View tracker

ja det vill ju alla. Men vissa kan inte det. Jag är en av dom. När jag var yngre, eller ja fram till för 1,5 år sedan hade jag jätte svårt att somna. Kunde ligga i timmar och bara snurra fram och tillbaka. Sedan jag blev sjuk 2012 har det ändrat på sig. Jag somnar men kan inte sova en hel natt utan att vara uppe och vandra.

Somnade ganska omgående igår kväll, typ22.00-22.30. Vaknar vid 04.00 klarvaken. Jätte roligt, not. Sitter nu med dagens första kopp kaffe och klockan är bara 04.47. Väldigt frustrerande. Vill ju sova som alla andra. Dagen kommer att bli lång i alla fall så mycket kan jag säga.

Finns en liten bidragande orsak till att jag inte kan sova, vissa gånger kan saker göra att det inte funkar med sömnen, vilket troligen är så för alla. Oroar mig för tre vänner som är ute på lite vift, p.g.a.. sjukdom. Oroar mig för dom och för den som är sjuk (som jag inte känner) men känner så mycket med dom anhöriga, då dom ligger mig varmt om hjärtat alla tre.

Igår kom första licens ansökan in till klubben (Mönsterås Ridklubb). Det var en ny medlem som sökte licens för oss, och inte vilken medlem som helst utan en tjej som legat mig varmt om hjärtat i många år nu. Jätte go ung tjej med framtiden för sig på tävlingsbanan. Skall bli så roligt att hon kommer rida för oss nu.

Sedan skall man inte prata om hennes mamma, men god vän och stöttepelare för mig, utan henne hade jag nog gott under p.g.a. av min sjukdom. Hon har alltid funnits där, oavsett om jag skiter i att kontakta henne, vill prata eller bara gapa, skrika eller gråta. Sådana vänner skall man vara rädda om, dom växer inte på träd.

Kan nog säga att jag har ganska många vänner och bra vänner, men det är få som ställer upp i vått och torrt för en. Oavsett hur jag mår. Vissa finns alltid där för en medan vissa finns bara när man mår bra. Sedan finns det dom som tagit avstånd helt och raderat ut mig från sin vänskapskrets p.g.a.. min sjukdom. Jag vet att dessa vänner inte är mycket värda, men man blir ledsen när det kommer fram.

Kan nog säga att det finns fyra som hela tiden funnits för mig i mitt närområde tre av dom är vänner jag håller väldigt kärt, den fjärde finns där, men som jag själv valt att sätta åt sidan. Finns många anledningar till varför jag gjort det, och vilka kommer jag inte gå in på. Dom andra tre ni vet vilka ni är och gör ni inte det så är det upp till er.Två av er kommer nog att läsa detta och veta att det är ni, den tredje läser bara här sporadiskt. Så det är inte säkert att den personen ser det. Men hen vet.

Sedan har jag vänner som alltid finns där fast inte i mitt närområde, utan gamla goa vänner sedan jag bodde i Täby. Finns speciellt en person som räddat mig många gånger från att gå under. Den personen kommer aldrig att läsa här, men hen vet att så här är det. Varit många nätter som denna personen legat vaken och pratat med mig via sms när jag varit nere på botten, och faktiskt fått upp mig till ytan igen. Denna personen var den första jag pratade med den gången jag tänkte ta livet av mig, det var så nära då. Så generellt sett kan jag säga att utan hen hade jag troligen inte levt idag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

börjar knacka på min dörr tror jag. Har ju inte många år kvar att leva enligt släkten på mammas sida. Tänkte mycket på det när Mamma dog 1999. Sedan har det legat i dvala under åren, men nu har det börjat påminna mig igen.

Anledningen till detta är att min gammelmormor, mormor och min mamma, alla har dött vid 53 års ålder. Jag har ju inte så många år kvar dit. Så mycket jag vill hinna göra och se. Det blir ju inte lättare heller när man inte mår 100. Mår ju inte bättre precis av att ha detta hängande över mig. Men det är väl bara att acceptera att läget är som det är.

