View tracker

minns du när jag sa att mitt liv var en knut. att mina vänner var ett enda hams av outredda känslor och tankar som ingen förstod, hur länge man än försökte förklara. minns du hur det var att känna och tänka så mycket på var den här knuten skulle landa tillslut. hur du var rädd att knuten aldrig skulle kunna lösas upp ifall den drogs ihop mer. att man tillslut skulle behöva klippa upp den. minns du?

det var ett och ett halvt år sedan nu.

jag vet faktiskt inte helt vad som hände. det gick väldigt snabbt från och med att knuten var så tight som den någonsin varit till obefintlig. jag tror det tog tio dagar. jag tror att alex var den enda som blev lite klippt i. resten bara löstes upp. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vet inte varför men det känns ändå som att jag behöver skriva av mig lite till. Under dagen har jag tänkt rätt mycket på vad som hände och jag vet fortfarande inte alls varför det blev som det blev. Jag har också insett att jag är rädd varje gång jag tänker på det! Jag är rädd att detta ska bli en vana. Jag vet inte varför det skulle bli det, men jag vet inte heller varför det inte skulle kunna bli det. Eftersom att jag inte vet vad som utlöste det vet jag inte om eller när det händer igen. Det har hänt 2 gånger innan för typ ett halvår sen, i skolan. Det var dock inte alls lika illa då och jag visste inte heller då vad som orsakade det. Om det kommer hända igen är jag rädd att det blir ännu värre och jag vet inte vad jag gör då! Jag borde nog inte tänka på det så mycket eftersom att jag mår dåligt över det, men jag kan inte helt låta bli. Jag vet inte om jag kommer våga dricka igen, med risk för att det var det som gjorde att det blev så! Det känns inte heller som att jag kan prata med någon om det, det känns som att ingen förstår. Jag tror inte att någon som inte upplevt det själv kan förstå. Jag vet själv att jag inte fattade hur det var innan i lördags. Jag trodde att jag hade en panikattack de gångerna för ett halvår sedan men det var inte i närheten av detta. Jag tänkte att folk överdrev och att det inte kunde vara så svårt att lugna ner sig. Det är inte svårt, det är omöjligt! Jag är rädd för att jag vet folk som lever med detta konstant, jag är rädd att det kommer begränsa mitt liv. Det är onödigt att oroa sig egentligen, tänk om det inte alls händer igen, någonsin, men det är svårt att tänka så. Jag hade bara velat att någon skulle förstå, att jag skulle hitta någon att prata med som inte tycker att jag är någon som kräver uppmärksamhet eller överdramatiserar hela situationen men jag vet ingen, det känns inte som att någon förstår!

Likes

Comments

View tracker

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag var på fest i helgen, i lördags för att vara exakt och allt var helt perfekt. En del av mina vänner var där, vänner som jag inte hade träffat på ett tag. Där var nytt folk, hur trevliga som helst. Vi hade helt enkelt jätteskoj. På något vänster kan jag ha råkat få i mig lite för mycket alkohol, sånt som händer allt som oftast när jag är på fest, inget nytt med det om vi säger så. Jag spenderade en tid på toaletten. Efter ett tag kom amanda in och frågade om vi skulle gå hem. Jag skulle sova hos henne och tänkte att vi lika gärna kunde gå hem för jag mådde ju inge vidare bra. Fortfarande då var allt bra, om något så var jag en aning illamående. Vi började gå hem till henne och jag märkte rätt snabbt att jag frös rätt mycket. Mycket mer än jag någonsin frusit innan. Just nu i efterhand kan jag tycka att det är lite konstigt att jag frös så mycket eftersom att jag hade så pass mycket alkohol i kroppen. Jag brukar aldrig frysa när jag har druckit. Det var dock inget jag tänkte på då!

