View tracker

Den lilla röda har nu haft semester i 8 dagar.  En högst ofrivillig sådan från hennes sida.  Det här med vila och att gå i hagen utan arbete är inte hennes grej. Hon är nu sur och irriterad, så efter lite funderande så kommer Evelina börja rida på Onsdag. Bättre en glad ponny under ryttare än en sur i hagen. 😊

Skären till klippmaskinen är inskickade på slipning och så fort de kommer tillbaka blir det klippning av ett stycke rött sto och en liten vit diva. Båda har fått massor av päls även om den vita divan mest ser ut som en fluffboll.

Provsvaren från kolla masken kom tillbaka med resultat ingen mask. Just nu går hon med på höjd giva hösilage och så får hon Lucern morgon och kväll samt att vi ger nytt kraftfoder med mer protein. Förhoppningsvis ger detta resultat. 🐎

// Den ömma modern som funderar på hur man inte kan vilja ha semester?

Mighten han vet hur man slappar på semestern, men Filippas  vet hur man är snygg. 😉🐴🐎

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Så var det Söndag igen och dags för hårdträning. Jag har bestämt mig för att verkligen ta tag i mig själv och träna bort "vinterpälsen" runt magen.

Då Filippas har gått på ofrivillig semester fick jag idag sällskap av  Herr Tapir till banan. Då det ju är ponnygalopp det handlar om (för tillfället) så gick han idag under en ny kategori.  Maxad E ponny!  Mycket taktiskt och jag tror inte någon genomskådade den lilla bluffen.

Intet ont anande klev han på transporten utan att bråka. Tror inte han vågade annat. Han vet att jag bitit honom i skinkorna annars.

På väg till banan snackade vi ihop oss  och jag nämnde lite diskret att han ser ut som ett havande kylskåp i kroppshyddan. (hehe)
Lite stött blev han väl men tog det som en hel häst. 

Idag var jag stark. Idag  var vi ett jag o Joanna! Jag vet att jag är snygg och vissa transportsträckor vinkade jag till publiken som den utställningshäst jag är.
Mighten gjorde bra ifrån sig han med, men mellan er och mig......han måste vara den fetaste häst som någonsin beträtt banan. Hmm?!  Men han jobbar på det. 🐴

Min matte och hennes ömma moder hade jobbat under natten och var gött mosiga i huvvet men trots detta så demonstrerade den ömma modern hur man bäst monterar ner ett staket på 1/4 dels sekund. BRAK, och med utslag på richterskalan stöp hon baklänges ner i backen. Som en strandad val låg hon där med benen i vädret och sprattlade. Allt stannade upp och ett unisont skratt klingade över Säve. Själv trodde jag att ögonen skulle ploppa ur och jag knep med svansen för att inte kissa på mig.
Det dröjer ett tag innan jag erkänner bekantskap med den kvinnan igen. Den hårt prövade fadern skyndade fram för att bärga den sprattlade valen men staketet ligger i sorgliga rester på marken och påminner om eländet.

//Spider på god väg mot högform.

Likes

Comments

View tracker

I mitten av maj 2013 var det dags att lämna tillbaka Evelinas foderponny Vanessa och därmed började vi leta efter en ny ponny. Alla hästsidor luslästes varje dag och plötsligt var hon bara där. Filippas!

Ett rött sto som inte såg mycket ut för världen på annonsens foto, men som ändå hade något som lockade. Hon fanns tom i samma stad så den ömma modern mailade intresse och svar kom omgående. Vi var välkomna till fodervärdarna för provridning.

En tunn arabkorsning med de vackraste ögon mötte oss. Inte de flottaste gångarterna men trevlig ponny med något speciellt. Vi bestämde oss på stående fot men väntade tills vi kom hem igen med att meddela att vi ville köpa.

En solig dag den 1 juni kom hon så till oss och lyckan var total. Jag tror att Evelina och Filippas hade kemi från första stund.

