I vecka 31 tyckte min barnmorska Carina att jag hade högt blodtryck och skickade därmed in mig till Helsingborg för kontroll så vi kunde utesluta havandeskapsförgiftning. Inga spår av förgiftning. Sen bokade hon även ett tillväxtultraljud då hon tyckte att jag var lite liten om magen. Så under de senaste veckorna i graviditeten var vi inne i Helsingborg för regelbunden kontroll av bebis i magen. Vi var inne en gång i veckan. Varannan gång var de mätning av flödet i navelsträngen och varannan gång tillväxtultraljud för att se så hon växte som hon skulle. Det visade sig att vår bebis följde en egen liten kurva och mådde bra där inne trots allt. I vecka 37 fick vi träffa en läkare som valde att undersöka mig vaginalt för att se hur påverkad min livmoderstapp var. Den var öppen 2-3 cm och var mjuk. Han gjorde en hinnsvepning för att se hur min kropp reagerade. Ingenting hände tyvärr. Kände dock att mina sammandragningar blev tätare men dom kändes ingenting. Vi fortsatte gå på kontroller och var inställda på att gå full tid, kanske tillochmed gå över tiden.

Den 28/3 var jag i vecka 39+0, jag och min mamma inne på tillväxtultraljud kl 11:00 och allting såg återigen bra ut. Läkaren vi hade då gjorde också en vaginal undersökning och utbrast "Oj! Här var de öppet!" Ca 4-5 cm öppen och tappen var kort. Han frågade om han fick göra en hinnsvepning och det fick han. Han körde runt rejält och ont gjorde det!! Han pausade och sen körde han en omgång till. Jag var alldeles öm nertill. Började blöda och sen åkte vi hem. Mina sammandragningar ökade under dagen och vid 13:30 började jag känna av mensvärk när livmodern drog ihop sig. Jag meddelade Micke på sms att de började kännas och att förvärkarna kom med ca 20 minuters mellanrum. Jag trodde det skulle kännas mycket under dagen för att sedan avta och vara tillbaka på ruta ett igen.

På kvällen började det kännas mer. Micke körde och tränade fotboll. Jag googlade i vanlig ordning, allt från förvärkar till tiden efter förlossningen haha. Vi gick och la oss vid 22-23 tiden. Mina förvärkar störde mycket under natten, jag fick ingen ro och kunde inte sova. Vid 2 tiden satt jag upp i sängen och tyckte de började bli jobbigt. Långt om länge lyckades jag somna en stund. Vid 3 vaknade jag och räknade förvärkarna lite och de visade sig att där endast var ca 5 minuter mellan. Ibland hade jag 3-4 stycken på 10 minuter. Halv 4 sa jag till Micke "Du borde nog vakna lite nu.." Han vaknade illa kvickt och var redo! Men ingen stress sa jag. Tog ut hundarna i lugn och ro, gav dom frukost och kollade av BB väskan. 04:45 satt vi i bilen och då ringde jag till mina föräldrar, jag visste att pappa brukade gå upp vid 5 tiden när han skulle jobba. Han svarade, jag berättade att vi kör in till Helsingborg och att hundarna är fixade för tillfället. Mamma tog ut dom vid 09:30 åt oss.

Inne på förlossningen fick jag ligga med ctg för att kolla bebis och sammandragningar. Sköterskan var skeptisk och sa "Jag tror ju inte att det har hänt något med tappen då där var 2 cm kvar igår. Men jag ska undersöka dig snart." Mitt ctg såg bra ut och hon undersökte mig därefter, tappen var helt utplånad och jag vad öppen 4 cm. Då sa hon "Jaha, då ska vi skriva in dig och ordna ett rum åt er". In your face kärring!! Jag åkte fan inte in för skojs skull, jag hade ont och jobbigt.

