View tracker

​I svenskan imorse så gav vår lärare oss en uppgift. 
"Välj en bok, läs den, och lämna sen in en skriftlig redogörelse för huvudpersonen och hens olika relationer." 
Från en början så lät det rätt jävla< diffust, men eftersom hon sen förklarade att det är en nästan helt öppen uppgift så blir det mycket lättare. Men det va ju inte det jag skulle prata om, det var valet av bok jag skulle prata om x)
Jag är en enorm boknörd, så är det bara, så när Wallflower kom ut så visste jag att jag var tvungen att läsa den, dock så har jag inte riktigt fått tillfälle för det förrän nu, så därav valde jag att läsa just den. För att även va sån så har jag inte heller sett filmen, bara en lite kort snutt av den, så jag har inte spoilat mig själv.

Det enda jag kan säga är wow. 
Denna boken är helt underbar! Spektakulär, oändlig 
Sättet som huvudpersonen- Charlie- framställs är så komplext, sättet han tänker, analyserar allt, märker allt och ser det ingen annan ser. Det är bara så enormt fångande.

Kort sagt, boken är ett måste för läslistan.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Detta är något jag är säker på att de flesta har upplevt. Man skriver till den där speciella personen och ber dem att prata, kanske ringa lite senare om de är upptagna just nu.
Nu har jag väntat sedan klockan 11 i fredags (klockan ä nu 01.20) på att han ska ringa. Vi träffas inte speciellt ofta, och inget är exklusivt än beroende på avståndet mellan oss, så istället för att träffas så brukar vi skypea. Anledningen till att jag ville prata just nu var att något riktigt jobbigt hände i fredags förmiddag. En gammal pojkvän till mig, som behandlade mig riktigt dåligt både fysiskt och psykiskt, ringde och bad att få mig tillbaka. Jag behöver min speciella just nu, och han sa att han skulle skriva en timme senare, men har fortfarande inte hört något från honom.
Jag vet att det säkert inte är något, att han troligen bara glömt, men det känns jävligt pissigt faktiskt.

Likes

Comments

View tracker

'Okej, så jag går en väldigt krävande utbildning på gymnasiet med inriktningen musik. Typ som ett fotbollsgymnasium fast för musik. Detta betyder att jag oftast är tvungen att öva ca två timmar om dagen på båda mina två instrument, att jag även måste träna tre gånger i veckan för att hålla mig i form (det är faktiskt riktigt viktigt för att klara av det) och att jag även måste håll alla mina "vanliga" betyg i topp.
Hur är det möjligt? Det är det inte. Jag övar KANSKE två gånger i veckan, övar inte två timmar på BÅDA mina instrument (kanske ett av dem, men absolut inte båda) och jag fick ett F på mitt senaste matteprov. Sanningen att säga, ingen kan prestera så högt. Det vet troligen de som styr allt, men samtidigt så är detta vårt mål. Detta är allas mål. Att vara den perfekta eleven och musikern.
För att lägga på allt detta så flyttade jag nyss hemifrån för att kunna gå här, så nu åker jag tre timmar hem till mina föräldrar varje fredag och sedan tre timmar hem på söndagar. Fair to say, jag är helt utmattad när jag kommer hem och det enda jag vill göra är att lägga mig och sova, kanske kolla på serier, men då måste jag plugga.

Många har det såhär, jag vet att jag inte är extra speciell för att jag inte orkar med mitt liv. Om jag kunde räkna upp alla tjejer och killar som jag sett gå i bitar eftersom de inte klarar av att hålla ihop sina liv när det krävs så mycket av dem.... Jag är inte säker på att jag ens skulle orka att se det numret. Dock så är det bara så det är. Inte mycket att göra åt verkligen.

Min drivkraft? Om jag gör bra nog ifrån mig så kanske jag kan göra nåt av mig själv.

Likes

Comments

Jag har aldrig bloggat förut, och jag förväntar mig inte direkt att folk faktiskt kommer att läsa detta. Troligen så kommer det bara att ligga där ute på internet och bara va. Kanske så är det en bra sak, att ingen någonsin kommer att hitta detta och skratta åt hur jävla dum jag var. För det kommer folk troligen att tycka.
Men men, någon gång ska väl va den första.
Själva anledningen till att jag skapade denna bloggen från början var faktiskt att jag hittade en gammal bild på mig själv. Den togs för snart två år sedan och är faktiskt rätt läskig. När jag tog detta fotot så var jag grav anorektiker, och vägde på ett ungefär 45 kilon, och var 1.71 lång. Det är rätt allvarligt.
Jag mins så väl när jag stod framför spegeln den där kvällen, och bara kollade. Jag hade en bild i huvudet utav hur jag brukade se ut, hur min kropp brukade vara mjuk och vänlig, och hur den nu hade blivit insjunken, med ben som stack ut och knappt något mer annat än skinn och ben. Det var nog först då jag började inse vad jag hade gjort mot mig själv, och det var även här min kamp mot mig själv började. Detta blev bilden som skulle trigga mig att aldrig mer bli vad jag var. Ett skräckexempel.
Nu är jag fem kilo ifrån en hälsosam vikt, ett stort steg för mig, och klarar av att äta mat utan att känna skuld eller bli äcklad över mig själv.



Likes

Comments