View tracker

Äntligen är det sommarlov och jag har checkat ut från grundskolan. Att skiljas från kamrater, skola och lärare kan vara jobbigt. Extra jobbigt är det för mig då jag upplever mig själv som en känsloladdad människa. Jag har även hört att har man samma diagnos som mig så är känslorna lite lite starkare än hos andra människor. Nu menar jag självklart inte att vi med ADHD måste känna mer än andra, inte alls så jag menar. Men det är väldigt vanligt. För mig är det så jobbigt att säga hejdå. Och det spelar inte någon roll om det är på ett fint sett, eller ett tragiskt sett. Jag mår dåligt över det ändå. Att behöva lämna fina människor som jag haft runt omkring mig, som jag kämpat för och med är jobbigt. Klassen har splittrats, jag byter skola och miljö till gymnasiet. Det är dags för mig att ta ytterligare ett steg i mitt liv. Ett steg framåt. Jag är så stolt över mig själv att jag är där jag är idag. Jag har varit på väg att ge upp väldigt många gånger, och jag har varit så himla skoltrött. Ibland har jag bara haft en stor klump i magen för att jag varit tvungen att gå till skolan fast jag inte velat. Inte för att jag tycker att det är drygt at gå till skolan så, men för att jag har varit stressad över alla uppgifter, nationella prov och "vanliga" prov utöver det. Periodvis har jag bara varit hemma, inte gjort någonting för att jag inte accepterat mig själv för den jag är. Jag har svårare att klara saker i skolan än andra. Det beror på vad det är. Är jag intresserad av det ämnet vi håller på med går det ju bra. Men är det ämnen jag känner att jag inte är så bra i, och tycker är svåra så engagerar jag mig knappt. Vilket är lite dåligt. Men jag är sån. Jag kan tyvärr inte hjälpa det, men jag försöker verkligen. Jag var inte hemma "bara för att" så att säga. Jag hoppas folk förstår det. Ibland behöver jag bara få vara ifred, och inte prata med någon annan än mig själv. Jag har även valt att gå grafisk design på gymnasiet och jag är så nöjd med mitt val. och jag kommer fortsätta på Glada, fast på gymnasiet såklart. Det känns lite annorlunda att få nya lärare, helt nya lokaler, nya vänner och nya klasskamrater. Men jag är spänd. Så vi alla kan väl hoppas att det här blir bra!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har funderat på en sak faktiskt. Och de är det här med uttryck när man blir arg, irriterad eller förbannad. jag kan säga att det här triggar igång mig otroligt mycket och jag tycker inte riktigt att det är okej att säga.

Just det här med uttryck. Jag hör ofta från många att när de blir irriterad eller liknande säger något i den här formen: "Jag får ADHD". Jag tycker på fullaste allvar att det inte är okej att säga. För det första får man inte ADHD. Det är någonting man har. Du föds med diagnosen, vilket betyder att du inte hur som helst kan få det.

Jag förstår inte varför väldigt många ska göra en så stor grej av diagnosen, och jag verkligen hatar att folk tar ADHD som något negativt. Varför är det så himla många som gör det? jag förstår inte varför. Jag vill verkligen upplysa er som säger "Jag får ADHD" dagligen: HUR kan man som människa kränka en annan människa på grund av ett funktionshinder? HUR?
Det här gör mig så förbannad.
Varför är det så många som är så opåläst om diagnosen?
Att uttrycka sig med "Jag får ADHD" varje gång man blir irriterad, gör att jag och många andra känner sig kränkt. på fullaste allvar. Varför tar man ADHD som något dåligt? Bara för att man blir arg betyder det inte att man har aggressionsproblem så att säga. Har man ADHD betyder det heller inte att man är sämre eller bättre än någon annan. Man behöver inte ha aggressionsproblem heller för den delen. Dock kan det vara svårare att hantera sina känslor och sin ilska. Men för det är de inte rätt att uttrycka sig med den meningen.

Det känns som att de som säger meningen tror att det är fel eller dåligt med ADHD. Jag vet att det är många som har fel uppfattning om diagnosen och det gör mig så ledsen och arg.

Jag tycker att det är skitjobbigt rent ut sagt att ha diagnosen. Allra helst när sånt här uppstår. Jag känner mig värdelös, dålig, misslyckad och inte riktigt som alla andra. Jag vet att jag är annorlunda i jämförelse med andra. Jag har svårare för vissa saker och så vidare.
Men det hindrar inte mig att leva.

