View tracker

Är det bara kvinnor och tjejer som skriver blogg här? Har inte sett en ända blogg av en man eller kille. Det hade varit intressant att läsa en mans tankar och känslor. Jag är anonym och kan inte marknadsföra min blogg på Face Book eller Instagram. Hur gör man annars för att nå ut med sin blogg? Det är ändå ingen som läser detta. Man tappar lusten att fortsätta skriva.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Äktenskapet skapar ett vi utan att förstöra två jag. Detta tycker jag är vackert!

Likes

Comments

View tracker

För några dagar sedan fick jag ett jobbigt telefonsamtal av en sjuksköterska på min dotters skola. Min man satt bredvid mig i bilen då vi hade varit och lunchat ihop för ovanlighetens skull. Så jag fick bara ett infall att slå på högtalaren.
Sjuksköterskan berättade då att vår dotter hade kommit till henne och berättat en fruktansvärd grej. Vår dotter var mycket ledsen och påverkad av det som skett. Hon ville att vi skulle få veta vad som hade hänt. Fast vågade inte berätta själv.

En man hade tagit kontakt med vår dotter på Snapchat. Han hade utgett sig för att vara en yngre kille i hennes ålder på bilden. Min dotter trodde killen var nån från skolan och godkände honom att komma i kontakt med henne.
Men den här så kallade "killen" visade sig efter några korta fraser och bildväxlingar vara en vuxen man. Denne man hade sedan haft fräckheten att fråga ut min lilla dotter, tolv år gammal, vad hon hade på sig osv. Detta äckel hade slutligen skickat en bild på sitt eget kön till min dotter vilket upprört henne mycket. 

Jag som mamma till min fina dotter kan inte förställa mig vad hon tänkte och kände i den situationen. Min dotter som annars är privat och försiktig av sig. Har inte ens börjat prata om killar hemma ännu.

När skolsystern berättade händelsen för mig kände jag mig först helt nollställd och sen chockad. Vad säger man? Det hela lät helt sjukt.  Detta är ju inte helt ovanligt eftersom man numera tyvärr ofta får höra såna här fruktansvärda historier. Men jag kunde liksom inte greppa att just denna historia handlade om min dotter. Att hon blivit utsatt för detta. 

Man har en naiv tanke att vår familj, mina barn lever ett eget liv. Skyddade från omvärlden och alla sjukligheter som sker där ute. Så det blir overkligt när man sedan tvingas möta sånt här. Det läskiga är att denna person kan vara "The gue next door".

Vi avslutade samtalet och min man skulle samtidigt släppa av mig utanför jobbet och vidare till sitt jobb.
Han var upprörd och som alltid när det verkligen gäller, om det hänt barnen något, agerar han instinktivt. Den dagen släppte han allt på jobbet och åkte raka vägen till vår dotters skola för att hämta henne.

Den fredagen blev lite annorlunda då detta hängde i luften som en tjock dimma. Min man hann prata med vår dotter i lugn och ro innan jag sedan kom hem med syskonen. Min man försökte komma i kontakt med pervot via min dotters Snapchat konto.

Jag är själv väldigt dåligt insatt i hur detta forum fungerar. Jag skaffade mig ett konto när min dotter ville ha sitt konto för att ha lite koll. Lika har jag gjort på Instagram som mina två äldsta får ha med privata konton. Men just Snapchat har jag inte förstått mig på. Man tar en bild och skickar till en vän. Sedan försvinner bilden liksom. Jag har aldrig förstått poängen med det?

Min man kunde därför inte hitta någon sparar konversation med detta äckel som kontaktat vår dotter. Men vi hade mannens mailadress och kunde till den komma i kontakt med honom. Min man frågade om inte pervot kunde skicka en bild på sig själv via min dotters konto. Men förmodligen fattade han då att vi försökte avslöja honom och blockade min dotter.