Många kommer nog att säga det kommer inte hända dig...varför skulle det inte göra det? Tre generationer redan så varför skulle det helt enkelt stoppa nu? Ingen som kan svara på det, och inte jag heller. men kommer att försöka hinna med en del saker utifall det nu skulle komma att bli så.

Ja jag är rädd för att dö, inte kunna vara med se och höra vad som görs osv. Inte kunna få vandra i vår vackra natur, gosa med mina underbara djur. Det ända jag vet är att jag kommer att få träffa Busan och Shady igen, om det nu kommer att ske vid 53. Annars får jag vänta till tiden är inne.

Jag tror på ett liv efter detta är helt övertygad om att det är så och att vi levt en eller flera gånger tidigare. Jag tror även på spöken, ufon och det mesta övernaturliga. Har varit med om och sett alldeles för mycket för att kunna dra ett sträck över det. Sanndrömmar vet jag existerar för jag gör det själv. Har drömt så många gånger om saker som slår in som man aldrig kunnat gissa sig till. Döden bla. på folk som inte ens varit sjuka och dött och jag har drömt om det. Det är läskigt, man kan inte styra över det. Vill inte ha dessa drömmar men tyvärr inget jag kan bestämma över.

Jag känner också av om hus är snälla eller inte. Vet att det låter konstigt, men så är jag. Kan läsa av djur (ibland) som varit med om traumatiska saker och kunnat berätta för ägarna om vad som hänt. Prickat rätt flera gånger.

Alla sådana här saker är inget man gör på beställning eller känner av på beställning, det bara kommer över en. Något jag dock skulle vilja kunna är att prata med djur ordentligt. Finns så många lurendrejare i detta. Tyvärr. Tänk att kunna prata med ett djur som har ont och den kan tala om det för en så man kan hjälpa det direkt.

Konstigt folk har hört av sig om att vilja ställa frågor till mig, nu när jag sa att det var ok så är det ingen som vill fråga något. Ha det gott alla.

Likes

Comments

View tracker

är det ju nu. Trodde aldrig jag skulle få sådan respons för min blogg när jag startade den i slutet på förra året som jag fått. Jätte roligt att folk faktiskt läser om det tragiska jag trotts allt varit med om. Men tanken var att folk skall kunna se mig med andra ögon och kanske förstå varför jag kan bete mig som jag gör ibland. Nu är allt inte en orsak av detta, men ligger i grund för mycket av vad som hänt och händer.

Fått förfrågningar om jag inte kan ta en frågestund här....och visst kan jag det. Har ni frågor så får ni mer än gärna ställa dom här. Ni skall veta också att jag kommer godkänna frågorna innan dom läggs ut här. Vissa saker kan få mig att må väldigt dåligt och det kan faktiskt vara frågor som jag varken kan eller vill svara på.

Sammanfattning av 2014 kan sägas varit både upp och ner. Mycket ångest och otroligt mycket byråkrati skit som vi har behövt tampas med, men visar sig till slut att vi hade rätt och dom andra fel. Nu lägger vi det bakom oss och jobbar vidare.

Har funnits en del höjdpunkter också, först och främst födelsen av vårat älskade barnbarn Elwira. Nicklas har startat upp ett företag som gör lysande resultat från dag 1. Jag själv har faktiskt varit ute och tävlat för första gången på 16 år. Är super nöjd med mina resultat som blivit i stort sett precis utanför placering hela tiden. Nu blickar vi framåt och hoppas på att 2015 kommer bli ett mycket bra år på alla sätt.

Likes

Comments

är väl alltid så att varje person tycker sina sjukdomar är dom värsta som finns. Men jag kan nog säga att ha en Mamma som är paranoid schizofren är nog det värsta man kan ha. För det är just den sjukdomen min Mamma hade. Att hon var psykiskt sjuk det visste vi ju, men inte vad.

Hade nog aldrig fått veta det heller om inte min ena son blivit diagnostiserad med biopolär sjukdom (efter trauma). Hans psykolog på öppen vården hjälpte mig att få lite insikt i min Mammas sjukdom, då hon även gick på samma öppenvård som min son.