Jag skäms över att prata om det med andra. Jag tycker att det är groteskt jobbigt. Verkligen, men jag vet inte varför. Jag vill kunna stå upp för mig själv, lita mig själv och vara stolt över mig själv. Men det är svårt. Speciellt när jag får höra mycket dåligt om diagnosen. Jag vill att alla ska veta vad det är då det är fler än vad man tror som har ADHD.

En till sak: Det är viktigt att veta att ADHD inte syns utanpå en människa. Men självklart finns det olika symptom som syns, bara man vet hur personen ifråga är och hur personen fungerar. Men snälla, jag ber er. Tro inte att det syns utanpå. Du kommer aldrig kunna se på en människa om hon/han har ADHD. Det är omöjligt.

Likes

Comments

View tracker

Jag är helt lyrisk. Jag har hittat en blogg som jag har fastnat för, som är så himla bra och ger mig förståelse om min diagnos. Tjejen som skriver på denna blogg upplever ungefär samma sak som mig och det är så intressant för mig som vet precis hur det är att läsa hur någon som har samma diagnos gör för att klara av vardagen med ADHD. Jag personligen vill verkligen försöka få andra människor som inte är insatt i denna situation att förstå vad det verkligen innebär. Och just det här med att andra som inte riktigt vet vad diagnosen innebär tar det som något negativt. Det gillar jag verkligen inte. Folk får självklart ha den uppfattning de vill om diagnosen, men jag tror mest att det handlar om okunskap om jag ska vara ärlig.

ADHD föds man med, och har livet ut - så är det bara. Sen har man olika strategier på hur man ska klara av den. För det är inte alltid en dans på rosor mina vänner. Det finns både up and downs med diagnosen och jag kan verkligen hata att den finns i mitt liv ibland, samtidigt har min ADHD format mig som person på ett väldigt bra sett. Jag kan med all säkerhet i världen säga att jag inte hade stått där jag är idag om jag inte haft min diagnos. Jag lär mig fortfarande så himla mycket utav den och den gör mig stark som tusan.

Självklart finns det saker jag behöver jobba på, verkligen. Men samtidigt som jag vet att jag behöver jobba på en hel del så vet jag också att det är väldigt mycket som har blivit bättre under åren. Jag har fortfarande ett hett temperament och är sjukt envis, men jag har lärt mig att hantera det på ett sett som fungerar helt hyfsat för mig. Dock finns det mycket jag behöver jobba på i just det här läget - och det är att hantera mitt temperament.

Det är lättare sagt än gjort - men jag försöker så gott jag kan och jag lär mig någonting varenda gång. Ibland brukar jag faktiskt sätta mig ner, börja brainstorm:a om varför jag blev arg, och varför jag reagerade som jag gjort. Vad kunde jag ha gjort bättre och vad kunde jag gjort annorunda? Finns det någonting jag kan ta med mig till nästa gång det händer och vad ska jag tänka på då? Det kan vara någonting jag tänker på i efterhand.

Jag vet att det är många som har samma diagnos som mig, och jag vill bara ge er en chans att tänka efter. Din upplevelse av din diagnos är bara din egen. Någon annan kan inte säga att det är rätt eller fel för det är du som äger din diagnos och ingen kan stoppa dig! Det är din superkraft och det är bara du som kan uppleva den precis som du gör.


Och T A C K till er som tagit er tid att ge mig respons om min blogg om hur ni tycker den är. Jag blir glad i hela kroppen och det är verkligen någonting jag tar med mig. Jag blir glad när ni säger vad ni tycker, och speciellt när jag faktiskt har ökat er förståelse om diagnosen. Det är precis det som är mitt mål. Att iallafall få några att förstå vad det faktiskt innebär. Ni är fantastiska!

Tack för att just Du läser min blogg!!

Likes

Comments

Hej Hörrni, det var verkligen längesedan jag skrev här.. Det var den 19 December närmare bestämt. Eftersom det redan hunnit bli 2016's 3:e månad så känns det som att 2016 kommer gå i rasande fart. Det känns som att detta år kommer bli rätt lärorikt också. Jag slutar 9:onde klass - vilket bara det är en milstolpe i mitt liv. Att klara av nio år i grundskolan är inte alltid piece of cake mina vänner. Verkligen inte. Det är inte alltid en dans på rosor kan jag förmedla till er. Det är rätt jobbigt, men visst har det sina ljuva stunder också, och ibland känns det rätt bra att veta att man har en skola att gå till varenda dag, helt gratis. Alla har inte tillgång till det, och jag tycker att vi ska vara glada för att vi i Sverige har det så ofantligt bra.

