Har nu tagit mig tid till att skriva av mig.

Jag lämnade New York den 21 augusti med känslor av nervositet, förväntan och spänning. Det är var något jag drömt om i fem år och nu äntligen skulle det bli min verklighet. Jag skulle vilja kalla mig för rationalist. Inte hade jag särkilt höga förväntningar? Jag visste ju att det skulle bli tufft. Att det skulle gå upp och ner, toppar och dalar. När personer frågade mig innan jag åkte om jag var taggad eller redo kunde jag inte ärligt svara -ja. Jag kände mig neutral, ganska känslokall faktiskt. Så som jag nyss skrev "det kommer gå upp och ner". Därav kunde jag inte säga att jag var till hundra procent taggad eller redo. Redo blir man nog inte för något. Vi lever i nuet och lär oss av det förflutna. Trots min "rationalism" gällande året så har jag ju insett att mina förväntningar ändå var och även kanske är högre än vad jag tidigare förstått. För redan den 22 augusti fick jag intuitiv förståelse för att dit jag just kommit inte var en bra plats för mig att stanna. Det som var menat till att vara mitt hem - min trygga punkt under året, kom att bli starten på ett två veckors helvete.

Jag känner just nu i skrivande stund en slags nervositet eller mer stress över att uttrycka mig rätt. Jag vill ju inte låta som en typisk identitetssökande (visserligen sant) desperat tonårstjej som vill ha uppmärksamhet. Jag vill skriva av mig för min egen skull, men också för att berätta för andra utbytesstudenter med liknande historier att de inte är ensamma om dessa känslor jag kommer skriva om. Jag vill också berätta för er andra.

Röda flaggor hissades högre för var dag. Var jag än tittade eller gick så var allt nytt. Alla människor och även hur jag hanterade och reagerade till allt det nya. Hur det snabbt blev personlighetskrockar och hur det tog på psyket. Jag är en person som behöver känna att jag får ha mina personliga egenheter och inte bli berövad på allt för mycket frihet. Jag är en person värderar självständighet väldigt högt. Självklart har jag förståelse för att familjen i Caledonia var väldigt beskyddande och kontrollerande över vad jag gjorde, jag är ju inte deras riktiga barn. Jag var okej med att de frågade hur jag mådde, ville veta var jag gick eller vilka jag träffade och umgicks med. Sedan började en irritation växa inom mig att när jag så fort valde att gå undan in på mitt rum och stänga dörren för ett par timmar i fred konstant hade folk som knackade på dörren för att de trodde jag var ledsen, att jag hela tiden blev konstaterad som ledsen eller homesick så fort jag inte log. Jag förklarade flertalet gånger att jag behövde få vara själv ibland för att få tänka och känna efter och att jag mår bra trots att jag inte har ett leende på läpparna alla tider på dygnet. Hämtar jag vatten så gör jag det utan vidare speciella känslor. Känner varken det ena eller det andra. Neutral helt enkelt. Det som i sig blev orsaken till att jag behövde lämna var dock något helt annat.

Jag tyckte om honom. Jag är ju pappas tjej hemma så det blev naturligt för mig att bilda en relation med pappan i den familjen. Ingen kan ju ta min pappas plats, men han var den i den familjen som jag kände mig mest bekväm med. Den som verkade förstå mig bäst. Jag kommer ihåg att han pratade med mig om att han såg mig som vuxen mer än ett barn. Han pratade därför på efter det. Jag uppskattade det. Men någonstans när han började prata om vissa saker blev jag allt mer obekväm. Jag vet inte om det handlade om min ålder eller om min position. Jag är ju hans "dotter" och inte en jämlik vän i den bermärkelsen som står utanför familjen. Jag i frågasatte att det skulle vara konstigt att han sa dessa saker, jag kände honom inte. Jag intala mig att det bara var jag. Kanske var det bara en kulturkrock över vad som var normala samtalasämnes här och inte hemma i Sverige. Sedan så ville jag gilla honom för han var ju min "pappa" och skulle spela en viktig roll för mig under året. Det blev väl nästan lite Stockholm syndrome, för när dagen kom då jag inte längre stod ut hade jag så svårt att ge honom skulden för det som gjort att jag packat väskorna för att åka därifrån för att aldrig mer komma tillbaka. För två veckor blev jag otroligt tyst och trött. Jag orkade inte. Jag tänkte på vad jag skulle göra. Fick aldrig vara i fred. Jag minns när jag hur jag låg på sängen i mitt rum där och läste genom papperna jag fått från skolan. Jag blev helt plötsligt som förstelnad. Någon hade tagit ett grepp runt mitt ben.