Den lilla röda är ju ett sto med humör och mycket egen vilja. "Kan själv" kallar en av tränarna henne. Evelina var bara 9 när vi köpte henne och rätt grön själv. Lägg sen till att även Filippas var grön o det blev en knepig kombination. Utöver det är den lilla ponnyn även mycket känslig. Det har varit tidskrävande att lura på hur hon behöver ha det för att funka bäst.

Flertalet hästkunniga människor har ojjat sig genom åren och talat om att det inte är en lämplig ponny och att vi borde sälja och skaffa nytt.
Men NEJ det funkar inte på det viset när man vet att man hittat rätt häst! Då får det ta tid istället. Hon är "farlig" har vi hört och ja det är inte kul när hon står på bakbenen,men Evelina är inte rädd och har velat kämpa vidare.

Med en annan ponny hade hon nog klättrat i klasserna....men hon hade inte lärt sig rida på samma sätt. Nu har de tillsammans hittat vägarna och tillsammans har de utvecklats. Evelina har lärt sig otroligt mycket på vägen och tack vare att hon valt att vänta in Filippas så är deras relation hur stark som helst. Evelina har nu en ponny som kan gå genom eld för henne. Det är stor och innerlig kärlek dem emellan och den är livslång!
Filippas är en retsticka men hon är även oerhört kärleksfull och vet när Evelina har sina dåliga dagar. De dagarna ger hon sin matte extra mycket kärlek och styrka. Andra dagar är de som ett gift gammalt par och smågrälar mest hela tiden.

Med en ponny som Filippas kan Evelina inte luta sig tillbaka och åka häst. Hon måste vara ständigt närvarande och lyhörd. Filippas kommer fortsätta testa av o till det är jag säker på. Hon kommer att protestera när något är fel och vi måste lyssna. Det är väl som vilket förhållande som helst egentligen, det måste jobbas på hela tiden för att fungera.

Tack vare att Evelina är liten till växten har hon ett tag kvar att rida henne, men det lilla röda stoet kommer inte att säljas vidare. Så länge som vi bara har möjlighet kommer hon stanna i vår ägo. Det blir att försöka hitta en annan ryttare till henne när den tiden kommer och då gärna en som vill rida riktigt fort på galoppbana.

Philia är ett av de fyra antika grekiska orden för kärlek. Philia i Aristoteles Nicomachean etik brukar översättas som tillgiven hänsyn eller "vänskap" Filippa betyder även "vän till hästar", hästvän.

Kärlek är det vi känner till Filippas och Kärlek är det hon ger!

Likes

Comments

Den lilla röda har tunnat ut lite för mycket de senaste veckorna. Innan har hon varit i perfekt form så lite nervösa blir vi när det gått så här fort och när pälsen tappar glansen. Äter det gör hon men inte hur mycket som helst. Som det är nu har vi ökat upp till hennes maxgiva.  Mer äter hon inte oavsett.

Kolla masken är nu inskickat som första åtgärd och med utökad analys för att utesluta. Ger inte detta något blir det att försöka med lucern och kanske byta till ett mer proteinrik kraftfoder. Inte för att hon äter några stora mängder av sådant men lite kanske det hjälper.

Normalt sett blir hon tunnare frampå vårkanten men då hägrar ju snart gräset under tre månaders bete och då vet vi att hon äter upp sig hur snabbt som helst. Nu blir det långa månader om vi inte hittar orsaken.

Nåja en sak i taget får vi kolla. Kanske kan Mighten dela med sig av sitt överskottshull?  Han äter bra mycket mindre än Filippas men växer ändå konstant om magen känns det som. 😉

//Den ömma modern som trots allt uppskattar en lättfödd häst och som längtar helt galet mycket efter sommar, sol och grönt gräs.

Översta bilden fann jag på FB och jag svär på att  det är så Mighten gör när vi inte är hemma! Det är enda sättet att förklara hans växande mage trots den mängden mat han får.

