Den hårda sanningen

Så kom dagen jag förträngde.

Vi sitter vid köksbordet, och plötsligt börjar han höja rösten och morra åt mig. När jag hör hur affekterad han är reser jag mig för att diska efter oss båda.

När jag säger att jag inte håller med honom, medan jag vrider på vattnet, springer han fram till mig och sliter pricksäkert tag i mina handleder, trycker upp dem högt över mitt huvud mot köksluckorna bakom mig, medan han stirrar stint in i mina ögon.

Han tänkte inte släppa.
Den enda tanken som for genom mitt huvud var
"Verkligen, (Namn), gör du verkligen det här. På allvar?!".

Van killkompisar med ADHD gör jag mig passiv, andas några andetag, räknar till åtta, börjar samtala lugnt med honom, och när femton sekunder gått, säger jag till honom att:

- Du måste vakna nu (namn)! Du måste släppa mig.
- Inte för än du sagt att du tänker sluta med din dubbelmoral.
- Vi ska prata om det, men du måste släppa mig.

- NEJ! DU SKA FAN FIXA DET HÄR NU!

Dödsförvånad ser jag rakt in i hans nu väldigt obekanta ögon. Det här var inte min pojkvän, min vän, längre. Det här djuret kände jag inte igen en sekund... Varför fungerade inte distansbeteendet, varför gav han sig inte efter de där femton sekunderna jag var van att alla med ADHD gjorde?!

Musklerna började värka. Det gjorde ont.
Pulsen steg, tiden stod still, klockan i hallen tickade inte en enda gång.

Han visste likväl som mig, I och med vårt intresse för BDSM, att han började passera gränsen för hur länge man kan hålla musklerna i den position han gjorde. Höll han länge till hade vi risken för muskelskador. Det visste vi båda två lika väl.

- (Namn), Du MÅSTE släppa mig nu,
du kommer att göra illa mig...
- Nej, det måste jag inte, för än du sagt
att du tänker ändra ditt beteende! (han)
- Jag vet ju inte ens vad jag gjort?!

- DU SKA FIXA DIN DUBBELMORAL NU!
Jag släpper dig inte innan det! (han)

Rädd om mina egna muskler som nu börjat krampa, darra, och göra något så fruktansvärt ont, säger jag att jag skall fixa min dubbelmoral. Han släpper inte i alla fall. Det tar en sju åtta vändor innan han tror mig.

släpper han brutalt mina händer, medan han iakttar min reaktion hårt. Han vet vad han gör...

Armarna han vet att man nu måste sänka ned långsamt för att inte skada, faller hastigt nedåt. Jag ylar dämpat medan jag åker längs köksluckorna mot golvet av smärtan. Hela systemet lamslås och jag kan inte göra annat än att sitta hopkrupen på golvet och massera mina värkande armar.

Han sitter på stolen och iakttar mig tomt.
Ber inte om ursäkt, hjälper mig inte.

- Sätt dig på stolen framför mig. (Han)
(jag sitter lamslagen av smärtan kvar...)
- Sätt dig på stolen som en VUXEN människa och prata med mig. (Han)
(jag börjar bli arg, men kan inte resa mig.)
- SÄTT DIG PÅ STOLEN NU PÅ EN GÅNG!
- Nej. Det tänker jag inte. Det gör för ont.

Han ser hatiskt argt på mig, talar om för mig att han INTE kan sitta på golvet med mig på grund av sin knäskada, för att hans knäskål kommer låsa sig. Och då är det ju mitt fel att han skadar sig själv! Så jag "måste" sätta mig framför honom på stolen...

Verkligheten kommer ikapp mig, och jag är så arg, så kränkt, att tårarna rinner. Fortfarande stel av smärta rör jag mig inte. Då sätter han sig på golvet med mig, och stänker i omgångar vatten i mitt ansikte från hundens vattenskål.
- Sitt inte där och försök se cool ut, Lös problemet. (han)
- Vad vill du att jag ska säga?! (jag)
- Tala om för mig hur du tänker sluta med din jävla dubbelmoral, IDAG!

Vi håller på i en evighet. Han kan inte ens berätta vad jag gjort fel. Jag gör enormt motstånd. Tillslut frågar jag honom förtvivlad, gråtande, varför han utsätter mig för det här.
- Du har pressat mig för långt. Du gräver i saker. Du gräver i mitt förflutna.
- När gjorde jag det?! Det är väl inget skäl!
- På väg hem från psykologen, när du river upp allt det här med hur jag mår och min barndom såhär får jag panik...

I ett svammel om att han inte vet vad han skall göra, vad han skall ta sig till, att han måste få hjälp fort, börjar han gråta. I hans gråt börjar jag trösta honom, då han gråter så att andningen slutar fungera för honom. Dessutom klagar han över sitt knä som nu ska ha låst sig, och visar övertydligt hur ont det gör för honom att räta ut det igen med sin ersatta knäskål.

Det slutar med att jag mer eller mindre tröstar
och omhuldar honom resten av kvällen och natten.
Mina egna känslor är förträngda och helt invaliderade.