Hennes journal var enormt tjock. Ju tjockare desto sjukare sägs det och det stämmer. Var väl på grund av hennes sjukdom som mitt intresse för psykiatri växte. Utbildade mig ju till undersköterska inom psykiatrin 2009.

Till att börja med när jag flyttat till henne på 80 talet, så tycker jag att hon var rätt ok i sitt mående, men blev värre och värre med åren. Hon kunde bla. inte vara ute bland folk, råkade dom titta på henne eller stöta till henne så fick hon sådana utbrott att hon flög på människorna. Många gånger man var och skulle handla som hon gick till attack och man fick helt sonika leda hem henne. På den tiden gick hon på öppenvården i Danderyd och jag personligen tycker inte att dom hjälpte henne på rätt sätt.

Det ända dom hade i huvudet var att få tillbaka henne ut i arbetslivet. Hon jobbade som kassörska på Domus i Täby Centrum. Vissa dagar fungerade helt enligt skolboken, men vissa dagar bara stämplade hon ut och gick hem, eller ringde dom efter mig och jag fick hämta hem henne.

Till att börja av min tid i Täby bodde även min syster där, men hon flyttade tillbaka hit till Småland i mitten av 80 talet och då blev jag ju ensam med henne.

När jag gick på Finsta fungerade det ganska bra till och från. När det var som värst så kom jag hem fredag kväll med en väska med smutstvätt syrran stod i dörren och väntade på mig med en väska rena kläder. Bara vända och åka tillbaka till skolan igen. Pallade inte att vara hemma med henne.

Vissa dagar/veckor/månader kunde vara helt underbara med henne. När hon mådde bra. Men minsta hon blev sämre så fick jag ta skiten och skulle bara finnas till hands 24 timmar om dygnet. Oavsett om jag jobbade eller vad jag än gjorde. Detta var extremt jobbigt.

Hon fortsatte ju även under denna tiden att träffa polisen hon träffade när hon bodde i Fisksätra. När han skulle komma till henne, så söp hon sig full, och jag fick inte gå ut från mitt rum, knappt jag fick gå på toaletten. Var extremt jobbigt.

Var vid dessa tillfällen jag tog till musiken och mitt ritande. Kunde sitta i timmar med musiken och rita, bara för att slippa höra dom. Hem till kompisar fick jag inte gå för henne, hon kunde ju behöva mig. Vilket aldrig hände. Att mina vänner ens stod ut med att ha mig som vän fattar jag inte. Men dom gjorde det och några av dom har jag tom. fortfarande väldigt bra kontakt med och vi träffas. Vissa tappade jag kontakten med, men åter funnit dom bla. genom Facebook. Vissa andra har jag hittat tillbaka till på annat sätt.

När jag sedan flyttade tillbaka till Småland och blev sambo med min make, så trodde jag att nu slipper jag allt detta. Mamma var ju trotts allt kvar i Täby. Men den lycka som får vara... hon bestämmer sig ju då för att flytta tillbaka hit också.

Det var då syrrans och mitt riktiga helvete började. Ner flyttar en Mamma som är om än mycket sämre psykiskt än vad hon någonsin varit i Stockholm. Nu tar dom ju faktiskt henne på lite mer allvar. Lägger in henne och börjar kolla av hennes mediciner bla. Om dom gör några ändringar eller höjningar vet vi inte. Även öppenvården ser till så hon får samtals terapi en gång i veckan hemma hos henne. Kändes bra att inte behöva ha henne ute så mycket bland folk.

Det är nu som vi börjar märka av också att hon faktiskt är paranoid. Brusade det lite i telefonen så var hennes telefon avlyssnad, hon plomberade sin ytterdörr varje gång hon gick ut för att ha koll på om någon varit inne hos henne när hon var ute. Vissa gånger kunde hon ringa och vara hysterisk att det faktiskt varit någon där, hennes plombering var ju borta. I dessa fall tror/vet jag att ingen varit där utan antingen hade hon glömt eller inte satt fast det ordentligt bara.

