View tracker

Jag är ledsen. Jag är ledsen för all smärta jag orsakat. All smärta jag orsakat min mamma, min familj och alla i min närhet. Jag är ledsen för min kropp som behövt utstå bladen som grävt sig in i huden varje kväll.

Den händelse i mitt liv som kom att bli den största innebörden och definitionen av hur min vardag skulle se ut resten av mitt liv, den händelsen var när jag tog upp bladet för första gången. Det var den gången jag bestämde mig för att ta ut mitt hat på mig själv och min kropp som senare kom att bli ärrad för livet. Jag har inget minne av hur mitt liv såg ut innan jag började skada mig, det enda jag kommer ihåg är ögonblicket då mitt liv kom att förändras för all framtid, ögonblicket när jag stod med kniven mot insidan av armen. Det är det enda jag kommer ihåg, allt innan är oklart och suddigt för min hjärna.

Jag vet hur stark frestelsen och behovet av bladet är, jag är bekant med lättnaden från dess hjälp. Jag vet att du tror att bladet eller slagen hjälper dig och jag vet att du säkert nu tänker att det jag säger låter kliché, att det visst hjälper. Men en sak kan jag fan lova dig. Det är att lättnaden bara är en illusion. Man tror att bladet hjälper pågrund av lättnaden man känner när man ser blodet tränga sig fram, men bladen gör det endast värre i längden. Man kommer att må ännu sämre, din depression kommer att bli värre och tunneln du försöker ta dig ur kommer att byggas ut.

Du har möjligheten att ta dig ur din depression innan du har gjort det där första ärret på din hud, men efter... då kan jag lova dig att du är fast. Visst, du kommer att må bättre om du kämpar, men ditt psykiska kommer alltid att vara lika ärrat som din kropp oavsett hur mycket du än försöker att se framåt.

Jag ber dig, gör inte det där första skärsåret för det kommer inte bara att förstöra din kropp, det kommer förstöra dig. Jag vet att du är desperat, jag vet att du har ont på insidan, men håll ut för tillslut kommer du hitta något annat än bladet som kan ge dig lättnad. Snälla, gör inte det där första ärret för du kommer inte att kunna sluta göra nya oavsett om du tror det eller ej.

Och till dig som faktiskt har gjort det där första ärret. Till dig som inte kunnat sluta göra nya efter det. Till dig vill jag säga att det är okej. Det är okej att känna såhär, det är okej att vara trött. Jag vet hur det är, man kommer alltid att behöva leva med beroendet av att skada sig själv, men man kan kämpa sig igenom det, dag för dag.
Man måste bara vilja.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vet inte hur jag ska kämpa mig igenom det längre. Hur jag ska gå vidare. Allting känns meningslöst igen. Jag trodde att jag var en bit på vägen till att må bättre men jag inser nu hur fel jag hade. Det blir aldrig bättre för mig. Jag lever vidare i samma gamla bubbla, som stänger inne mig i mig själv och vägrar släppa ut mig. När jag tänker på det så känns det som att dagarna bara går, men det finns ingen riktig mening med dom, förstår du? Det känns som att dagarna är svarta och som om jag bara går och går men inte riktigt kommer någonstans.

För att vara helt ärlig så föll jag tillbaka in i gamla vanor för ett par dagar sedan. Jag skar mig. Den kalla men så bekanta känslan av att behöva skära mig tog över och jag plockade som så många andra gånger upp bladet. Lättnaden som tog över mig, den är värd varenda sekund av konsekvenserna som senare kommer. Mina känslor är för mycket och min ilska är så enorm att jag får panik, för jag vet inte hur jag ska få bort det. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill att det ska försvinna. Jag vill att smärtan, ångesten, minnena, ärren, tankarna, depressionen, allt... ska försvinna. Jag vill själv försvinna.

