Psykisk (o)hälsa

Idag är en tung dag. Idag får jag kämpa.

Idag får jag kämpa för att rättfärdiga min egen existens inför mig själv.

För att vara värd självkärlek, eller åtminstone inte självhat och självskadebeteende.

Idag fick jag kämpa för att inte trycka i mig chips till frukost - för att det inte känns som jag förtjänar bättre.

Idag får jag gång på gång välja det minst skadliga av olika beteenden. Som att äta en macka och dricka cola till frukost istället för att mindlessly trycka i mig chips tills jag mår illa. Som att spela mobilspel och lyssna på ljudbok i två timmar som distraktion från alla självhatstankar som snurrar.

Idag vill jag fly undan världen.

Idag vill jag vara en del av ingentinget, av icke-varandet.

Idag känner jag mig ensam, men vill inte träffa någon.

Idag är jag vilsen fast jag är på rätt väl i livet.

Idag är en tung dag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Generellt

Jag har varit tyst rätt länge nu. Nästan en månad för att vara exakt.

Vissa perioder i livet händer det så otroligt mycket så man inte har tid till något annat än att överleva - och just nu är jag i en sådan period. Det är mycket stress och jag kämpar för att få timmarna på dygnet att räcka till för allt jag behöver göra - och att försöka hinna ta hand om mig själv.

För fallerar min self care nu så kommer allt rämna. Det är något jag lärt mig. Det här är inte den period jag tagit bäst hand om mig själv någonsin, men tillräckligt för att överleva just den här perioden. Det är så lätt att tänka att man inte har tid med yoga, meditation, sömn, en promenad eller en middag med vänner. Men det är såna här perioder man behöver de sakerna som mest och jag försöker hålla kvar dem så mycket det går.

Om några veckor kommer jag flytta till Stockholm och det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot det. Min största rädsla är att jag kommer vara helt slut när jag börjar skolan och det vill jag såklart inte. Men det är vad det är. Jag får satsa på mycket återhämtning varje dag istället.

Något jag inte nämnt tidigare är att jag ska köpa lägenhet i Stockholm. Det är främst det som tar upp så mycket tid och energi. Det och mitt sommarjobb. Att jobba i Uppsala och åka på visningar till Stockholm några gånger i veckan tar mycket restid, för att inte tala om all tid och energi jag lägger ner på att lära mig saker, förstå hur fan man gör allt och vad det är jag ska leta efter. Lägg sedan till stressen över att inte veta var jag ska bo om några veckor och du har situationen jag befinner mig i. Det är spännande och roligt att titta och drömma om lägenheter men det är en stor stress, även om jag mycket hellre köper en egen lägenhet än hyr in mig i nåt rum som kostar fan. Bostadsmarknaden är så himla fucked, men det är ett ämne för sig.

På måndag ska jag på två visningar och jag har ögonen på en lägenhet jag verkligen verkligen vill ha, men den får jag ju såklart inte titta på förrän i slutet av juli... Men det är ju som det är. Jag visualiserar dagligen mig i min lägenhet och litar på processen av attraktionslagen. Det har alltid fungerat innan, så varför skulle det inte nu? Det är ganska otroligt ändå - att jag i all stress och press ändå är så lugn över faktumet att jag kommer hitta en lägenhet jag kommer älska. Det är också en otrolig känsla att veta att jag genom detta kommer börja bygga en bas för mitt vuxenliv. Det kommer bli min första vuxenlägenhet.

2017 kommer vara ett år då jag ständigt är i förändring. Det kommer bli skönt när året är över och jag fått lite stabilitet igen. Men framförallt kommer det vara skönt när jag fått bostadsfrågan löst.

Likes

Comments

Foto, Psykisk (o)hälsa, Hälsa

För exakt en vecka sedan hade jag en riktigt dålig dag. Jag var trött, ledsen, deprimerad och ångestig. Det var en dag när jag bara velat ligga i sängen och inte gjort så mycket mer. Men, det blev en kväll där min pojkvän övertalade mig att följa med på en cykeltur. Det slutade med att vi cyklade lite över en mil, både till Älvsjö och ut till Farsta strand.

Farsta är vackert. Där skulle jag också kunna bo. Han visade mig vattnet med näckrosorna och stallet som fanns i närheten så jag fick titta på lite hästar också.