Ett citat jag gillar mycket är:

''Do More Of What Makes you Happy''

och det tycker jag att alla ska ha i åtanke - faktiskt.

Eftersom jag nu slutar nian i juni, är jag ganska stressad, det är gymnasieval hit och dit, och jag måste vara godkänd i alla ämnen, inte ha rester och så vidare. Jag börjar faktiskt att bli lite nervös måste jag erkänna. Det är inte allt för lång tid kvar innan jag står där, 9:onde juni (det brukar vara 11 eller 12:e, men eftersom det är på en fredag och lördag och vi alltid slutar på en torsdag så är det iår den 9:onde), med betygen i handen och säger hejdå till min fantastiska klass som jag fått ingå i sedan vi började i 6:an. Dagen då vi skiljs åt för evigt.


Det är väldigt mycket i skolan nu. Vi är mitt uppe i alla skrivdelar i Nationella Proven för årskurs 9. Och det är pest och pina tycker jag. Så fruktansvärt jobbigt. Nationella prov, varvat med uppgifter och andra prov går mig på nerverna. Det känns nästan som att jag inte gör annat än pluggar (fast det gör jag självklart, men ibland känns det inte så). Men jag försöker hitta en strategi för att inte stressa upp mig allt för mycket. Det kan lätt bli att jag blir stressad när det händer flertalet saker runt om kring mig, det är jag medveten om. Å andar sidan så måste man prestera ganska bra på ett nationellt prov. Iallafall om man har bra betyg i just det ämnet man har nationella prov i. Självklart ska man göra det bästa man kan, det går inte att göra bättre än så och om man vet med sig att man har gjort det bästa man kan tycker jag att man ska vara nöjd.

Nu när vi hade Nationella i Svenska, vecka 12, var jag så fruktansvärt nervös. Det går inte att beskriva min nervositet, trots att svenska är mitt starka ämne.

Jag stressar upp mig för så mycket, och jag vet inte riktigt varför. Men det är nog för att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera min stress, och det kan bero på min funktionsnedsättning. Ni som känner mig väl, och vet hur jag fungerar vet precis vad det är jag menar. Jag kan bli stressad över en uppgift i skolan, och när vi får den ska den vara klar om två veckor. Redan där blir jag stressad. jag vet att jag klarar av att göra uppgiften på två veckor. Två veckor är ganska lång tid, och om man gör lite varje dag så blir det inte så jobbigt, istället för att göra alltihop två dagar innan den ska vara inlämnad. Jag brukar tänka såhär: Om vi har deadline på någonting ett visst datum, så är det ju SISTA dagen man får chans att lämna in arbetet, vilket betyder att det är fritt fram att lämna in arbetet välgjort INNAN det datumet också. Det är  såklart såhär: är du färdig med en uppgift innan deadline-datumet, får du ju lämna in den innan. 

Det gör jag rätt ofta, men självklart kan jag ha perioder då jag är seg med uppgifter och bara lägger på mig massa uppgifter och får rester. Jag tror att alla någon/några gånger har det så. Egentligen är jag inte riktigt någon som samlar på mig skoluppgifter. Men det blir lätt så, vilket gör mig stressad. 
Men det löser sig nog. ''Been There Done That'', brukar jag tänka. 


Nu lovar jag att jag inte ska vara så himla seg med nästa blogginlägg, och ni får ha det så fint så länge.

G L A D P Å S K !

Likes

Comments

Jag vet att det finns rätt många som inte vet vad ADHD innebär, så jag tänkte förklara hur det är för mig lite kort.

Jag är ofta rastlös, har inget att göra eller är speedad. Jag VET att jag är lite annorlunda jämte mot mina kompisar.

Jag är mer sprallig, speedad, petar på saker jämt, har svårt att sitta still och koncentrera mig på saker, blir arg och irriterad om det är någonting jag inte förstår. Jag är ofta tröttare än mina kompisar, vare sig det är på kvällen eller på morgonen. Det är nog för att min hjärna inte riktigt får slappna av, den är i full gång hela nätterna och jag sover oftast oroligt men hela nätter. Det har alltid varit så, och jag kan inte hjälpa det.