Jag hade varit ren i över ett halvår, men tillslut så kunde jag inte hålla inne det längre. Det är inte så att jag kände behovet av att skada mig under det halvåret, i alla fall inte dagligen. Jag antar att det efter ett tag blev lättare att klara sig utan slagen och bladen men känslan som åt upp mig inombords fanns väl fortfarande kvar ändå. Jag vet inte vad jag är längre, om jag är deprimerad eller inte. Det enda jag vet är att jag fan inte mår bra, jag fick aldrig någon diagnos innan heller, men det berodde på att jag höll mitt sanna psykiska välmående hemligt såpass länge, i två år tror jag det var. Att berätta var det svåraste jag någonsin behövt göra, att behöva visa min familj vad jag gjort mot mig själv så länge medan dem inte visste någonting. Dom hade väl sina aningar men jag kom alltid undan deras misstankar, bortförklarade mig när dom hittade knivar i rummet.

Jag trodde faktiskt aldrig att man kunde känna sig mer naken än när man faktiskt bokstavligt talat var naken, men då hade jag inte upplevt rädslan eller ångesten som uppstår när man visar sin sönderskurna kropp. Jag kände mig så sjukt blottad. Även om jag endast visade mig för min familj så skämdes jag så obeskrivligt mycket, jag trodde aldrig att dom skulle kunna se mig på samma sätt igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se dom på samma sätt igen, utan skam och rädsla att bli dömd. Tiden efter att jag visat mig för min familj var så sjukt svår, jag kan ärligt säga att jag tänkte på att avsluta allt... du förstår nog vad jag menar. Det var enormt svårt att anpassa sig efter att ha visat sig för första gången på år, ångesten av att dem visste min mörkaste hemlighet var plågande smärtsam. Jag trivdes liksom i min ensamma bubbla där jag höll smärtan för mig själv, jag pratar fortfarande inte om mina tankar med någon. Jag antar jag jag har väldigt svårt för att öppna upp mig inför andra, vilket även kan bli sjukt ensamt.

Jag säger inte att man ska skämmas över sina ärr på något sätt, för dom symboliserar din väg genom livet och dina motgångar. Dom visar egentligen endast din styrka och självständighet. Men som många av er vet så är det sjukt svårt att faktiskt inte skämmas över ärren man givit sig själv, det är svårt att acceptera dem och man kommer förmodligen att behöva kämpa under en lång tid innan man göra det och gå vidare.

Jag kommer att behöva kämpa med självskadebeteende för resten av mitt liv, då menar jag inte att jag kommer att skada mig tills jag dör. Men jag kommer alltid att behöva leva med baktanken att under mina kläder så har jag skrivit ner hela min historia. Under kläderna är hela min smärta dold och varje gång jag slänger min blick i spegeln så kommer jag att minnas den historien och den smärtan.

Likes

Comments

View tracker

I detta inlägget tänker jag prata om det nya betygssystemet som är en stor faktor i orsaken till att en enorm del av ungdomar är sönderbrända samt har panikångest pågrund av stress och press från just detta system.

Dagens betygsystem säger indirekt att ungdomar måste vara fläckfria. Man får inte lov att göra misstag utan måste, notera att man måste, skriva och göra allt man gör i perfektion. Man får inte lov att ha en dålig dag såsom alla människor ibland måste få ha, vissa oftare och andra kanske mindre ofta. Man får inte lov att vid tillfällen göra en sämre prestation på prov och andra uppgifter. Man måste hela tiden vara perfekt. Man får inte ha brister utan måste alltid som sagt göra allt i perfektion och uppfylla alla kriterier inom en spalt av kunskapskrav för att kunna få betyget i fråga.

Jag får inte lov att må dåligt en dag och göra lite sämre ifrån mig på ett prov, då sänks mitt betyg. Jag får inte lov att vara trött och inte orka hålla uppe koncentrationen på topp under hela lektionen, då sänks mitt betyg. Jag får inte lov att ha fel, utan jag måste kunna allt, om inte... då sänks mitt betyg. Men vet ni? Det är omänskligt! Jag har brister såsom alla människor har. Ni bedömer mig utefter mina sämsta prestationer, om t ex majoriteten av kriterierna på mitt prov är B:n men så råkar dra på mig två D kriterier, då får jag helt plötsligt ett D i betyg.