Jag frös mer och mer och tillslut kände jag att någonting är fel. Jag började sakta men säkert hyperventilera. Jag andades väldigt kraftigt och snabbt och det blev bara värre. Amanda försökte lugna mig, säga att allt var okej, att jag bara behövde lugna ner mig så skulle allt bli okej. Jag visste att jag behövde lugna ner mig, jag visste att allt skulle bli bra ifall jag bara fokuserade på att andas, men jag kunde inte. Hur jag än försökte kunde jag inte sluta hyperventilera. Vid detta stadiet andades jag så snabbt och så mycket att jag inte kunde prata speciellt förståeligt. Jag försökte få fram att jag inte förstod vad som hände, eller varför, men det som i vanliga fall skulle ta ca 3 sekunder att säga fick jag kämpa fram i ca 30 sekunder. Allt var svårt och det blev bara värre. Amanda sa att vi skulle sätta oss ner, att jag skulle fokusera på att andas och att lugna ner mig. Vi satte oss ner. Jag försökte lugna ner mig men jag lyckades inte. Jag vet inte riktigt hur lång tid som har gått men allt blir bara värre och värre. Jag lyckas få fram att amanda ska ringa till omar. Jag vet att omar är bra på att hantera vissa situationer och han brukar veta vad han ska göra.

Omar kommer och han har med sig Alex. Jag vet inte om skrikandet börjar innan eller efter att de kommer, men jag vet iallafall att någon gång där börjar jag skrika, jag minns inte helt vad eller varför men jag minns att jag skriker. Jag skriker efter hjälp, och jag skriker att jag vet inte vad som händer. Vid detta laget fattar förmodligen de bättre än jag att jag har fått en panikattack. Omar försöker lugna mig, han kramar mig och säger att allt är okej. Jag uppfattar det dock som att han håller fast mig och allt jag vill är att komma därifrån. 

Jag börjar nu bli törstig och jag hör omar säga till alex att han ska hämta vatten. Alex går iväg för att hämta vatten och jag fortsätter hyperventilera, gråta och skrika. Jag tänker fortfarande klart och vet att allt blir bra om jag bara lyckas lugna ner mig, men jag kan fortfarande inte. Jag ser att alex kommer tillbaka med vatten, och jag försöker dricka, men jag kan inte få i mig mycket. Jag andas för kraftigt för att ha tid att dricka. Jag tror att det är här, vid denna tiden någonstans, som jag börjar bli rädd. Rättare sagt så har jag varit rädd hela tiden, rädd för att jag inte vet vad det är som händer med mig men nu kommer en annan rädsla och jag tror att det är denna rädsla som gör denna upplevelsen så hemsk som ja tyckte att den var. Jag är rädd för mina bästa vänner. Jag ser dem och jag vill inte va i närheten. Så fort någon av dem kommer inom 5 meter skriker jag. Jag skriker som om någon försöker mörda mig. Under hela denna tiden vet jag vem de är, jag vet någonstans att de är mina bästa vänner, att de aldrig skulle skada mig. Men jag är livrädd, jag är rädd att de ska komma förnära eller att de ska hålla fast mig eller tvinga mig att lugna ner mig. Jag vet fortfarade inte vad det är som gjorde mig så rädd. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag är så rädd att jag skriker och gråter för mina absolut bästa vänner. Detta är något av det värsta jag varit med om.

Jag lyckas på något sätt ändå komma fram till att de inte vill mig något illa. Jag tror jag känner att alex är lugn, eller iallafall lugnast av dem och han lyckes ta sig fram till mig utan att jag med skräckslagen blick småspringer därifrån. Han försöker krama mig, lugna mig. Han pratar lugnt, men han får inte komma nära, han får verkligen inte röra mig. Omar och amanda står längre bort och så fort de närmar sig blir jag livrädd och försöker gå därifrån, den enda som får va nära mig är alex. Jag vet inte varför men så är det. Amanda och omar slutar att försöka ta sig närmare. Nu börjar det köra förbi bilar, En del av dem tutar, och återigen börjar jag skrika av rädsla. De menade säkert inte något illa men för mig som precis hade börjat lugna ner mig lite var detta ett bakslag, jag började hetsa upp mig igen. Jag har för mig att en av bilarna stannade, pratade med omar och amanda. De undrade nog vad som hände. Omar och amanda förklarade säkert och bilen körde vidare. Under hela denna tiden hyperventilerar jag och skriker, gråter och kan inte få fram vad jag vill säga. Jag tror att det har gått nästan en kvart nu. Jag börjar känna att det gör ont i lungorna och i luftrören och det hjälper inte heller för att lugna ner mig. 