Varningstecken #12
När du finner dig själv med att trösta den som gjort dig illa,
När du börjar behöva be om förlåtelse för att han har något att säga förlåt för.
När du känner att du måste tjäna nåder för det han gjort dig...


Är det dags att söka hjälp med att lämna relationen, där går den starka gränsen för misshandel.
Där går gränsen för vad som någonsin KAN vara hälsosamt, gränsen för vad som KAN vara ofarligt.
Det är då du är helt hjärntvättad
och behöver professionell hjälp!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Den fina berättelsen

Trots kursen, trots allt kul vi gjorde tillsammans, kom nästa (eskalerade) dipp.
Denna gång helt oväntat.

Han pratade om att han inte ville leva längre, att han inte hade någon energi kvar. Tidigare hade en påminnelse om kurstillfällena och energin de gav, fått honom på bättre humör, men nu gick han istället ut i skogen.

Han bara tog sin jacka, telefon och headset.
Sedan försvann han ut i skogen i timmar.

"Jag kommer inte att komma tillbaks. Tänker sitta här tills
jag ruttnar bort, jag orkar inte mer.
Jag vill bara dö."

Inombords spred sig smärta. Killen jag brytt mig om så länge kunde vara utom räckhåll igen. Denna gång på ett helt annat sätt än tidigare, inga flygplan i världen går till andra sidan!

Med gråten i halsen ringde jag argt upp psykologmottagningen och frågade vart min sambos tid hos terapeut tagit vägen. Jag har aldrig pressat på så hårt någonsin, och efteråt kan jag tycka litet synd om telefonisten som behövde höra min ilska och, vad jag förstår nu var, rädsla.

Helt plötsligt hade jag en tid på ett nedskrivet papper. Det var efter det han kom hem igen, och vi båda höll andan ikapp fram tills första mötet skulle inträffa.

Jag var stolt. Jag var stark. Jag var glad.
Alla de där åren han funnits där för mig,
jag kunde få finnas där för honom nu
<3

Likes

Comments

Den fina berättelsen

Det gick strålande på kvällskursen vi gick ihop.
Han mådde alltid bättre efter varje kurstillfälle, och jag var övertygad om att hans dippar berott på att han varit rastlös och orolig. Sysselsättning är viktig för alla, och bristen på den kan göra vem som helst konstig.

Vi fotade åter mycket tillsammans. Många bilder på hans hund som skuttade och for i det gröna utomhus. Jag började åka till skolan ibland igen, vi gjorde regelbundet mat och städade lägenheten.

Vi delade till och med upp sysslorna, han skulle diska och jag skulle sköta tvätten bland annat. Promenaderna med min väninna återuppstod. Vi hade hela sommaren framför oss, den goda samariten skulle få en terapeut och en basutredning.

Livet var fantastiskt vackert. Vi hade så roligt ihop!
Det här var killen jag kämpade så
för, det här var livet jag ville leva!

Han köpte en jättefin målarbok åt mig, för att minska stressen hos mig efter skoltid.
Det var första gången någon var spontant generös på grund av omtanke om mitt väl och ve, och det kändes så äkta. En helt vanlig dag, inte någon födelsedagspresent eller namnsdagsgåva;
- bara för att han ville göra mig glad.

Det kändes så fint, jag tyckte mig ha världens bästa pojkvän!

Likes

Comments

Efterdyningar

Hur sent det än var, hade jag alltid kunnat ringa honom.

När den där ensamma ångesten, bristen på specifika aktiviteter eller känslor
drev mig till vansinne och gjorde mig sömnlös, var det honom jag hörde av mig till.

Dessutom visste han vad det var jag ville, vad det var jag behövde. Det krävdes ingen pinsam, jätte skämmig förklaring. Bara ett tonfall, en bekräftelse så att han hörde.

- Jaså det är ... Då får du ta fram din vibrator i så fall ;)
(Han)

Idag har jag inte det längre.
Den livlinan finns inte mer.
I natt finns det ingen i hela världen att ringa.
Taggarna i bröstkorgen får mig att vilja explodera, så att trycket lättar någon gång.

Tårarna rinner, och jag tänker att jag bara ska skärpa mig och somna. Eller ta hand om det på egen hand, vilket bara fungerar länge, innan jag faller isär som människa. Om jag bara hade honom fem minuter igen? Fem minuter snälla, någon snälla bara fem minuter...?!

Låt mig få lämna bort allting till någon annan, fem minuter, igen...?

Ingen situation i mitt liv har hittills krävt sådan självkontroll, sådan styrka, sådan ork. Och idag gör jag det utan det där jag längtar efter så, det där som får mig att orka leva, det där som driver mig framåt. Det där som alltid gör mig så hel, så levande, efteråt.

Om jag inte hade låtit honom komma hit
 hade jag fortfarande haft min livlina.

Vad hade varit värt mest? Min livlina i sig, eller falskheten bakom den?

Med tårar forsande och en smärtsam känsla inombords, är jag inte säker...

Likes

Comments