Ytliga brudar som dömmer människor utan att dom känner personen i frågan, jag klarar inte av er.
Vart tog ert värde vägen i era ögon?
Varför är ni så förbannat jäkla osäker på er själv att ni måste döma en person innan ni ens öppnat munnen och talat med den?
Detta handlar speciellt om brudar, brudar vars osäkerhet det skriker om.
Ni ser en annan tjej, och bam, ni bestämmer er för att inte tycka om personen innan ni ens fått en inblick av personen ni dömmer.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ''Jag tyckte inte om dig först, men nu när jag känner dig är du världens underbaraste person''.
Jaha? Och? Vart tog din uppfostran vägen? Vart någonstans glömde du ta in ''Döm inte boken efter omslaget utan efter innehållet''?
Det roligaste är väl ändå dom där extremt osäkra brudarna som be like ''Jag behövde bara titta på henne och jag tyckte inte om henne'' eller ''Jag känner inte henne, MEN jag hatar henne''.
Men lilla gumman, vill du veta en sak?
Jag behövde höra ett ord från dig, ett ord, och jag såg igenom dig direkt och såg på dig att du var en osäker liten tjej som skulle göra allt för att få uppmärksamhet och bekräftelse även om det innebär att du måste sära på dina ben för 35 olika killar på 1 kväll.
Vet du hur jag märkte detta?
För det syns, det märks.
Din osäkerhet skriker efter bekräftelse och uppmärksamhet från andra människor, så du börjar hata på dom som har någonting du bara kan drömma om.
Men med ditt beteende kommer du inte få mycket bekräftelse.
Tvärtom, ingen kommer lägga märke till dig, för du är en FIS I RYMDEN I ALLAS ÖGON.
FÖRUTOM dom där fuckboysen som vill få någon i sängen, i deras ögon kommer du föralltid vara högt uppsatt för att du är lätt att få i sängen och man behöver inte kämpa för att sära på dina ben.
Ursäkta mitt uttal, men ni behöver höra det från någon och jag är inte den som håller käften.
Eller dom där brudarna som är så osäker på sig själv att det till och med blivit inkompetent.
Dom behöver inte ens träffat personen innan dom dömmer utan dom dömmer personen i fråga utifrån en bild.
Men snälla lilla du, välkommen till verkligheten. Det funkar inte så här.
DU KAN INTE DÖMA EN PERSON INNAN DU KÄNNER PERSONEN I FRÅGA.
Hur många gånger ska man behöva tillrättvisa er om detta?
En bild säger INGENTING om en person.
Jag ser OTROLIGT BITCHIG ut i ALLA sammanhang.
För jag föddes med ''Resting bitchface''.
Då menar dom alltså, att eftersom jag ser så otroligt bitchig ut på bild, så har dom all rätt att rita upp en bild av mig som bitch, utan att ens ha träffat mig innan.
Jag kan visserligen berätta detta för dig att, jag är inte bitchig överhuvudtaget egentligen.
Jag är den snällaste & omtänksammaste människa på jorden.
Och jag tar ALLTID alla andra FÖRE mig själv.
Och om jag är bitchig mot dig, då¨borde du ta dig en funderare på vad du gjort mot mig för att jag ska ha en attityd mot dig.
Och dessutom är det ingen som helst fel på min attityd, oavsett om jag gillar dig eller inte.
Jag behandlar trots allt bara dig så som du behandlar mig, och kan du inte ta min ärlighet eller åsikt om vad jag tycker om dig, då är du väldigt välkommen att inte fråga mig saker där du inte tål att höra svaret.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Livet

Så är jag här igen, som så många nätter förut.
Skillnaden på denna natt är att jag inte riktigt vet varför jag har ångest.
Jag vet inte vad jag har ångest över, jag vet inte varför jag känner mig så totalt otillräcklig och sårad.
Jag är riktigt sårad, men över vad? Jag har ingenting att vara sårad över. Ingen har gjort mig någonting, och ingen har sårat mig.
Jag känner mig bara så otroligt sårad och sönder, utan att jag har någon anledning.
Jag vet att det är mänskligt och logiskt att inte hela tiden må bra.
Men allt flyter på som det ska, så jag förstår verkligen inte varför jag har all denna ångest och smärta.
Jag har bara världens tryck över bröstet, och känner mig fruktansvärt ledsen.
Men jag kan inte gråta. Jag bara ligger här och känner hur jag går sönder, och hur gråten är i halsen men inte bryter ut.
Och det måste ändå vara det jobbigaste.
Att inte få ut alla känslor.
Att inte veta vad som är fel så man kan rätta till det.
Att inte kunna gråta och sedan komma över det.
Att inte veta vad som är fel.
Och ingenting hjälper.
Inte prata om det, då jag inte vet vad som finns och säga.
Inte lyssna på musik.
Inte äta.
Inte ens Eminem.
Jag har testat lyssna på listan som annars brukar få mig gråta och få ut mina känslor, men ingenting har hjälpt.
Jag vet inte ens vad jag tänker, jag bara ligger här.

Likes

Comments

Livet

... Som vi trodde att vi aldrig skulle komma över...
För hur kommer man egentligen över någon man varit med varje dag i så lång period? Den man gått igenom dalar och berg med?
För mig tog det 87 dagar innan jag kunde överhuvudtaget börja leva igen.
Under 87 dagar låg jag bara och grät. Men när jag tänker efter så har gått 1 år och 87 dagar.
1 år och 87 dagar tog det innan jag faktiskt kan berätta våran historia utan att bryta ihop totalt och bli ledsen av tanken.
Men hur vet man egentligen om man kommit över den personen man trodde att man aldrig kunde komma över?
Kan jag säga och höra hans namn utan att falla ihop i gråt eller känna mig påverkad? Ja det kan jag.
Kan jag se honom med andra? Ja det kan jag.
Saknar jag honom? Nej det gör jag inte.
Men tänk om det bara är en period där jag är så less på att vara beroende av honom att jag just nu förbjuder mig själv att känna all denna sorg? Och att den sedan kommer tillbaka som en blixt från en klarblå himmel?
Tänk om jag just nu bara är inne i en period där jag automatiskt förbjuder mig själv att vara beroende av honom?
Vad kommer hända sedan då? När denna period är över?
Ska jag ligga där i sängen ännu en gång, med noll livslust och lyssna sönder alla låtar om olycklig kärlek var dag 25 gånger om?
Eller är det faktiskt så att jag äntligen har kommit över honom?
Just nu känner jag att jag har gråtit dom sista tårarna för honom för länge sedan, men kommer verkligen en till dag där jag ännu en gång kommer bryta ihop?
Snälla säg inte det. För det vet jag att jag aldrig kommer klara.
Men åt andra sidan trodde jag ju att jag var kär i J med, och att det var mitt livs kärlek.
Också träffar jag Alexander och allt är 10.000 gånger mer intensivt.
Men tänk om jag nu träffar en person, och känner allt ännu mer intensivt? Var jag verkligen kär i alexander då? Var han verkligen min stora kärlek isåfall? Uppenbarligen inte.
Och isåfall hoppas jag verkligen att han inte var det, att de kommer någon annan och tar den platsen.
Inte för att mitt hat till Alexander är stort, absolut inte.
Jag vet med säkerhet att jag inte älskat en person så mycket som jag älskade honom.
Och jag vet att han är den som jag egentligen ska vara med.
Jag vill mer att någon annan ska ta den platsen, för att all smärta han givit mig inte ska vara så stor.
Han är egentligen en bra kille, och jag vet att när han vaknar upp från sin dröm som en dålig person, även om det tar flera år, då kommer han ångra sig.
Men åt andra sidan, så kanske han redan insett vad han förstört och kastat, och att ångesten över det gör han till den han är nu.
För jag vet att ingen av oss ville att det skulle bli såhär egentligen, det blev bara snesteg som ledde oss till detta.
Jag tror helt enkelt att det var fel tid för oss två att vara tillsammans.
Men jag vet även att om vi är menad att vara, kommer vi att hitta tillbaka till varandra förr eller senare, och kanske är det därför jag just nu känner att jag inte längre behöver honom för att mitt liv ska fungera? Kanske är det därför jag tror att jag kommit över honom?
Är det kanske tack vare det jag faktiskt är nöjd över hur läget ser ut just nu?
Där vi endast har kontakt då det handlar om bråk, och att vi går åt andra hållet då vi ser varandra?
För jag kan inte se igenom det han gjort mot mig, det går inte.
Jag trodde att jag hade haft det svårt innan, att jag blivit brutalt sviken till han kom och bevisade motsatsen.
Men åt andra sidan, hade någon sagt till mig för 2 år sedan att Alexander skulle göra en sådan sak mot mig, så hade jag bara skrattat och förnekat det. För jag om någon kände den pojken, till han förändrades.
Jag har iallafall lärt mig en sak gällande detta och det är att jag aldrig någonsin igen ska kämpa för någon som inte förtjänar det.
Men om vi alla tänker efter, så är det precis det jag gjort i nästan 3 år.
Hade det inte varit för mig och mitt kämpande hade vi uppenbarligen aldrig hållit så länge som vi faktiskt gjorde.
Jag har ingen aning om vad han känner och tänker om detta, men jag vet att jag inte behöver veta.
Och jag mår nog bättre av att inte veta, för oavsett vad svaret är så lär det förstöra den fasad jag byggt upp för att skydda mig själv från honom.