Jag ber omar att ringa någon, att jag behöver hjälp. Han ringer ambulansen. Jag vet inte hur lång tid det tar men ambulansen kommer efter ett tag. Mellan att omar ringde ambulansen och att den kom hade jag och alex hade satt oss i busskuren, förmodligen hans sista försök till att lugna ner mig. Han lyckades lite grann, efter att jag många gånger skriker till honom att han absolut inte får röra mig. Jag ser att ambulansen kommer och då blir jag lite rädd igen, men inte alls på samma nivå som innan. De är 2 stycken, 1 man och 1 kvinna. Mannen kommer in till mig i busskuren där jag nu sitter ihoptryckt i ett hörn, andas fortfarande aldedes för snabbt, men jag har slutat skrika. Mannen lyckas lugna ner mig. Kvinnan pratar med alex omar och amanda. Jag vet inte vad de säger. Efter en stund, det kan inte ha gått så lång tid, 5 minuter kanske så frågar ambulanspersonalen ifall vi ska åka hem och det gör vi. De skjutsar mig hem och vid detta laget är jag helt lugn. 

Jag vet själv inte hur länge detta pågick, för mig kändes det som flera timmar men jag gissar på kanske en halvtimme. 

Jag tror ärligt inte att jag har varit mer rädd i hela mitt liv, och det som är mest skrämmande för mig är att jag var så rädd för mina absolut bästa vänner. En annan sak som var hemsk var att jag under hela denna tiden visste vad jag behövde göra för att lugna ner mig, men jag kunde inte. Jag kunde verkligen inte. 

Likes

Comments

ett ämne som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle ta upp, inte i min vildaste fantasi ens. Dels för att jag naivt tänkte att det aldrig skulle hända mig, och dels för att jag inte trodde ,om det ändå faktiskt hände, att jag skulle ta så illa upp. Att får bilder skickade till sig på manliga könsorgan, ofrivilligt! Jag menar, varför gör man ens det? Nu kanske folk tycker att jag överreagerar, ''har du aldrig sett en kuk förr liksom?deal with it'' och jo, självklart har jag det ,men det betyder väl inte heller att jag vill öppna min snapchat till en bild på ett rosa jävla ollon där det står godmorgon? Jag frågade ''är du seriös''? och han svarade ''vadå, har inte du en bra morgon? ledsen men jag var på ett visst humör innan''. Jo men visst, vilket jävla humör har man om man väljer att ta en bild på sitt könsorgan och skicka det till en tjej man knappt känner. Och sedan förvänta sig att hon ska uppskatta det. Tycker du nu att din kuk är så vacker att du vill ta bilder på den så visst fine, gör det. Men skicka inte bilderna till mig. Jag kanske inte var på humör för att se din penis? Tänkt på det?

Jag kan nog tycka det är okej om man är i ett förhållande, och väljer att skicka en sådan bild till sin partner. Eller iallafall frågar innan man tar sig friheten att skicka bilden? Nej, ingen som helst fråga om jag vill se en rosa pinne, ingen förvarning och som svar på den oställda frågan; nej jag har inget som helst intresse av att se din kuk, just sayin'. Hade jag velat det, då hade jag frågat! 