Likes

Comments

Advent är här och som den stjärna jag är lyser jag klarast av alla. Hela mitt inre jag är fullt av välvilja och godhet så här när det närmar sig jul. Matte är så stolt över mig och öser extra mycket kärlek över mig såna här dagar.
Nåja igår fick jag en skopa ovett när jag försökte smita ur boxen. I rent oflyt fick hon tag i min grimma och stängde in mig igen. *surar*
I övrigt har jag varit exemplarisk under veckan och bara slängt av Joanna en gång. Hon är verkligen en fighter och jag beundrar henne skarpt även om jag inte skulle drömma om att säga det till henne.
Idag var det galoppträning på bana igen och det gillar jag verkligen. Jag rör mig som en oljad blixt. Ja, ungefär som Fantomen. När han rör sig står blixten stilla!

Jag har insett att min satsning mot toppen och Kentucky Derby kommer kosta en del och därför ska jag extraknäcka hos Tomten i år. Johanna och Evelina hjälpte mig att prova arbetskläderna idag. Skickar några bilder som smakprov .

Från mig till er alla....bilder på MIG !

// Spider

Slänger in några bilder på mina bästisar Filippas och Mighten samtidigt.

Likes

Comments

Vinden tar tag i manen när den svarta hingsten sträcker ut sin smäckra kropp i full galopp över ökensanden. Flickans blonda hår glänser i ökensolen  och tillsammans är de ETT.
Värmen är het och hingsten likaså. De andra ädla springarna har inte en chans att hänga med när han sträcker ut och ingen är lika snygg som han.

Eller ja...hmmm...nu friserade jag verkligheten lite kanske. Eller va...säger ni mycket?! 😳

Nåja...min karriär som fullblodsgallopör är nu påbörjad.  Respektingivande tog jag över på sandbanan igår när mina korta ben gick som trumpinnar över den våta och tunga sanden i den högst modesta gråa novemberdagen.  Jag  bestämde mig på tidigt stadium att ge Joanna en ärlig chans att styra runt mig i ljusets hastighet och hon hakade på med ett leende. Det är tåga i den tjejen. Jag har verkligen gjort mitt bästa för att skrämma skiten ur henne, men ändå ger hon sig inte. RESPEKT!

Efter 3 varv var jag tvungen att avsluta..min vinterpäls är lite väl fluffig just runt magpartiet och så ville jag ju inte trötta ut Joanna helt så här första träningen. Man är ju en gentleman!

Lite stelbent  följde jag med Filippas när hon skulle tävla idag. Men kul att det händer  saker så gäller ju att visa framhovarna. Sen uppskattar ju Filippas mitt kungliga sällskap  och det vill jag ju inte förneka henne. 🐴

Nä nu ska jag mumsa i mig lite förträffligt hö och en giva hästamix innan det är dags för skönhetssömn.

Gnägg på er!
// Spider 

Likes

Comments

Japp det är jag det! 93 cm över manken är det jag som bestämmer. Stora som små viker undan när jag kommer i närheten. 

Iförd mitt zebramönstrade fleecetäcke glider jag runt helt lugnt och värdigt på tävlingsplatser och träningsbanor medans de större ponnysarna och storhästarna slänger sig åt sidorna med svansen mellan benen. Mer än så behövs inte! Hehe! 🐴

Vad gör jag då på dessa platser när jag inte finner intresse i att ens ha en ryttare på ryggen undrar ni kanske?
Jo, först och främst är jag med som stöd till Filippas.  Hon ogillar att åka själv i transporten och gillar mitt sällskap rent generellt  Själv gillar jag att visa upp mig. 😎
Mina år som utställningshäst och avelshingst sitter i helt enkelt. 