''Gud, jag sökte i dina ögon om och om igen för att försöka att hitta honom, också en dag slog det mig..
Min man var borta.
Fysiskt var du fortfarande där, samma röst, samma doft som jag älskade så mycket, samma skratt, samma gåstil, likadant allting på utsidan- men mannen på insidan var borta. Det som är värre än det? Jag hann inte ens säga hejdå.
Jag gissar att en stor del av mig bara försöker binda mitt sinne runt det faktum att inte kommer bli någon begravning för mannen jag älskade, och medan hans kropp fortfarande var och gick runt staden, som vanligt, för alla att se.
Jag var tvungen att sörja över honom ändå, och ensam.
Rätt skevt när du faktiskt tänker på det.
Så om du undrar varför jag stannade, nu vet du.''

Men ibland måste man glömma det man känner och tänka på vad man förtjänar.
Jag vet inte vad som gick fel mellan oss, eller vad som fick han att förändra sig.
Men vad det än var så hoppas jag att det var för ett gott syfte.
Och jag hoppas oavsett vart i livet han står nu, att han gjorde det som resulterade i att han är lycklig.
För trots allt skit han fått mig gå igenom, så skulle jag aldrig önska honom något illa.
Han var det jag behövde just då, men som jag klarar mig utan nu om det behövs.
Självklart är det tråkigt att han bara vände ryggen och gick som att det var det lättaste steg han någonsin gjort. Men samtidigt känner jag att jag måste förlåta honom för att han var för ung för att inse vad han hade.
Som alla säger, så kommer han någon gång i sitt liv blicka tillbaka och inse vad han kastade för att han var dum nog att ta det förgäves. För hur mpnga gånger tog jag inte tillbaka honom under alla år även fast han krossat mitt hjärta flertal gånger, och i flertal bitar? Hur ska han lära sig att jag inte alltid kommer at tillbaka honom när jag gjort det hela tiden förut? Samma misstag han upprepade, och samma misstag gjorde jag som lät han komma krypandes tillbaka.
Och förmodligen lär han säga till alla dom andra tjejerna han kommer vara med under alla år att jag är galen as fuck, avundsjuk och osäker men glömde berätta den delen där han grät till mig som en bebis och tofflade mig som att det var sista kvällen. Han lär förmodligen även glömma berätta om den delen där jag alltid hade hans rygg och hjälpte honom med allt han behövde hjälp med.
Till skillnaden från honom kommer jag aldrig kränka honom så, däremot kommer jag inte länre ha hans rygg fläckfri. Utan jag kommer berätta sanningen för alla som kommer dit, för han får stå för sitt misstag, precis som jag.
Jag kommer heller inte smutskasta honom som han gjort mot mig, jag kommer berätta allt vi gjorde mot varandra.
Ingen av oss är oskyldig, men en av oss gjorde något värre än den andra. Och karma kommer ta den personen, hårt.

Och jag hoppas för hans egen skull att han växer upp, att han inser att livet inte kommer ge honom saker på ett silverfat utan att han kommer få kämpa för det han vill ha. Jag har serverat honom på ett silverfat under hela förhållandet, men livet är inte lika snäll som jag. Livet är en bitch, och en större bitch än jag någosin varit. Tänk på det.

Likes

Comments

Livet

.. och jag lider av ortorexi en ätstörning som går ut på överdriven träning & nyttigt ätande vara mål är att vara den mest ultimataste, hälsosamma människan i världen.

-Vad är ortorexi?
-Hur är det att leva med ortorexi?
-Hur blir man frisk från ortorexi?
-Efter text efter jag blivit frisk
🌸


VAD ÄR ORTOREXI?
Ortorexi är en ätstörning, en sjukdom, som sticker ut från dom andra ätstörningarna.
Det som skiljer ortorexi från Bulimi och anorexi Nervosa är att du inte är ute efter att svälta dig själv. Den enda likheten mellan ätstörningarna är att du får ångest om det inte går som planerat.
Bulimi är då man hets äter, och sedan spyr upp det för att sedan fasta några dagar innan man hetsäter igen. Allt går runt i en ond cirkel. Efter du hets ätit får du ångest, därav att du spyr upp det igen.
Anorexia Nervosa är då du äter så lite kalorier som möjligt. Och ditt dagliga mål är att räkna kalorier och även äta så lite kalorier som möjligt. Du minskar kalorier hela tiden, vilket även gör att du går ner i vikt väldigt snabbt. Äter du mer kalorier än ditt mål, då får du ångest.
Ortorexi är motsatsen av detta. Du äter till och med överskott av kalorier endast för att få träna mer.
Ju fler kalorier du äter = ju fler gånger får du träna.
Tränar du inte, då får du ångest.
Ortorexi går inte ut på att svälta dig själv, utan det går ut på att vara så mest hälsosam det bara går. Du ska vara den ultimataste hälsosamma människa i världen. Allt går ut på resultat inom träningen, därav att du äter överskott av kalorier för att få träna mer och använda det som ursäkt men även att allt du stoppar i dig måste vara hälsosamt & nyttigt.
Ortorexi är även en väldigt ny sjukdom, & är egentligen inte en ätstörning. Dom har bara klassat sjukdomen som en slags anorexia för att dom inte riktigt vet vad det är.
Men som vilken annan människa med ätstörning, har även vi tvångstankar även fast de inte är vad vi stoppar i oss. Våra tvångstankar är mer att vi måste träna, annars dör vi.

HUR ÄR DET ATT LEVA MED ORTOREXI?
När man har ätstörningen ortorexi så inser man inte att man är sjuk och har en ätstörning.
Man äter ju överskott av kalorier och tränar för det är hälsosamt, så varför skulle jag vara sjuk?
Då folk kommenterade att jag tränade alldeles för ofta, eller att jag kanske borde skippa ena promenaden för att hitta på någonting med dom istället så blev jag irriterad då dom förstörde mitt schema och inte accepterade min hälsosamma period.
Jag själv insåg inte först i efterhand att det är på tok för mycket för att existera.
Ett vanligt schema i mitt liv bestod av att vakna, göra ett hemma pass, äta frukost/lunch, göra ett till pass, vila ett tag, äta, gör ännu ett pass, vila en stund, gå/power walka en promenad, äta en frukt, göra ännu ett pass, vila, äta lite mer frukt, göra ännu ett pass och sedan sova.
Ingenting annat hade någon betydelse för mig. Och det var inget fel i mina ögon.
Jag åt mer än jag egentligen behövde, jag rörde på mig och jag ville inte gå ner i vikt utan allt jag ville var att vara en hälsosam person.
Jag hade ett andra konto på instagram.
Där jag bara följde fitness & allt som rörde sig om fitness.
Allt från träningskläder till hälsosamma maträtter.
Vilket bara triggade mig ännu mer.