Och för att vara helt ärlig, så kände jag mig faktisk kränkt av den bilden. Personen i fråga hade alla valmöjligheter i världen, men vad hade jag för val. Ingen fråga, ingen förvarning. aldrig  tidigare påtalats att en sådan bild skulle skickas över huvud taget. Jag hade ingen möjlighet att veta att den bilden gömde sig där. Vissa kanske tänker att jag ska ta mig samman, herregud det var en bild typ. Men nej, jag tycker faktiskt inte det! Jag kan säga att jag helt förlorat tillit för denna person, vet inte om jag kommer svara på eller öppna fler snaps, kanske rent ut av blockerar personen, för jag vill inte riskera att det dimper ner fler bilder av samma slag. Man kan ju tycka att jag överreagerar men jag själv personligen skulle aldrig få för mig att skicka en bild på mitt kön till någon jag knappt känner och jag känner inte direkt att jag vill umgås med personer som faktiskt tycker att det är okej. Vissa kanske blir överlyckliga när det dimper ner en dickpick i deras snapchatinkorg men jag är fan inte en av dem!

Likes

Comments

Alltså jag blir så jävla trött på mig själv. Jag har varit kär 2 gånger i mitt liv. Alltså på riktigt. Så nu räknar jag inte alla gånger jag har tyckt att en kille var lite söt och charmig sådär utan verkligen kär. Hatar det ordet btw, kär, känns så löjligt på något sätt, men att skriva att ''jag gillar'' känns som en underdrift, men det får funka för tillfället. 

Första gången jag gillade en kille var typ ett år sen, eller ja, jag blrjade gilla honom då och slutade precis innan sommarlovet. Inte för att vara sån men något måste ha varit lite fel i mitt huvud den tiden. Alltså nej, det stod inte rätt till. Visst jättesnäll kille och så, och en av mina bästa vänner nu (till och med min bästa killkompis) men inte mer än så. Nej fyför, Dessutom är han tillsammans med en av mina bästa tjejkompisar nu, vilket jag inte heller riktigt förstår för jag vet inte helt hur hon står ut med honom. Han är lite påfrestande om man umgås med honom förmycket om jag säger så.

I alla fall, innan sommaren kom jag över honom helt och det var så jäkla skönt. Bästa känslan, jag kände mig fri från typ ett fängelse av känslor som jag hade levt i i nästan 1 år, varav ett halvår hade jag varit medveten om att jag aldrig skulle kunna få honom för att han inte gillade mig på det sättet (vilket jag är väldigt glad för nu). Jag mådde toppen i sommar och allt var frid och fröjd.

Sen började skolan igen och vad fan händer då? Jo minsan, jag börjar gilla en annan kille. Det hade kanske inte varit hela världen om han inte hade flickvän sedan 1,5 år tillbaka. Jag menar, bra jobbat hjärtat, bra jobbat! Till mitt förvar var han faktiskt singel i några dagar där i mitten av september och det var väl då jag fattade att jag gillade honom. Dessvärre blev de tillsammans igen, och jag är fast i ännu ett trasselfängelse av känslor. Knappt frustrerande, just sayin'. 

Alltså varför kan jag inte bara börja gilla en kille som jag faktiskt har någon chans med? Ska det va så j*vla svårt? Alla andra lyckas ju men inte jag, jag ska alltid falla för dem jag inte kan få. Varför? Idiotiskt ju! Vet inte om det är mest rätt att hoppas att jag kommer över honom och att de förblir lyckliga i sitt förhållande eller om jag hoppas att deras förhållande ska ta slut så att jag kan försöka kidnappa honom lite grann sådär diskret. I vilket fall som helst tycker jag att detta får ta och ge sig. Jag vill inte va ensam föralltid bara för att min hjärna och mitt hjärta har svårt att kommunicera med varandra och för att jag, de få gånger som jag faktiskt tillåter mig själv att gilla en kille, väljer så dåligt. Jag är sämst på det här helt enkelt, bara att acceptera. 