Både min syster och jag fick ju barn i denna vevan. Jag en son och hon en dotter. Till att börja med så gick min son bra att tycka om och kunna få vara hos henne, men när min systers dotter föddes så var det bara hon som existerade. Det är då hon tala om att hon hatar allt vad karlar är, stora som små. Att hon redan här också berättar för mig (inte min syster vad jag vet) är att hon aldrig ville ha barn själv, (tack för den) för hon var så rädd att hon skulle få en pojke. Nu hade hon ju turen att jag var flicka kan man säga.

Förlåt nu syrran att du får veta det här på detta sättet, har aldrig sagt det till dig men känner att jag måste berätta, när Mamma blev gravid med min syster var hon (enligt henne själv) hysterisk över att hon skulle behöva få ett barn till och att det kunde bli en pojke denna gången, så hon ansökte utan Pappas vetskap om att få göra abort. Men hon fick avslag, hon hade inga bra grunder för det.

Till hennes stora lycka på många sätt så vart det ju nu ingen pojke utan en dotter till, och inte vilken dotter som helst utan den hon älskade över allt annat på denna jorden. Så till den milda graden att hon gladeligen lämnade bort mig.

Likes

Comments

är snart över. Måste erkänna att det känns väldigt skönt. Har kämpat mig igenom snart hela December månad och julafton ännu ett år. Men mitt mående har inte varit bra i år heller.

Det bästa är att vi varit hemma hela dagen. Svärmor, Nicklas, Sofia och Elwira har varit hos oss på dagen. Mathias kom hem en kort stund. Passade på att dela ut jul klapparna när han var här för att han skulle få sina. Hoppas han blev nöjd. Han fick i alla fall det han hade önskat sig.

Alla verkade väldigt nöjda med sina presenter. Det är bra, jag försöker ju att tillgodose till vad dom önskar sig. Nu när det faktiskt blev ett jul firande i år.

Mina barn har tyvärr lidit mycket under åren med firandet av jul. Jag har ju aldrig velat fira eller ha folk här, inte heller åka till någon. Men i år har jag verkligen ansträngt mig för att dom skall få en julafton. Så jag hoppas dom blev nöjda.

Suttit och funderat ett tag på mina jul förr om åren eller ja när jag var barn och så. Jag har inga minnen av att jag har firat julafton. Inte med Pappa, inte heller under alla år när jag bodde hos Mormor och Morfar. Inte heller när jag bodde i Täby med Mamma.

Har jag inte firat jul som barn, eller har jag förträngt dom? Jag vet inte, har ju inte heller någon kvar att fråga. Eller är det min sjukdom som gör att jag inte mins? Många frågor och väldigt få svar.

Nu känns det ganska bra, alla har åkt till sitt fortsatta firande och jag och maken är hemma med våra underbara djur. Hästarna har fått fira lite extra jul också med godsaker.

När vi ändå var samlade ikväll så passade vi på att ta lite 4 generations kort. Måste passa på när alla finns kvar.

Likes

Comments

Är nog det värsta som finna. Födelsedagar i massor Jul afton, nyårs afton och min Mammas dödsdag.

1999 skulle vi fira min födelse dag några dagar innan jag fyller. Fredag detta året. Mamma skulle åka med min syster hem till mig. På förmiddagen ringer hon till mig och är allmänt skit jobbig. Anklagar mig för att inte bry mig om henne och att jag bara skiter i henne. Detta var i och för sig vardags mat att hon anklagade mig för sådana här saker. Var dagligen, och typ kanske 10 gånger om dagen. Ville att man skulle släppa allt och bara komma till henne när HON ville. Försökte att prata med henne om dessa anklagelser men det fungerade aldrig. La ner alla försök och sa att vi tar det senare. Syns ikväll på mitt kalas.

Tiden går och syrran ringer och säger att hon inte får tag på Mamma. Hon svarar inte i telefonen, öppnar inte dörren när dom är där. Vi ringer hur många gånger som helst till henne under dagen. Syrran och hennes familj är där och ringer på dörren massor av gånger. Inget svar och ingen öppnar dörren. Nu börjar vi bli ganska oroliga, men vet ju inte vad vi skall göra och framför allt vi vet inte var vi skall börja leta efter henne.