HUR BLIR MAN FRISK FRÅN ORTOREXI?
En ortorexier förstår oftast inte att den lider utav ortorexi, och därför är det viktigt för omgivningen att ta till sig vad personen gör.
Det märks väldigt tydligt oftast om en person lider av ortorexi då allt i denna persons liv består utav träning. Det finns inget annat i huvudet än överskott av kalorier och extra träningspass.
Om ni märker att en person har ortorexi måste ni ge personen hjälp.
Ni måste ta personen till hälsocentralen/skolsköterska etc så dom kan göra en utredning på personen, för det kan gå väldigt illa.
Jag hade väldigt med tur över att dom på skolan märkte att jag hade ortorexi och sa det till mig.
Min mentor märkte att jag hade någon slags problem kring träning och mat, så hon ordnade ett möte med kurator, rektor & sjuksköterska.
Där berätta hon att hon märkt att jag verkar ha problem kring mat och träning, och jag sa som det var: att jag äter överskott för att få träna mer.
Min mentor sa direkt att jag verkar lida utav ortorexi och frågade sedan följdfrågor som "Hur mycket tränar du som mest?" Etc.
Jag svarade som det var då jag inte förstod alls vad hon menade med att jag skulle lida av en ätstörning då jag var så hälsosam.
Sjuksköterskan i sin tur fastställde att jag hade ortorexi och att hon skulle ta kontakt med både bup och mina föräldrar, och berätta det för dom och att jag måste genast sluta träna så mycket som jag gör.
Först blev jag väldigt arg och ifrågasatte deras påståenden.
Jag förstod inte hur JAG som var så hälsosam och som tränade & åt mycket kunde lida av en ätstörning. Jag hade anorexia nervosa förut och detta var ju tvärt emot, det klickade inte för mig.
Jag skrek åt dom att dom har fel och då dom frågade vad jag blev upprörd över så svarade jag "Ni säger jag ska sluta med någonting jag lever för? Min glöd här i livet?"
Då dom frågade mig "Om en person i din närhet tränar upp till 8 gånger på en dag, vad kallar du det och vad gör du?"
Och jag svarade, "jag ser till att den får hjälp och trappar ner på träningen?"
Och det var då jag insåg att personen som var "person i din närhet" som dom pratade om, i själva verket var mig själv, det brast.
Jag började gråta helt hysteriskt och kunde inte titta dom i ögonen.
När jag slutade gråta så sa dom till mig att dom skulle kontakta bup & mina föräldrar och det skulle bli ännu ett möte där både mina föräldrar och bup var med.
Och jag skulle inte träna någonting tills dess.
Jag fick gå till skolans psykolog och prata om detta med henne, och inse själv att jag behövde hjälp.
Vilket var räddningen för mig, jag vet inte hur långt det hade gått annars.

EN LITEN TEXT EFTER JAG BLIVIT FRISK.
Idag är jag friskförklarad, och får träna igen.
Jag tränar idag, men inte överdrivet & har större respekt för träningen i sig.
Jag är väldigt tacksam över att min mentor märkte detta så snabbt och hjälpte mig.
För jag vet ärligt inte hur långt det hade gått annars. Och jag skulle aldrig utsätta mig själv för det igen, även om det fick mig må bra för stunden.
Om du tycker min beskrivning passar in på någon i din närhet eller omgivning..
Var snabb på att säg det till lärare, om ni går kvar i skolan. Annars vänd er till hälsocentralen eller rehab pch be dom om hjälp.
En person med ortorexi förstår inte själv.
En person med ortorexi förstår oftast inte att det är fel att träna så många gånger per dag, eller att deras tänkesätt är fel.
Därför är det viktigt att omgivningen runt en ortorexier gör någonting åt saken.
Som sagt, ortorexi är en väldigt osynlig ätstörning.
Och det syns inte först så tydligt att den lider av någonting. Och det är inte i många ögon det märks hur många gånger en person tränar.
Varför mina föräldrar inte märkte någonting.
Mina föräldrar märkte inte någonting då jag åt riktigt bra för att vara jag, och gjorde det mesta inne på mitt rum.
Att jag gick ut på en promenad eller två på en dag hos mamma var ingenting hon funderade över då det är bra med friskluft, och pappa märkte ingenting då jag alltid skyllde på att jag skulle ut och gå med hunden. Hunden måste ju rastas och han var glad över att få slippa för engångsskull.
Om du själv känner att min text om ortorexi stämmer in..
Snälla, ta steget och sök hjälp.
Att fortsätta i samma spår är inte hälsosamt, inte någonstans.
Du vill vara den ultimataste hälsosamma person det bara går, men det sätt du väljer att vara på är ohälsosamt och du blir inte ultimataste hälsosamma människan på denna planer genom att fortsätta som du gör.

Likes

Comments

Livet

Som många vet har jag fått diagnosen depression.
Jag har alltid varit noga med att berätta det, för att personen ska få ett större inblick i mitt liv & förstå att jag menar allvar när jag säger att jag tillexempel inte kan träffas för att den dagen kommer jag inte ur sängen.

Jag tänkte berätta om min depression i detta inlägg så ni andra också får en inblick i mitt liv.
-varför fick jag min depression?
-Hur tog jag det då jag fick reda på att jag hade en diagnos?
-Hur hanterar jag den?
-Hur är det att leva med en depression?

