omväg till foder butiken då Johanna inte läser vägskyltar.  😉

Onsdag:
Jobbnatt för den ömma modern så lååång sovmorgon. Döttrarna tar snällt nog stallet själva och jag kan gotta mig hela dagen hemma.

Johanna gnölar om att Mighten känns konstig. Suck!

Evelina ramlar av Flippelina som bråkar ute och studsar runt på bakbenen. Nog för att hon behöver muskler rumpan men kanske inte på det viset.

Torsdag:
Evelina har ett besök på Ögonmottagning på sjukhuset för att kolla upp varför hon tappat 60% av synen det sista halvåret. Den prövade fadern åker med för modern behöver SÖMN.
Inflammation på synnerverna lyder domen och synen har gått ner till 30% på höger öga. 😐 Detta missade för 4 månader sedan och sen följde de upp 3 månaders för sent. Troligen massiv insättning av kortison men det behöver diskuteras med hennes andra läkare.

Johanna får sällskap ut med Mighten och Amanda konstaterar att han inte alls ser konstig ut. Genast känns han bättre även för Johanna. 😉

Fredag: Det blåser halv storm, regnar och är soligt samtidigt. Den ömma modern väcks av telefonförsäljare...INTE populärt!

Johanna roat sig på smärtcentrum och i väntan på henne så tränar Evelina som en vild gnu på övervåningen. Mage och kondition gäller idag.

Om några timmar väntar stallet och ridning för tjejerna och jag...den ömma modern får skitglad som vanligt. 

Men skål på er allahopa för det är Fredag och jag är ledig!

//Tjohooo från den ömma modern.

Bifogar lite bilder från alla möjliga tillfällen...och ja där är en Islandshäst med. Vackra Verdandi som ägs av Josefin som driver turridning. En klar favorit för Evelina.

Likes

Comments

Ser ni den oljade blixten på banan? Vad är det? Vem är det? Rör den sig snabbare än ljuset? Men vänta...det är Spidermann...The Amazing Spidermann med Joanna på ryggen....vilket ekipage! Publiken vrålar och marken skakar av all energi och förväntning .

Vilken speed , vilken grace....vilken vacker häst! Ja, jag tror det kommer låta ungefär så. 🐴

Ljuset är tillbaka, fåglarna kvittrar, luften vibrerar och här är JAG. Stiligare än någonsin och helt redo att starta årets galoppsäsong. Det spritter i hela kroppen när jag tänker på att träningen närmar sig.

Nästa vecka är det dags. Då tar Joanna sin ponnyryttarlicens och rider upp samtidigt som jag springer för att kvala. Spännande!

Matte har jagat ordentlig utrustning till mig och nu skall bara tävlings dräkten beställas så är allt klart.

Jag har smygläst på FB och ser att de söker hästar i min storlek till Derbyt på Jägersro...de firar ju 100 år där i år. Det är inte Kentucky men ganska nära och ett bra ställe att få in en hov på. Prata lite med de andra kusarna och bara visa upp mig lite. Ni vet...bli en snackis innan det blir allvar....

Så glöm inte....nästa vecka bloggar jag igen om vår första träning! Och glöm inte heller....Alla är Välkomna att galoppera med oss på de olika galoppbanorna! 🐴

// The Amazing Spidermann 👅

Måste ju bifoga lite bilder på mig själv iförd den nya stylade utrustningen. 🐴

Alltså....de tvingade mig att bära Mightens och  Filippas täcken! Vilken fräckhet!

Likes

Comments

Det är dags att sätta igång våra hästar på allvar nu. Filippas har lagt på sig ganska bra efter att hon gick ner så galet mycket i vikt i vintras. Musklerna kommer ta tid att bygga, men hon är pigg och har mer ork än på länge. Det blir blandad kompott för att få henne stark igen.

Cantring på travis, lite markarbete, kravfria turer i olika gångarter samt lite longering och tömkörning och inte minst skogspromenader vid hand. Då snackar vi rätt ut i skogen bland stock och sten. Långt från vägar och stigar.

Mighten är nu igång så smått han med. Tanken är galopp på Söndag för att sen vara fullt igång den 22. Tjejerna tycker att han är knagglig i backarna fortfarande men själv tyckte jag att han så jämnare ut i skritten. Det blir en tur i närliggande paddock nästa vecka så vi verkligen ser hur han rör sig. Hans humör är det dock inget fel på för på fredagens tur gjorde han ett katthopp utan dess like och Evelina höll nära på att ramla av. Och skjuta rygg det kan han. Jag har aldrig sett en häst så högt ovan mark på det viset han gör.

// Den ömma modern som faktiskt äntligen tror att våren är på väg. 😊

Filippas var först ut den härliga fredagseftermiddagen. Men hon var mest intresserad av att äta.

Efter mycket möda och stort besvär är tränset äntligen på. Hon gjorde det inte lätt för Evelina idag.

Oj....Hon hade visst lämnat lite lucern rester. Eftersom hon har haft magsår i vinter så är det viktigt med lite mat i magen innan träningen. Hon tar det på allvar. 😉

Den lilla röda vet vad som gäller när galopputrustningen kommer på. Hon kan knappt vänta.

