Jag kommer ihåg den 11e September när det hände.
Jag var tolv år. Stod i vardagsrummet och borstade tänderna medan jag kollade på nyheterna. Det var en ny grej. Kolla nyheterna varje morgon.
Bolibompa var ju för småbarn.
Jag minns hur skärrad nyhetsuppläsaren plötsligt såg ut och så visades bilderna av planen som for rätt in i World Trade Center.
Jag minns hur hela jag liksom frös till is. Tandborsten var halvvägs in i munnen. Minns känslan av varma tårar som ohejdat rann nerför mina kinder. Trots att jag bara var tolv så slet det i hjärtat och jag förstod vad det var jag såg.
Jag ropade på mamma och hon kom in och vi stod tillsammans och stirrade på skärmen med alla hemska bilder.
Jag minns tystnaden i skolan den dagen. Ingen var ute på rasten. Folk höll sig i klassrummen. Alla var ledsna. Lärarna också.
Jag glömmer det aldrig.

Jag minns när jag vaknade morgonen efter valvakan. När jag somnat hade jag gjort det med lätt hjärta och vetskapen att SD inte skulle komma in i Riksdagen. Fi ledde ju.
Jag minns hur det drog kallt genom mig när jag såg valresultaten på nyheterna.
Jag minns Jimmie Åkessons pompösa min när han efter en natts firande sluddrade fram att de andra partierna 'skulle få betala för vad de gjort'.
De var det tredje största partiet i Riksdagen och mitt hjärta sjönk av förtvivlan.
Jag kommer aldrig glömma den morgonen.

Jag minns att jag satt på bussen när jag såg nyheten om de över tvåtusen flickor och kvinnor som kidnappats av en terroristgrupp.
Andan fastnade i halsen. Jag googlade mig vidare till olika nyhetssidor i flera veckor efteråt för att få veta vad som gjordes.
Hur flera flickor lyckades fly. Hur de giftes bort. Hur de användes som brickor i något sjukt spel. Hur de totalt förstördes.
Jag minns hur media sedan lät det falla i total glömska.
Men jag glömmer det aldrig.

Jag minns Engla. Den lilla flickan som försvann.
Så fort jag såg nyheterna den kvällen, visste jag att hon var död. Och mitt hjärta värkte för livet som aldrig fick bli något. För föräldrar och syskon som förlorat en bit av familjen, en bit av sina hjärtan.
Jag följde uppbrottet i jakten på förövaren. Jakten på bevis.
Jag såg med avsmak hur media pratade oftare om hur psykiskt sjuk han var, om hur dåligt han mådde och om hur tufft hans liv varit. Alltmer sällan talades det om livet som tagits. Om de hemska saker, de fullständigt oförlåtliga saker som gjorts innan livet hos lilla Engla brutalt släcktes.
Media lät än en gång allt falla i glömska.
Och som de får människor är, lät vi det hända.
Jag kommer aldrig glömma hur mitt hjärta värkte.

Jag minns kvällsnyheterna när en självmordsbombare sprängt sig själv i sin bil på Drottninggatan i Stockholm.
Det var snart jul. Ingen dog förutom han själv.
Följande dagar och följande jul-månad vågade jag inte åka in till Stan mer.
Även detta lämnades bakom oss.

Jag minns terroristattacken i Norge.
Begådd av Anders Breivik.
Hela världen sörjde de liv som stals av honom. Debatterna var många. Ännu fler var de som ursäktade honom.

Och vidare minns jag det iskalla nyhetsinslaget om den ensamma terroristen i Trollhättan. Den vita mannen som promenerat in på en skola där majoriteten av lärare och elever hade invandrarbakgrund.
Jag minns hur de i korta drag beskrev vad som hänt.
Jag minns hur lättad jag var när jag fick höra att polisen skjutit ihjäl honom.
Sen började inslagen om personen han varit.
Senast igår kväll - en dag efter ettårsdagen! - såg jag på nyheterna ett inslag om Anton Lundin och hur han varit som människa. Hur dåligt han mått. Att han varit arbetslös länge och var deprimerad.
Helt enkelt om hur synd det varit om honom.
Vita media ursäktade det han gjorde med dessa inslag med totalt ovidkommande information. De sa det inte rätt ut men varför skulle de annars göra såhär varje gång en vit person gjort hemska och vedervärdiga saker? Jag blev arg där jag satt i soffan igår kväll. Rentav förbannad.
Jag minns diskussionerna om huruvida det skulle klassas som en terroristattack. Vita människor kan tydligen inte vara terrorister. Iallafall inte enligt Säpo.
Jag blev lika arg då som igår. Kände hopplösheten sprida sig genom varenda nerv inuti mig.
Jag kommer inte glömma de känslorna.