Det vi har lärt oss av detta är att vara ännu mer försiktiga när man är ute på dessa sociala nätverk. Att man måste tänka på vad man lägger ut, vilka man har som vänner och vilka människor man följer. Hur påverkar dom synen på mig själv och min omgivning?

Min man har nu installerat ett program i Snapchat, som sparar informationen. Alla bilder och konversationer sparas numera. Vi kunde aldrig spåra upp pervot. Men detta har gjort oss extra uppmärksam på vad våra barn gör på nätet.

Det jag upplever jobbigt efter denna händelse är den otillräcklighet som jag åter känner som mamma. Att min dotter inte vågade komma till mig direkt. Önska att mina barn alltid vågar komma till mig med sina problem. Där har jag misslyckats någonstans.

Ändå var det viktigast att hon ändå vågade berätta om vad som hade hänt för skolsyster.

Jag har så svårt att förstå dessa äckel som sitter och kontaktar våra fina naiva tonåringar. Hur man kan ta sig friheten att manipulera och antasta unga oerfarna tjejer eller killar på detta eller ännu värre sätt. Hur kan man göra så för att tillfredsställa sitt egna perversa behov? En sån person som gör detta måste vara riktigt sjuk och sakna normala värderingar. Jag har inte ord att beskriva min frustration och ilska mot dessa sjuka pervon. All skada de kan orsaka för en tonårings självkänsla och förtroende för sin omgivning för resten av deras liv. Att skada en annan människa på grund av att tillfredsställa sitt eget sjuka sexbehov för stunden. Vidrig! Det gör mig ledsen att vårt nutida samhälle gör det möjligt för dessa personer att fortsätta med detta. Låt våra unga, fina tonårstjejer och killar vara ifred!

Likes

Comments

Det är en äldre man, som alltid kommer fram till mig på jobbet om mornarna och hälsar hjärtligt. Han ser precis ut som John Cleese och verkar vara världens snällaste. Jag tror att han är lärare. Att han han kanske börjar sin dag med att förbereda en lektion eller gå igenom några elev- uppsatser. Jag ser honom ofta sittandes vid ett bord upptagen med en bunt papper. Sedan en stund senare slår en lov förbi mig innan han ska vidare, hälsar gott och frågar om allt är bra med mig. Han brukar visa sin omtanke med en klapp på axeln och ett; så du sliter!


Jag känner att det finns äkthet i hans sätt att bemöta mig. Att han hälsar på mig från hjärtat och menar det han säger. Såna människor växer inte på träd! Inte ofta jag möter den värmen och den närvaron som han har. Man bara känner sånt! Han är en av dom få som jag lärt känna på detta jobb, som jag kommer sakna om jag byter arbetsplats.

Likes

Comments

Vaknade till alarmet och hörde sedan regndroppar utanför fönstret. Från attvi hade 20 grader kallt förra veckan. Har vi nu runt 4 grader kallt. Snön tinar bort och jag tycker att det känns underbart. 

Vad dagarna och veckorna går fort! Det ger mig lite smått panik då det känns som att livet samtidigt går alldeles för fort.
Har mitt jobb i tankarna. Mitt jobb är lite som min frizon. Jag får vara ifred och för mig själv tvärt emot hur det är när jag är hemma. Jag går hit och gör det jag ska. Kan sedan åka hem och släppa tankar på jobbet.

Vissa dagar kan jag känna mig till freds med att gå här och moppa golven, göra det jag ska och samtidigt lyssna på en bra bok på Storyrel eller nått avsnitt av Karlavagnen, som jag brukar ladda upp på SR appen. Men vissa dagar kan det kännas riktigt tungt att vara på jobbet. Jag går konstant i princip 6 timmar med städvagnen. Vi får flexa så det brukar bara bli en tio minuters rast vilket jag får välja själv. Så jag väljer oftast att jobba på. Jobba på måste jag verkligen för att hinna med allting som förväntas av mig.
För mig är det himla förmånligt att få välja själv om jag vill ha lunch. Jag hinner handla eller uträtta något annat ärende efter jobbet innan jag hämtar barnen. Alla som är mammor vet att det är en vardagslyx att få handla utan barn med sig.