I Söndags var vi i Borås på hopptävlingar jag och Filippas.  Hon hoppade och jag var snygg...nåja jag måste ju erkänna att hon är snygg hon med. Fattas bara annat som  min flickvän!
Hon gjorde ett bra jobb på tävlingsbanan och själv minglade jag med Carolina som jag bodde hos innan jag flyttade hem till Johanna. Vi hade ju inte setts sen jag flyttade därifrån och glädjen var stor. Jag ställde till och med upp på några selfisar.  🐴

En bra dag helt enkelt!

//Over and out från Spider!

Likes

Comments

Som den Kung  jag är så bör jag behandlas royalistiskt. Matte ser alltid till att jag har det bästa och tas om hand med silkeshandskar. Nåja...JAG ser ju till att det blir på det viset. Det är ju inte mer än rätt menar jag!

Idag skulle så Filippas på Spa.  Vattenträning och solarium stod på agendan. Susanne som driver Ale Häst Spa , och har sett att jag är av nobel  börd, gav mig speciell inbjudan att följa med tidigare under hösten. Tack och lov för dessa royalister som ser hur ädel jag faktiskt är! Susanne äger ju och tränar fullblod så klart att hon känner igen en blåblodig häst när hon ser en. 

Först var det Filippas tur och jag stod nyfiket kvar och väntade. Bra att ha en försökskanin så vi vet att det är säkert för mig. Hon var först lite tveksam men Susanne och Lotta var så trevliga att hon följde med dem. Vattnet var varmt och det var skönt att röra på sig sa hon. Det var nästan så jag tänkte springa efter henne och gå med i.
Efter hon hade tränat i det varma vattnet så fick hon sola solarium och så var det min tur.

Lite läskigt var det att gå i poolen och varför gick ingen människa med mig i? Hallå....jag är kunglig och så hovrade alla ovanför mig?

Jag plumsade i men herregud....jag tror någon försökte dränka mig? Nänänä...det är för djupt...gör o. gör rätt.  Jag må vara rund om magen men matte säger att det är vinterpäls och ingen simring!

När vattennivån var passande traskade jag glatt i. Skritta? Nä du...ska jag träna ordentligt.  Upp med farten på bandet bara så jag kan springa. Yes! Nu snackar vi!
Efter en stunds arbete blev min kungliga lekamen varligt tvagad och sen fick jag stå under solen för att torka.

Allt som allt  en riktigt bra dag!

//Spider som faktiskt är fluffig av päls och inte av för mycket god mat.

Mitt snygga sto Filippas.  Vilka former...vilka ben...vilken hållning.

Mitt Kungliga jag! Vilken hållning...vilka ståtliga öron och vilka fantastiska kurvor på kroppen!

Här solar vi tillsammans och för effekten skull får ni bild på mig både framifrån och bakifrån.

Tack Ale Häst Spa för Kunglig behandling! 🐴🐴🐴

Likes

Comments

Av många kan jag nog ses som lite kall och hårdhudad, kanske till och med känslokall. Men det är jag inte.
Jag berörs precis lika mycket av det som händer och sker runt omkring mig och mina nära och kära, jag tillåter bara inte mig själv att yttra det på samma sätt som alla andra. För någon måste ju vara den där lugna trygga punkten som alla andra kan ty sig till när det stormar, när något ledsamt händer eller för den delen vara den med båda fötterna på jorden när något positivt händer och alla andra år så glada så dom knappt kan sitta still.

Men just nu gråter mitt hjärta inombords, och jag fylls av ett enormt tomrum. Varför? Varför fick inte våran älskade Seawolf fortsätta att förgylla vår vardag, reta gallfeber på oss genom sina otaliga hyss. För att inte säga alla rymningsförsök när man skulle släppa ut hundarna på baksidan. Han satt där som en liten ninja bakom gardinen och lurade, eller så satt låg han och lossades sova på golvet en bit bort. Och precis när hundarna passerat dörren så for han iväg som en oljad blixt ut genom dörren. Nu ska ni inte tro att han smet ut i trädgården för att försöka hinna hoppa över vårat 60 cm höga staket och ut i vida världen. Nej då, han sprang raka vägen in i våran kattgård vi byggt på våran tomt, hoppade högtidligt upp på sin favorit sten och satte sig för att blicka ut över trädgården och såg så där överdrivet nöjd ut med tillvaron. Så man behövde ju inte hetsa upp sig direkt, om det nu inte var en av de där otaliga gångerna man skulle iväg och som vanligt var lite sent ute.