VARFÖR FICK JAG MIN DEPRESSION?
Jag fick min depression i samband med att mitt ex, Alexander, förändrats och beslöt sig för att jag inte längre förtjänade att bli behandlad bra.
Han behandlar mig verkligen som skit, och det pågår ännu.
Det hela började med att han drack & for en helg till Östersund med sina grabbar för att "hälsa på en kompis" som han själv säger, men det sluta med att han sov hos en brud vars han inte ens känner för att "hans vän håller på med henne". Han svarade inte då jag ringde, eller då jag skrev & jag var så sjukt ledsen för jag visste ju att han var någonstans, det hade jag ju sett från hans kompis snapchat.
Det tog så hårt på mig då vi innan hade bråkat och jag sa till honom att om jag betyder nånting för honom kommer han och löser det med mig.
Iallafall så skrev han senare på kvällen, att han var påväg hem & skulle höra av sig då eftersom han inte hade någon ström.
Han berättade aldrig själv att han hade sovit hos henne, utan det fick jag reda på av hans kompis som han egentligen skulle till.
Jag har aldrig känt mig så betydelselös & liten någonsin i mitt liv.
Jag grät, hela tiden.
Till slut kom han och prata med mig efter nån dag, & då sa han att han inte vet om han har känslor längre.
Jag trodde inte att någons liv kunde rasa så fort som det faktiskt är möjligt. Hela min värld rasade.
Dagen efter fråga pappa hur det gick och jag hann svara "Skit" innan tårarna forsade.
Pappa gjorde sitt bästa för att trösta mig, men ingenting han sa hjälpte mig.
Jag tror inte man vill höra nånting när något sånt här händer, för man tror ändå inte på det. Man tror att dom ljuger för att få en må bättre.
Det gick dagar, utan att han svarade på det jag skrev.
Allt jag gjorde dom första veckorna var att ligga i ett kolsvart sovrum, och spy av ångest & sorg. Jag spydde verkligen hela tiden för jag mådde så dåligt. Jag sov & grät samt spydde. Jag åt inte, och jag gick inte ut från rummet förutom då jag behövde gå på toaletten.
Jag slutade prata, jag slutade träffa folk.
Varje gång jag bröt ihop när pappa var vaken, kom han alltid in när han hörde att jag grät. Han sa inte så mycket, han bara satt där och kramade mig och berättade hur mycket HAN älskar mig.
Ibland på natten kunde pappa vakna av en känsla av att jag höll på att göra nått dumt, vilket var sanningen.
Jag tänkte på självmord 8 gånger i veckan. Jag ville försvinna.
Jag sa även till pappa varje gång "jag har INGEN livslust kvar." Och pappa sa till mig nått som verkligen fick mig att andas lite lättare. Han sa det att "Jag vet hur du känner just nu. Jag har själv känt det. Jag sabba det jag hade med en tjej, och jag tänker fortfarande på henne idag trots att jag var lika gammal som dig när det hände. Vi killar tänker inte på konsekvenserna, och vi tänker inte alls."
Det hjälpte mig inte från smärtan, men det hjälpte mig för stunden att andas lite lättare.
För varje andetag jag tog, så kände jag 10.000 rakblad i bröstkorgen.
Jag kände hur rakbladen verkligen rev i min bröstkorg, och ändå var det smärtan av att känna att min stora kärlek, kanske aldrig kommer tillbaka.
Den smärtan jag upplevde dom första veckorna, den smärtan önskar jag inte ens mina största fiender.
För den smärtan, den gör ont. Och den påminner om varför man inte ska älska någon annan än sig själv.
Han kom efter några veckor igen och prata med mig.
Jag hade förberett mig på att vi skulle lösa allt och fixa det igen. Men han lyssnade inte på mig. Han satt och hånflina åt mig när jag satt och grät framför honom och berätta hur dåligt jag mådde pågrund av hur han behandla mig.
Vi gick sedan in till mig, & där gav jag honom boken som jag beställt. Där bilder på oss med citat om hur mycket jag älskar honom & hur mycket han betyder för mig fanns.
Jag själv hade aldrig bläddrat i den, för jag visste jag inte var stark nog och att det inte skulle hjälpa mig nånting.
Han bläddra i boken, många gånger men han rörde inte en min.
Jag sa ingenting. Han sa ingenting. Det enda man hörde var att han bläddra i boken.
Jag kände bara mig tom. Jag visste inte vad som skulle hända nu & vad jag kände. Jag var bara tom.
Efter ett tag börjar även Alexander gråta, men han berättade aldrig varför han grät.
Han sa ingenting.
Och jag satt och krama om honom, försökte få reda på varför han var ledsen. Varför han grät.
Det var ju han som ville att jag skulle försvinna från hans liv.
Innan han började gråta tog jag av mig ringen som jag fått utav honom och som jag hade på mitt halsband.
Jag har burit det runt halsen i alla år vi känt varandra. Sedan jag fick det, vilket var 1 månad in i vårt förhållande, December 2014.
Jag gav honom det, och satt sedan på mig halsbandet med min ädelsten jag fick av mormor när jag fyllde år som hängt i ringen.
Den symboliserar min stryka. Styrkan jag inte längre kan hitta. Styrkan jag inte längre har.
Jag gick sedan ut, för jag kände att självmord var det enda som faktiskt var rätt. Det som det var menat att vara.
Jag satt mig på trappen utanför lägenheten och rökte min som då skulle vara min sista cigg.
Alexander kommer ut efter några minuter, & han sätter sig bredvid mig utan att säga nått eller titta på mig.
Vi suger bara där och tittar rakt fram.
Han ställer sig sedan upp & ber mig ställa mig upp också.
Jag ställer mig upp och tittar bara på honom med tårar som forsade ner.
Han ställer sig då och kramar mig, hans säger ingenting. Men han står där och håller om mig & pussade mig på pannan.
Och det var första tryggheten jag känt på flera veckor.
Han ber mig sedan gå in, men jag vägrar. Jag har redan bestämt mig för mitt val. Den personen jag älskar mest av allt har lämnat mig. Den jag levde för har lämnat mig.
Han säger att jag ska fixa detta, börja skolan igen och fixa detta.
Allt jag säger till honom är "Nej. Jag har ingen anledning."
Jag har fortfarande ingen anledning egentligen att överleva detta.
Han lovade att han skulle komma dagen efter, för vi skulle sova på saken om hur vi skulle göra. Om vi skulle lämna varandras liv eller om vi skulle försöka igen, oavsett hur svårt och lång tid det tar.
Han lovade på mitt liv.
Han kom aldrig. Och han svarade inte på det jag skrev.
Allt började om.
Helgen kom och han for som vanligt och var med sina kompisar. Han svarade mig inte, & jag var tillbaka på ruta ett.
Förutom att jag drog & söp istället.
Jag rymde från problemen en kväll.
Men trots det, kunde jag inte ta bort tankarna på Alexander. Jag kunde inte ens radera dom med alkohol. Och det har jag aldrig haft några problem med förut.
Jag har givetvis fått så mycket stöd av vänner & familj, men det har inte känts bättre för det. Och fortfarande gråter jag mig till sömn, & har svårt att ta mig upp på morgonen. Oftast sover jag till 5-6 på kvällen. Kliver upp och går till soffan. Ligger och tittar på serier utan att ta in nånting, för tankarna fladdrar iväg och allt som finns i mitt huvudet är frågorna. Frågorna bara Alexander har svar på.
Jag skrev till Alexander denna helg, berättade hur mycket han betydde och hur mycket jag vill vara med honom. Men att han får välja nu, antigen börjar han behandla mig bra, eller så förlorar han mig.
Han hade till 02:00 på sig att svara. Och att det är upp till honom.
Klockan 01:47 fick jag ett sms från honom.
Där stod det "Det är upp till mig//R".
Alexander har valt att jag inte förtjänar att bli behandlad bra. Att han inte vill ha mig i hans liv.
Det sista jag skrev till honom var att han kunde hämta sina grejor han har hos mig dagen därpå om han skulle ha dom kvar & att han kunde slänga det han har hos mig. För jag vill inte ha dom tillbaka.
Han svarade inte, & han kom aldrig och hämta sina grejor. Om han har mina grejor kvar eller inte vet jag inte, men jag vill verkligen inte ha dom tillbaka. Inte när jag vet att dom funnits hemma hos honom. I hans närhet där jag vill vara mer än allt annat.
Min trygghet är borta. Min livs kärlek är borta. Min klippa är borta. Mitt liv är tomt.

HUR TOG JAG ATT JAG HADE EN DEPRESSION?
För mig kom det inte som en chock över att jag hade en depression.
Jag hade egentligen redan insett det innan jag fick det bekräftat, men jag ville inte inse det.
Jag ville inte inse att han till och med fått mig till diagnosen "deprimerad".
Egentligen ville jag att det hela skulle vara en dröm och att jag skulle vakna bredvid Alexander.
Varje natt hoppas jag faktiskt på att allt ska ha varit en dröm och att han ligger bredvid mig när jag vaknar.
Jag har börjat inse att det aldrig kommer hända igen.
Men det är min största önskning och det är det enda jag vill.
Att min livs kärlek kommer tillbaka.
Jag vet att han har känslor egentligen, men han är inte sig själv just nu. Och just nu betyder jag ingenting för honom och jag är inte värd honom även fast jag verkligen visat honom hur glad jag är över att vi blev tillsammans igen natten på nyår.
Två datum som alltid kommer betyda nånting för mig även fast läget ser ut som det gör nu är
-3 November 2014 &
- 1 Januari 2017.
Även datumet
- 19 December 2015
Kommer betyda väldigt mycket för mig, men inte på samma sätt.
För det var då jag tog snedsteget som ledde till allt detta.