Efter ett krävande pass på Flippelina kommer så turen till Mighten. Johanna frestar den bantande stackaren med en tuss hö och näsan blir jättelång. ❤

Eftersom Herr Tapir gärna trampar av sig skorna i hagen är det boots på. Men vid ridning g behövs dem inte. Härligt geggiga är dem.

Han hade lite bråttom iväg och en skrattande Evelina hade svårt att ta sig upp. Här spelar hennes reumatism in. Det är svårt att vara smidig när allt är stelt och gör ont. Tur han är snäll ändå! ❤

På väg ut i härlig vårsol. Och jo..han är rund men han har tappat en del märker vi på sadelgjorden. Nu är det mest fluffig vinterpäls....hehehe. 😉

Likes

Comments

Likt en rituella dansande hövding i Amazonas djungler står jag utanför mataffären och stampar med fötterna och plockar med händerna över väl valda delar av kroppen. Jag ser i ögonvrån hur människor runt om ger mig blickar i ögonvrån och en och annan suckar säkert och undrar om vem som helst får gå lös?

Nej jag försöker inte dansa regndams....absolut inte. Jag försöker inte heller frambringa solen genom magiska formler och danssteg. (Det skulle iofs behövas). Jag vill bara få bort lerkokorna under sulorna och plocka bort det värsta höet från hår och kläder innan jag ger mig in i lokala matbutiken för att inhandla lite föda till människorna i vår familj. Det är lixom ett desperat försök att smälta in bland den vanliga befolkningen. Ibland gör jag mig till och åker hem för ombyte för att röra mig som en vanlig person i samhället, men oftast hinner jag inte. Livet med häst (ar), innebär att dygnets timmar inte alltid räcker till nämligen. Javisst vi är flera stycken runt våra hästar men allt tar tid ändå. Men vem försöker jag lura egentligen? Doften avslöjar mig...och skiten. Jag fattar inte dem som klarar av att hålla sig snygga och rena i stallet?

Ibland är jag sådär äckligt duktig och SR till att kylskåp och skafferiet är välfyllda och att det finns färdiglagad mat för flera dagar. Men oftast inte! Därav mina tillsynes rituella dansmoves utanför ICA. Ooops..familjen behövde visst äta idag med!?


Med värmeslag, förfrysningsskador eller med risk för drunkning i hällande ösregn tar vi oss till hästarna. Vissa dagar riskerar vi att blåsa bort, men hästarna skall skötas och motioneras. Höpåsar skall packas och boxar skall mockas. Vi blir skitiga, våta och skorna är fulla med lera....ja i vissa fall blir skorna kvar i leran och vi hoppar vidare på ett ben.

Brutna ben, sårskador eller influensa...Inget hindrar vår väg till de fyrfota vännerna.

Sååå...är vi besatta vi hästmänniskor? Jag är ganska övertygad över att en hel del "normala" människor tycker det. Med all rätt faktiskt.

Jag tillhörde de "normala" människorna under ganska många år men så blev vi med häst och vips var förvandlingen ett faktum. Helt plötsligt är det normalt med vatten dunkar höpåsar portabla klubbor och ridspön i bilen. Hur noga vi än dammsuger så dyker det alltid upp hösten och kutterspån i huset. Det ligger ofta en hovkrsts i fickan eller en kvarglömd morot i bilen.

Bilen..ja den är ju ett kapitel för sig! Hur bär man sig åt för att hålla den ren och skräfrir? Letar vi riktigt noga kan vi säkert hitta nödproviant för 4 i den. Har inte alla en nutellaburk i baksätet?

Nå gott folk.....är vi besatta eller är det bara jag som är spritt språngande galen? I så fall bjuder jag på det!

// Den ömma modern som spekulerar lite idag.


Likes

Comments

Igår Söndag fick Herr Tapir Äntligen gå ut i hagen till sina kompisar. Efter 10 dagar i box och liten sjukhage alldeles ensam var det efterlängtat.
Han har skött sig över förväntan vår ståtliga svartskäck.
Nåja...På lördagen slet han sig två gånger när vi skulle mysa och borsta ute i vårsolen. Jaja..han sprang bara några meter bort till kompisarna. 

Innan det var dags att gå ut i stora hagen så skulle han och Evelina ut på en uppsutten tur i skritt. Oxå den den första på ett tag. Snäll kille skötte sig utmärkt  trots halv storm ute. Tyvärr kändes han fortfarande lite knackig i backarna tyckte Evelina, men det kan ju vara ren stelhet efter 10 dagars vila på begränsat utrymme. (hoppas)

Det var 4 nöjda hästar som återförenades i en hel flock igen och det känns så skönt att slippa se Mighten stå ensam.  Nu väntar en successiv igångsättning där vi får se hur han fungerar innan det är dags för nytt besök på HKF.

Elisabeth i stallet tog den här bilden på Söndagen och ja...ordningen är återställd. 😃

Johanna och  Christoffer fångade flocken på bild. ❤

Likes

Comments

Dessa underbara hästar har man många bilder på❤ //Evelina

Likes

Comments