Likes

Comments

och jag har gjort det genom att ladda upp ett videoklipp på youtube när jag sjunger. Har gjort det förr men tog bort allt jag la upp igen för jag tyckte inte om när folk tittade på det. Testar igen nu dock. Känns mer rätt denna gången!

https://www.youtube.com/watch?v=H7LvdtJ96rI&featur...

så detta är väl det! fattade inte hur man bäddar in och sånt så skiter i det x)

inte skrivit inlägg på länge men ja, jag vet inte ens varför jag lägger ut denna här för jag tvivlar på att någon någonsin är här inne och kollar 

Likes

Comments


Antar att denna bilden är beskådad sen tidigare och även jag har sett den innan men just nu passar den så jävla bra in på mig. För ett tag sen var jag den lyckligaste på jorden, allt gick bra, skolan funkade, mina vänner var de bästa, jag hade allmänt bra och nu är allt det på väg ner. Mina vänner är absolut fortfarande det bästa jag har och jag har absolut turen att ha dem, men allting runt omkring rasar. 

Min självkänsla har aldrig varit bra men jag mår verkligen inte bra nu, vet inte riktigt vad jag ska göra vissa gånger. Att dricka funkar, men det kan jag inte göra själv, absolut inte, det hade bara förvärrat saken. Annars när jag sitter hemma, själv, ingen direkt att snacka med och ingen alkohol att vända sig till, vad fan gör jag då? Panikattacker och skit, självskadebetende och annat trams som jag vet är fel egentligen men det är svårt att låta bli. Ta det inte fel, jag är superglad ibland, det är inte alltid jag fejkar leenden, jag är inte deprimerad eller så, men som sagt, ibland bara rasar allt, hela fasaden av lycka försvinner och jag vill bara skrika, skrika och så. det har jag märkt att det funkar också. Tankarna om att jag inte är bra nog, att jag inte duger, att alla andra är bättre än mig, de hänger ständigt efter mig och de är rätt envisa, vill inte gärna släppa. Så vad ska jag göra? Ska jag bara vänta tills det blir så jävligt så att det inte kan bli sämre, eller vad? när vänder cirkeln egentligen? tycker det är dags nu

Likes

Comments

Tänkte att jag kan göra detta typ svara på frågor om 2013, men istället för att bara svara enkla svar så ska jag försöka förklara mer, inte på alla men på de flesta.

1. Gjorde/upplevde du något i år som du aldrig gjort förut?

Absolut, kan ta ett exempel av många. Jag var i Spanien på semester i höstas och för första gången i mitt liv hade jag extrem hemlängtan. Ville bara hem hela tiden och jag kände redan innan vi åkte att det var fel beslut att följa med. Känner mig bortskämd som ens säger så, det finns ju folk som nästan skulle kunna göra vad som helst för att få åka på semester. Jag kan dock inte hjälpa att jag kände så och jag försökte göra det bästa av det. Självklart finns det mer men kommer faktiskt inte på något mer just nu. Jo jag fick för första gången i mitt liv sämre än C på ett prov. Jag fick D. Det sämsta jag någonsin fått innan är nog VG=C på ett rikitgt prov. Det var ju lite spännande! Jag var även ute på vandring för första gången, ni vet sån där man går runt med svinstora ryggsäckar och tältar och sånt mysigt. Det har jag också gjort

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Nej, det gjorde jag faktiskt inte, jag bröt dem efter typ 2 dagar kanske men ja, man ska ju inte deppa all för mycket över det. Det visar bara på att jag behöver jobba lite på mitt tålamod och min viljestyrka, det kanske kan vara ett av mina nya nyårslöften.

3. Blev någon/några av dina vänner förändrade i år?
Alla förändras ju mer eller mindre hela tiden. Man påverkas av de man umgås med och av samhället i sig, så självklart förändras människor men det är inte direkt så att jag känner att någon har förändrats jätte mycket. I så fall har det varit till något bättre annars hade jag ju märkt en negativ förändring och det har jag inte.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej det skulle jag inte tro faktiskt. Min kompis hund dog, men jag tror inte det räknas. Han stod inte mig så nära (hunden alltså) men ändå

5. Vilka länder besökte du?

Danmark, Spanien x2, Kap Verde (öar i Afrika) och Sverige om det räknas, men det är ju inte direkt ett besök, mer konstant boende. 