För några år sedan beslutade vi oss för att prova på det här med kattuppfödning, och valde då rasen Helig Birma.
Seawolf var en egen "produkt" och hans livs historia kan göras lång, väldigt lång för han har verkligen lämnat tydliga avtryck hos alla i vår familj, även om han sågs som Evelinas katt. För ingen kunde konka runt på honom, hängandes över hennes axel som en halvdöd fisk och ändå vara hur nöjd med livet som helst. Plockade någon av oss andra upp honom så började han slingra sig som en ål och skulle ner på golvet till varje pris.
Väl på golvet så "svimmade" han på plats och flöt liksom ut på något magiskt sätt till att bli nästan tre gånger så stor som han egentligen var.

När han föddes där på vårkanten 2013 så blev ju första problemet "Vad ska dom heta" och jag vet inte hur många namnförslag övriga familjen kom med. Oftast brukar man välja ett tema som kattungarna döps efter, och när vi grälat rätt länge så släppte jag bomben. Temat skulle vara ubåtstyper. Hur coolt är det kan man kanske undra, men när jag nämnde tre ryska ubåts typer "Whiskey, Seawolf och Akula så blev de ganska snabbt accepterade av de övriga. Ganska tidigt så stod klart att han Seawolf) i kullen om 3 killar inte var som alla andra kattungar. Visst var han full med bus, svimmade precis som vanligt mitt i allt för att sedan stensova som en gris. Var det någon katt som hängde i gardinerna behövde man inte undra, det klart att det var Seawolf, för var det någon av kattungarna som hade rävar bakom öronen så var det oftast han som var den skyldige.
Tanken var inte alls att han skulle stanna kvar hos oss utan han och hans bröder annonserades ut som brukligt är, men av någon anledning var det ingen som fastnade för honom.
Tiden gick och det fanns tillfällen då jag allvarligt var beredd att betala för att någon skulle ta honom, för han var precis överallt och ingenstans samtidigt. Och han gjorde det alltid med glimten i ögat. Man säger även att någon är "smidig som en katt" Inte Seawolf, han var nog den klumpigaste katten jag träffat på under alla de år jag har haft katter. När vi flyttade till vårt nuvarande tvåplans hus, så var orosmomentet staketet uppe på övervåningen. Vi funderade mycket runt om vi skulle fösöka täcka för spjälerna då det alltid fanns risk för att någon katt i ett obevakat ögonblick skulle få för sig att springa mellan där och ramla ner och göra sig illa.
Vem tror ni det var som trillade ner från andra våningen efter att ha stått och lekt där uppe och fått för sig att titta fram mellan spjälorna? Jo precis, det var han. Inte en gång, utan två gånger.
Han älskade platser som var lite svåråtkomliga och var högt ovanför golvet. Vet flera tillfällen som han satt nedanför en IKEA garderob och kikade upp på överdelen där det fanns en perfekt lucka som enbart var gjord för honom att sitta och spana ifrån. Han måttade länge o väl, och man sa till honom varje gång att det inte var lönt. Lyssnade han? Inte Seawolf inte. Däremot lossades han bli ointresserad tills man lämnat honom ifred. Ibland kunde han t o m kosta på sig den vilseledande manövern "stryka sig mot benen" samtidigt som han högtidligt talade om att han var totalt övergiven och den ensammaste katten på hela jorden samtidigt som han svimmade vid ens fötter.

Han blev lite lugnare med åren men rymningarna ut i trädgården gjorde han till en konst.
Han älskade att vara ute i kattgården, och ligga utsträckt i hela sin längd i gräset. Bara han hade sällskap av de övriga katterna. Och lyckligast var han när vi i familjen satt där ute och njöt i solen. Då var han i himmelriket.

