Inte anade jag att min års långa självhat, odlades den där gången under en mattelektion i trean när man skulle omvandla sin vikt och räkna ut hur mycket man vägde på månen. Jag var redan större än alla andra i min klass, och jag visste det. Minst ett eller två huvuden längre än de flesta och kraftigare byggd. Det var omöjligt för mig att inte veta, det var omöjligt att glömma när man jämt blev påmind, för nej ingen orkade bära mig på samarbetsövningarna under idrottslektionen, och nej- jag blev aldrig det lilla söta barnet som lärarna betraktade som söt. Jag var i ett stort barn som levde i en alldeles för liten värld för mig.

Jag visste redan att mina nummer på pappret skulle vara högre än alla andras när jag sneglade ut över klassrummet. Jag hade kunnat ljuga, men vem skulle tro mig? Vem skulle någonsin gå på att jag vägde lika mycket som min sticksmala klasskamrat till vänster om mig..? ingen.

Det blev så småningom min tur att ropa upp mina tal för klassen,.. talen som skulle få mina klasskamrater att börja utbyta blickar och fnissa, som skulle få mina lärare att dra efter andan. För i det samhälle vi lever i, värderas du beroende på vilka tal som står på din våg, som i kortspelet dam, så lågt som möjligt vinner.

När jag precis blivit medveten om att jag hade en kropp och att andra hade åsikter om den, togs den ifrån mig och las ner i facket "tragiskt". Blickarna när jag lämnade klassrummet var som knivhugg i varje del där min kropp valde att lägga på sig lite extra vikt. Klumpen i halsen kvävde mig, och tårarna som brände bakom ögonlocket fick mig att springa in på toaletten och sprängas.. Nu är det lätt att föreställa sig ett enormt stort barn, som läckte över byxlinningen och jämt tuggade på något sött, men faktum är att så var det inte, inte ens nära. Jag var normalvikt för min längd, något som ingen någonsin sa till mig.

Feman. Jag satt på toan på Heron City och höll inne mitt kiss när tre av de "populära" tjejerna jag kände kom in, de pratade till en början bara lite allmänt om filmen de skulle se (som tack gode gud inte var den samma som jag skulle se), om allmänna saker och ting innan de började prata om folk. Någon hade en för stor näsa för sitt ansikte, en annan för skeva glasögon och den tredje hade samma fleece för ofta på sig. De skrattade och turades om att säga elaka saker om människor, jag ville spy- jag ville inte höra mitt namn.

"Men har ni sett henne!", där. Jag höll andan och kände hur blodet rusade i ansiktet på mig. "Hennes lår hahah, det är sjukt, två stora stockar. Vad ska hon ens föreställa?"

I ytterligare 20 minuter satt jag där efter de hade gått. Stirrade på de nerklottrade väggarna. På mina lår, på mina alldeles för stora lår, på mina lår som absolut skulle behöva sju veckor på "fatcamp" tydligen. Jag lämnade båset och tittade in i spegeln. Min blick svartnade när jag möttes av misslyckandet, det var ju pinsamt att jag ens tittade in i spegeln i hopp om att möta något annat.

För första gången någonsin las en betryggande hand på min axeln, jag tittade upp och mötte "Självhat". Hon var den idealiska jag, hon kändes så lätt att bindas till, så lätt att anknyta sig till, så lätt att glömma allt annat med. Hon pekade på mina stora lår, på min fläskiga mage, på mina gorilla armar, på mitt fyrkantiga ansikte och på mina ickebefintliga bröst. Hon pekade på mig. Jag var som i trans, men beslöt mig att göra exakt allt hon sa, för kanske då låter de mig vara, kanske då blir jag värd något mer än "tjejen som är snäll mot alla och står upp för andra".

Bion var ett helvete, jämt frågade mamma om jag ville ha popcorn, och blev lika irriterad varje gång jag skakade äcklat på huvudet. Jag spände mig för att inte lägga ner låren helt på dynan, så de inte skulle se lika stora ut. Jag minns inte ens vad filmen handlade om, mamma pratar om hur bra den var fortfarande men jag har inte ens tagit mig tid att kolla upp den. Jag behövde vara diskret.