Till slut ringer syrran upp hennes granne som vi vet har nyckel till henne. Går en stund så ringer syrran upp mig och säger att grannen hittat henne på golvet i köket sovandes och snarkandes, men hon vaknar inte säger hon. Syrran åker dit, jag får skjuts ut eftersom jag druckit ett glas vin. Kommer ut samtidigt som ambulansen anländer.

Killarna från ambulansen undersöker henne, vi får tala om hennes sjukdomar (dom vi vet om) samt vilka mediciner hon äter. Dom lastar in henne i ambulansen. Jag åker med och min syster åker med min svärmor. Resten av våra familjer är hemma hos mig och firar min födelsedag.

Dom skall sätta en infart på henne i ambulansen men kan inte få dit den. Hon var väldigt svårstucken. Inget dom kan få till i ambulansen i alla fall. Kommer in till akuten, och det känns som all personal på hela akuten står och väntar på oss. Varken syrran eller jag förstår nog inte hur allvarligt läget är.

Personalen lyckas efter en massa försök till slut sätta en infart på henne, mellan stortån och pektån. Enda stället dom hittar ett kärl som fungerar att sticka i. Det prats mycket över huvudena på oss, ingen vill riktigt säga något om läget för oss, men att det är allvarligt så mycket förstår vi.

Hon skickas på röntgen, och sedan ner till akuten igen. Tiden mellan röntgen och svaret har jag inte en aning om hur lång tid det tog men kändes som hundra år. Vi får gå in i ett annat rum och prata med läkaren och han säger att tyvärr inget vi kan göra för att hjälpa eran Mamma. Hon har fått en massiv hjärnblödning och hon är rean hjärndöd.

När han nu har förklarat detta för oss så kommer nästa fråga. Donation. Vi visste ju både min syster och jag att hon fyllt i och registrerat sig för donation, så det var ju inga problem var ju hennes vilja.

Vid det här laget hade vi lyckats att fixa så vi fått barn vakt till våra barn och att våra män kommit in till oss på lasarettet. Vi sitter i det här rummet och försöker förklara får våra män vad det är som har hänt och vad som komma skall.

Läkaren kommer in igen och säger att dom har fått problem....Mamma har tagit bort sin vilja om donation. Syrran och jag fattar ingen ting, hon hade alltid sagt till oss att hon ville detta. Nu hamnade det istället hos oss att vi var tvungna att ta detta beslut. Följa hennes vilja eller gå emot den.

Vi diskuterade oss i mellan och valde att gå emot Mammas vilja. Det blev donation, dock inte på alla organ dom ville ha. Jag satte stopp för donation av hennes lungor, då hon varit stor rökare sedan fjorton års ålder, (ca 40 cigaretter om dagen, ibland mer). Ville inte att den som skulle få lungorna skulle behöva ha dessa och kanske dö på grund av hennes rökning. Dom accepterade detta.

Det skulle komma upp ett läkare team från Göteborg och göra denna operation på Lördagen. Dock så såg det ut på Lördagen som att allt inte skulle bli av, var en jätte snö storm denna dagen och dom visste inte om dom skulle kunna flyga.

Vi fick erbjudande om att komma in och ta farväl av henne. Vi valde då att inte åka. Tyckte vi hade gjort det innan vi åkte hem på Fredags natten. Förstår inte idag varför vi inte åkte in, men det var så mycket då att vi inte förstod vidden av detta.

Läkarna hade lovat oss att ringa oss när allt var klart och respiratorn var avstängd. Ca 16.00 på Lördagen ringer dom och säger att allt är klart och att hon nu är döds förklarad.

Här är min anledning till att jag först och främst slutade att fylla år 1999, och varför jag hatar Jul och December månad.

God Jul till er alla som orkar läsa vad jag skriver. Hoppas verkligen att ni skall slippa behöva gå igenom samma sak som jag gjort.