En annan av hans egenheter var att han kunde ha legat hos oss och kelat i soffan, för att plötsligt gå ut i köket och äta. Rätt vad det var kunde han komma på sig själv med att han var ensam där ute och satte genast igång och jama ungefär som att han satt fastklämd med svansen i någon dörr. Han gav sig inte heller förrän man började locka på honom, och när han väl hittat oss la han sig bredvid en och krävde gos, samtidigt som blicken talade om för en att han bara helt plötsligt hade blivit helt övergiven där ute i köket.

Var Evelina sjuk var han först att hoppa upp i sängen och lägga sig hos henne. Gjorde enbart kortare äventyr efter mat och "toalett" besök, möjligen att han kom till någon av oss andra och ville ha lite kärlek innan han gick tillbaka till Evelina och passade henne.

Men allt det där ändrades så plötsligt igår när både jag och den ömma modern såg hur svårt han hade att andas, och jag misstänkte det värsta från början utan att säga det högt. Men han var i så pass dåligt skick att vi insåg att vi måste åka in med honom.
Så 22:30 packade jag in honom i bilen för färden till Blå Stjärnan, och någonting sa mig att han nog inte skulle följa med hem efter detta besök. Jag ringde även in till Blå Stjärnan och förvarnade att vi var på väg in då det var så pass sent på kvällen, och dom sa att dom skulle förbereda vår ankomst och att det bara var att ringa på klockan.
Väl framme slussades vi snabbt in till ett rum och efter att jag lämnat all nödvändig information så sa man att veterinären strax skulle titta på honom, samtidigt som båda djurvårdarna sneglade på honom där han satt i buren med bekymrade miner. Det var nog inte tänkt att det skulle vara så uppenbart, men igår var det inget vanligt besök och jag la märke till det direkt. Man bad mig även att öppna på buren lite och sedan hålla i en tratt som skulle se till att han fick extra syre medan vi väntade på att veterinären skulle bli klar med sin nuvarande patient. Ett par minuter senare så kom även veterinären som utan ansträngning konstaterade att han var kraftigt andningspåverkad och bad mig berätta lite om Seawolf och varför vi var där. Jag berättade så gott jag kunde för honom lite vilken förändring vi sett på honom och efter det så hade han bara två huvud teorier, där den ena var mindre trolig utifrån min beskrivning av förloppet (lungorna) och det andra mer troligt utifrån uppvisade symptom (hjärtproblem av något slag). Efter att ha lyssnat på lungorna och försökt lyssna på hjärtat ( vilket inte gick då han var så pass andningspåverkad att han inte kunde höra hjärtfrekvensen. Sen började han prata med mig om både det ena och det andra, men just där och då stod tiden helt stilla, och jag lyssnade bara på en bråkdel av det han sa tror jag. Jag blev helt tom och det enda som jag kunde tänka på var "va fan, hur ska vi förklara det här för Evelina?" Hon visste nämligen inte att jag akut åkte ivåg med Seawolf till djursjukhuset. "Vad händer om han dör inatt?" "Hur fan tänkte jag här ärligt talat??" Å det var nog det som skrämde mig mest där å då, tänk om jag måste förklara för Evelina att han är borta och hon gavs inte ens chansen att säga ett sista hej då.

Jag vet att jag satt upp handen mot veterinären där han stod och försökte förklara sin plan. Där och då stannade nästan mitt hjärta och tankarna formligen flög genom huvudet på mig.