HUR HANTERAR JAG MIN DEPRESSION?
Saken är den att jag inte kan hantera min depression.
Jag vet inte hur man gör, allt är så nytt.
När man förut mådde dåligt så trodde man att man hade det svårt.
Men det är ingenting jämfört med att leva med depression och måste försöka hantera den.
Det är givetvis perioder.
Dåliga perioder och bra perioder.
Jag hanterar dom bra perioderna bättre, givetvis.
Jag har fått medicin, antidepressiva, för att vardagen ska bli lättare när jag har dom svåra perioderna.
Men jag tar dom oftast inte.
Jag känner mig bara svagare då, som att jag måste ta nånting som många använder som droger för att fly verkligheten och det svåra.
Och det är inte jag.
Sedan blir jag även väldigt fucked up av medicinen.
Jag har inga som helst känslor eller respekt för dom runt om mig.
Jag blir en iskall bitch med inga som helst känslor för andra.
Och jag sårar dom som alltid ställer upp för mig, & det är ingenting jag tänker utsätta dom för oavsett att dom vet att de inte är jag som talar eller gör handlingarna, utan att det är min medicin.
Jag jobbar varje dag med att hitta sätt att hantera min depression och har hittat några saker som hjälper då ångesten äter upp mig.
Jag har nu på senare tid satt upp små mål i vardagen för att verkligen orka kliva upp.
Ett schema i min vardag kan se ut såhär
" -
Kliva upp ur sängen klockan 11:00.
Ställer då klockan vid 8-halv 9 ifall det är en dålig dag & jag inte kommer upp ur sängen.
-Äta frukost.
Glömmer ofta bort att äta för att det är så mycket annat som pågår i mina tankar, som rör Alexander.
-Gå ut på en promenad.
Promenader hjälper mig att få frisk luft, solljus & slappna av även om det bara är en liten stund. "
Jag kan inte ha många mål, om dom inte är väldigt små.
För klarar jag dom inte som jag skrivit upp, då bygger jag bara upp mer ångest och känner mig ännu mer värdelös. Vilket inte är nånting jag behöver för att ta mig igenom denna kampen.
Jag märkte även det att när jag verkligen mådde som sämst, och bara låg i ett kolsvart rum och grät, sov samt spydde och bara gick ut ur rummet då jag var tvungen att gå på toaletten inte fick mig må bättre.
Det fick mig bara må sämre & var mer skadligt i längden.
Jag behövde hitta kraften samt energin att åtminstone kliva upp ur sängen och träffa familjen även om det bara är i några timmar.
Energin tar snabbt slut, vilket slutar i att jag lägger mig ner och sover igen. Men dom små timmarna jag faktiskt är med min familj, även fast jag är väldigt tillbakadragen och inte säger så mycket, så betyder det nått för dom och gör dom glada.
& det gör att även jag mår lite bättre för stunden.
Jag har aldrig velat visa mig svag framför mina föräldrar eller framför mina småsyskon.
Jag vill att dom ska se mig stark, och jag vill att mina småsyskon ska se mig som en stark kvinna som dom ser upp till.
Men nu dessa veckor, har jag verkligen släppt alla spärrar för jag har inte kunnat hejda mina tårar när någon nämnde Alexander, eller när en låt spelades på radion som vi någon gång lyssnat på eller som vi har minnen till.
Helt ärligt, jag kunde inte lyssna på musik alls första tiden. För alla låtar i min spellista har vi lyssnar på tillsammans, och det påminde mig om verkligheten. Att det aldrig någonsin kommer bli så igen.
Mina småsyskon har för första gången i sina liv sett mig gråta, och dom har suttit där och kramat mig.
Även fast jag i vanliga fall skulle puttat bort dom för jag inte vill ha deras närhet, så satt jag där och lät dom krama mig. Och det kändes bra. Dom sa ingenting, dom satt bara och kramade mig till jag hade gråtit klart.
Vid ett tillfälle sov My borta hos en kompis, pappa var inte hemma & Moa sov också hos en kompis.
Och jag fick ett break-down.
Jag la ut en bild på mystory på snapchat, där en av Moas kompisar hade sett att jag grät och sagt det till Moa.
Moa skrev direkt och frågade om jag ville att hon skulle komma hem. Hon tänkte gå från sin kompis för att jag fick ett break-down.
Men jag försäkrade henne om att det var okej, och att hon skulle stanna hos sin kompis och ha kul istället.
Hon är 12 år men ändå så himla förstående.

HUR ÄR DET ATT LEVA MED DEPRESSION?
Det är olika för olika personer hur det är att leva med en depression. Men alla jag känner har tänkt på att ta självmord för det verkar som enda vägen ut.
Jag kan endast tala för mig själv när jag skriver detta, så få inte för er att alla har det som jag. Vissa har det svårare och vissa har det lättare.

Men det finns som sagt 2 perioder man har, den sämre och den bättre perioden.

Den sämre perioden:
När jag har en sämre period, så kan jag inte ta mig upp ur sängen. Jag orkar inte. Har ingen kraft.
När jag försöker ta mig ur sängen så är det som att benen är gelé och jag faller bara ihop på samma ställe jag försökt ställt mig upp.
Det slutat med att jag får krypa upp i sängen igen, för jag har ingen kraft att resa mig och lägga mig i sängen.
Jag ligger bara där i sängen i det bläcksvarta rummet.
Oftast mår jag så dåligt att jag inte ens orkar svara i telefonen.
Skickar en snap med "dagar" sen rör jag inte mobilen igen på flera timmar.
Då jag väl rör mobilen så skrollar jag bara igenom notisfältet för att se om de är nått viktigt.
Är det inget som är viktigt lägger jag ifrån mig telefonen igen.
Sover & gråter om varannat.
Gråter mig till sömns, vaknar av att jag gråter.
Men ibland mår jag även så dåligt att jag inte ens har krafterna till att gråta.
Jag bara ligger där, och känner hur gråten är i halsen. Men utan att komma fram.
Jag glömmer även bort att äta.
Det kan gå flera dagar innan jag kommer på att jag inte ätit nått.
Även fast maten kommer in i rummet till mig, så äter jag inte.
Jag glömmer bort hur man tuggar maten ungefär.
Kan inte svälja maten.
Jag ska även tillägga att jag inte ens är hungrig. Jag har ingen aptit.
Jag lyssnar inte ens på musik när jag har en sämre period.
Jag orkar inte.
Jag vill inte ha något ljus, sällskap eller ljud.
Jag ligger bara där och hör mina egna andetag, klockan som påminner mig om att livet fortsätter och tiden går.
Jag tappar tidsfattningen och vet inte om det är morgon eller kväll, dag eller natt.
Och ingenting har någon betydelse.
Jag har även ofta tvångs tankar på att jag förtjänar att må så som jag gör.
Att det gör Alexander lycklig.
Han har visserligen inte sagt det, men han har heller inte sagt att det inte är så.
Min skeva uppfattning baserat på hur han behandlar mig, får mig att övertala mig själv att jag förtjänar det.
Så jag tappar alla krafter jag byggt upp, & bara ligger där och önskar att få somna men aldrig vakna.

På lite bättre men ändå dåliga dagar i den sämre perioden, så kan jag kliva upp ur sängen.
Men jag längtar tillbaka till sängen lika snabbt.
Jag kan heller inte vara uppe och springa nån längre tid, då blir jag väldigt trött och kan somna på plats.
Därför går jag inte ut på sämre perioder, för rätt som det är tar mina krafter slut och jag ramlar ihop.
Jag uppfattar även tid, och vad som händer runt omkring mig. Men jag orkar inte bry mig.
Jag äter mat, även om det är lite och tar lång tid att faktiskt äta klart.
Jag tar mig tiden att äta, och få i mig lite näring och energi.


På en bättre period:
På en bättre period, så tar jag mig ur i sängen.
Inte helt utan problem, men jag tar mig upp.
Jag äter mat även om det är lite.
Och jag kan tugga det, och det tar inte lika lång tid att äta.
Det kan ta 1 timme att äta på en sämre period, på en bättre kan det ta endast 20 minuter.
Jag klarar dom där små målen i vardagen som jag planerat kvällen innan.
Jag klarar av att vara vaken en hel dag.
Även fast jag tappt mycket av kraften och energin på kvällen, och bara ligger i soffan och ser på TV så har jag faktiskt varit vaken en hel dag.
Jag socialiserar mig.
Jag orkar ta mig tid att svara på snapchats, jag tar mig tiden att prata i telefon.
Jag tar mig även tiden att faktiskt kolla igenom mina sociala medier.
Svara på sms.
Prata med mina vänner, även fast det inte finns nått att prata om.
Bara få en inblick i vad som händer i deras liv.
Jag orkar duscha.
Ja det låter jätte äckligt, men när jag är i en dålig period, då orkar jag inte ens duscha.
Men när jag har en bra period, då orkar jag faktiskt kliva in i duschen, och stå där och verkligen duscha.
Eller så orkar jag sitta i badkaret och bara slappna av i någon timme. Försvinna från verkligheten.
Jag orkar även ta mina promenader som jag mår bra av.
Jag i en bättre period, tar mina promenader. Ibland är dom långa, ibland är dom korta. Men jag är åtminstone ute och rör på mig. Få solljuset och friskluften man behöver för att kroppen ska må bra.
Idag har jag en bättre period, och idag gick jag 4.2 km med hunden.
Det är ingenting jag skulle klara på en dålig period.
Men min energi gick verkligen åt där, och jag somnade i soffan när jag kommit hem och ätit.
Sov från 15:30 till 22:00. Jag sov alltså 6.5 timme.
Jag orkar även träffa vänner.
Jag orkar träffa mina vänner, även om det inte är något länge kanske utan bara en snabbis så träffar jag dom.
Det är ingenting jag skulle orka göra om det var en dålig period.
Jag vill inte att dom ska se mig så som jag är i en sämre period.