Likes

Comments

var hos oss igår med sina föräldrar. Hade en otroligt trevlig dag/kväll med dom. Barn barn är underbart måste jag säga. Även att jag var emot denna graviditet från början. Ville dom skulle göra abort. Men ååå vad glad jag är nu att dom valde att behålla henne.

Så glad för Sofias och Nicklas skull att det verkar som att allt löser sig med bostad och att dom kan flytta från Högsby. Ingen av dom trivs ju där, och inga vänner har dom där heller. Så nu hoppas vi och håller tummarna på att allt löser sig för dom med det dom var och tittade på igår.

Idag har det varit mycket jobb i stallet. Tagit fram nya hösilage balar, fixat allt i stallet. Ny torv och städning. Eldat upp massa gammalt skräp från stallet, och Chezzie har fått en egen advents ljusstake. Ludde hade ju sin egna sedan tidigare.

Varit och lämnat massa på återvinningen. Pantade alla flaskor och burkar igår. Skönt när maken är hemma och vi kan hjälpas åt. Städade ut bredvid vedboden i dag också.

Tina varit och hämtat hö nu ikväll också.

Var och handlade, maken tyckte djurhjälps kissen skulle ha en advents ljusstake också. Hittade sedan en katt säng på loppisen som vi var och köpte, hoppas Murre kommer tycka om den.

Med andra ord hektisk men trevlig helg. Nu är det snart jul också. Sofia, Nicklas och Elwira samt svärmor kommer till oss, hoppas på att Mathias tittar förbi en sväng också, han är ju nästan i grann huset.

Likes

Comments

är rätt intressant har jag märkt. När jag startade denna bloggen så låg jag sååå långt ner på alla listor under statistiken. Har börjat kolla lite på det nu. Över hela regionen ligger jag nu på 5 571:a plats, typ något på 8 000 igår. I Kalmar ligger jag idag på plats 187 mot 280 igår. Det går uppåt. Betyder ju att folk vill och läser vad jag skriver. Kanske en del som känner igen sig i vad jag skriver och faktiskt kommer våga skriva av sig om sina trasiga liv också. Jag hoppas jag kan få andra att faktiskt våga.

Var ju egentligen inte detta jag tänkte skriva om utan musik.

Är oftast allätare i musiken, men.... hårdrocken ligger alltid mig närmast om hjärtat. Def Leppard har sedan slutet på 70 talet varit mina absoluta favoriter. Hittade på 80 talet helt underbara Pretty Maids. Även Talisman har varit stora favoriter genom åren och även Billy Idol.

I somras hade jag tom. äran att få träffa inte mindre än Jeff Scott Soto, sångare i Talisman (dom finns ju tyvärr inte längre sedan Marres självmord 2009 R.I.P Marre). Dom hade en Reunion på Sweden Rock i somras, stod också längst fram där.

Pretty Maids hade jag äran att få träffa redan på 80 talet på Hovet i Stockholm när dom var förband till Status Que. Underbart trevliga killar.

Billy Idol var ju och gjorde ett super uppträdande på Sweden Rock i år. Stod längst fram, underbart.

Nästa år hoppas jag på att kanske Def Leppard kan tänkas att ha signering i alla fall, så man kan få träffa dom där och få autografer. Har ju ett par bilder på avlidna Steve Clark som aldrig varit publicerade, dom skulle jag hemskt gärna vilja ha med dom andras autografer (och ja jag har köpt biljetter nu). Vet att det finns folk som undrat, tanken var att åka till Wacken i stället nästa år, men så blir det inte. Utan det blir Sweden Rock för 5 gången.

Måste bara tillägga att jag är ingen som har ett måste att få träffa dessa kändisar, men att få träffa Jeff var riktigt stort. Ett steg i mitt mående (som jag också kommer att berätta om senare). Känner att det blir mycket jag säger att jag skall berätta senare, men jag måste ta det i min takt och i den ordningen jag vill.


Likes

Comments

Under tiden i Fisksätra träffade Mamma en gift man, som hon umgicks mycket med. I mina ögon redan då den perfekta nya mannen för henne. Väldigt mån om Mamma och både mig och min syster. Ända problemet var ju att han var gift och förblev så med samma kvinna. Mamma och denna mannen hade fortfarande ett förhållande fram till att hon flyttade ner till Småland igen 1989.

