View tracker

Jag saknar Västerås, jag saknar mina vänner och jag saknar handbollen. Det går inte att beskriva hur mycket jag hatar sjukdomen och hur den fick mig att flytta hem. Jag frågar mig själv minst en gång om dagen, varför just jag skulle drabbas? Jag önskar att jag skulle fortsatt kämpa. Jag önskar det skulle ha varit lättare att komma ur det. För nu mår jag ju bra. Men mina drömmar är förstörda.

Jag är frisk och det är huvudsaken. Jag kan äta vad jag vill, jag kan träna för att jag vill och nu kan jag vara den storasystern jag vill. Jag uppskattar all den hjälp jag fått och det fantastiska bemötandet jag mötts av från alla under resans gång. Utan alla er hade det inte gått.

Det svåraste av allt var att bevisa för mig själv att det är okej att ha ätstörningar. Under en längre tid efter att jag flyttat hem så kände jag en press. Jag kunde inte äta vad som helst eftersom jag hade ätstörningar. Jag kunde inte äta ett bröd i skolan även fast jag kanske ville. Jag var rädd att folk skulle börja prata om mig. Jag skulle kunna tänka mig att några skulle säga att jag bara ville ha uppmärksamhet. Det var likadant med min kropp, jag skämdes över att säga vad jag led av. Detta eftersom jag fortfarande inte var supersmal, vägde 30 kg och inte hade några former. Jag hade fett på kroppen, vägde mer än 30 kg och jag hade former. Jag var tvungen att leva upp till mina ätstörningar.

Jag blev allt tryggare och det blev bättre. Nu är det nästan bra men vissa saker känns fortfarande. Jag skulle aldrig kunna gå runt i skolan med en godispåse. Jag skulle heller aldrig vilja visa upp mig i bikini framför de jag känner. Bara för att jag är jag, och jag har haft ätstörningar. Det är som att ett spöke följer efter.

Trots att jag vet att jag mådde fruktansvärt dåligt så är jag idag avundsjuk på hur jag såg ut då. Det är sjukt att jag ens säger det. Jag vill se ut så igen men samtidigt så vet jag någonstans att det är omöjligt. Jag mådde dåligt och min kropp mådde dåligt. Så ja livet är orättvist, varför får man inte välja hur man vill se ut?

Nu är mitt psykiska mående hanterbart och det är jag oerhört glad för. Träningskraven och matkraven från ätstörningen är borta. Nu måste jag bara jobba på mitt självförtroende och självkänsla precis som alla andra. Jag ska försöka göra det omöjliga, bli nöjd med mig själv.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Sena sommarkvällar, fester och mysiga utflykter var mina planer för mitt sista sommarlov som 16-åring. Ta vara på varje dag och umgås med min familj och vänner, de som jag saknar mest under skoltiden. Det jag saknar mest nu är mig själv Sanna Andersson och en kropp jag tycker om.


Inget blev som planerat, sommaren 2015 blev den jobbigaste i mitt liv. När alla kompisar låg på stranden eller hade myskvällar så tränade jag istället. Jag hade ingen lust att umgås med andra, jag ville bara vara hemma och planera mina dagar. Dagar som endast bestod av träning, sömn och tänkande. Ett ständigt tänkande på mat, vad kunde jag äta? Jag ville ha magrutor, smala ben, starka armar och ett leende på läpparna, det var allt. Vågen blev min allra bästa vän, som varje morgon svarade på om dagen skulle bli någorlunda okej eller inte. Jag tränade minst ett pass om dagen varje vecka, ofta två. Jag inbillade mig att jag tyckte det var kul,fast ju längre tiden gick så insåg jag att jag kände ett tvång. Ett tvång till att träna för att inte dagen därefter skulle kännas som ett helvete, för då skulle jag förmodligen gått upp i vikt. Ett tvång för att jag överhuvudtaget skulle kunna äta. Ett tvång eftersom fler kalorier brändes och då skulle jag snabbare gå ned i vikt. Min hunger, energi och hela jag försvann sakta men säkert.

Aldrig har jag varit så fylld av ångest och tårar. Aldrig har mitt liv känts så meningslöst. Aldrig har jag bråkat så mycket med min familj, aldrig någonsin. Sommaren förstördes inte bara för mig, utan även för dem. Förmodligen har jag ärrat min fina lillebror för livet då dessa månader berört honom något otroligt, för jag var inte människa. Jag var inte systern som var stark och alltid ställde upp, jag var inte den man gärna berättade om. Jag var storasystern som blev stöttad av lillebrodern. Han som torkade mina tårar varje dag, han som jämt fanns där och tillslut kastade den där vågen i sjön.

Det blev bättre, skolan började och jag flyttade tillbaka till Västerås. Det kändes ljusare och det blev vardag. Handboll och skola tog över mina tankar, det kändes okej. Den ljusa perioden varade inte så länge och sedan dess har allt varit upp och ned. Vissa dagar är bättre, andra är betydligt sämre.

Den känslan utav tvång och ångest, ja den blev starkare ju längre tiden gick.

Starkare växte också hemlängtan, längtan efter att hela tiden ha någon i närheten som bara finns där. Hemlängtan har nu blivit så stark att det är jobbigt att åka hemifrån och ingenting känns kul. Jag har gett allting hur många chanser som helst men jag känner att jag nu vill vara där jag hör hemma, hos mamma och pappa. Jag vi kan väl säga att jag ger upp, att jag är svag och töntig. Jag ber om ursäkt för allt jag ställt till med och nu kommer ställa till med. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Pappa sa ”käka allt, gå upp i vikt och då kommer du må bra igen”, men nej pappa förlåt, så enkelt är det inte. Ideal, dra åt helvete.

Lägenheten är uppsagd och jag ska flytta hem. Jag hatar att tänka på allt jag kommer missa, alla jag kommer sakna och allt som varit min vardag i snart 1,5 år. Alla de underbara vännerna som alltid funnits där även fast jag drog mig åt sidan, gud vad jag tycker om er. Ni är världens underbaraste och jag kan inte låta bli att börja gråta när jag tänker tanken på att lämna er. Jag har helt ärligt haft världens bästa och roligaste tid där borta som jag aldrig kommer att glömma. Beslutet jag tog att flytta till Västerås, det är det bästa beslut jag tagit. Detta är inte lätt alltså, varför blev det såhär?

Likes

Comments

View tracker