EN LITEN TEXT TILL MINA NÄRA OCH KÄRA
Tack för att ni gör bredvid mig och stöttar mig genom detta även fast ni själv har det kämpigt!
Tack för att ni verkligen skriver och frågar hur jag mår även fast svaret är så uppenbart.
Tack för att ni orkar höra på mig.
Och tack för att ni torkar mina tårar.
Ni står bredvid mig oavsett vilken period jag är i och oavsett om jag inte hör av mig på flera dagar, ibland veckor.
Tack för att ni inte lämnar min sida.
Jag är oerhört tacksam över allt ni gör för mig, även fast ni själva kämpar med så otroligt mycket i era liv!
Ni håller ihop min bröstkorg då det känns som att den ska explodera, samtidigt som ni håller ihop er själv.
Jag är även så tacksam över att ni accepterar att jag inte kan prata om Alexander, och att jag inte vill höra massa dåliga saker om honom trots att ni inte tycker det bästa om honom.
Ni accepterar det faktum att han fortfarande är det finaste som kommit in i mitt liv.
Jag vill även tack er för att ni försöker få mig tänka positivt, och hjälper mig så gott ni kan att klara målen i min vardag.
Tack för att ni släpper allt ni har i händerna när jag säger att jag behöver en kram eller stöd.
Tack för att ni inte pratar om det bra jag och Alexander hade, eller pratar om det dåliga vi haft.
Tack för att ni accepterar att jag inte klarar av att höra nått om mig och Alexander och inte pratar om honom. Inte nämner honom om jag inte säger att jag vill prata om det.
Och tack för att ni går ut 03:00 på natten för att jag bara behöver se er.
Och ett speciellt tack till Tilde, Fredrik & Tobias,
För att ni aldrig tvekar på mig, & alltid gör det bästa för mig!
Och ett extra tack till Fredrik som visar mig 10.000 anledningar till varför man inte ska falla i kärlek. För du är svin jobbig

ETT LITET BREV TILL ALEXANDER, om du läser detta.
Jag vet att du har det otroligt svårt nu, och att du förmodligen behandlar mig som du gör för du är så rädd och hjälplös.
Och förlåt för att jag blockat dig näst intill överallt, men det gör så ont att se ditt namn eller vad du gör utan mig i ditt liv medan jag mår såhär. Det gör ont att se hur bra du mår utan mig.
Du har så mycket problem med dig själv, att du skiter i allt. Jag förstår.
Men det är några saker jag vill att du aldrig någonsin glömmer, oavsett hur dåligt eller bra du mår.

Jag älskar dig.
Jag har älskat dig från första stund, och jag älskar dig även nu.
Du har hört det så många gånger, men det finns även perioder i vårt förhållande då jag inte sa det ofta alls.
Då jag trodde att det var uppenbart att jag älskade dig.
Men det visade sig sedan, att det var i den perioden du kände dig som minst uppskattad och älskad utav mig. Och jag ber så mycket om ursäkt över det.
Jag har alltid älskat dig, & min kärlek till dig är gränslös.
G R Ä N S L Ö S.

Du betyder oerhört mycket för mig.
Ska jag vara ärlig, så är du hela min värld.
Du betyder allt för mig, även fast jag nu förlorat dig.
Du har alltid betytt så oerhört mycket för mig, och även fast jag inte alla gånger visat det så har du alltid varit det som fått mig kliva upp ur sängen på morgonen.

Du är finaste killen i världen.
Du har alltid varit den finaste killen i världen för mig, och jag tycker fortfarande det trots ditt beteende just nu.
Jag kan inte föreställa mig någon bättre kille i världen. Inte någon som är bättre för mig.
Och jag vill heller inte ha någon annan, även om det finns någon bättre.

Tack!
Tack för att du alltid varit vid min sida framtill nu.
Och att du aldrig vilket från min sida innan, oavsett hur komplicerad jag varit.
Du har alltid trott på mig, tack för det! Verkligen!

Några små ord till dig.
Jag älskar hela dig, även dom misstag och dom fel du gör.
Jag älskar hela dig, även dina väldigt håriga ben. Dina ögonbryn som är hemsk, men som blir fin för att du bär på dom.
Din acne som du hatar, det ingår i dig och jag älskar dig med eller utan acne.
Dina små händer, jag älskar dig trots att du har lika små händer som mig och det känns som att man ibland håller en liten unge i handen.
Din sjukdom, som jag lärt mig allt om. Och som ingår i dig. Innan du kom in i mitt liv hade jag aldrig hört om din sjukdom, men jag lärde mig så mycket av dig om den. Och jag ansträngde mig verkligen för att få inblick i hur din sjukdom fungerar. Och jag ångrar det inte.
Och jag är även så himla glad över dessa 3 år vi spenderat med varandra, även fast du nu avslutat det och inte vill att jag längre ska vara en del av ditt liv.
Alla härliga minnen med dig, som när vi åkte med min familj till badplatsen och badade tillsammans.
Eller då vi firade din pappa och farmor i din sommarstuga, med dina släktingar, och sedan for till Junsele.
Eller då jag var hos dig första gången, och träffade dina förändrar.
Eller den allra första gången du åkte till Ramsele över helgen då jag träffade dig, och du kom utanför lägenheten endast för att jag skulle få säga hejdå, och jag slängde mig i dina armar trots att vi inte ens var tillsammans eller erkänt våra känslor# för varandra.

Några saker jag aldrig berättat för dig.
Första gången du kramade mig, på lastbilsträffen på Lördagen, i typ 15 minuter.
Det var då jag insåg att tryggheten jag aldrig haft, var du som gav mig.
Enda sedan dess har du varit min trygghet, och med dina armar runt mig, även om det bara är 3 sekunder, så är det allt jag behöver för att känna mig trygg.
Och när jag följde med dig när du skulle operera dig i Sundsvall, så har jag aldrig varit så orolig i hela mitt liv.
Jag satt kvar på samma plats från när dom kom och sa att dom hade kört in dig i operationssalen till du skrev att du hade vaknat.
Jag vägrade gå från väntrummet ifall dom skulle komma och säga att något gått fel och du aldrig någonsin skulle komma tillbaka.
Jag behövde gå på toaletten sedan jag gick från dig i narkosrummet, men jag gick aldrig ifall om dom skulle komma.
Och en sak som jag aldrig kommer glömma, oavsett, så var det gången du bad mig flytta in till dig. Och gången du stod och krama mig och sa från ingenstans "Du kommer alltid finnas under mina vingar", jag ville gråta av lycka på plats, men jag lekte starkare än vad jag var.
En annan sak jag aldrig någonsin kommer glömma och som hela tiden cirkulerar i mitt huvud är när du sa att du älskade mig. Och när du sa sista gången vi sågs "Du har alltid varit min topp på berget, och är det fortfarande. Men jag kan inte fortsätta hacka på dig tills du är på marken."
Älskling, det finns så mycket att säga men jag får inte ut det.
Men nu har även du fått en inblick i hur jag mår över detta, och att du hela tiden cirkulerar i mitt huvud.
Dag som natt.
Jag älskar dig Alexander Hans-Erik Sundin, for always

Likes

Comments

Livet

​Har fått så många frågor överallt om jag inte kan berätta om min uppväxt att jag blivit så trött på att skriva den om och om igen så jag skriver den här. Min uppväxt är inget jag skäms över, för den har gjort mig till så stark som jag är idag, och därefter är de inget hemligt alls. 
Och jag söker inte efter någon som helst uppmärksamhet, utan jag klarar mig med den jag får. 

