Den fina berättelsen

Trots att det snöade hade jag gått ut och gått med min bästa väninna en gång om dagen. Varje kväll, samma tid.

Men när somliga flyttade in ställde jag in det ofta. Vi gjorde så mycket på egen hand, och jag hade inte ögon för så mycket annat. (Jag var en riktigt kass kompis.) -Vi hade dock god kontakt genom telefon och internet! Den goda samariten märkte ändå att jag släppt en rutin, och att jag slutat träffa min kompis, Vilket oroade honom.

Efter att han bjudit över henne på middag tillsammans med oss (genom min messenger medan jag duschade), och efter att vi hade ätit världens godaste måltid ihop, satt vi båda ensamma kvar i sängen och surfade nöjt på internet. Han tyckte hon var glad och trevlig, och lade till att jag behövde någon som henne.

- Du, den där skumma pojkvännen (Vänninans Namn) nämnde.
Jag har ju jobbat med att kolla upp folk och företag, som
försäljare. Jag känner igen det din vän beskriver och jag skulle
kunna kolla upp honom åt henne, så att det inte
är något skumt med honom.

Imponerad av hans ytterst generösa förslag, gav jag honom min telefon och sa åt honom att ringa och fråga vad hon tyckte om det. Hon svarade lika glatt som vanligt, och kom otroligt bra överens med honom över telefonen. Såklart.
Han hade ju gått avancerade utbildningar inom telefoni och försäljning, varit kvalitetssäkrare åt stora företag utomlands...

Stolt hörde jag de båda skratta i telefonen, medan han lånade min dator, och hittade tre olika facebook konton kopplade till hennes pojkvän. Varav ett hon inte ens kunde se - var blockerad från. Det fanns mycket att ta fram, dejtingsidor där han inte erkände att han var i ett förhållande bland annat.

Detta ledde i längden till att min väninna kände sig säkrare på att gå ur relationen. Den goda samariten var så fin, han hade själv erbjudit sig att hjälpa henne. Dessutom lagat världens godaste mat och sett till att vi alla träffades.

Det kändes vackert, äntligen hade jag hittat en osjälvisk
hjälpsam kille, som verkligen ärligt brydde sig. -Till skillnad från
tidigare katastrofrelationer, den här gången hade jag hittat rätt!

Han hade själv sagt att han aldrig skulle ha behandlat mig så som han fått höra att mina tidigare hemska pojkvänner gjort, och han gjorde verkligen inte det heller.
Kände jag. Upplevde jag.

Jag var så löjligt stolt över honom.
Och jag hoppades innerligt att han skulle stanna med mig, att vi skulle ha det såhär bra för alltid. <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Efterdyningar

Varje natt, Ungefär den här tiden, hade jag somnat intill honom.

Han tittade oftast på film eller spelade något spel intill mig i sängen. Att sova intill honom var lyxigt - Hur varmt det än blev fick jag alltid ligga nära. Nästan alltid höll han om mig, skedade, låg med sin rygg tätt mot min egen, smekte över mitt hår tills jag somnade.

Man kände sig som en bortskämd prinsessa.
Man kände sig åtråvärd, värdefull, omtyckt. Ens närhet var ju alltid attraktiv och tillåten.

När han själv skulle sova, lade han ifrån sig sina saker mjukt,
kröp tätt intill mig och höll om mig. Vissa gånger vaknade jag, och gladdes åt att vakna i hans trygga famn.

Ingen i världen hade det bättre än
vad jag hade det där och då, Ingen!

Något som gör det svårt att acceptera att han är ett utstuderat kallt monster
Är (bland många andra små detaljer) det att han ibland, när han trodde att jag sov, pratade med mig.
Ibland vaknade jag av det, men låtsades sova vidare. Ibland var jag redan vaken sedan innan men ville inte erkänna det.

- Jag skulle nog aldrig säga det till dig, så du kommer aldrig få höra det. Men jag Älskar verkligen dig. Du rör delar av mig jag inte trodde jag hade. Och det är läskigt. Men jag älskar dig för det. Jag är inte värd dig.

De sista fem orden var inte alltid med. Men vi kommer till det längre fram i "Den fina berättelsen".

Nu, när jag minns det, vill jag förtränga det.
Det gör så ont, och det gör mig så osäker på vem han egentligen var. Sådant spelar roll för mig, då jag inte kan släppa saker för än det att jag har hela pusslet klarlagt.

Idag påminns jag. Minnet kommer som på ett silverfat mitt undermedvetna ger mig.
Alla de saker han sade, spelas upp för mig. Även om jag förstår att det finns något jag behöver förstå av mina minnen, så tar det på mig hårt.

Det var ju något han sa när jag inte lyssnade.
Varför skulle han ljuga för någon som inte ens hörde?

Men varför skulle han ha utsatt mig för allt han gjorde,
så välplanerat, om han verkligen visste vad kärlek var...

Likes

Comments

Into The Light

Idag var det första mötet med någon som inte jobbar inom vården.

Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten har en speciell enhet som skall sköta ett slags samarbete sinsemellan. Klockan 14.00 hade jag där ett krismöte bokat, trots att de egentligen inte tar emot någon just nu.