Ibland blir jag så matt av att vara igång på jobbet hela tiden. Det känns ibland som att benen ska vika sig. Som att man måste övertala sig själv att fortsätta jobba trots att kroppen inte vill mer. Arbetssysslorna gör det inte enklare att hitta energin. Yrket är hemskt monotont och oinspirerande. Speciellt för en person som mig som har en estetsjäl. Jag vill göra nått mer kreativt än att städa i mitt liv. Den viljan är mig hack i häl hela tiden.

Företaget som jag jobbar för har fått in lite andra uppdrag i staden där jag bor. Bland annat ett uppdrag att bedriva en frukost buffé på ett annat företag. Man står i en kassa, gör i ordning mackor och sallader. Sedan ingår lite städning också på själva fiket där man jobbar.
Min arbetsledare har sagt att jag skulle passa att jobba där. Jag har själv en längtan efter att få göra något annat. Träffa folk och få den sociala biten på jobbet som jag inte har nu. Arbetstiderna är lika. Därför ska jag åka dit en dag och känna mig för. Om jag vill ta jobbet får jag testa om jag trivs. Skulle jag inte trivas kan jag gå tillbaka till detta jobb igen. Känner mig förväntansfull.

Likes

Comments

Jag skulle älska om vi var ett team hemma.
Jag skulle älska om du kunde hålla om mig utan att ha bus och lek i blicken.
Jag skulle älska om du tog dig tid med mig innan vi har sex och när vi har sex.
Jag skulle älska om du kunde lyssna på mig när jag har någonting att säga utan att avbryta mig, grimasera eller kasta ur dig något sarkastiskt.
Jag skulle älska om du spontant gav mig en liten kärleksgåva.
Jag skulle uppskatta om du hade plockat ur diskmaskinen när jag kom hem.
Jag skulle uppskatta om du inte dömde ut folk så lätt.
Jag skulle älska om du ville vara nära mig när vi tittar på teve.
Jag skulle uppskatta om du slängde i en maskin tvätt.
Jag skulle älska om du ville följa med mig och barnen och hälsa på min familj
Jag skulle älska om du masserade min nacke om jag har ont.

Jag skulle älska om du hjälpte mig att ta hand om barnen och hushållet när jag är sjuk.

Jag skulle uppskatta om vi planerade stora inköp tillsammans.
Jag skulle uppskatta om vi planerade framtiden tillsammans.

Likes

Comments

Relationer

Så kom tvivlen tillbaka som en influensa i hela kroppen. Vi mot världen. Jo, jag tackar. Inte riktigt så känns det idag. Jag vet att det kommer gå över. Om några dagar mår jag bättre igen. Då kommer jag ångra att jag skrev detta. Egentligen vill jag ju inte avslöja hur dåligt det kan vara för någon. Jag skäms över att jag lever i en sån osund relation emot mig själv. Vet att det blir som motsägelsefullt att erkänna det som är dåligt och sedan skriva hur bra det kan vara en annan dag. För det kan vara svårt för andra att förstå sig på dessa kast mellan lycka och olycka i mitt liv.

Jag har av erfarenhet lärt mig att jag inte kan vara ärlig med hur jag tänker och mår i mitt äktenskap till mina vänner eller familj. Jag har förlorat många vänner på grund av min relation till min man. Att jag är honom så trofast trots att jag ofta dras ned på grund av våra olikheter och behov. Andra har inte förståelsen för hur jag orkar fortsätta leva som jag gör vilket jag inte vet riktigt själv ibland. Idag är en sån dag. Men i morgon kanske allting känns annorlunda igen och då orkar man lite till.

