Läser en artikel om sorg. Om sorg och om Gudstro. Reflekterar kring min tro som genom åren och livets många skeden ändrat skepnad. Jag vet inte längre om jag tror på Jesus på det viset som "kristna" gör och Himlen finns den? Jag vet inte. Någon del av mig tror på Gud fast på ett mer gammaldags sätt numera, en kompanjon i vardagens färg och gråskalor. Förlåtelsen. Nåden. Vilan. Och även sorgen, den som är tung att bära men som skapar utrymme för fina minnen och för de läkande tårarna. Ljuset när gråskalan är ett faktum. Men inte nödvändigtvis frälsningen. Frälsningen från vad? Livet? Livet är resan för mig och långt mer intressant än slutdestinationen.
Den kvittar mig, i alla fall just nu. Och samtidigt så kan jag se att andra finner trösten där och det är ok. Numera är min tro min egen. Under många år skulle den delas med alla och alltid. Tillsist fanns bara en skärva kvar. Den skärvan är Gud - min tro som är en del av resan och vägen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Förändring är mitt älsklingsord, överraskning gillar jag ibland. Bergochdalbana på jobbet och en aktiv rodd hemma. Ja, ungefär.
Det är tufft för många med en chef som älskar förändring, som triggas av motgång och ser problem som stimulerande. Det är tufft att vara i förändring. För det är då vi sätter oss själva som individer i eget fokus. Och det gör vi i en tid då vi kanske inte är vårt bästa jag. Det är då egot vill kväva ropet från det lilla barnet vi alla har kvar inom oss som låter "se mig och älska mig" och vi söker upprättelse i något som upplevs som orättvisa och oförtjänt kaos. Det är då vi tänker "jag ska minsann" eller "lämna mig inte här ensam på bryggan när båten går".
Och så står jag mitt i stormens öga och måste välja a eller b. Inget är uttänkt utan det sker där och då, här och nu. Väljer jag egot och säger "ingen fara, det löser sig? Eller vågar jag stå kvar och säga "kom vi tittar på stormen ihop, båten är stor och du blir inte ensam kvar, klumpen i magen delar jag med dig men jag vet, för det vet jag, att även denna storm går över och när vinden mojnar kommer andrummet. Det är då vi märker att vi inte bara är enskilda ensamma individer. Vi är del av något viktigt och vi vill alla känna värmen i kroppen när vi går upp för trappan på vägen in i gemenskapen. Tills dess pratar vi om klumpen i magen, tittar efter solen bakom orosmolnet och tjuren får tröst.

Likes

Comments

Mitt bästa jag

Hur är jag? Hur vill jag vara? Hur vill jag vara som vän, som mamma, dotter? partner...chef?
Det är enkelt att säga mitt bästa jag... fast.... just så!
Mitt bästa jag innebär en önskan om ditt bästa jag. Tankarna får mycket utrymme just nu och efter en tuff vår på jobbet så kommer tankarna "är jag på rätt plats" som ett kvitto på Ica.
Vad ÄR mitt bästa jag? Det besvaras av Ditt bästa jag. Allt bullshit om patent och rättighet är omodernt och blaj i min värld. Jag tror på gemenskap, delaktighet, tillsammans och co-creation. Vi gör det ihop!
Och där kommer svaret på min undran - är det dags att byta jobb? Den frågan är fortfarande mitt ansvar men den har ett beroende i mina kollegors upplevelse. I allra högsta grad. Är jag mitt bästa jag? Ja, då utvecklas ni! Då är ni era bästa ni och känner er delaktiga, tillsammans och lite smått härliga. Om inte, ja! Då är det dags!

Likes

Comments

Kastar mig i bilen och sladdar in på parkeringen. Det lokala fiket är öppet, mitt på torget. Känner mig glad och full av förväntan. 10.00 fika med C står det i min kalender och vi ska prata om vad jag ska bli när jag blir stor (läs nu typ). En lokal begåvad konditoribesökare bjuder på komplimanger och vindruvor medan jag väntar.
Latte och en färskbakad macka och samtalet är igång. Afrikaresan, hur mår barnen, gårdagens pesto... ja, och vindruvsmannen som ska på Hammarbymatch ikväll avhandlas snabbt. Vi pratar om ledarskap och långa människors framfart. Vi pratar om erfarenheter och Machiavellis furstar. Vi ser framåt, bakåt och åt sidan när plötsligt nuet hamnar på agendan och så helt plötsligt dyker energin upp. Den energin som krävs för att forma nuet till något roligt, framgångsrikt och erfarenhetsberikande? Kanske? C avslutar med "Du är modig" och jag som sitter på erfarenheten vet att modet ofta är min största utmaning. I alla fall modet som rör mig själv. Jag är ofta modig åt andra. Men idag är det söndag. Solen tränger igenom regndropparna. Det är varmt och jag är modig.