Så tittade jag på veterinären och förklarade med halvbruten röst att "Vi har gått igenom exakt samma sak med en av våra tidigare katter, och vi vill inte dra ut på Seawolfs lidande längre än nödvändigt. Ge mig din bästa gissning på vad det kan vara, och din gissning på vilken prognos han kommer att få, vad som går att göra åt det och vilka garantier du kan ge för att det kommer att fungera". Han blev nog lite tagen på sängen för han var tyst en lång stund innan han svarade.
"Utan ytterligare undersökning kan jag inte ge dig någonting, men det du beskriver runt er förra katt, så låter det tyvärr väldigt likt det Seawolf uppvisar nu, och ska jag våga mig på en gissning så är det nog tyvärr någon form av hjärtproblem. Men jag skulle åtminstone vilja prova med röntgen och ultraljud, har han vätska i lungor eller buk vill jag även försöka tömma honom på den och så vi åtminstone stabiliserar honom. Därefter kan jag ringa dig imorgon så kan vi diskutera vidare vad vi kan göra" Efter att ha funderat över all information jag fått så sa ja okej till hans förslag, och han sa att man skulle lägga in honom på IVA för att kunna säkerställa att han syresatte sig bra i väntan på röntgen.

När djursjukvårdarna kom tillbaka med syre buren han skulle få tillbringa natten i, så hade man med sig det sedvanliga papperet med kostnadsförslaget på den föreslagna behandlingen som vi diskuterat. Däremot var jag inte alls beredd på frågan ja fick av dem. "Om det är så att han skulle drabbas av hjärtstopp inatt, vill ni att vi försöker med HLR då, eller ska vi hjälpa honom att somna in så smärt fritt som möjligt?"
Åter igen frös tiden, och jag blev helt tom...vad fan ska jag säga? Åter igen gnagde det i mig att vi valt att inte säga något till Evelina innan hon somnade om våra misstankar. Vad säger jag?!
I samma stund så jamar Seawolf och tittar mig rätt in i ögonen. Den blicken....Man har ju ofta hört att vi människor endast använder en bråkdel av den kapacitet som vår hjärna faktiskt har. Men då Seawolf och jag tittade så upphörde allt annat runt omkring oss att existera. Jag såg hans tunga andninngen, hans ögon såg....trötta ut och någonstans så väcks tanken, näe, då är det kanske inte tänkt att han ska fortsätta finnas hos oss. Han kanske är för illa däran, och varför då dra ut på det hela ytterligare.

Så ja tittade på djurvårdaren och sa, Nej, jag vill inte det. Då känns det som att han är i så pass dåligt skick att det nog är mer av egoistiska aspekter jag skulle vilja säga till er att göra vad ni kan. Är det så att röntgen och ultraljudet visar det jag befarar så känner vi nog in det är bättre att han får somna in också, vi orkar inte göra samma resa igen med ytterligare en katt som får hjärtproblem och sedan trots medicinerin snabbt försämras ännu mer, då är det bättre att han bara får somna lugnt och stilla

Resan hem var lika lång tung som det var mörkt ute, jag tog på mig min "lugna fasad" och ringde den ömma modern och berättade lite kort om vad som sagts, eller åtminstone det jag kommer ihåg har sagts. Hon var förkrossad även om även hon delade mina misstankar om Seawolf.
Väl hemma diskuterade vi lite runt hur vi skulle göra beroende på diagnos.

Efter en timme ringde veterinären och meddelade att man fortfarande inte var helt säker på vad det var, men man hade konstaterat vätska i bukhålan och man såg vissa förändringar på hjärtat som normalt inte borde vara där. Han ville dock att deras hjärtspecialist skulle få titta på bilderna innan man bestämde nästa steg. Jag sa dock att utifrån vad han sa och hans bedömning nog lutade mer åt att vi inte skulle välja att behandla med tanke på tidigare erfarenhet, men att vi skulle avvakta specialistens utlåtande åtminstone.

Det blev inte mycket sömn inatt, mycket tankar och funderingar. Gör vi rätt? Väljer vi rätt? och den ständiga funderingen, hur ska vi förklara för Evelina?? Hur orättvist livet kan te sig. Och någonstans där mitt i alltihopa så försöker jag någonstans stålsätta mig för vad jag är rätt säker på kommer att komma.
Jag bestämde mig för att jobba hemifrån idag, och även att ta lite sovmorgon då det blev långt in på småtimmarna innan jag kände mig redo för sängen.