ADHD innebär inte att man är dum i huvudet, som folk kan tro, jag vet det. Det är bara det att vi med ADHD saknar en ventil kan man säga, som gör att vi måste kämpa mer än de övriga när det gäller vissa saker..

Jag har jättesvårt att fokusera på en sak, om någon pratar med mig, tar det 8 sekunder innan mina tankar är någon annanstans och flyger. Jag kanske tänker på att du har en ny tröja? Har sminkat dig annorlunda just idag? Om du klippt ditt hår? (Jag ser sådanna saker väldigt lätt, det räcker med en liten liten förändring på dig eller någon annan så tar det inte lång stund innan jag märker det.) Eller vad jag åt till middag för någon dag sedan.

Vi blir inte arg, vi blir förbannade. Vi blir inte glad, vi blir överlycklig. Vi blir inte sårad, vi blir förkrossade. Vi känner mer helt enkelt.

Nu när vi allt mer närmar oss jul och nyår och det är ledigt från skolan blir mina rutiner automatiskt ändrade, fast jag egentligen inte vill det, och det är lite kämpigt att ta itu med några dagar före skolstart, det funkar men det är inte helt lätt. Att komma i säng i bra tid... Bara det är riktigt kämpigt. Jag är inte en sån person som verkligen äskar att gå och lägga sig, jag vill helst själv bestämma när jag VILL lägga mig, men det funkar inte riktigt så. Jag har bara så svårt att avbryta det jag gör och vill helst fortsätta tills jag känner mig färdig. Förstör mamma eller pappa när jag är mitt upp i något sådant är det kört. Jag blir arg, går upp i varv och har då jättesvårt att varva ner, koppla av och få ro till att kunna lägga mig i sängen, för att sedan kunna somna. Jag själv vet inte varför jag tar det så hårt, egentligen är det bara att jag måste sluta med det jag gör, gå och borsta tänderna och sedan gå och lägga mig. Och inte mer med det. Istället blir det en kamp - som är nästan varje dag. Vilket får mina föräldrar att ibland tröttna. Det kan jag förstå, men jag är sån. 21:00 ska jag vara färdig för att gå i säng, vilket jag ofta är, men att sedan sluta med det jag gör är för mig väldigt svårt, och mina föräldrar måste tjata och tjata. Om jag istället LYSSNAR och gör som dem säger första gången de säger till, slipper jag irritation från deras sida och dem sura miner från mig. Men där och då tänker jag inte så. Istället för att lyssna blir jag arg, sur och nästan nonchalerar dem. Hela den processen kan ta upp till 1 timme, ibland kortare tid och ibland längre. Jag VET att mina föräldrar ser på mig om jag är trött, arg eller bara vill vara ifred. Att få ett "nu är det dags att lägga sig" när man är trött, envis och arg på samma gång är ingen bra kombination.

Jag, som väldigt många andra är ganska spänd inför jul och nyår, men samtidigt så stressad. Fixa allt som ska fixas innan julafton och så vidare, det är rätt mycket som ska göras och det är jobbigt.

Mina föräldrar håller på med julmat, julbak och allt därtill, på samma gång, vilket resulterar i att det blir rätt mycket irritation från deras sida men framförallt min sida. Jag blir påverkad av deras stress och får lite av "panik". Jag är perfektionist utan dess like och bokstavligen H A T A R när det inte blir som jag planerat....Jag har svårt att tänka om, och blir istället arg, ger upp och lite "skiter i".. Surar lite och fortsätter...


Ha en fin Jul och nyår!

Likes

Comments

Vi alla vet att vi med särskilda behov inte är som de övriga. Med det menar jag inte att vi inte har samma rättigheter, det har vi.

Alla vi som har en eller flera diagnoser ovanliga eller ej, reagerar olika, vi reagerar olika från person till person. Jag har lärt mig under mina år med ADHD hur jag ska hantera det hela lite grann. Vi med ADHD måste kämpa en aning mer än ni andra när det gäller rätt många moment. Jag har riktigt dåligt tålamod. Jag kan inte sitta still och göra något te.x klippa ut något litet i ett pyssel, jag fixar inte det. Att sitta still och koncentrera sig på en ända sak i flera minuter funkar inte för mig´ medans det finns folk som skulle kunna sitta och pyssla i en hel dag utan att knappt ta en paus. Och jag beundrar verkligen er som kan det. - jag vill också kunna det. Oftast kan jag verkligen försöka koncentrera mig på en grej, men kommer det in ett litet ljud och jag blir störd blir allt kaos, jag blir irriterad och arg. Allt jag planerat är lite som förstört. Blir inte saker som jag planerat rasar allt i hela min planering och jag kanske inte blir arg, jag blir med största sannolikhet förbannad för att det jag planerat inte går vägen. Förstår ni?