Likes

Comments

Det är du och jag mot världen. Ja inte MOT världen utan mer du & jag. Vi liksom, vi håller ihop. Vi har ett språk som de andra inte förstår, det är språk vi bara förstår. I dubbel bemärkelse på nåt vis. Vi bara förstår, vi vet, vi säger inget. Vi vet!
Och världen den älskar oss för det mesta men tätt som ofta är den detaljfokuserad och kanske ganska ytlig. Världen ser när pricken saknas över i-et och när det är lite bokstav i början på en mening. Vi ser, vi noterar men vi bryr oss inte, inte just då när vi på samma gång ser en möjlighet att förändra världen. Då fokuserar vi på solens upp och nedgång som minsta gemensamma nämnare. 9ml eller 10ml har vi passerat. Sökandet efter de små felen har vi lämnat bakom oss. Det är vi mot världen och vi ör skillnad. Vi förändrar och kanske är det därför det ibland gör ont när måttstocken kommer fram och det ska mätas och värderas eller när felsökandet blir en hobby. Det är då vi förstår att jobbet inte bara är ett jobb utan personligt. Vi har vävt in hjärtat i leveransen och vi, vi förändrar världen.

Likes

Comments

En termin till på jobbet har passerat. Mina kollegor ler åt mitt ordval termin men jag gillar't. För en person begåvad med ett begränsat tålamod är terminen ett lätthanterligare mått på tid än år och halvår.

Terminen har varit full av engagemang, aktivitet, plan A som övergått till plan B, lyckokänslor vid vunna affärer och känslan av att luften går ur en när en kär medarbetare o kollega bestämmer sig för att flyga vidare. Och där står jag kvar med frågan om jag ska stå kvar eller flyga vidare jag med.

Terminsavslutning för mig innebär ofta ett slags bokslut; har jag oftast varit glad när jag går upp i den vackert slitna trappan till kontoret? Möts jag av kollegor där samarbetet och viljan till co-creation är ömsesidigt? Har vi tillsammans ett driv framåt? Har jag en chef som hjälper mig att utvecklas vidare? Är jag själv en chef som ser potentialen i alla de som finns i min närhet? Har jag fortfarande entreprenörs idéer att bidra med?


Summan av svaren ovan är sedan ganska oväsentliga för antingen finns det en givenhet i valet eller så fylls magen av en annan känsla och det svaret är inte alls lika enkelt att hantera... det kostar på att vrida och vända på myntet, lyfta och lägga tillbaka stenarna och som motsats till givenheten behöver känslan en teoritisering som inte ligger för mig, egentligen.


Semestern har ännu inte kommit till halvlek - skönt!

Likes

Comments

Vi står i hallen, vi är klara för att sätta oss i den gröna Citroën och ska åka till "båten", den stora lekplatsen med utsikt över Skellefteälven. Du har tagit av dig städrocken och ditt blommiga huckle som fästs med två klämmor. Hårnätet tar du av dig och Du har satt på dig den bruna finklänningen och dina skor, dina stora skor. Min mormor köpte stora skor hela sitt vuxna liv. Hon skulle snart växa i sina stora, otroligt fina skor med lack och klackar. Det är jag, mormor, morfar och min lillebror som har ett rammel-sår på hakan som ska på utflykt. Vi vet att det vankas glass i Nordstan efter leken. Morfar har sin vita handväska i handen och precis innan vi går ut genom dörren till trapphuset ropar du att du bara ska kolla maten på spisen.