Visst skulle det på många sätt vara bättre för mig att inte leva med min man kan jag känna idag. Det vet jag. Men kanske inte lika säkert i morgon eller någon annan dag.
Jag kan ibland längta efter självständigheten. Jag skulle kunna slappna av på ett helt annat sätt. Få ha mitt lugn, inte behöva tänka på vad jag säger när jag pratar till min man. Hur jag säger det jag vill säga och när jag väljer att säga det. Om jag ska våga säga det. Om det är värt det. Åter igen blir det en enorm ensamhet att leva i ett äktenskap där man inte kan prata med varandra. Känna samhörighet en med den man älskar.

För i det stora hela ska man ju inte behöva känna sig kvävd och instängd i sin egen kropp på grund av att man måste hålla allting inom sig. Man ska inte behöva försöka leva upp till att vara en perfekt partner.

Likes

Comments

Varför ska man flera gånger om dagen ifrågasätta sig själv som mamma och som hustru?
Hur orkar man hålla på med det? Jag orkar inte egentligen. Men hur lätt är det när alla pockar på uppmärksamheten där hemma. Det blir diskussioner, mothugg, nån som vill något, nån som får vänta. Alla måsten som hopar sig. Man känner sig aldrig tillräcklig.

Vill du ha sex? frågade min man i morse några sekunder efter att min dotters alarm börjat ljuda från sovrummet intill. Jag hade precis klätt på mig och skulle gå och väcka alla barnen. Mitt svar blev en "nejmin" på läpparna. Och min man drog en djup suck och svarade med sarkasm; vi tar det ikväll i stället eller nån annan gång kanske!

Jag hade varken lust eller tid. Hur ska man kunna känna lust bara så där rakt upp och ned precis som den där väckarklockan som ringer? Tiden tickar iväg. Arbetsdagen kallar på en?

Jag är helt slut. Så fort det blir måndag och veckan rullar igång kommer den här tunga tröttheten. Tankarna bara blandar sig i skallen. Det känns så överfullt och jag tänker; jag orkar inte.

Idag var jag med min äldsta son till tandläkaren efter jobbet. Han har varit slarvig med sina tänder den senaste tiden. Samtidigt äter han medicinen Minirin mot sina sängväts problem, som kan påverka munhygienen lite. Som tur var hittade tandläkaren inga hål. Men påpekade att det fanns lite tandsten här och där samt att tandköttet var inflammerat på några ställen.

Det är svårt när barnen kommer upp tio års åldern. Dom är absolut inte vuxna men de är inte heller så små barn att man som förälder borstar deras tänder. Jag är där och påminner hela tiden. Men när jag tillexempel har åkt till jobbet så kan jag inte se till att min äldsta son borstar sina tänder. Borde inte ligga lite i hans eget intresse att göra det kan jag tycka. Eller är han fortfarande för omogen att inse sitt eget bästa och ta hand om sina tänder?

Har planerat in några till möten i kalendern. Denna gång med min minsta dotter. Vi ska även utreda henne. Jag har en "mammakänsla" som säger att även hon har Adhd. Trots att dagispersonalen inte upplever det riktigt. Vi får se vad utredningen visar. Brukar inte en mamma alltid ha rätt när det gäller sina barn?

Likes

Comments

Nu känns det som jag skriver första dagen i min blogg. Allt som står innan är ju bara en förberedelse och beskrivning om mig och min familj. Nu ska jag alltså börja dela med mig på riktigt. Jag kommer förmodligen inte ha tiden att vara här varje dag. Och det finns säkert inte något att berätta varje dag som är av betydelse. Nä, denna lilla kompis kommer jag anförtro när det känns rätt.

Idag är det fredag och vi hade över tjugo grader kallt i morse. Jag trodde inte att bilen skulle starta. Kanske var det min klapp på bilens huv igår kväll och att jag samtidigt visade mitt medlidande med att säga; jag tycker så synd om dig som får stå här ute i kylan. Men snälla, starta i morgon är du snäll!
Jag har alltid en relation med mina bilar. Kanske var det min omtanke som gjorde att den ställde upp på att skjutsa mig till jobbet idag. Stakars alla bilar som tvingas stå ute i kylan dessa kalla dagar och nätter. För att inte tala om alla vilda djur där ute.