Var även under denna tiden hon träffade på Torsten (en tysk man boende i Sverige). Åter igen var det då en man som inte var snäll, jo till att börja med men det tog inte lång tid förrän han började visa sina rätta sidor. Vet inte varför hon alltid träffade på dessa män.

Hon lyckades även denna gången ta sig ur detta och hade igen träffat en ny man som jag inte kommer ihåg vad han hette. Denna gång gick flyttlasset till Täby. Där blev hon kvar till 1989. Var vid denna flytt som vi började ana (eller i alla fall jag) att Mamma faktiskt inte mådde bra. Men hon ville aldrig tala om för oss vad det var för fel. Inte förrän en bit in på 80 talet.

Själv bodde jag kvar hos Mormor och Morfar. 1972 var vi till Spanien på semester (Benidorm). Där hände det något med Mormor som gjorde att hon blev väldigt sjuk. Någon sorts elak lever sjukdom. 1979 avlider hon av denna sjukdom. Då började mitt helvete igen. Var ju i yngre tonåren vid denna tid punkt.

Gjorde uppror, började vara ute och festa med mycket äldre raggare. Samt började röka. Skolan som jag ändå aldrig varit någon stjärna i gick bara sämre och sämre. Hade ingen motivation, inte heller någon hjälp hemifrån från Morfar. Han körde taxi på den tiden och var i stort sätt aldrig hemma. När han var det så bara trätte vi. Han hade vid denna tid också skaffat sig en så kallad hushållerska som skulle hjälpa till att sköta om saker och ting i hemmet.

Hon var säkert jätte trevlig (om nu hennes son läser detta så hoppas jag att han kan förstå att allt detta är ur min synvinkel). Mamma ställde för första gången upp på mig där. För denna hushållerska tyckte inte om mig. Till att börja med så hjälpte hon till med min tvätt osv. men ju längre tiden gick så började hon åsido sätta mig. Med bla. att inte tvätta mina kläder. Mamma hjälpte mig då med hur jag skulle göra vad som skulle tvättas i vad osv. (Mormor ansåg att jag var för ung att lära mig och att jag inte skulle behöva göra dessa saker när hon ändå var hemma, ja innan hon dog då). Till en början fungerade det, men en dag när jag kom så hade hon slängt lapparna Mamma skrivit åt mig. När jag då klagade till Morfar så slutade det med att han blev så trött på mig och mitt leverne att han helt sonika sparkade ut mig på gatan. Han orkade inte ha mig kvar där.

Vart skulle jag ta vägen då? Hade kommit in på jordbruks linjen (gymnasium) vid denna tiden i Gamleby och där ville jag inte gå, hade sökt till Ingelstorp. Jag tog mitt pick och pack och flyttade upp till Mamma i Täby. Skulle fortsätta mitt sökande för att komma in på gymnasiet igen, samma linje.

Första året jag sökte kom jag inte in utan började jobba på Täby Ridklubb under ett års tid. Slutade där i samband med att jag kom in på Finsta Lantbruksskola mellan Rimbo och Norrtälje. Började där 1983. När jag flyttade upp till Täby så tog min syster med mig till Täby Galopp och till den tränaren hon red hos. Galoppen blev jag trogen under hela min tid i Stockholm, dock bytte jag tränare. Stellan den första tränaren jag red hos dog nämligen endast 42 år gammal. Började rida hos Janos ett tag för att sedan gå över till Sten innan jag köpte min första häst av honom och flyttade tillbaka till Småland.

Fortsättning följer, tar mycket på krafterna att sitta och skriva och behöva komma ihåg saker som man faktiskt har förträngt.


Likes

Comments

Är så stolt över min underbara hund. Var hos veterinären för två veckor sedan för att få hjälp med hans övervikt efter kastreringen. Han skulle behöva gå ner 12 kg. Var ivag och vägde honom och han har på dessa två veckor gått ner 1.8 kg <3​

Stolt matte

Likes

Comments