Nu började jag bli lite nervös.. Men ändå lugn. Vi fick ett rum och sköterskan traggade hela tiden om att jag kanske ville duscha för att lindra smärtan. Men nej. Jag ville bara sova, hade inte fått någon sömn på ett dygn nästan. Bad om att få vila.. Då erbjöd hon mig morfin. JA tack!! Då kommer fanskapet in med två panodil och en spruta?! Den skulle jag få i benet. Jag som är sååå nålrädd, haha. Jaja, in med skiten. Tänkte att de sticker till snabbt och sen spänner de lite. Som en vanlig vaccination. Men nej, då ska det brännas utav bara helvete och göra SVINONT. Mitt i allt frågar jag om hon inte är färdig snart? De va hemskt. Sen kunde jag komma till ro, sov en stund mellan 08-09:30 ungefär. Micke hade en egen säng där han kunde sova gott.

09:30 kom där in en hel patrull. En barnmorska, en undersköterska och en barnmorskestuderande. Presenterade sig och gav oss frukost. När vi hade ätit så kom dom in igen och skulle sätta ctg på magen då morfin kunde göra bebisen lite trött. Sagt och gjort. Jag fick även byta ställning i sängen några gånger för att väcka bebisen lite. Barnmorskan ruskade om magen osv. Allt såg bra ut och läkaren var nöjd. Bm-studerande kom och skulle sätta in en "infart" i handen. En nål jävel till….! Ja lycka till typ. De lär göra svinont och mina kärl lär dra ihop sig. Och ja, jag hade rätt. Smärta som fan och hon kom knappt in med nålen i kärlet. Hon avslutar med att säga "Det var som att sticka igenom läder!"

Jag sa att jag ville ha epidural. Att det var min tanke och önskan. Då tog dom blodprov genom infarten för att kolla mitt blods koaguleringsförmåga. Efter ett tag kom hon tillbaka och sa att det vad helt okej med proverna. Jag kunde få epidural om jag ville. Jag litade på att dom skulle berätta när det var dags, eller att en läkare skulle komma in och ge mig den. Jag fick frågan om att använda lustgas, ja tack! Så det var bara att börja öva att andas i masken. Äckligt. Andades varm luft och de va inte lätt att ta andetag då det var motstånd både i inandning och utandning. Men den gjorde mig lite lullig. Jag började få in taktiken. Värkarna kändes lite mer än förvärkarna, men dom va inte alls särskilt smärtsamma.

11:40 kom dom in och tog hål på forsterhinnorna. Jag kände hur varmt de blev mellan benen och hur de rann sakta ut. Sen fick jag ligga där ett litet tag. Det gick inte att ha ctgn på magen längre så dom gick in vaginalt och satte en elektron på huvudet på bebisen. Det gillade hon inte! Hon blev galen i magen. For upp i mina revben och snurrade som tusan. På andra försöket gick de. Förvärkarna gick över till REJÄLA värkar. Dom gick att hantera men dom va jobbiga. Efter en stund fick jag sitta på en pilatesboll och gunga lite. Jag började göra ljud ifrån mig när värkarna kom, de gick inte att hantera på samma sätt längre. De va lite små brölande ljud, precis som att luften gick ur kroppen när värkarna kom. Värkarna blev onda och jag ville inte alls vara med längre. De gjorde ONT nu. Började bli orolig över den här epiduralen.. Skulle jag inte få den? Jag bad ju om att få den. Jag började säga "Snälla snälla, ge mig epidural!!" Men nej, den fanns inte på kartan. Och helt plötsligt så kändes de som jag krystade mitt i en värk. Jag skrek rakt ut "De kändes som jag behövde krysta!!!" Barnmorskan sa till mig att hoppa upp i sängen igen, upp på alla 4 och jobba. Nu gjorde de ont, riktigt ont. Var i en helt annan värld när värkarna kom. Andades som en dåre i masken. Lugnt men otroligt djupa andetag. Andades tungt och fokuserade på mina andetag. Jag fick ångest varje gång en värk skulle börja. Ska de göra såhär ont i flera timmar innan jag får den jävla epiduralen?!