Idag har jag gått runt och funderat på jobbet. Jag har tänk på min yngsta son som jag nu senast i onsdags var till BUP med. Jag menar barn och ungdoms psykiatrin.
Mottagningen är redan bekant för mig då vi innan årskiftet utredde min äldsta dotter där. Hon har haft svårt i skolan och med vissa saker hemma. Förra höstterminen beslutade jag och min man i samråd med skolan att hon skulle gå om ett år.

Förra halvåret skedde det stora förändringar i barnens liv. Vi bytte skola för alla barnen förutom minstingen som fortfarande går på dagis. De fick ny skola, nya klasskompisar och nya lärare. Tack och lov har allting gått bättre en jag ens vågade tro. Den nya skolan har också visat större engangemang och har mer resurser för mina barn och deras behov. Därför känns det som vi fattade rätt beslut.

Min äldsta dotter fick diagnosen Adhd som sin pappa. Vi väntar även på att utreda om hon har dyslexi.
​Dyslexi har även hennes mellanbror samt pappa. Det återstår att se om min minsting och yngsta son också har det. Min man måste ha haft starka gener som fört över dessa egenskaper eller vad ska man kalla det för? Svårigheter till våra barn.

Många människor tror att Adhd är resultatet av dålig uppfostran. Men så är det ju självklart inte. Adhd är ärftligt och medfött. 80 procent av barn med adhd har andra i sin familj med liknande symptom. Barn med adhd har svårt med att klara krav och förändringar. De behöver hjälp att strukturera upp vardagen och de ställer speciella och stora krav på förståelse.

Det jag funderat på under dagen är om vi ska prova att ge min yngsta son medicin, om han får diagnosen. Jag är övertygad om att han får den.
Jag känner mig så kluven inför frågan om vi ska testa medicin eller inte. Vi tog beslutet att inte prova medicin till vår äldsta dotter. Än så länge har det fungerat bra med det nya stödet hon får i skolan. Men med min yngste son känns beslutet svårare. Jag har samtalat med hans lärare om detta. Hon trodde att han kunde bli hjälp av en svag dos medicin. Det skulle kanske hjälpa honom att koncentrera sig i skolan bättre menar hon.

Min son är mer påverkad i vardagen av sin fartfyllda och aktiva gen en min dotter. I skolan uppstår lite bus på rasterna som ofta får konsekvenser. Detta sker för att min son är impulsiv och har svårt att se faror i det han kastar sig in i. Han handlar och tänker inte på vad följden blir. Och jag kan tänka mig att han har svårt att sitta still på lektionerna och koncentrera sig.
När jag har hämtat hem honom från skolan är han helt slut och somnar på soffan. Sedan får jag inte liv i honom på över en timme eller mer. När han vaknar kommer han igång igen lagom tills det är läggdags. Oftast blir det att min son sitter uppe i sin säng sent om kvällarna när vi andra sover och tittar i böcker eller pysslar med något för att han är för pigg och inte kan somna.

Det blir så fel. Jag tycker det är jätte jobbigt för hans skull. Är så tacksam att han nästan aldrig vaknar och är sur när jag väcker honom halv sex på morgonen nästa dag.

Min man har provat alla Adhd mediciner men inte mått bra av någon av dem. Han provade dem under en kort period. Den ena efter den andra och fick jobbiga biverkningar. Jag kände inte igen honom. Han blev platt och likgiltig. På jobbet hade han svårt att fokusera. Det som jag tror att han upplevde som allra jobbigast var att han inte kände igen sig själv.  Att han hamnade i någon slags identitetskris med sig själv.
Jag tror att min man fick prova medicinerna under alldeles för kort period för att veta om nån av medicinerna var bra eller dålig för honom. När han provade medicinerna var det självklart i samråd med hans läkare. Ändå tror jag inte att han tog medicinen under så lång tid han skulle på grund av biverkningarna. Om man får biverkningar i början tror jag att det är ett tecken på att man reagerar på medicinen vilket måste varaen fördel. Jag tror att biverkningarna hade avtagit om han gett det mer tid. Men hela upplevelsen blev jobbig för honom och jag förstår att man inte vill fortsätta då. Jag tror han blev osäker när han kände sig så konstig och samtidigt skulle prestera bra på jobbet.