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
Kort och koncist, en pojkvän hade inte varit fel. 

7. Vilket/vilka datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?

Alltså datum är inte riktigt min grej, kommer aldrig ihåg vilka datum olika saker händer på men jag kommer nog aldrig glömma när vi paddlade med klassen, våra klassfester som har varit grymt awesome (det jag kommer ihåg) våra sleepover-parties, Janlanen men mest av allt från 2013 kommer jag komma ihåg hur allt förändrades. Det hände ju inte på en dag eller två utan över hela året. Kommer komma ihåg hur vi i klassen gick från vänner till de bästa vänner jag någonsin haft och hur jag har fått vara med i det :) Det måste vara det jag kommer komma ihåg bäst, och sen sånna små moment i vardagen som har printat sig in i hjärnan..

8. Vad var din största framgång 2013?
Hmm, jobbigaste frågan hittills helt klart. Jag tror jag har fått lite bättre självförtroende i alla fall. Det är nog det!

9. Största misstaget?

Jag vet inte vad mitt största misstag var, förmodligen någon gång när jag har sårat någon men kommer inte på något specifikt. Ett misstag som jag dock kommer ihåg var när jag drack på tok förmycket första klassfesten och hälfen av stackarna (de andra i klassen) fick ta hand om mig istället för att ha roligt, det ångrar jag.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Småförkyld och så visst, och lite skadad har jag nog varit emellanåt. Men jag tror inte hag har varit allvarligt sjuk eller skadad. Det värsta var nog när jag gjorde kullerbyttor ner för trappan och slog i svanskotan. Nej förresten, i början av året fick jag en spricka i tån 2 dagar innan vi skulle till Kap Verde och jag kunde typ inte gå de första dagarna, det var nog det värsta. Jag kunde inte gå på stranden för om jag sjönk ner i sanden och tån trycktes upp gjorde det sjuuukt ont. Dessutom kunde jag inta ha skorna på mig när vi flög.

11. Bästa köpet?

Min jacka, eller min väska tror jag. Har haft mycket nytta för dem och trivs mycket bra med dem.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Jeans tror jag nog, det måste vara jeans. Fruktansvärt dyrt med jeans för min del med tanke på att jag inte bara kan köpa jeans på typ gina eller liknande. Jag har för långa ben för det. Så jag får köpa dyra jeans istället :( men ja, jag köper inte så mycket kläder i övrigt så det går bra.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja! Många saker mest mina vänner och familj. Men jag kommer faktiskt inte på något speciellt sådär! Har inget ögonblick där jag var extra lycklig.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?
Aw ja, denna frågan, många har nog svarat typ wake me up och såna vanliga låtare men jag skulle nog säga boom boom boom boom eller barbie girl eller i fink u freaky eller någon annan konstig låt som jag har fantastiska minnen till!

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag har definitivt varit gladare som person detta året. Mycket mycket känslosamt förvirrad har jag dock också varit men helt ärlig har jag inget minne av att jag någonsin generellt varit så glad ett helt år som jag var 2013. Det var ett bra år överlag. Tror aldrig jag har lett så mycket, skrattat så mycket någonsin och det är skönt! 

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Testat mer saker, tagit fler chanser, varit mer med kompisar och tränat mer. Det är saker jag skulle göra om jag fick återuppleva 2013.. Speciellt ta mer chanser. och varit lite snällare i vissa situationer och pluggat mer så att jag hade sluppit misslyckas i skolan..Varit 

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Varit bitchig i för många situationer, det var onödigt!