Det blev en bra kväll.

Motion är bra för psykisk hälsa och det hjälper alltid att få igång lite endorfiner i kroppen, men det är sällan jag orkar motivera mig själv till det när jag har sådana sjukdagar. Det var till och med roligt att komma ut lite. Se nya ställen, nya träd och nya områden. Se vackra saker jag inte sett innan. Känna vinden i håret. Skratta lite. Sakna att umgås med hästar. Se att det finns bra saker även fast det inte känns så.

Likes

Comments

Psykisk (o)hälsa

Idag är jag trasig. Deprimerad. Slagen. Ledsen. Böjd så jag nästan spricker överallt.

Jag sitter på pendeln till Stockholm och jag vet inte hur jag ska orka kliva av, hur jag fysiskt ska ha förmågan att röra mig. Det är en timme tills dess så jag hoppas att den hinner ge mig lite ork.

Idag kämpar jag. Jag har fått kämpa ända sedan jag vaknade. Inget känns okej och jag känner bara hur långt bort jag är från den jag vill vara, trots att jag egentligen (rent objektivt) inte är så långt borta som det känns som. Det är svårt att alltid komma ihåg att allt min hjärna säger åt mig bara är en tolkning av många. Att jag kan försöka hitta alternativa tolkningar som rent objektivt stämmer bättre med verkligheten.

Jag har fått ta lugnande för att klara av att vara bland människor, ljud och intryck. Jag är gråtfärdig nästan hela tiden.

Idag klarar jag inte livet. Och ändå är jag här, på väg för att vara en del av världen och livet.

Idag är en sjukdag. Jag ser nästan bara allt jag inte är och allt jag inte har kontroll över - allt jag måste fixa. Alla jobbiga och kämpiga dagar jag har framför mig de kommande månaderna. Jag är full av självhat idag och det är en ständig kamp varenda minut för att inte bara ge upp, tröstäta tills jag mår illa och skada mig själv på fler sätt. Ge mig själv det enda jag tycker jag förtjänar. Men jag kämpar.

Bland alla negativa tankar kan ibland en liten glimt av stolthet skina igenom. Stolthet över att jag ändå kämpar. Det klarade jag inte av för ett år sedan.

Ibland får jag dagar när jag kommer ihåg hur illa det kan vara att vara deprimerad. Idag är en sån dag. En dag när det känns som att världen är emot en och att ingen tycker om en. När inget annat hjälper försöker jag komma ihåg att jag klarat av hundratals såna här dagar förut. Det är en smal tröst, men om jag gjort det förut så kan jag göra det igen.

Likes

Comments

Psykisk (o)hälsa

Idag är jag hemma från jobbet för att jag är sjuk. Inte förkyld, inte magsjuk, inget är fysiskt fel på mig. Men jag är sjuk ändå - min ångest och depression gör mig sjuk idag. De har tagit för mycket av mig de senaste dagarna så jag var gråtfärdig redan när jag vaknade. Bara tanken på att pressa mig igenom ännu en dag i det här tempot gav än mer kraft åt ångesten. Så jag bestämde mig för att stanna hemma. För att sova 4 timmar till och återhämta mig. För att laga mat, riktig mat och för att ge mig själv lite egentid så jag orkar med resten av veckan, både med jobb och med allt annat. För att meditera. För att betala räkningar och ringa samtal, skicka iväg mejl. Klara av att leva vuxenliv.

Nu sitter jag i min fåtölj och är fortfarande skakig och ångestig. Det är stora saker som händer i mitt liv och jag har precis ringt två samtal som jag grämt mig inför hela helgen. Men det gick bra och det går åt rätt håll.

Jag har varit ångestladdad hela morgonen och jag tror inte det kommer släppa speciellt mycket på hela dagen. Det är ett aktivt val att inte sminka mig idag, dels för att det känns så himla jobbigt och krävande, men också för att det är ett opraktiskt val då jag troligtvis kommer gråta vid flertalet tillfällen under dagen. Det är så, dagar som idag. Dagar när jag är överväldigad av livet och allt är för nära inpå. När alla intryck är mycket starkare än annars och mina skyddsmurar liksom inte finns kvar.