Med de erfarenheterna har jag förståelse för att min man ser negativt på om någon av våra barn ska testa adhd medicin. Även jag känner mig osäker. Man vet ju bara de biverkningar man får på kort sikt och inte vad det kan ge för biverkningar i längden.  Därför tycker jag att det är ett svårt beslut att fatta på ett barn som utvecklas och växer.                                                       Men för mig lutar det ändå åt att vi kanske borde testa en mycket svag dos så vår son kan orka med skolan och få en jämnare dygnsrytm. Samtidigt känns det moraliskt fel att ge sitt barn medicin för att han eller hon har vissa svårigheter. 

Men skulle jag till exempel välja att prova och märka att min son blev förändrad och mådde dåligt skulle jag självklart välja bort det. Svårt. Svåra beslut detta som jag funderar över redan nu trots att vi inte är där ännu.

Likes

Comments

Vågar man? Jag har länge ställt mig själv frågan. Min vardag består inte av lyx och glamor. Eller det "perfekta" Svenssonlivet även om det egentligen inte existerar ett sådant. Utan om min galna men helt underbara familj. Min vardag med dem. Att leva med adhd. Mitt intensiva livspussel. Mina vardagsbestyr. Är jag tillräcklig mamma? Tillräcklig fru? Mitt bergodalbarne liknande äktenskap. Att känna; det är vi mot hela världen. Till att dras ner i rädsla och hopplöshet. Till att hinna tvivla och tänka tanken; är det kört nu igen? Och sen överväldigas av den enorma kravlösa kärleken från sina barn. Att leva mitt uppe i en stor husrenovering och allt vad det innebär. Detta är mina tankar och upplevelser kring oss. Mitt liv här och nu utan några konstigheter.

Hur skriver man egentligen en blogg? Finns det några oskrivna förhållningssätt? Hur ärlig vågar man vara? Det är svårt att ge sig in i detta och jag har fortfarande en konflikt med mig själv om jag verkligen ska. Jag har inte svaren på dom frågorna än. Vet bara att jag har ett behov av att berätta. Skriva detta för min egen skull. Får man vara så självisk mot sin familj? Jag vill våga. Någon har kanske upplever detta som mitt liv handlar om. Kanske finns det fler som känner igen sig? Någon annan kanske också går i lika fotspår som mig och behöver veta att den inte är ensam på vägen.

Så är det i alla fall för mig. Min man har tvärt emot mig väldigt svårt att prata om sina känslor. Har svårt att prata om saker som berör oss. Han sluter sig i sin stora kokong så fort det blir känsligt. Vi är olika och våra olikheter kan ibland ge mig känslan av att vara förminskad och instängd. Jag som till skillnad från min man har ett stort behov av att ventilera mig. Att vara nära mina känslor.

Jag hörde på radion att trettio procent av alla småbarnsföräldrar i Sverige separerar. Vi har i ärlighetens namn separerat hela fyra gånger men ändå alltid lyckats hitta tillbaka till varandra. Det finns en obeskrivlig kraft mellan oss som gör det omöjligt att släppa taget helt och hållet. Tro mig jag har försökt. Antar att jag älskar min man för mycket. Hans doft, hans sätt att röra sig, många av hans egenskaper och egenheter. Självklart också älskar jag honom för att han är far till mina barn och att vi genom dem alltid har ett band som sammanlänkar oss.