Mitt liv och min planering är lite som ett ekosystem eller liknande. Är något "ur funktion" stannar allting. Jag måste planera för att allt ska flyta på som det ska, och gör det inte det blir allt förstört.

En sak jag gör varenda kväll, och som jag tror det är många fler än jag som gör är att jag plockar fram kläder jag ska ha till nästa dag. Just för att jag ska slippa sådant på morgonen därpå, jag samlar tid (och energi på att inte bryta ihop) om jag gör så. På kvällen har jag all tid i världen på att bestämma mig för vad jag ska ha på morgonen dagen därpå. Det är inte bara på vardagar när jag ska till skolan jag plockar fram kläder så att jag vet vad jag ska ha för kläder dagen darpå, det är även på helger, trots att på helger kan jag om jag vill låta bli det, men för att underlätta för mig själv har jag gjort det som en rutin och det funkar riktigt bra.

Självklart är det så att jag kan spilla te.x tandkräm på tröjan efter frukosten, nu kanske inte ni tycker att det är en så "BigDeal", inträffar det, rasar hela min planering, jag har inte tid att på morgonen välja kläder på nytt. Jag hinner inte med. Det tar helt enkelt för lång tid.

När sådant händer är hela min dag förstörd, och jag går och tänker på att jag har spillt tandkräm på min förra tröja, som jag egentligen skulle ha på mig.

 

Likes

Comments

​Jag vill bara säga det igen. Att i min blogg kommer jag att berätta om hur det är att ha en diagnos som i mitt fall är ADHD. Det är verkligen inget fel med att ha en diagnos och vi som har olika diagnoser är inte heller mindre värda än de övriga. Det är viktigt att förstå.

Min tid sedan jag diagnostiserades med ADHD har varit lite som en berg och dalbana faktiskt. Ibland kan jag känna att jag är helt värdelös just för att jag har det lite svårare än andra med att dels lära mig saker, men också förstå.

Jag pratar aldrig öppet om min diagnos, inte ens hemma. Dels för att jag inte vågar och jag kan bara inte helt enkelt. Just för att jag skäms. Det finns perioder då jag känner mig mer "annorlunda" än vanligt. Jag fungerar inte likadant som alla ni övriga. Jag har lite mer spring i mina ben trots att jag är 15. Jag kan inte sitta stilla utan att ha något att göra, jag är mer sprallig, och svårare att varva ner om jag varit uppe i varv. Men det är någonting jag jobbar med varje dag, helt automatiskt. Och det blir bättre, jag ser, får höra, känner, och VET att det är bättre än tidigare, men också att det fortfarande finns så mycket att jobba på.

För mig som person är det väldigt viktigt att få ut det jag känner och tänker. Och det gör jag genom att skriva denna blogg. Det känns så skönt, och mitt mål med denna blogg är att få personer i samma situation som mig, att känna att det är fantastiskt  att vara lite Annorlunda, poängtera att det inte är annorlunda på ett Negativt sätt.

Jag tror på er! TACK för att ni lyssnar och tror på Mig.

Likes

Comments

Jag skrev för ett par timmar sedan att jag inte äter medicin för min ADHD, för och nackdelar med det och så vidare. Det är som sagt jag själv som bestämt att inte göra det, då jag mår bättre av att inte äta medicin. I vissa lägen kan jag själv känna att jag vill göra någonting åt min ADHD, det finns självklart en hel del saker man kan göra för att få en lättare vardag. Men det funkar olika bra för olika personer, och så är det nästan med allting.

Det är för mig ändå en lättnad att veta vad det är jag har svårigheter i, och det finns en hel del att jobba på det vet jag. Jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.