Jag vill inte säga mer än så. Morgonen jag låg inne på rummet och mamman kom in och ställde frågan "funderar du på att byta familj?" Valde jag att vara ärlig och svarade -ja. Kaos. Jag hatar det. Hon blev arg. Skrek. Grät. Ljög. Hotade mig. "If you make one call, they'll send you home" "I need an explanation" "Sofia act like an adult and tell me" "You're destroying this family" "you're breaking my heart" "has *** done something to you? I'm not stupid, I have seen that he's flirting with you" "I sent him away now. What did he do? Is it safe for me and *** to have him here? Can I tell him to come home?" "Would you stay if he's moving out?"

Hon ljög om saker som mina föräldrar hemma sagt. Om vad jag hade rätt till. Hon var också koordinator så därför vågade jag inte lita på min amerikanska organisation och min kontaktperson här. För det kändes mer logiskt att de skulle lita på henne, en vuxen, än mig som "bara" varit där i två veckor och därav inte kunnat bilda mig en fullständig uppfattning. Jag sa till henne att hon skulle få en förklaring men att jag behövde hjälp av någon. Hon sa då att jag borde bete mig som en vuxen och säga det precis nu. Men hur skulle jag säga? Hur lätt är det att sitta i någon annans hus som 17-åring och på ett annat språk, utan att ha någon att luta sig mot och säga "du är mitt problem och din man får mig att känna mig som skit" ? Jag kunde inte. Hon grät. Hon gick ut och pratade med CETUSA(amerikanska org.) och jag kastade mig på nödrummet till min svenska organisation hemma i Sverige. Tyckte ärligt inte att jag fick det stöd jag behövde. Kände ännu mer skam över att det kanske bara var jag som gjorde saker större än var de var.

Efter en 20 minuter blev jag kontaktad av min koordinator från CETUSA. Hon var förvirrad. Jag hade ju sagt bara för några dagar sedan att jag var okej. Jag ville den dagen ge familjen en chans så jag följde med på campingsemester där saker blev mer självklara och att dagarna där blev en fråga om att stå ut än att faktiskt försöka tycka om dem.

Fick instruktioner om att packa mina väskor diskret medan CETUSA pratade med mamman i telefon. De fick ljuga ihop att jag skulle komma tillbaka för att jag så smidigt som möjligt skulle kunna komma därifrån. Mamman sa till mig innan jag gick ut ur huset "I have done nothing wrong. I love you. You can always to talk to me, but you do realize that you will come back, right?" Vet bara att jag sa någonting med "I won't come back" (glömde självklart min plånbok i hennes väska från att jag skulle bada och inte hade någon annanstans att lägga den. Hon förneka först att hon hade den. Men tillslut sa hon att hon hittat den efter att jag fått förklara hur hennes väska såg ut. Så vi åkte tillbaka till huset)

Var så otroligt lättad när jag såg Caledonia försvinna. Vi åkte till ett matställe där jag berätta i stora drag vad som hänt. Därefter tog hon mig till Belding. Jag skulle tillfälligt få bo hos en som jobbande för CETUSA. En annan koordinator. På vägen dit berätta hon om att de hade röda flaggor kring denna familj redan innan jag kommit dit. För tjejen innan mig där hade också jobbigt och hade fått byta familj. Historien som familjen berättat om henne för mig var såklart annorlunda på många sätt. CETUSA bad om ursäkt till mig över att jag var tvungen att bli beviset för att de skulle kunna ta bort familjen från systemet. Tack vare att jag tog steget att be om hjälp kan denna familj aldrig ta emot en ny student oavsett organisation. Mamman fick sparken. En anmälan gjordes till staten Michigan. Jag gjorde en anmälan gällande deras dotter. Jag visste/vet hur familjen är. Jag vill hennes bästa. Men brevet från myndigheten nekade att jag göra vidare undersökningar. Men jag gjorde vad jag kunde för henne och måste acceptera tanken att hon kommer växa upp där.