Fick "order" om att lägga mig på sidan och de bad mig ta ner min hand "Jag vill inte känna!" Skrek jag. Men dom ville jag skulle hålla upp mitt ben. De gick inte. Jag tappade benet så kraftlös jag var! Då bestämde dom sig för att jag skulle ligga på rygg och ha benen upp i gynstolabyglarna. De va rätt skönt för benen. Jag kände hur bebisen snurrade och borrade ner huvudet i födelsekanalen. Sladden till ctgn snurrade inne i underlivet på mig. Jätte äcklig känsla!! Andades som en galning i masken och dom bad mig till slut att ta bort masken för både jag och bebis behöver syre. Sagt och gjort. Därefter använde jag inte den mer över huvudtaget.

Vilket tryck de blev neråt! Kändes som att jag skulle tappa muttan. Nu var det dags för kroppen att börja krysta. Automatiskt. Helt på egen hand började kroppen att arbeta! Så häftigt. Ont gjorde de också. Jag började krysta och jag ville bara fly smärtan! Det var inte krystvärkarna som gjorde ont, dom kändes knappt. Men de va ett sånt tryck neråt som gjorde ont. Dom fick påminna mig att inte fly smärtan utan kämpa emot den. Jag skulle sätta hakan mot bröstet men kunde inte fokusera på det. Jag slet i Mickes arm i världens dragkamp och han fick tillslut hålla mitt huvud tryckt mot mitt bröst samtidigt som jag försökte trycka huvudet bakåt. Stackars honom, haha! Jag fick en kall blöt handduk på pannan och huvudet, DET VAR SÅ SKÖNT! Jag svettades som ett svin. Helt plötsligt säger dom "Två krystvärkar till!" Sen slänger dom på mig mina sexiga nättrosor IGEN?! Jag vet fortfarande inte varför dom gjorde så..

Av men trosorna igen och efter ca FEM (inte två) krystvärkar så började de hända grejer. De brände så in i helvete i muttan. Fyfan vad ont de gjorde! Går inte att beskriva och de går definitivt inte att glömma. Fruktansvärt är ett ord att beskriva den brännande känslan med.

Där kom huvudet kände jag! Och en krystning till så kom resten av kroppen ut. Då tjöt jag samtidigt som jag skrek och brölade. Som de brände!!! Kändes som hon var 7 meter lång så länge som det brände. Fick upp henne på bröstet, tittade knappt på henne utan jag började vagga henne med handdukarna som vilken mammainstinkt som helst. Jag tittade snabbt upp på Micke och där stod han, världens stoltaste pappa och grät. Alldeles röda ögon. Min älskade. Sen var det dags att klippa navelsträngen, Micke klippte med en skakig hand. Han avslutade arbetet så fint.

Efteråt undersökte dom mig för att se eventuella bristningar. Barnmorskan berättade att bebisen hade rispat mig påvägen ut och behövde sy. Då blev jag sjukt nervös igen! Nålar! Jag var lika rädd även om jag nästan hade dött av smärta precis, haha! Dom sprayade på en kylgel som sved och brände så in i h*lvete... sen sydde dom. Kände sticken ändå men orkade inte ens bry mig. Sen skulle vi gosa lite och förflyttas till BB avdelningen. Jag kunde knappt gå eller stå på mina ben! Hade fått världens foglossning som gjorde mig bokstavligen handikappad. På kvällen fick Micke tyvärr åka hem (ingen plats för papporna om allt gått bra). Så på natten har jag ett helvete att förflytta mig. Ville inte ringa på hjälp heller. Så jag bet ihop och kved vid förflyttning.. Morgonen därpå kom Micke direkt! När Molly hade varit hos barnläkaren och vi fått utlåtande att allt är bra, då fick vi åka hem. Så vi lämnade BB kl 11 men skulle dit dagen efter för PKU prov. Sen började livet som föräldrar!

Molly kom till världen den 29:e mars 2017. Klockan var 12:51. Hon vägde 2740 gram och var 48 cm lång. Jag blev kär direkt!

Likes

Comments