Självhat var den enda som klappade mig på ryggen alla sömnlösa nätter, hon var den enda som höll upp mitt hår när jag satt hukad över toaletten och bevittnade frukost, lunch och middag försvinna ner i rören. Vi var oskiljbara, där jag fanns- fanns hon.

Inte förstod jag då hur nerbrutet mitt psyke var, hur trasig jag var och hur mycket jag egentligen skulle bara behövt lägga mig ner och skrika på hjälp. Jag visste inte hur det lilla fröet, fortfarande skulle påverka mig idag och växa för varje dag.

Det är inte bara för jag är så dålig på att skriva avslut jag avslutar denna text såhär, jag vill att du som gör detta- pratar skit om dina medmänniskor tänker efter. Jag vill höja varningens finger för konsekvenserna och be dig att vakta dina ord, de som endast är ord för dig och osäkrade granater för en annan.

Likes

Comments

Bloggar. Ja jag har alltid föreställt mig att bloggar skrivs av tjejer med putande läppar, fransar som kunnat orsaka en orkan vid blinkningar, och naglar så långa att man undrar hur i hela friden de torkar sig efter ett toalettbesök. Det har varit den bilden jag haft av en bloggare. Det är en väldigt skev bild, då vi vet att bloggare har gått från taktiken "provocera" till att faktiskt förmedla och dela något intressant.

Hur kom det sig att jag trodde det? Det hade varit lätt att säga: för att jag är ett dömande svin. Men sanningen är, att det är inte så långt ifrån. Helt ärligt dömer vi alla varandra, vare sig det är utseende, röst, aggerande eller rörelsemönster. Så är människan skapt, eller "programmerad", om man nu kan använda det ordet i detta sammanhang.

Just nu sitter, eller njae, jag ligger väl mer som en säck potatis i min säng, med min mammas leopard morgonrock. I mitt ansikte, en grön "sea-salt" gegga på smackad som egentligen skulle "strykas vårdande och mjukt på alla kroppsdelar utom ansikte", vad kan hända liksom. Väl nerklippta naglar, för att när de slår av eller bryts för man halkar i en trappa i skolan är nog det värsta. För ingen jävel har ju en nagelfil eller liten sax allt klippa ner den med, så man måste stryka handen mot skolans sten/tegel väggar. Jag vet, jag borde kanske själv börja ta med mig saker jag behöver till skolan, men det är uteslutet. För jag orkar aldrig packa om min väska. Allvarligt så hade jag mina lökiga springtights efter en idrottslektion i väskan över en vecka, skulle jag i alla fall tro.. det kanske var en månad för de var "borta" ett bra tag. Just jag tänkte starta en blogg, för jag är ju verkligen expert på att ta upp er tid ni aldrig kommer få tillbaka samt förmedla onödiga saker. >:)

Juste, vad är grejen med att tjejsvett är äckligt och onormalt, då killsvett är helt accepterat och räknas som om man gjort en bra prestation? Verkligen undrat det ett tag, kanske är det för att majoriteten av tjejer går in i "jag är så söt och klen" under idrottslektionerna i 14 års åldern, om inte tidigare, och blir därmed betraktade som några som inte borde svettas, för real talk... de gör inte ett shit när de håller på så. Men de drabbar ju oss andra tjejer, som faktiskt kastar sig på golvet för att ta den sista ärtpåsen, vi som alltid tävlar och knuffar som mest när läraren inte ser för att kompisen bredvid tog din boll på killerball. Det drabbar ju oss också, och jag är riktigt trött på det. Men... men , vi får väl fortsätta kasta oss på golvet, tävla och knuffas tills samhället inser att de finns fler av oss, än vad de har målat upp stereotyper.

Hur som helst, bör jag avrunda nu. Ifall någon faktiskt lyckas hitta min lilla sunkiga blogg och försökt stå ut med allt mitt klagande och gnällande till slutet. I det fallet TACK, men i annat fall att jag skrivit detta utan att någon någonsin kommer hitta det, vill jag ge mig själv en klapp på axeln. För jag behöver verkligen få ur lite någonstans :))

Tjingelinkan ;)


Likes

Comments