Jag beundrar hur Amanda, Lucas och Emily utan tvekan tog in mig utan tvekan den kvällen jag kom till Belding. Jag kände värme och trygghet. Jag önskar jag kunde stanna hos dem resten av året men tyvärr gick det inte. Men bodde där i ca en månad medan de letande ny värdfamilj åt mig. Dessa veckor kände jag mycket. Den känsla jag brottats med mest av allt är ilska. Föreställ dig scenen i Forrest Gump då Jenny återvänder till hennes barndomshem. Hon kastar stenar på huset för att sedan fall ihop på marken. Minns du hur Forrest säger "sometimes i guess, there's just not enough rocks."? Det var så jag kände. Så arg över hur de saboterat mina första veckor. Så arg att jag inte visste vad jag skulle göra för att må bättre. Så ledsen. Besviken. Chockad. Lättad. Stressad. Jag kände mig som en påfrestning för CETUSA. Men utav allt som hände så var det jobbigaste av allt att ringa mamma och pappa och berätta vad som hänt. Jag är deras barn, jag är på en plats långt från dem. De kan inte göra någonting- bara lyssna. Jag bad alla, CETUSA, första värdfamiljen att få vara den första att meddela min familj om vad som hänt. Min värdmamma i första familjen respektera inte det. Hon skrev massor till min mamma innan jag ringde. Jag ville vänta att ringa pga tidsskillnaden. Jag har läst meddelandena som hon skickade till mamma och jag har aldrig någonsin känt så mycket hat som jag gjorde då.

Veckorna som följde var svåra. Aggressionen inom mig blev vardag. Utåt höll jag en fasad uppe i över en vecka sedan flytten från Caledonia innan jag under en lektion i skolan blev helt paralyserad. Jag spela upp allt framför och jag visste att snart brister det. Jag smsa Amanda och henne komma och hämta upp mig. Så fort jag satt mig i bilen insåg jag vilken "mess" jag kommit till att bli.

Jag var så rädd för att behöva se den familjen igen. Mamman där skrev till mig i dagar efteråt tills jag äntligen kunde blockera henne. (Av orsaker kunde jag inte blockera henne direkt) Det spelade just då ingen roll hur många gånger de sa att de inte skulle låta något liknade hända igen. Jag gick på helspänn. Blev påmind så fort någon man lik pappan i familjen hälsa på mig när jag var ute och gick eller liknande. Rädd för att flytta till en annan familj samtidigt som jag ville göra det så snabbt som möjligt så att jag äntligen kunde få ett "hem". Slippa leva ur en resväska som jag gjort i en månad. Inte blev det bättre heller när jag fick en anklagelse över att vara "problemet" till allt det som hänt. 

Alla dåliga personlighetsdrag jag visade sig under dessa veckor. Rastlöshet - jag ville få placering nu. Klockan tickade och jag kunde inte slappna av och bli involverad i skolan förens jag visste var jag skulle ta vägen. Envishet- lät inte de vuxna göra sitt jobb i fred. Jag ville veta om allt som hände och gjorde angående mig vilket inte var särskilt uppskattat hos dem. Också extremt impulsivitet- jag gjorde allt jag kunde för att hitta värdfamilj på egenhand. Pratade med alla kontakter jag har här i USA.

Allt jag fick höra var "du måste gå vidare och släppa/glömma det som hänt". Tro mig, jag ville så gärna men jag kunde inte. För mig blev det istället efter många tankar och funderingar uppenbart att jag inte kommer att kunna låtsas som ingenting och gå vidare. Jag måste lära mig att leva med det som hänt- med verkligheten. Det blir bättre med tiden samtidigt som jag då och då får jobbiga stunder som jag lär mig att hantera. Det är dock skönt att jag accepterat att det kommer att vara så ibland. Det som hände kommer alltid vara en del av mitt utbytessår. Men genom allt detta har jag också insett att jag gör mer än bara överlever.