Något jag verkligen vill lyfta idag är att det är rimligt och rätt att vara sjuk för sin psykiska ohälsa. Jag har också, fortfarande efter över 3 år, väldigt svårt för att vara det och stå upp för det. Att veta att det är okej. Men jag är också påverkad av samhället jag lever i, som alla andra. Det känns så jobbigt att behöva säga "jag är sjuk på grund av min ångest idag" istället för att säga att man har influensa. Det är också svårt för att man ständigt är rädd för hur andra ska reagera och det är då ofta lättare att säga "jag har migrän/magsjuka/förkylning" för det är det ingen som ifrågasätter. Jag tror också att vi med psykisk ohälsa ifrågasätter vår rätt att vara sjuka ofta. Jag gör det i alla fall. Med tankar som "ingen annan har ju det" och "jag är bara en börda och ställer till problem för alla omkring mig" är det svårt att inte försöka gömma sin sjukdom. Tänk då att man utöver det ska oroa sig för vilken reaktion man kommer få och om man behöver försvara sitt mående, istället för att bara försöka må bättre.

Jag har fortfarande svårt för att ha sjuka dagar, tillåta mig att ta sjuka dagar när jag behöver det. För sanningen är att jag inte är frisk. Jag är inte det. Jag är mycket friskare än jag en gång var och jag fungerar till hög grad i samhället idag, men jag är inte frisk. Och idag är en dag när jag behöver återhämta mig för att kunna bli frisk nån gång.

Likes

Comments

Psykisk (o)hälsa

Det är för mycket nu. Det är så himla mycket som händer i mitt liv och jag hinner och orkar inte riktigt med allt. Jag har tusen saker som snurrar i huvudet och jag oroar mig mycket inför hösten, men också för hur jag ska orka med sommaren.

Jag har precis pratat med en familjemedlem i telefon och jag är gråtfärdig nu. Det har inget med samtalet i sig att göra, utan bara att jag verkligen vill bli liten och krypa ihop och säga "hjälp mig, jag fixar inte det här". Men jag sade inte det, för det finns egentligen inget de kan göra. Jag måste själv lära mig hantera stress, oro och ångest.

Jag har sagt upp min lägenhet. Jag ska flytta till Stockholm och bostadsfrågan är ett enormt orosmoment. Jag ska på visningar både den här och nästa vecka och jag måste ständigt hålla mig uppdaterad på hemsidor för att inte missa en bostad jag kanske vill ha. Jag har idag börjat sommarjobba på dialektarkivet, vilket är skönt och bekant och känns bra, men jag kommer också jobba lite i Stockholm i sommar och är orolig för att jag inte ska hinna och orka med allt. Både jobb och flytt. Jag ska på resa till Norrland en helg, jag ska till Åland ibland och skulle faktiskt vilja ha några dagar där i sommar. Just nu känns det ouppnåeligt att klara av allt det här inom den tidsram jag har. Jag är också rädd för att börja en ny utbildning totalt slutkörd och inte klara av den heller.

Det är mycket jag är rädd för nu. Jag är rädd och trött, så otroligt trött. Men ändå så sover jag kasst (vilket också är ett tecken på sämre mående, jag vet).

Imorgon ska jag försöka ta tag i livet igen. Jag ska se om jag kan lösa jobbsituationen bättre och dessutom är det helg så jag får en chans att vila lite. Jag ska kolla bostäder igen och skicka iväg papper som måste skickas och göra andra vuxen-grejer, såna som man måste göra. Fan vad jag hatar allt sånt, det där som man måste göra för att livet ska funka. Det är så himla tufft att orka med dem ibland. Ibland när man bara vill krypa in i täcket och att bara överleva dagen är utmaning nog. När det är som att springa ett maraton, att utkämpa ett krig eller resa till månen.

Min största utmaning idag är att andas. Att bara vara, att andas och att våga känna allt det jag känner. Att våga lita på att det löser sig. Jag vill inte lägga mig ner i min säng och meditera nu, men det är exakt vad jag behöver för att inte få en panikattack. Det är det enda jag kan göra för att lindra - att låta en del av alla känslor sippra ut.


Likes

Comments

Ibland är det bästa man kan göra att hälla upp ett glas vin, throw your hair in a bun och leta lösningar på sina framtida problem och planera de närmaste månaderna.