18. Hur tillbringade du din Julafton?
Hos mormor med släkt och familj. Kan ha varit den roligaste julaftonen på flera år om jag inte minns fel. Hade sjukt roligt och skrattade tills tårarna rann emellanåt. Jag är så glad att vår släkt inte är så pryd

19. Blev du kär i år?
Ja! 

20. Favoritprogram på TV?

Ingen aning, kommer knappt ihåg vad som har gått på tv ju, Om jag måste svara så säger jag Amazing race på söndagsmornar efter klassfester, det är så mysigt att bara ligga i soffan och dega med en massa täcken och kuddar.

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej, jag hatar inte någon. Tror inte det är värt att lägga sin tid och energi på att inte tycka om en person. Och nej absolut älskar jag inte alla, jag tycker inte om alla, men jag hatar ingen. Tycker illa om, ja, hatar nej!

23. Bästa boken du läste i år?

The fault in our stars skulle jag nog säga, eller någon av Harry Potter böckerna, de är för härliga!

27. Årets bästa film?
Ingen aning! känns inte som att jag har tittat på så mycket film detta året :o

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Jag gick i skolan, fick en kaka av Fitim. Det var nog det mest speciella som hände den dagen 

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Klart, året var inte perfekt, abslolut inte. Men precis vad jag skulle vilja ha annerlunda är svårt för om jag hade ändrat på något så hade kanske något annat hänt än det som verkligen hände och det hade både kunnat va bra och dåligt, men mitt år hade nog varit bättre om jag hade umgåtts mer med vänner i somras, mer med vänner överlag!

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2013?
Skulle kunna beskriva min stil med att jag förmodligen kan va den som har minst stil, har alltid jeans och en tröja bara. sjukt tråkigt, men jag trivs i det!

31. Vad fick dig att må bra?

Mina vänner och positivt tankesätt! Och mat, utan mat mår jag inte bra!

32. Vilken kändis kommer du mest ihåg från 2013?
Är inte så besatt av kändisar så jag vet inte alls :o

35. Planer för 2014?
Många planer som kommer bli awesome!


Jag tog bort några frågor som jag inte ville svara på av olika skäl, därför det finns lita glapp i siffrorna 

Likes

Comments

Min kära vän Melinda skrev ett mycket klokt inlägg på sin blogg om hur ens vänners åsikter påverkar (eller inte påverkar) ens val av kille. Så jag tänkte att jag kunde skriva vidare på det, skriva vad jag tycker om det för det är vanligare än man tror att ens vänner manipulerar hur man tycker.

För det första så är smaken delad, alla tycker inte att samma sak är snyggt. Vissa tjejer tycker att det är sjukt snyggt med tatueringar och andra tycker bara det är löjligt. Andra tycker om väldigt vältränade killar medan andra inte gör det. Klart som fan att det finns olika åsikter och det finns inget som är rätt eller fel med det. Man tycker som man tycker helt enkelt.

Sen skulle jag väl själv påstå att en person blir snyggare eller sötare beroende på hur han (eller hon) beter sig. Om det är en kille som ser bra ut som är en idiot då är han inte lika snygg längre. Samma sak på andra hållet. Det är kanske bara jag som tycker så men jag tycker att killar blir sötare, eller snyggare om de är schyssta, snälla, omtänksamma, roliga you name it. Och det är ändå personligheten som spelar roll i slutet, i alla fall för de flesta. Och man säger ju att det är utsidan som ger insidan en chans men egentligen borde det vara tvärt om, att det är insidan som får ge utsidan en chans eftersom att utsidan blir bättre med en bra personlighet. Men som sagt, det är kanske bara jag som är vriden. 