Finns mycket att tillägga kring det här. Kanske skriver mer om vissa saker i kommande inlägg. Men kan säga att jag imorgon, fredag spenderat min första veckan hos min permanenta värdfamilj. Jag trivs tillsammans med mamma, pappa, 4 brorsor och 3 hundar samt en katt.

Jag hoppas nu på ett bättre fortsatt utbytessår och att även jag ska få känna att det var en rolig tid trots detta. 

Kram, 

Sofia


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Så av planet från Sverige kom vi fram till immigration som gick ganska snabbt. Dock så hade Hampus tagit fel papper med sig med visumet så han fick ett extra välkomnande av polisen men det gick bra ändå. Sedan gick vi (5 svenskar var vi tsm) och fann våra väskor och sedan vidare genom tullen och ut i ankomsthallen där Explorius ledare plus en spansk utbytesstudent stod och vinka. Vi fick vänta på de finska studenterna som av någon anledning kom en halv timme efter oss trots att vi åkt samma plan. Flyget tog förresten 8 timmar och jag fick därför äta två gånger👏🏼

När finnarna väl kommit fram åkte vi något tåg till våran shuttle buss som skulle ta oss till vårt hotell Fairfield in & Suites. Klockan var runt halv 6 när vi kom fram och det dröjde inte länge förens vi fick våra rumskort. När jag kom upp på rummet var det redan en spansk tjej där plus hennes kompis. Jag var taggad och skutta in och sa "what's up roomies??!!" och de svara med att stirra på mig och sedan på varandra. Visade sig att de inte kunde engelska alls. Jag gick in på toa och då sattes spansk musik igång på högsta volym... Jag hann ta en snabb dusch innan välkomstmötet vilket var skönt. Efter mötet åt vi mat och därefter kom de danska utbytesstudenterna och jag fick en dansk roomie också. Hon pratade engelska som tur var. Jag hade tur och slapp dela säng med någon, men dock var min bäddsoffa så liten att mina fötter/vader stack ut. Första kvällen gick jag och sov vid 8.30 PM av ren utmattning då jag varken kunnat sova natten innan jag for eller på planet.

Dagarna har varit lika varandra och börjat med möte klockan 9-11 innan vi åkt in till New York för att se allt man ska se och sedan har vi haft 3 timmars fritid där inne varje dag. Vi har på fritiden bland annat haft picknick i central park, ätit på något kul Hipster ställe med en väldigt mysig toalett som jag nästan ville slå läger i. På kvällarna satt jag och alla svenskar plus en norsk kille som konverterat till oss ute på hotellets terass och drack te och åt nutella och bara pratade om året som kommer och om allt hemma. Vi satt uppe väldigt sent och kollade också på flygplanen som åkte förbi och spelade kort. Vi hade ovkså en pool som vi utnyttjade en kväll. Dock så var danskarna jobbiga och bar sig åt som om de vore 5. Vi svenskar var lite som campets tanter som gjorde vad vi skulle och höll oss lugna. Så att säga blev det lite uppdelningar beroende på land man kom från vilket kanske var lite synd då man inte pratade så mycket engelska. På lägret fanns det folk från: Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Italien, Spanien, Brasilen och Kina. Så en salig blandning. (Vi svenskar var de bästa med roligast humor haha)

SLC Var verkligen över förväntan och det var lite jobbigt att säga hejdå till gruppen ( Lydia, Ebba, Emma, Hampus, Hampus, Malcolm och norsken Henrik). På grund av att man var i samma sitts utan någon man kände sedan innan blev vi snabbt väldigt tighta och vi hoppas att ses och hänga efter Explorius reunion nästa sommar i Stockholm.

Henrik och jag teama activia varje morgon vilket gjorde sitt för magen om man säger så. Har fått mer synliga magmuskler efter alla mina givande toalettbesök. Kanske för mycket info? Men lets be open. Sharing is caring.

Juste andra gången vi var i central park för att äta överraskades vi av världens spöregn!!! Så vi sprang rätt ut på fältet med gräs 50 stycken och raka vägen mot bussen. Vi åkte tillbaka till New Jersey för att få 10 minuter att spring upp på rummet och byta kläder och sen på bussen igen för att åka till ett shopping outlet mall.

Well well det var lite om det också:) puss puss

Likes

Comments