Så med de erfarenheterna bakom mig vet jag att min man är mannen i mitt liv. Jag tar ingenting för givet. Med allt vi gått igenom känner jag mig ganska men inte helt säker på att jag också är kvinnan i hans liv.

Men som jag skrev så finns den där gnolande känslan av ensamhet då vi har svårt att prata med varandra. Då livet snurrar på i hundraåttio och man varken har tiden eller orken att vårda sina relationer med varken sin man eller vänner och familj som man borde.

Jag vill inte känna mig ensam längre. Jag vill och har valt att leva med min man. Men jag vill inte vara ensam mer. Så genom att nu våga testa detta med att skriva en blogg kanske kan hjälpa mig lite.

Det som är viktigt för mig att behålla min anonymitet med hänsyn till att jag har en familj. Jag kan inte offentliggöra hela mitt liv. Min familj är allt jag har och den är helig för mig. Därför är det himla läskigt att på något vis försöka skriva ärligt och uppenhjärtat. Samtidigt inte avslöja för mycket. Mina barn kan inte tala för sig själv och välja om de vill att deras mamma ska skriva om dem. Min man har inte själv valt att vara en av huvudrollsinnehavarna i min blogg. Så det är med all min kärlek och respekt för dem som jag skriver anonymt.

Det jag enkelt kan säga om mig själv är att jag är en kvinna som närmar mig fyrtio år. Min man och jag är gifta och tillsammans har vi fyra barn. Som person är jag obotligt ödmjuk. Sedan jag blev mamma fann jag meningen med mitt liv. En obeskrivlig styrka. Jag upplever mig själv numera som en stark kvinna. Jag är utbildad frisör. Men jobbar med lokalvård.

Innan jag blev förälder var jag jätte blyg och hade väldigt dåligt självförtroende trots att jag haft utseendet på min sida. Jag hade också svårt för mig i skolan. Minns att jag tänkte att det ända jag skulle duga till att jobba med när jag blev stor var att bli en städerska. Då skulle jag slippa att vara rädd för att misslyckas. Därför känns det lite sjukt idag att den där lilla tonåringen på ett sätt fick rätt. Men då får man ju samtidigt inte glömma att jag blev mamma till fyra barn och hur underbart är inte det!

Jag blev också något mer. En frisör. Gick en mycket fin frisörutbildning som jag är stolt över att ha genomfört. Men frisöryrket som innebär varierande arbetstider och uppbokningar är tyvärr inte för mig just nu då mina barn går i första hand och min man är mitt uppe i sin karriär. Inget svårt val. Jag har provat att ha eget, hyrt stol och varit anställd. Men det fungerade tyvärr inte att få ihop vardagen då.

Jag och min man träffades för över tio år sedan. Vi har sedan dess bott och flyttat runt ett antal gånger både tillsammans och på varsitt håll. Vi har minst sagt haft ett stormigt förhållande genom åren. Vi har gått igenom så himla mycket att jag skulle kunna skriva en bok om alltihopa. På vägen har vi lyckats få dessa underbara barn tillsammans. Förlovat oss ett antal gånger tills vi till slut bestämde oss för att vi inte kan leva utan varandra och att behålla ringen på. Ingen av oss är kyrklig men jag hade alltid drömt om ett kyrkbröllop. Så vi gifte oss i samma kyrka som mina föräldrar gifte sig i. Samma sommar som giftermålet ägde rum lämnade vi det gamla livet bakom oss och flyttade från Stockholm till min lilla hemstad. Här bor vi nu ute på landet och är precis mitt uppe i en långdragen husrenovering. Efter denna husrenovering vill jag aldrig bygga hus mer. Här vill jag nu stanna och här vill jag bo! Men min man vill bo vid havet och slutar aldrig drömma om det. Vi får väl se vart vindarna tar oss. Det här är mitt liv tillsammans med min underbara, fartfyllda och tokiga familj. Och jag skulle inte vilja byta ut det mot någonting annat i världen.


Likes

Comments