Och ja, ens vänner, vad spelar det för roll egentligen vad de tycker om killen? Man borde lyssna på sina vänner i viss mån, typ om de säger att ''han är en douche, du borde inte träffa honom'' så borde du kanske tänka igenom, för då är det för att dina vänner vill dig väl. Men om de istället säger ''du borde inte träffa honom, han är ful'' så är det ju en väsentlig skillnad, för vad spelar det för roll om dina vänner tycker att han är ful. ni har olika smak, dessutom är utseendet inte allt. Om du har så ytliga vänner att de säger till dig vem du får träffa och inte träffa på grund av utseendet så bör du tänka efter vilka som verkligen är dina vänner. Och om du faktiskt väljer att lyssna så fullständigt på vad dina vänner tycker så borde du ta tag i din självkänsla. Det är väl inte någon annan som får bestämma vem du umgås med.

Kan ju ta som exempel, skulle du någonsin låta din mamma bestämma vem du umgås med, din mamma som vill ditt bästa i alla lägen. Nej jag tror inte det, men dina vänner får tycka till? Vet du? Om någon nånsin säger åt dig vem du ska umgås med så är det förmodligen för att de själva inte vill se dåliga ut. De vill kanske inte att du träffan den supersnälla mindre söta killen för om du gör det så kommer de inte visa sig med dig. Kan det va så? Jag tror det kan va så. Jag har den erfarenheten i alla fall.

Välj en kille du tycker om och skit i vad alla andra tycker, om du hela tiden ska anpassa dig till alla blir det aldrig bra. Det är alltid någon som kommer tycke något om något så gå bara på vad du själv tycker!

Likes

Comments

Tjena halloj, eller vad man nu skriver.. Jag har kommit fram till att de flesta inläggen på denna bloggen är negativa (och då publicerar jag inte ens alla xd) så nu kommer ett kort positivt inlägg, förhoppnings vis i alla fall, kanske blir långt och negativt.. det kan ta vändningar..

 

I alla fall.. Mitt liv för tillfället känns väldigt bra, nnästan nära perfekt kanske, jag vet inte vad perfekt är så jag vet inte men i alla fall...

1. Har världens finaste vänner. Hmm så säger nog alla men i alla fall.. Vänner= typ klassen och några till.. eftersom att jag nästan med säkerhet vet att melinda, en av mina fina vänner kommer läsa detta så kan jag lika gärna nämna henne.. Vi går ju inte i samma klass men jag blir så otroligt glad varje gång jag ser henne med ett leende på läpparna. Även om jag inte pratar med henne alltid när jag ser henne, vinkar hon alltid och gör mig glad. Detta kan kanske låta simpelt och så och ni (om någon läser) kanske tänker att ''shiit hon har inga vänner om hon blir glad av att någon vinkar'' men så är ju inte fallet, jag har vänner haha. men ja, jag blir i alla fall glad när jag ser henne.. 

Andra vänner jag har (mest de i klassen då) kan jag i flesta fall snacka om allt med.. Jag tror nog att folk som ser oss utanför (alltså folk som inte går i vår klass och inte vet vilken awesome klass vi är) tror nog att vi är ganska tysta och tillbakadragna men i stället är vi helt tvärt om, alla är väldigt utåtriktade och alla vågar vara sig själva, och det är sååå skönt. Jag går i en klass där vi är 9 tjejer och 20 killar vilket är superskönt för vi slipper allt tjejdrama, inga taskiga blickar eller så. och jag hatar tjejdrama så det är bra! Jag kan säga att klassen jag går i får mig att må bättre än jag någonsin mått, har aldrig varit med en grupp människor som jag har uppskattat lika mycket som dessa. Jag tycker inte längre att det är jobbigt att gå till skolan, för jag vet att klassen kommer va där.. 

 

2. tja jag vet nog inte så mycket mer, om jag ska vara ärlig, nog mest klassen (delar av klassen, ni ska ju inte tro att vi är en stor klunga alla 30 pers men 20 i alla fall, det är bara de 20 speciella som jag menar när jag säger klass, de andra 9 är inte inkludeade) som gör att jag mår så bra.. men jag pallar inte skriva mer nu för jag är trött och kall xd

ha'de /michi

Likes

Comments