Jag önskar så att du fick smaka min mat - du skulle beskriva den som konstig, underlig, lite lite spännande och alldeles underbar. Om mina barn ändå fått sitta bredvid dig i köket på stegstolen som jag fick, och röra grytorna... Egentligen vet jag inte var jag lärt mig laga mat. Har aldrig varit så intresserad av recepten eller förhållandet mellan råvarorna utan smakerna. Känslan för smakerna har jag fått av dig, av att äta din mat, kalkonen i gräddsås, slottssteken med gelé, pannkakorna. Men inte klimpvällingen du lagade med omsorg och jag trodde var ett straff för att jag tappat bort badbollen från Hemglass. Den blå, stora badbollen som kostade 5 kronor, sommaren när jag var 7. Den dök upp igen när det blåste åt andra hållet på Hemmansvägen.

Barn mår visst bra av att ha tråkigt. Minns inte att jag hade det. Minns bara våra stunder, under alla våra stunder lät du mig känna mig viktigast i världen, närvaron överväldigade mig. Vi gick på "dra upp luckan-bingo". Jag vann ett halvkilo kaffe och vi bjöd faster Berta och farbror Harald på kaffe, aldrig godare att doppa vetelängden i ditt kaffe. Aldrig stoltare bjudning. Vi fikade. Ja vi fikade och jag fick ta TVÅ fikabröd. Aldrig nånsin tog jag det för givet utan med ett barns naiva härlighet blev jag om igen överlycklig för både wienerbrödet och dammsugaren. Du hade just fått din pension och då slog vi på stort. Såhär i efterhand var det nog inte så många kronor då du inte jobbat så långt jag, eller mamma minns. Men vi, vi slog på stort! Det har jag också ärvt av dig. Mycket ska de va!

Ibland saknar jag dig att fråga hur man får till den skurna såsen eller hur jag ska rädda grytan som är på tok för salt. Men så märker jag som oftast att jag har det i mig. Jag har fått dina hårda hår på hakan. Sitter som du med pincetten och drar bort dem för att göra samma sak igen några dagar senare. Ger en stunds reflektion och då kan jag glädjas åt skäggstubben. Skulle tro att de följer med i nedstigande led. Tror ibland att en skvätt av dig kom åter i min lilla starka tjej. Får hon skägg - troligast!

Så länge jag minns hade du ont i kroppen, visste aldrig riktigt vad det var för sjukdom men såg att du kämpade. Och morfar masserade dina ben en timme varje morgon. Kärlek! Du slutade röka på studs när läkaren med skarp ton sa att du skulle få amputera dina smala ben om du inte gav upp. Så trots löften till oss barn om att aldrig sluta så gjorde du det. Tanken slår mig nu när jag skriver att en av de värsta lukterna jag vet är röklukt eller än värre andedräkt efter kaffe och cigg men inte du, du luktade bullar, matos och tvål. Din skrynkliga hud är len och du är mjuk hela du. Mjuk och skarp - skärpan hittar jag lätt, mjukheten hos mig själv den kommer och går. Hänger den ihop med bullbaken och städrocken kanske? Ja kanske då jag ser värmen i både barnens och min mans blick när de kommer hem efter mig och huset luktar matos och kärlek. Kanske hänger mjukheten ihop med matosen.

Likes

Comments

Tårarna rinner sakta nedför kinderna, sakta och ömt. Och sedan kommer den över mig. Den hemlängtan som vuxit sig starkare under våren tittandes på Rebecca Martinsson och Midnattssol. En hemlängtan jag inte visste att jag bar på. Jag lämnade Kiruna, på många sätt, 1988, för ett nytt och helt annat, annorlunda liv. Det var då inte mitt val men jag gjorde det till mitt och det blev bra, annat, annorlunda. Ju äldre jag blir desto mer ser jag hur mycket uppväxten i Kiruna präglat mig. Det är något annat, annorlunda och för många svårt att förstå.

Tårarna eskalerar. Min hemlängtan blir något annat. Jag vill hem. Min barndomsstad stad ska flyttas. Jag har svårt att förstå hur man ska kunna flytta stans centrum utanför stan. Det är en omöjlighet. Min stad förstörs och mina minnen, stämmer de? Min barndom med min bror, vår gata, våra minnen...

Jag ger efter. Tårarna är varma. De forsar nu och jag måste hem, knyta ihop säcken, eller öppna den igen, i mitt Kiruna.

Likes

Comments