Igår fick jag reda på att jag kommit in på utbildningen till webbkommunikatör i Stockholm och det är otroligt stort. Som jag hoppats! Som jag önskat. Jag kommer få flytta till den stad jag förälskat mig i. Jag kommer få utvecklas, jobba och lära mig ett yrke jag faktiskt vill ha.

Jag ser fram emot den här förändringen till tusen men den skrämmer mig också fruktansvärt mycket. Vissa stunder är rädslan större än önskan om allt jag vill ha, bli och uppleva. Då är jag jävligt liten kan jag säga. Då tornar allt praktiskt upp sig som ett oöverkomligt berg och jag hör bara tankarna som säger hur svårt allt är och att jag borde strunta i det - och ångra mig för resten av livet istället. Men vissa stunder ser jag också alla möjligheter. Allt jag kommer få lära mig, både inom utbildningen och om mig själv. Alla människor jag kommer få träffa och alla saker jag kommer kunna uppleva i en så stor stad. Jag måste bara lyckas hålla fokus på de positiva sakerna och som en person nära mig sade: "inte bli rädd för rädslan". Det kan ligga nåt i det.

Så, ikväll dricker jag vin och försöker få klarhet i hur jag ska hitta bostad och vad jag kommer behöva göra när. Det första är att säga upp min nuvarande lägenhet imorgon. Det underbara Sagoslottet har efter sommaren kommit till sitt slut och jag kommer sakna sönder både lägenheten och min roomie, men allt tar ju slut nån gång.

Men, än har jag en sommar i Uppsala. Än ska jag jobba, hänga på vår balkong, träffa vänner, åka till norrland, åka på resa med min pojkvän och bara leva i min favoritstad tre månader till.

En sommar till Uppsala, sen kommer nästa steg i mitt liv.

Likes

Comments

Psykisk (o)hälsa

Ikväll har jag ångest. Ikväll är livet för mycket, kräver för mycket av mig.

Jag är helt slut. Jag har sovit kasst den senaste tiden och det gör ju sitt. Det var en kaosmorgon både innan jobbet och på jobbet. Sedan har jag bara inte riktigt återhämtat mig efter det. Det är som att jag inte tål dagar med tvära kast, och det har varit några sådana idag.

Jag tvivlar väldigt mycket på min egen förmåga ikväll och känner mig sjuk och otillräcklig. Liten och orkeslös. Liten och ynklig. Jag tvivlar på vad som är bäst för mig, vacklar inför att bestämma saker om sommaren. Kommer det vara bra för mig eller bara pengar jag spenderar på att ha ångest när jag väl är där?

Jag är gråtfärdig och har i stor del varit det ända sedan jag slutade jobbet. Jag har gråtit lite men mest fokuserat på att göra allt jag måste inför morgondagen. Men, morgondagen är också ångestframkallande.

Jag jobbar heltid idag och imorgon, sen slutar jag på Vision (jag kommer hoppa in vid behov men mitt sommarlov börjar imorgon) och det är med blandade känslor. Jag behöver få vila lite känner jag och jag orkar verkligen inte heltid + pendling men samtidigt så trivs jag så himla bra där så det är synd att inte vara där varje dag. Jag kommer sakna att vara där med de människorna. Men, jag har också gjort upp planer med en av mina kollegor på kvällen och nu är jag ångestig och orolig inför det. Jag vet helt enkelt inte om jag orkar. Det gör mig ångestig att veta att jag kanske inte kommer orka och att jag då måste ställa in eller gå även fast jag mår dåligt.

Jag försöker att släppa det och fokusera på nuet, men det fungerar dåligt. Jag försöker också komma ihåg att det är okej att säga nej, att må för dåligt ibland. Att stå upp för sitt dåliga psykiska mående och inte förminska det eller dess påverkan, men det är också svårt. Jag har hela dagen försökt att inte äta för att distrahera mig från mina känslor och det har väl varit delvis lyckat och det är bättre än ingenting.

Just nu vill jag lägga mig ner i sängen, gråta och få vara så liten som jag känner mig. Bara få gömma mig från världen, men det går inte. Jag måste packa och fixa saker inför imorgon innan jag får lägga mig. Bara det är sånt som kan få tårarna att börja rinna men det finns ju inget annat att göra. Efter imorgon kommer jag få vila i alla fall.

Likes

Comments