Ni bedömer alltså det jag gör sämst och så får jag mitt betyg utefter det? Ni bedömer inte det jag gör bra eller det som jag faktiskt kan utan ni bedömer det jag inte kan. Hur det överhuvudtaget logiskt på något sätt?
Hur kan ni förvänta er studiemotiverade ungdomar med ett psykiskt välmående när ni definierar vår kunskap och utveckling i skolan på detta sätt?

Det är väl inte konstigt att ungdomar i dagens samhälle drabbas av depressioner och stressyndrom, man kan ju aldrig känna sig tillräckligt bra om det inte spelar någon som helst roll hur mycket man än pluggar när man ändå kommer att få samma låga betyg i slutändan om man inte gjort perfekt ifrån sig på provet.

Jag är inte perfekt. Vi är inte perfekta. Ingen är perfekt.
Därför kan inte ni som skapade detta absurda system sätta krav på att vi ska vara programmerade som robotar, för vet ni? Vi är inga robotar. Vi är inte skapta till att vara perfekta. Vi är inte programmerade till att kunna allt. Vi är människor, vi gör fel och lär oss av det, därför kan inte ni förvänta er att man skall vara felfri från första början.


Sist men inte minst. Vad ger detta system för budskap till unga som har hela livet framför sig, unga som är i livets tuffaste period, nämligen tonåren? Detta systemet säger väl indirekt att det inte är okej att göra fel?



- Anonym

Likes

Comments

Till dig mamma. Jag vet att det är fel på mig, att jag är fel. Men du behöver fan inte upprepa det. Är det inte meningen att du ska vara min mamma? Du säger att du har ändrat dig men var fan var min mamma när jag skar mig, när jag ville ta livet av mig varje dag, var var du? Jo jag ska säga dig att du var anledningen. Anledningen till att jag skar upp mina ben, mina armar, mina ljumskar. Alla dina ord. Dina ord fick mig känna mig så sjukt värdelös, så otroligt hatad och oönskad, vet du det? Du sa väl att alla hatade mig, am i right?
Du sa väl att du önskade att jag aldrig fötts, du ville väl att jag skulle bort, var det inte det du sa jävligt ofta till mig?

Jag säger saker till dig med, men det var meningen att du skulle vara min mamma, för det var du som började. Började bete dig som att du inte ville ha mig här, att ingen ville ha mig här. Jag kan inte komma ihåg senaste gången vi inte bråkade eller slog på varandra. Du frågade mig vad som var fel på mig, sa att det var något sjukt i huvudet på mig, eller hur?

Jag kunde inte vara i samma rum som andra folk för att jag kände som att ingen ville ha mig där, skolkade från skolan för att mina tankar sa åt mig att alla hade det bättre utan mig i deras närhet och det var ditt fel, dina ords fel. Det var ditt fel att jag tog till hjälp av cigaretter, tog till hjälp av blad och kniv. Jag säger lika hemska saker till dig men det var du som började, det var du som förstörde våran relation, det var du som orsakade mig smärta som inte kan beskrivas, så är det så jävla fel av mig att hata dig för det?

Du fick mig vilja dö varje dag, fick mig skära tiotals öppna sår in i min hud varje kväll. Jag var väl anledningen till ditt självmordsförsök också, det sa du väl det med? Men nu behöver du inte oroa dig, jag har tänkt på att flytta till fosterfamilj som du skrek till mig att jag skulle göra. Du skrek till mig att jag skulle bort, kommer du ihåg det?

Du ledde mig till att tro att alla hatade mig så grattis mamma, nu hatar jag mig med.
Du fuckade upp mitt sinne mer än vad jag trodde var möjligt och du är inte längre någonting för mig.
Några sista ord till dig mamma.
Du är död för mig.

Likes

Comments

Jag är så sjukt trött. Trött på bråk och gap i familjen som aldrig tar slut. Trött på att mamma och pappa jämt gapar och skriker. Trött på att smärtan har drabbat alla mina syskon. Trött på depression. Depression som orsakat så mycket smärta i min familj. Depression som givit min syster drogproblem och alkoholproblem. Depression som fick mamma att åka in till psyket, depression som gav min andra syster panikångest. Depression som orsakat mig ärr och minnen som varar livet ut. Jag är så j**la less.