Jag minns när jag vaknade en morgon för inte alls längesedan till en mobil fullproppad med notiser.
Notiser om Paris.
Kvällen innan hade ännu en terroristattack skett.
Mina tankar gick inte till offren. Iallafall inte de som blivit skadade eller mördade. Nej, mina tankar gick direkt till de kommande offren.
Helvete, nu får vi andra betala för dethär.
Redan nästa dag blev jag attackerad av en vit, äldre kvinna.
Jag stod i en rulltrappa med mitt barn när någon plötsligt grep tag i min jacka och mitt hår och försökte slita mig bakåt. Hade hon inte varit så klen, hade jag fallit.
Istället vände jag mig om och en konfrontation uppstod. Jag fick bl.a höra att jag skulle lämna 'hennes land' och 'ge fan i att bomba folk'.
Mitt mörka hår var äckligt och onaturligt. Detta trots att människan själv hade färgat, svart hår. Mina sneda, gyllenbruna ögon var en skymf mot naturen.
Hela jag var en förolämpning mot 'hennes Sverige'.
Mitt barn var rädd. Kvinnan skrek även mot hen. Det slutade med att jag skrämde bort tanten med några väl valda ord.
Jag minns obehaget som höll i sig i många dagar. Jag minns mitt älskade barns alla tårar när hen försökte få rätsida på människans uppförande mot oss.
Jag minns tröttheten i min kropp, i hela mitt jag när hen äntligen somnade den kvällen.
Jag kommer aldrig glömma den dagen.

Jag hör tystnaden inför all förstörelse som tvingat miljontals människor att fly sina hem.
Jag hör alla protester mot 'egoistiska flyktingar'. Men inga protester mot egoistiska svenskar.
Jag hör tystnaden hos polisen när ännu ett flyktingboende utsatts för mordbrand. Det viftas bort som ett spratt av vita ungdomar eller missnöjda invånare. Även de självfallet vita.

Jag minns när jag och min partner avbokade våra planer på resan till Egypten. Jag insåg att det inte var värt att ta risken att resa över huvud taget. Inte med mitt utländska efternamn och utseende. Inte så snart efter att ISIS tagit över både media och världens mardrömmar.
Även de har snart fallit i glömska, trots att hotet ännu existerar och är lika verkligt. Men när det gäller rasifierade som skadas - och inte vita européer i ett vitt land - så lägger inte media mer energi än absolut nödvändigt.
Men jag vägrar glömma.

Jag minns stunden jag insåg att jag inte var ens hälften så rädd för rasifierade terrorister som jag var för vita terrorister, rasister och nazister.
De finns överallt, dessa extremt hatfyllda individer.
Som Trump. Som hela SDs parti, inklusive anhängare.
Det är verkligheten för så många i vår värld.

Och vi kommer aldrig glömma.

Likes

Comments

När en som förälder sitter med andra föräldrar och relationer diskuteras, är det oftast ingen som reagerar när jag använder pronomenet 'Hon/Henne' när jag pratar om min partner.
After all - we are sorta kinda maybe a progressive society.
Men ibland finns där någon som ifrågasätter. Som är övertygad om att hens frågor inte alls är kränkande eller dumma.
"Men vadå - hur förklarar du för ditt barn när du ska på dejt med en TJEJ?"
Öhm.. hur skulle Du förklara att du skulle på dejt med en kille? Skulle du börja prata om hans kuk? Nej? På vilket sätt är det annorlunda för mig, tror du?
Hen kunde inte förstå hur mitt barn inte tyckte det var konstigt.
"Men hur vet hen??"
Jo det är ju för att jag inte uppfostrat mitt barn till ett douche-igt svin. Varför skulle hen ifrågasätta och tycka det var konstigt om inte jag sagt att det är det?
Hen var helt ställd. Flabbergasted.
Olika familjekonstellationer diskuterades ivrigt i gruppen. Men denna förälder gav sig inte utan tyckte att jag gott kunde hålla föredrag om hur det funkar för oss Lesbianer.
Because we are such a rare breed!
Fika och vuxensnack i all ära men en kan bli totalt utmattad för mindre 😂

Likes

Comments

Med nån halvbra barnfilm i bakgrunden och en ugn på uppvärmning i väntan på halvfabrikatspizza vi ska käka till middag (lé gasp!) sätter jag mig ner i några minuter.
Funderar på liver as of late.
Hur trist allting verkar. Är det för att samhället förändrats sedan jag var liten eller är det för att jag ser saker på ett annat sätt?
Häromdagen satt jag hemma hos min lilla mamma och hon fikade med en (mycket vit) kompis och en till (rasifierad) kompis.
Kompisen ifråga är inte dum men hon häver ur sig "Duvet sånadär n****bollar."
Sen tyckte hon vi var larviga som blev upprörda.
"Det heter kokosbollar." påpekar jag vasst.
Hon bara stirrar på mig och säger "Jag använder inte kokos."
Känner hur jag börjar koka för nu låtsades hon bara vara korkad.
"Då heter det chokladbollar. Du har väl förfan inte människor från 50-talet i dom??"
hon tänkte börja med de vanliga ursäkterna. Skylla på sin höga ålder och dra till med att hon inte visste bättre 'för det har ju alltid hetat såååååå'.
Men jag avbröt henne och klippte av samtalet med att säga att hon inte skulle skylla på sånt för bara korkade rasister håller på så.
Samtalet blev stelt efter det men de andra nickade ändå medhållande.

Det blir bara värre. Mina vita kompisar skryter stolt över hur mycket de reser till utlandet hit och dit och hur det är att 'bara' ditten och 'bara' datten.
Samtidigt vågar jag inte åka iväg med Knodden och min partner utanför Sverige.
Mest pga hur oroligt det är överallt nuförtiden. Med mitt utländska efternamn och mitt utländska utseende är risken stor att vi blir stoppade.
Helt sjukt att det ska vara så egentligen.
Osäkert osvsett vart du bor i Sverige - osäkert utanför Sverige.
Så trist 😑

Likes

Comments