Rätt skönt att kunna fokusera på jobbet lite, det håller alla de andra tankarna borta, åtminstone tillfälligt.
Men den ofrånkomliga punkten där Evelina måste få veta kom ju till slut. Och inte helt oväntat fick jag tala om det för henne. Hon vart så förkrossad som jag förutsett, men kände ändå att jag behövde förklara minst lika mycket om hur jag och den ömma modern funderade. Tårarna bara forsade där hon låg i sängen och fattade knappt vad som hänt, varför det hände. Men jag är otroligt glad samtidigt att jag inte behövde ge henne beskeded att han redan fått somna in.

När veterinären sedan ringde och lämnade status rapport samt frågade om vi var okej med att man gick vidare med undersökningen då man ännu inte fått alla provsvaren samt man inte helt säkert konstaterat att det var hjärtproblem så blev mitt svar "nej, vi vill nog inte gå vidare faktiskt. Det du berättar nu känns allt för tydligt igen med vår gamla katt och vi orkar inte göra den resan igen. Speciellt med tanke på hur pass mycket sämre han blev när man satte in medicinerna på bara tre dagar. Så vi vill faktiskt att han ska få somna in, lugnt och stilla"

Vi ville ha lite betänketid om vi ville vara med när han somnade, och hur vi skulle göra med kremeringen, så hon sa att hon skulle ringa tillbaka runt 12. Allt det här gjorde ju även att vår övriga planering för dagen gick helt i stöpet. Den ömma modern ville inte följa med och vara med när han somnade, men Evelinas svar var tvärsäkert ja när jag frågade henne.

Jag och ömma modern åkte iväg till tippen för att tömma den halvfyllda hästtransporten, då hon och Evelina behövde transporten imorgon. Vädret som kommer norrifrån visade sig även ställa till problem, så vi fick även försöka planera in att skifta till vinterdäck.

På väg in till djursjukhuset så släppte vi av den ömma modern och Johanna i stallet innan jag och Evelina åkte vidare för att ta ett sista farväl av vår älskade Seawolf.
Dom hade förberett allt på bästa sätt, så räkningen var redan reglerad med försäkringsbolaget. Därefter fick vi gå in till ett särskilt rum där man hade placerat Seawolf, som blev väldigt glad över att vi kom och krävde massor av kärlek.
En stund senare kom veterinären med alla sprutor och hon frågade även om vi hade några speciella önskemål innan han somnade in, och berättade även vad som skulle hända och i vilken ordning. Noga med att fråga ifall Evelina var okej med det.

Så Seawolf fick somna in i knät på Evelina, och vi var nog väldigt nöjda med att få tillfället att säga ett sista farväl innan han vandrade vidare till katthimlen.

Brustet är mitt hjärta i dubbel bemärkelse, av saknad efter denna underbara katt men även över att Evelina är så ledsen. Tomrummet han lämnar efter sig är obeskrivligt.

Men imorgon är jag mitt vanliga jag, den lugna, trygga famnen man alltid kan krypa in i när det stormar eller händer något ledsamt. Den där "känslokalla ni vet.


Var rädd om varandra.


//Christoffer

Likes

Comments

Att komma med i tidningar är ju alltid kul och spännande, och att komma med i en av Sveriges största ridsports tidning är ju hur coolt som helst. Tjejernas stora engagemang i helgen tyckte jag behövde lite uppmärksamhet, dels för hur duktiga dom är ryttare och ponnysar, men även för deras stora hjärta. Så vi skrev ihop en liten text till Tidningen Ridsport och skickade med några bilder i hopp om att tjejerna skulle kunna få lite uppmärksamhet.

Och det fick dom minsann idag!

Länken till artikeln i Tidningen Ridsport

// Från den stolta stora systern Johanna

Likes

Comments