Jag vet inte när det gick fel, vilken specifik händelse som fick just min bägare att rinna över, men det jag vet är att någonstans på vägen till att hitta mig själv så slutade jag upp med motsatsen.

Att leva med depression är som att leva men ändå inte, förstår du vad jag menar?
Det är lätt hänt att folk som inte gått igenom depression tror sig förstå hur det är att faktiskt behöva leva med det. Men sanningen är den att ni har ingen aning om hur det är att inte finna mening i det man gör, att känna sig svag i kroppen oavsett om man legat inne i dagar, att sitta uppe genom natten och gråta floder tills hela ens själ är tom på allt utom oändliga tankar.

Ni vet inte hur det är att känna sig kvävd av smärtan inombords, att känna sig så instängd i sina inre tankar att man får panikattacker då man vill ut ur sitt eget huvud. Till dig som inte förstår hur detta känns och som haft lyckan att inte behöva kämpa med detta, till dig vill jag säga att jag inte hatar dig för att du inte förstår mig, jag tycker bara inte om att du uttalar dig om saken och nervärderar mig pågrund av att jag skadat mig själv pågrund depression. För sanningen är den att om du skulle förstått innebörden av depression så skulle du aldrig gjort narr av mig för min smärta, tanken av att göra det hade aldrig slagit dig, om ens så för ett ögonblick för du skulle vetat hur det kändes att se allt i grått.

Och slutligen, till dig som förstår. Din depression definierar inte dig som person, den ger dig inte ett lägre värde som människa och den kommer aldrig att kunna ta över din själ, för oavsett depression eller inte så är du helt jävla underbar och du kan kämpa dig igenom det. Du är mer än din sjukdom.


Likes

Comments

Självskadebeteende. Jag kan inte riktigt förstå hur ett ord kan innebära så enormt mycket, hur ett ord kan definiera hela ens vardag. Att skada sig handlar inte om uppmärksamhet, det handlar inte heller om att tycka synd om sig själv eller ej. Det handlar om smärta som gnagt sig in så otroligt djupt in i en person att personen i fråga ser självskadelse som den enda vägen ut från smärtan, oavsett om detta endast varar för ett ögonblick.

Jag har själv varit där. För att vara helt ärlig så är jag på ett sätt fortfarande där. Jag har upplevt lättnaden från mina egna slag, lättnaden från bladen som skurit djupt in i mig och givit mig ärr som varar livet ut... inte bara fysiskt utan även psykiskt. Jag kommer aldrig att glömma. Glömma alla nätter jag grät mig igenom, alla gånger jag velat fly undan mina egna tankar eller alla gånger jag suttit där med bladet i handen. Dem psykiska ärren kommer att vara med mig tills jag drar mitt sista andetag. Mina handlingar som har hjälpt mig nå dit jag nu är i livet, handlingar såsom att skada mig själv, har självklart orsakat mig konsekvenser men jag vägrar att låta dem konsekvenserna skymma det positiva i det hela, vilket är att jag faktiskt lyckats kämpa mig igenom depressionen och självmordstankarna som brukade cirkulera i mitt huvud dagligen.

Jag har inte skadat mig på en längre period men det är klart att smärtan sitter kvar. Smärtan kommer förmodligen alltid att ta upp en plats inom mig men smärta och tårar är en del av livet och det är något man lär sig med tiden.

Att behöva leva varje dag med vetenskapen av vad man gjort mot sitt egna skinn är obeskrivligt plågsamt, att varje dag känna ångesten komma krypandes när man slänger en blick i spegeln och ser vad som skall föreställa sin kropp som man själv förstört. Men man kan kämpa sig igenom det och det vet jag nu. Jag vill att du som läser detta och som gått/går igenom liknande saker skall veta att du inte är ensam. Det finns så många andra som kämpar med samma motgångar som du gör, jag vill att du skall veta att det finns människor som finns där för att stötta dig och förstå.

Tänk på en sak. Lättnaden från bladen och slagen varar för ett ögonblick men ärren från dem varar livet ut.

Likes

Comments