När jag kommer till deras lokal är det flyttlådor överallt framför dörren. De har flyttat. Kaos!
Väl inne i den nya lokalen (tvärs över gatan) är väggarna fräscht vitmålade, med ett nytt parkettgolv, och fina soffor. Namnskyltar i silver sitter utanför små rum med lyxiga skrivbord. Första tre minuterna bara stirrar jag på allt nytt.

Det kommer ut en häftig kvinna genom en dörr, när jag sitter i deras lädersoffa och väntar.
Hon har en grå strimma i sitt annars bruna axellånga hår, och en tröja med gulddetaljer i metall. Hon ser inte alls ut att höra hemma bland de andra, trötta slitna människorna på enheten.

Då är hon i princip Enhetschef.
Utan att berätta det för mig! Jag samtalar som vanligt med henne,
som en jämlik människa, och hon behandlar mig därefter hon med.
Alla de där människorna som inte engagerat sig alls tidigare, kommer springande för att låtsas bry sig.
Det är först då jag förstår att den här kvinnan har någon slags högre rang...

All cred till dem. Det är första gången jag berättar kortfattat vad som hänt, utan att bli misstänkt för att vara en totalt bortkommen, sjuklig Mytoman.

Man vill få ut mig i sysselsättning så att jag kan försörja mig igen, och tror att jag skall praktisera på Röda Korset. Jag orkar inte ens protestera, sätt mig vart sjutton ni vill, det är inte som att jag kommer "ge järnet", oavsett vart jag än hamnar...

Tror dock att det här är första steget i att ta sig tillbaks.

Om man skall se det som att komma tillbaks.
Det här har förändrat den jag är som människa, fundamentalt. Jag kommer aldrig bli densamma
...

Men det är ett första steg i att, efter allt som hänt, få mitt liv tillbaks.
Första steget ut ur askan.

Likes

Comments

Den hårda sanningen, Efterdyningar

Det var en dag för inte allt så länge sedan
Jag upptäckte att somliga hade blockerat kontakter i min Facebook Messenger.

Mitt i natten, när jag skriver med en av dessa kontakter,
Kryper en iskall känsla fram och sköljer över mig.

Han är från (ByNamn1). Precis som "den goda samariten" varit. Kugghjulen börjar röra på sig, det stora hjulet går runt, och jag slänger mig efter de andra profilerna som varit blockerade. Alla är från (ByNamn1) eller (ByNamn2), vilka "den goda samariten" bott i eller känner folk i.

Alla de blockerade personerna
känner varandra, och honom.

Min barndomskompis gick skolan ett år med honom.
Dennes storebror har umgåtts med honom.
Min likasinnade från Gymnasiet vet vem han är och kommer från (Bynamn2).
Min likasinnade från Folkhögskolan är kompis med hans Lillebror och kommer från (ByNamn1).

Och som en bult i hela navet - Den goda samaritens kusin umgås regelbundet med allihop.

Delarna av pusslet faller på plats. Det satt aldrig i svartsjukan, den biten var kanske inte en lögn ändå,
Men denna sanning är ännu värre. Ännu komplexare.

Han blockerade samtliga för mig i smyg,
Så att ingen kunde tala om för mig hur
mycket han gjort, och ljugit för mig om.

Så slugt. Så utstuderat. Så sjukt att jag inte sover den natten.
Dock funderar jag fortfarande på hur han hade tänkt ta sig ur detta, om jag kommit på det tidigare än jag gjort? Den tanken är intressant...

Likes

Comments

Efterdyningar

Förtränger det, men kommer inte undan.

När jag fick Venlafaxin utskrivet efter allt som hänt, upptäckte man vid uppföljningen kort senare
Att jag hade enormt hög puls, samt störningsljud på hjärtat.

Långa undersökningar och remisser senare,
skickar man mig till akuten.

Jag fick rejäla bröstsmärtor. Inte som ångest, utan djupt in i bröstkorgen på min vänstra sida. Skräckslagen mindes jag att man misstänkt medicineringen, när jag skulle ta mina tabletter. Så jag struntade i det helt. - Istället för att ringa min läkare, trappa ned långsamt, och fasa ut den rätta vägen.

Sent densamma kväll, ramlade jag naturligtvis ihop på golvet i världens dödsångest attack och planerade att jag skulle ställa mig framför tåget en bit bort från lägenheten. Tack och lov var jag alldeles för svag för att ens orka resa mig. Istället kröp jag gråtande mot sängen efter mycket om och men.

Ironin: Jag var rädd att dö i hjärtattack, Och slutade med
medicinen, så att jag istället skulle tagit livet av mig
.

Två samtal till min terapeut senare, fick jag en akuttid hos min läkare, som genast skickade mig till akuten.

Det positiva är att man nu konstaterat att jag inte har något akut för stunden, Det mindre positiva är att man absolut vill skicka mig till hjärtspecialisten snarast. Man vill dock tro allt bero på mitt enorma trauma samt medicineringen.

Hur förstörd kan en människa bli på ett halvår
med fel människa i sitt hem? Helt och hållet.

Likes

Comments