Jag växte upp med alkohol, droger och bråk. 
Har bott på HVB-hem och massa olika fosterhem. Jag har vart elak mot alla, och hatat på andra. Jag har haft ätstörning och självskadebeteende. Vi tar allt från början där jag berättar det viktigaste. 

Då jag föddes så jobbade pappa som flyttgubbe, han åkte landet runt och flyttade grejor. Då jag blivit runt 3-4 år så började pappa jobba mer och mer utomlands, och mamma skulle ta hand om mig och min lillasyster, de i sig resulterade att då pappa inte var hemma, så kunde hon dricka mer okontrollerat. Jag pratade bara med pappa 1-2 gånger i veckan, och då hade jag inte tid att säga till honom att mamma drack utan frågorna som kom varje samtal var ''När kommer du hem?''. Ett starkt minne jag har är då jag prata med pappa på påsk, men samtalet bröts efter kanske 5 minuter, och vi kunde inte ringa upp från Sverige då det kostade himla massa pengar. (Det kostade mer för oss i Sverige att ringa än för pappa i Gran Canaria). Iallafall så drack mamma väldigt mycket, vilket inte är någon skillnad till nu. 
Då pappa kom hem drack även han och sedan efter nått år blev han arbetslös då firman valde att lägga av för att vara med sina familjer mer och de börjat blivit äldre. De i sin tur ledde till att pappa drogs med i mammas race, och nu hade vi 2 föräldrar som drack. Mormor och Morfar var även väldigt duktiga på dricka dom med och var ofta hemma hos oss och drack. Min bror gick på droger, och de tog på pappa med. De var väldigt mycket bråk och stök hemma, och de var ofta jag som såg till att mina syskon hade det bra och även jag som tröstade dom då det var bråk och min syster var ledsen. 
Jag hade även fått en till lillasyster, och hon var inte så gammal att hon förstod vad det var som hände. 
År 2006 dog min morfar av cancer, och mamma drack ännu mer. Min mormor däremot började förstå att livet inte var så långt och tappade ner på drickandet. Då mamma drack som mest, så drogs alla med även mormor för att slippa förstå sig på min mamma. 
En kväll då Mormor,mamma & pappa satt vid köksbordet och drack knakade det på dörren, och det var soc. Granarna sa att de var stök och bråk och att dom skulle komma. Socialen kom och mamma fick packa alla 3:s väskor medan dom satt in oss i bilen. Vi fick inte ens säga hejdå riktigt, mamma var inte ens full, och pappa hade druckit 1-2 öl. Vi fick bo på ett HVB-hem i Härnösand som heter Bogården. Jag var då 6 år, och mina systrar 4 år respektive 2 år. 
Det jag kommer ihåg därifrån är inte mycket, men jag kommer ihåg att dom hade ett väldigt stort lekrum, och det var en tjej där som grät varje natt precis som jag, och hon kom bara ut från rummet då hon åt och skulle på toaletten, annars stannade hon på rummet. Pappa kom och hälsade på varje Lördag då vi alltid gick på Technichus. Mamma var bara och hälsade på under julen, annars var hon hemma och drack. Jag fick alltid en tröja av pappa då han kom, som luktade honom och den tröjan sov jag med varje natt. 
Då vi fick åka därifrån så åkte vi till en fosterfamilj, Men sedan fick vi flytta till en ny, men då kom jag inte ihop med mina syskon utan dom fick bo någon annan stans. Jag kommer inte ihåg nått speciellt av familjerna jag bodde hos mer än att socialen kallade mig för ''omplaceringsbarn''. Jag fick bara träffa pappa 1 gång i veckan. På slutet innan jag flyttade hem helt till pappa, så bodde vi hos fosterfamiljen, ytligare än ny, varje helg. Då vi for till HVB-hemmet så var pappa på 12-stegs program. och anledningen till varför jag omplacerades så många gånger innan jag flyttade hem trots att pappa hade gått klart sin 12-stegs är för att pappa inte var redo att få hem oss. 
Då min morfar dog av cancer så såg jag honom alltid sitta på min säng, och prata med mig innan jag somnade, då socialen fick reda på det så fick dom för sig att han hade antastat sig på mig då han levde och jag fick gå till en tant två gånger i veckan och leka. Jag har alltid trott att de var för att jag var ledsen men fick reda på förra året 2014, 8 år senare fick jag reda på att jag gick till den där tanten för att dom trodde han antastat mig. Det jag kommer ihåg från då jag gick dit var att vi inte ens nämnde morfar, hon frågade ingenting utan vi lekte bara. 

2013 i 7:an blev jag mobbad, de pågick under hela 7:an och jag gick inte till skolan då lärarna inte gjorde nått vilket resulterade i att jag inte hade några bra betyg och missade väldigt mycket. Jag mådde väldigt dåligt, och att hela tiden höra att man är fet och ful och inte räcker till tär på en. Första gångerna jag hörde det brydde jag mig inte lika mycket, men efter veckor så tar man åt sig, då de upprepar hela tiden. Jag slutade äta och vissa dagar åt jag en knäckebröd macka utan smör och pålägg och ett halvt glas vatten. De var väldigt lätt att dölja att jag inte åt nått hemma då jag sa att jag åt på skolan eller hos kompisar och inte var hungrig. Flera gånger då jag faktiskt försökte äta som folk så spydde jag upp det och kom någon på mig så sa jag att jag säkert hade fått magsjuka. Jag rasade ner i vikt, från att vara normalviktig så blev jag snabbt undernärd. Mina förebilder då var VS modellerna. Jag blev så sjuk att jag fick åka in på sjukhuset och få dropp i några veckor, för att kroppen skulle kunna återhämta sig. Jag hade dock ätstörning redan 2012, men de var inte lika grovt utan det var några dagar i veckan bara. 
Jag hade även självskadebeteende och skar mig själv, även det var väldigt lätt att dölja då jag frös hela tiden på grund av ätstörningen, och hade tjocktröja på mig hela tiden, sommar som vinter. Jag slutade skära mig då jag träffade Alexander, alltså den 3 November 2014. Jag skar mig sist den 4 Oktober 2014. Då mina föräldrar kom på mig med att jag skar mig så var allt jag sa ''bry dig inte¨. Jag började skita i allt och hatade alla lika mycket som jag hatade mig själv. Mobbningen hade slutat, men såren fanns kvar. Dom fick de att se ut som att regeln till att må bra är att få andra att må skit och förstöra deras liv totalt. Jag gjorde precis som dom, men jag mådde ännu sämre. Jag visste att inget blir serverat på ett silverfat, så jag fortsatte i hopp om att må bättre. Men jag mådde sämre för varje dag jag hatade på folk så jag slutade och började hjälpa folk igen som förut. Att jag hatade på andra skapade en jäkla massa rykten, som fick folk att få en helt annan uppfattning som de lever till även idag. 