Jag är ganska ofta rastlös, vilket får mig att behöva röra på mig i stort sett hela tiden på ett eller annat vis. Det räcker med att jag bara får pilla på någonting, det kan vara ett sudd, en gummisnodd eller liknande. Jag vet att jag inte fixar att bara sitta och lyssna. Jag måste ha någonting att pilla på medans jag lyssnar. Det är också ett bra exempel från skolan. När jag måste lyssna på en genomgång och vara med och försöka förstå är en grej jag måste kämpa med. Det kan uppfattas som att jag inte lyssnar eller liknande. Men jag lovar! Jag gör det...Iallafall försöker. Jag kan sitta och lyssna i max tre minuter innan mina tankar är någon annanstans och snurrar. Det betyder inte att jag inte vill lyssna eller att jag inte bryr mig. Jag gör det, men det är inte alltid så lätt.

Jag vill att folk ska förstå att vi med ADHD inte är oförskämda eller liknande. Vi har bara lite svårare än andra att förstå och försöka hänga med i ert tempo. Folk tror att vi med en diagnos (det behöver inte vara ADHD) är inkompetenta. Det är vi verkligen inte. Det gör mig fruktansvärt ledsen av att få höra sådant, inte bara få höra det själv, men också få höra det sägas till andra.

Varför ska det vara sådan skillnad på folk som folk? Vad är det en del människor inte begriper? Vi kanske inte är lika "snabbtänkta" som alla andra. Men vi har olika strategier för att lära oss, och nej vi är inte inkompetenta. Vi är precis som vilken annan människa på denna planet som helst. Bara det att vi har det lite svårare att lära oss saker och det tar lite längre tid.

Det gör mig så besviken att folk har en "fel" uppfattning om ADHD. Jag vill bara att folk förstår hur vi tänker och fungerar, och att vi med särskilda behov eller liknande inte ska behöva anpassa oss till alla andra jämt och ständigt. 

Stay Strong! 


Likes

Comments

Hej!

Jag tänkte berätta lite om min vardag och hur den har sett ut och hur den ser ut nu. Jag har tagit mediciner för min ADHD, för att jag ska bland annat kunna koncentrera mig bättre och kunna fokusera på endast en sak och få den klar, det är ett bra exempel i skolan. Jag har svårt (fortfarande) att göra saker färdig. Jag kan börja på en uppgift men sedan halka in på något helt annat, jag har jättesvårt att fokusera på en grej.

Jag  tar inte medicin för min ADHD idag, just för att jag inte blir mig själv, jag blir som en helt annan person, jag får inte i mig all den näring jag behöver ha, för att jag slutar att äta (jag äter mindre då än om jag inte tar medicin). Och jag har själv bestämt mig för att inte ta medicin just av bland annat den anledningen, jag kan inte sluta äta för att få en lättare vardag. Jag måste helt enkelt lära mig att leva med min ADHD, och inte se den som en "negativ" grej i mitt liv, min ADHD är en del av min personlighet.

Jag skäms otroligt mycket över min ADHD, men jag måste bara acceptera att den finns i mitt liv, den kanske inte gör mitt liv bättre, men den gör inte mitt liv sämre heller, och det är de som är det fina med det.

Jag har som sagt tagit medicin för ADHD:n, men det funkar inte, vissa saker blir bättre t.ex: jag sover bättre, kan koncentrera mig, och fokusera på skolarbetet etc. Nackdelen är dock att jag inte får i mig det jag behöver, mitt humör blir katastrof. Dock är mitt humör mycket bättre nu än vad det var när jag var mindre, jag kämpar fortfarande, med att inte få stora utbrott vilket jag kan få, och det är inte helt lätt, men de kommer inte lika tätt som tidigare, och jag kan på ett ungefär behärska mig lite grann.

Jag berättar mer senare idag! Ha det fint!

Likes

Comments

Den 29 Juli 2002 adopterades jag till Sverige. Då 2,5 år gammal. Söt, vild och busig som de allra flesta 2,5 åringar.
Dock fanns det en annorlunda "superkraft" jag hade/har jämte mot många andra
Men jag vet att det är fler än man tror som har samma "superkraft" som jag.
Mina föräldrar ville göra en utredning om {A D H D}. Det var tufft för både mig och mina föräldrar den tiden, men vi klarade oss igenom kampen mot en lättare vardag när vi fick rätt hjälp och stöd och jag diagnostiserades med ADHD under 2004.

Under mitt 15 åriga liv, varav 13 år i Sverige, har det varit många sömnlösa nätterbråk,  dagliga diskussioner och dubbelt så mycket K Ä R L E K.♡

Utan min ADHD hade jag inte varit den jag är idag. Den har hjälp mig så mycket,  till och med så  pass mycket att jag är riktigt stolt över mig själv.

Likes

Comments