Jag läste nyligen klart C.G Jungs biografi; Memories, dream and reflections. Jag visste inte riktigt var jag skulle förvänta mig innan jag läste den men antog att den kretsade kring psykologi eftersom Jung var en av pionjärerna inom området. Då jag börjat intressera mig mer och mer för de ämnet kändes den som en spännande bok som kunde ge mig en introduktion inom ämnet. Ganska snabbt avfärdade jag dock boken som vetenskapligt verk och tolkade den mer som ett verk som påvisar svårigheterna med att bryta ny mark i ett akademiskt område. Detta för att Jung beskriver hur han använde sina patienters drömmar som en länk mellan en människas metvetande och hennes undermedvetna vilket vi idag inte skulle anse vara speciellt vetenskapligt och jag tror att den allmänna uppfattningen är att drömmar kan vara signaler från ens undermedvetna men det är en högst opålitlig källa samt väldigt svårtolkad. 


Några dagar senare funderade jag dock på om det kanske fanns någonting i det han förespråkade eftersom jag erinrades om en dröm som jag själv skrivit ner och tolkat som väldigt talande. Skillnaden är kanske att denna dröm påvisade en tidigare uppfattning och att min tolkning av drömmen är ett klassiskt fall utav "confirmation bias". Eller så hade Jung en poäng? 

Här är drömmen som jag mindes den då jag skrev ner den: 

 Jag sitter i baksätet i en bil med min flickvän/fru eller något och håller hennes händer i mina. Hon berättar en historia för mig och jag känner mig helt uppslukad av den. Jag minns inte vad den handlade eller om det ens var en historia men jag minns att jag var helt uppslukad av henne. I framsätet sitter en anonym person och kör bilen och i passagerarsätet sitter min pappa. Vi åker på motorvägen och jag minna att jag ser att heron city genom framrutan när vi åker förbi. Efter ett tag stannar vi för att pappa vill köra istället. Egentligen tror jag inte att vi stannar utan min hjärna försöker lappa ihop historien men bitar som egentligen inte hände men gör det för att göra händelsen mer logisk. Hur som helst kör min pappa nu istället. Han kör vilt och aggressivt och alldeles för fort. När jag till slut blir arg och kräver att han saktar ner eftersom jag blir orolig. När jag gör det upptäcker jag att vi inte längre är på motorvägen utan istället på en grusväg i skogen. Pappa stannar bilen och kliver ut. Sedan blir historien lite suddig men jag minns att han var väldigt arg och att jag känner mig utom kontroll. Att jag inte kan göra någonting. Jag är rädd. Jag sitter helt plötsligt på min pappas nacke och huvud som en apa skulle göra kring en människa. Jag är alltså mycket mindre än jag är i verkligheten. Lika liten som ett barn. Jag minns också att jag är under vatten. Det fanns en liten sjö/damm/stor pöl som jag dränks i. Tror av min pappa men jag ser inte så bra eftersom jag är under vatten. Sedan vaknar jag. 



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

En passage från min barndom jag minns mycket starkt, och som gjort mig mycket konfunderad genom åren vilket jag tror beror på att jag fick se en tidigare oskymd sida av min pappa.

Det är morgon och som de flesta morgnar hos barnfamiljer är tiden dyr och knapp. Till råga på allt var min pappa arg av anledning av mina resultat i skolan. Vi sitter i bilen och han läxar upp min p en sådant sätt som bara han kunde göra. På ett sätt som lämnar en stum och tom på svar. Han maler på om hur jag inte kommer ha någon framtid om jag inte bättrar mig och han även irriterad då han tycker att jag är alldeles för avfärdande mot situationens allvar.

Sedan ställer han en fråga till mig som gör mig perplexed än idag, och detta förmodligen för det kom som en överraskning för honom själv. Han frågar mig vad jag tror meningen med livet är. Inte på ett filosofiskt och intresserat sätt utan istället som en matematisk fråga, med ett, och endast ett rätt svar. Jag, besittandes en trettonårings enkelhet och naivitet svarar, "jag vet inte, att ha kul typ". Detta var inte svaret han letade efter, och han fortsatte sin uppläxning. Men jag lyssnade inte. Jag var fortfarande så perplexed att han ställt frågan till mig.

Men kanske var det inte naivitet som fick mig att svara så den dagen, för det är nu sju år sedan detta skedde och jag tror inte att mitt svar idag hade landat så långt ifrån det jag gav då. Eller kanske lever jag fortfarande ungdomens naivitet, och om så är faller vill jag inte ha det på något annat vis.

Likes

Comments

Jag minns att jag bestämde mig för vad mina sk vows på ens bröllop skulle handla om efter att ha tittat på någon blödig romantiskt komedi och efter ha läst historien om "Symposium" av Platon. Iden om att alla människor från början skapades som hermafroditer som hade fyra ben och armar samt två huvuden. Zeus klyvde denna människa i två halvor och att människorna skulle gå genom livet sökandes efter denna andra halva.

Såklart blev jag väldigt fäst vid den iden eftersom den bekräftade min tro om att alla människor har endast en själsfrände som man passar perfekt tillsammans med och att alla andra romantiska jsjsjs oundvikligt slutar i misslycka. Även om jag rationellt sett förstod att detta är en omöjligt rent statistiskt sett, fick ändå iden fäste hos mig och jag applicerade den till alla mina romantiska äventyrr

Jag inser nu varför trodde på den iden. Därför att romantiken influerar så mycket av hur vi ser på kärlek och relationer. Innan romantiken trodde ingen på iden att gifta sig på grund av kärlek. Man gifte sig med någon kanske för att grannens bondgård kompleterade min eller hennes familjs land låg nära min familjs land. Att gifta sig för att man älskade personen skulle låta helt befängd för dem.

jag vill argumentera att denna tro som de flesta av oss besitter är rent av skadlig för våra förhållanden, speciellt för unga människor. Vi borde därför göra oss av med denna osanning som romantiken förde med sig och gå tillbaks till ett mer logiskt och rationellt sätt att se på kärlek. Detta är såklart inte enkelt, vi har indoktrinerats att tro väldigt mycket på våra känslor och att följa sig magkänsla oftast är det bästa, så att då gå rakt emot detta och gifta sig med någon av rationella skäl känns helt fel men det är därför som man inte alltid ska förlita sig helt på sina känslor.


Likes

Comments

Detta är mitt första inlägg. Jag kom på att jag skulle starta en blogg på bussen imorse med en anledning som jag har tänkt på ett tag nu. Jag tycker att en för liten andel av vad vi säger saknar substans. Man kan gå en hel dag med att prata med folk utan att säga någonting. I alla fall någonting av värde eller originalitet, som har krävt en eftertanke för att uppstå. Samtidigt tycker jag att jag har massa tankar som är värda att prata om och diskutera men sällan någon att dela det med. Inte för att jag är ensam utan mest för att det kanske inte är så passande att ta existentialism under eftermiddagsfikat. Därför vill jag skriva ut intressanta oredigerade tankar och idéer som inte är så triviala.

Likes

Comments