Idag mår jag bra, trots att såren från mobbningen alltid kommer finnas kvar. Jag har gått vidare från det, och ser de som ett avslutat kapitel. Jag är friskförklarad från sjukdomen sedan 1014. Mitt självskadebeteende är avslutat sedan 4 Oktober 2014. Självklart kommer tankarna på att skära sig och sluta äta då jag mår dåligt, men jag vet bättre än att börja igen. 
Min ätstörning har satt djupa spår, och jag kommer inte kunna gå upp till 50 kg igen. Idag väger jag 43.7 kg och kämpar varje dag med att gå upp i vikt. Jag får inte heller missa en måltid, utan måste äta morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll för att jag inte ska falla ner i spåret att få tillbaka ätstörningen. Jag behöver inte äta nått stort, men iallafall mer än 1 macka. Jag lever även med Morbus Tietez, det är även kallat kostokondrit. De innebär att jag har inflammation och brosk i revbenen. Jag har brosk mellan varje revben på båda sidor, och det finns inget som botar detta. Då jag får anfall så känns det precis som en hjärtinfarkt och jag kan inte andas så måste besöka sjukhus akut varje gång. Jag kan förebygga smärtan vilket jag gör med smärtstillande tabletter som gör mig väldigt trött och jag orkar inte lika mycket som dom friska människorna. 
Bortsett från det så är jag en väldigt glad tjej som alltid står upp för sig själv. Jag lyssnar inte på har längre, och jag försöker hjälpa så många utsatta människor jag bara kan. 
Min mormor är idag helt fri från alkoholen, medan min mamma är periodare. (Periodare är då man dricker flera veckor ibland även månader, sedan har man någon vecka som nykter innan man börjar och dricka igen). Pappa dricker inte alls ofta. utan det är någon gång per år. Min bror är även fri från drogerna och kriminaliteten och är tillsammans med en tjej som jobbade med brottslingar men jobbar nu som sjuksköterska då hon inte får ha något förhållande med före detta kriminella i förra yrket. 














 




Likes

Comments

Livet

Detta inlägg är till alla personer som känner sig osäker på sig själv. Du om någon har alla anledningar i världen att älska dig själv. Vilket misstag och hur dum du än vart, så ska du älska dig själv. Man kan aldrig älska någon riktigt om man inte älskar sig själv, och älskar man inte sig själv påverkar de alla relationer du har, även om de bara är dina vänner, din familj eller din partner, att älska sig själv har en stor betydelse. Du behöver inte vakna upp och känna ''Jag är vackrast i världen'' utan det räcker med att du känner att just DU är tillräcklig för dig själv. Skit i vad alla andra säger, för dom som trycker ner dig, dom har mindre kärlek till sig själv än vad du har. Du ska absolut inte känna dig perfekt, för det finns verkligen inget som heter perfekt då det gäller personlighet, kroppsform eller utseende. Där är de tillräckligt som gäller. För så länge du är tillräcklig för dig själv, så är du tillräcklig för alla andra.

Jag vet att de är skit svårt att känna att man räcker till med all tryck man får omgivningen och av samhället idag, men alla har det där inne även då absolut inte känns så.
Jag har hatat mig själv, min kropp, mitt utseende och allt som har med just mig att göra, men sedan sa min pappa till mig ''Tänk dig att du är en annan människa, som du inte känner, som såg ut precis som du gör nu, skulle du tycka att den personen inte är tillräcklig?'' Det fick mig att tänka om helt, för skulle jag se en människa som ser ut precis som mig och jag kände/kände inte så skulle den personen var fin som den var i vilket fall, så varför inte tycka det om sig själv?
Så min fråga till er är ''Om du ser en person som ser precis ut som du som är helt främmande, skulle du verkligen säga att den personen är ful?

Jag idag står upp för mig själv, i alla lägen och det viktigaste är att jag inte tar åt mig av det folk säger/skriver, jag bara tackar och ler, för jag vet att jag är tillräcklig för mig själv, och för att bli älskad och älska andra personer.
& alla ni som känner att ni inte räcker till, de finns alltid en person som ni älskar? De kan vara mamma/pappa/syster/bror whatever, och den personen älskar dig tillbaka för den du är och för hur du ser ut, ellerhur? Det innebär att du visst är tillräcklig för världen, du har alla anledningar stor som små, att älska dig själv. Så ryck upp er, och sluta bry er om vad samhället säger. Klä dig i vad du trivs i, sminka dig om du vill och låt bli om du inte vill. Varken killar eller tjejer ska behöva leva upp till utseendemoraler som vill förändra er till nått ni inte är. Ni alla är tillräcklig, och ni måste älska er själva.

XOXO- Sandra








Likes

Comments

Livet

​Hejsan, var ett bra tag sedan jag skrev nått här. Men har inte haft tid, är så himla mycket i skolan nu innan julen! 
Men iallafall så har jag nyss gjort klart 3 uppgifter! I Engelska om Urban Legends, i SO om andra världskriget i USA, och i tekniken om hur mitt hus skulle se ut om jag byggde ett i framtiden till mig själv. 
Har även haft 3 NP (Nationella prov) i Engelska och svenska, vilket jag klarade!! Vi skulle även ha i matte, men våran lärare där har sjukskrivit sig så vi har en vikarie, som inte kan sätta betyg på oss då han inte får, så nu får vi inget betyg i matte eller i NO för att våran lärare bestämde sig för att sjukskriva sig. Så himla dåligt, hade vi gått i 7:an/8:an hade det vart en sak, men i 9:an behöver vi faktiskt alla betyg vi kan få och vi behöver ju en lärare som kan ta sitt ansvar som lärare. Iallafall så är det ju snart jul lov, så himla skönt!! Är så otroligt skol less så det inte finns. 

Idag har jag vart på sjukhuset och hälsa på Alexander som ligger inne där, min älskade pojke! Har även strukit gardiner, vilket jäkla jobb usch! Har även gått och sjungit på ''Workin' out'' och ''ett sista glas''. Ett sista glas är så otroligt bra, tvär dör! 
Har även sett dom missade avsnitten på unga föräldrar! Så himla söta bebisar, mamma känslan kommer ju fram! 

Men ska titta på lite Bones nu, sjukt bra serie! & vänta på att jag ska bli trött. Ska ju upp 9 och hjälpa mormor köpa julklappar och sedan klockan 1 ska jag ner till sjukhuset till min pojk, hoppas verkligen på att han får komma hem!! Saknar hans famn så otroligt mycket, vet inte hur många gånger jag har brutit ihop under dagen! Men ha de gött, så skriver jag imorgon och berättar om han fått kommit hem eller inte! All kärlek till er! 

XOXO- Sandra 


Likes

Comments

Livet

​Igår då jag var ute och gick som jag brukar göra så började jag tänka mycket på vårat samhälle. Det är så sjukt med våldtäkter och mord nu för tiden så man knappt vågar gå ut själva, allra helst på kvällen då de är mörkt ute. Det kanske inte händer just i den stad där jag bor, men de betyder inte att de inte skulle kunna hända. Faktum är att de har blivit så vanligt nu att man inte längre blir förvånad att det finns så sjuka människor, och de värsta är nog att de även kommer komma till min stad. I varje stad finns det MINST 1 som är så sjuk, dock att man inte ser det då de inte hänt i Sollefteå ännu. Men de finns och snart kommer de hända även här. 

Ska vi tjejer verkligen behöva ta fram hem nyckeln då vi inte ens är nära där vi bor, för att hela tiden vara beredd om någon följer efter oss på kvällen? 
Ska vi verkligen behöva se oss över axeln då vi går ensam på kvällen ifall om någon faktiskt skulle följa efter? 
Ska vi behöva ha hög puls för att vi är så rädd att nått ska hända? 
Ska man verkligen behöva hålla i telefonen med nödnumret uppe och alltid vara på våran vakt? 
Ska man verkligen behöva ha sällskap på kvällen efter en krogkväll eftersom de är ännu större chans att man blir ett byte åt någon desperat snusk gubbe? 
Ska man verkligen behöva hoppa till så fort en bil saktar ner då man är ute och går för man alltid tror det värsta och att den bilen kan vara den som faktiskt stannar och rövar bort en?

​Det är vad som snurrar i mitt huvud under hela promenaden. Samt '' OM de kommer någon, så kan jag springa dit, eller dit.''
​​
Självklart kan även killar bli våldtagen och mördad då de är ute, men tyvärr så är de så ovanligt att jag inte tror killar ens tänker på att de kan hända dom. Dom är åtminstone inte lika på vakt som vi tjejer är. 

Är de inte rätt sjukt att det överhuvudtaget ska behöva vara såhär? Vad finns det vi kan göra för att vårat samhälle ska bli bättre? Att folk ska kunna gå på kvällen, utan att hela tiden vara beredd på det värsta? Det är så sjukt, hela samhället. Jag hoppas verkligen det har blivit bättre innan jag får barn. För jag vägrar att mina barn ska växa upp till sånt här sjukt samhälle som vi har idag.





 

 
  

Likes

Comments