Kom på att det snart är ett år sedan vi bytte foder på Elvira. I samband med GHS förra året fick jag kontakt med Brogaarden. Främst berodde detta på deras experters framgångsrika forskning på hästar med magsår, men även deras stora sortiment.

Jag har inte ångrat bytet en enda dag! Elviras mage håller sig i schack, hon har hållt sig fin i kroppen trots vår ofrivilliga vila och vi är båda mycket nöjda!

Passa på att besöka Brogaardens monter på Svenska mässan i helgen (B01:50) för att ta del av fina mässerbjudanden och prata häst!

Bilden ovan tillhör Brogaarden

Likes

Comments

Smygstartade Gothenburg horse show 2017 i tisdags då vi åkte upp till Scandinavium för att Hejja på Hanna Dahl Albertsson och Oceanhill Carlisle! En fantastiskt fin hingst som tyvärr fick lite scenskräck, men vilka nyblivna 6 åringar hade inte fått det i den arenan! Tycker unghästarna skötte det otroligt bra. Dock många spända språng och en dressyrhäst som hellre ville fly. Där skall ryttaren ha en eloge för hur han lotsade den vidare!

Hur som helst så bär det av till Göteborg idag. Skall vara där resten av helgen men idag blir det inte tävlingarna utan bara hotell slapp och mor-dotter mys! Imorgon väntar mor-dotter-son mys på förmiddagen och sedan tävlingarna på kvällspasset.

Blir ju inte att springa runt på mässan i år då kryckorna inte direkt gör mig smidigare. Dessutom får jag välja lite så ryggen orkar. Men en liten sväng blir det säkert. Har dock för första gången sedan jag var liten ingenting alls på inköpslistan. Dock kommer det slinka ner en hink med apelsingodis till Elvira!

Likes

Comments

Det är egentligen ganska märkligt att man skall acceptera att kroppen inte fungerar som den skall. En av människans viktigaste överlevnadsinstinkter är ur funktion och skall inte få någon som helst uppmärksamhet trots att varningslampan lyser? Med anledning av min sjuksköterskeutbildning så har jag börjat jaga information om varför min diagnos uppkommer, hur det påverkar livet, vilken forskning som finns. Och överallt finner man en tydlig linje, långvarig smärta (tidigare kallad kronisk) ses mer och mer som en egen sjukdom eller diagnos, skild från själva grundproblemet. Anledningen? I takt med att smärtan får allt större fäste, ändrar sig kroppen rent fysiologiskt. Det blir helt enkelt fel i datorn, hjärnan.

Så signaler som från början är skapade för att rädda oss från skada och död, som att man tar handen från en varm platta och sedan inte gör om det, dessa går inte längre att lita på. Så smärtan i min rygg har alltså ingen funktion. Den är inte där för att skydda mig från skada. Den liksom bara finns där?

Frågan är hur jag skall lära mig acceptera detta? Hur lär jag mig att just denna smärtan är "ofarlig" smärta? Och vad händer om något förändras så att smärtan faktiskt skall få uppmärksamhet?

Detta är lite av det som snurrar i mitt huvud en torsdagförmiddag, welcome to my life of thinking...

Likes

Comments

Det som känts så bra i några veckor har nu helt satt sig på kant. Jag är väl medveten om att detta inte är en rak resa och många dippar kommer att komma, men de gör mig så arg och ledsen! Jag har ju mått hyfsat och kunnat genomföra min rehab och nått framsteg. Fungerat bättre i vardagliga livet och blivit positiv...

Det var efter arbetsförmågebedömning som de vände. Vilket jag var lite rädd för. Att ge någon med en vinnarskalle instruktioner som "gå så fort du kan från punkt a och B utan att springa". Det är ett standardiserat test och jag är medveten om detta. Men där och då lägger jag hälsan i andra hand, och tar ut mig som jag gjort när jag var "frisk". Vilket jag nu betalar för..

Samma dag fick jag kortison i båda höftlederna. Sist hade jag ont i två dagar och sedan började det vända. Men denna gång gör de mest ont...

Det känns som om smärtan har förändrats på något sätt. Ett större område har drabbats och jag vet att det rent fysiologiskt kan bli så, men självklart är jag orolig för att fler diskar påverkas, eller att diskbråcket försämras.

Just nu är jag bara tom och smärtfylld. Jag vill komma igång o jobba, ha tillbaka min vardag och ha tillbaka mitt liv.

Likes

Comments

Trevlig alla ❤ dag till er som läser! En dag som likväl går att fira ensam som i par. Det är bara den egna livssituationen som kan säga om det är "rätt" eller "fel".

Här börjades dagen med ett planerat möte hos Företagshälsan där vi genomför en arbetsförmågebedömning. Idag var det dags för själva sjukgymnastbedömningen och jag kan erkänna att jag varit orolig inför den. Men sjukgymnasten var jättebra och allt gick bra. Skönt att se att saker som inte engagerar ryggen fungerar och att jag inte är helt "trasig".

Sedan hem och vila innan dagens nästa "roliga" (ironi) uppgift på agendan. Mina höftleder har börjat strula allt mer så igår ringde jag upp till min ortopedmottagning och de hade en ledig tid idag, så då passade vi på. Denna gången blev det inte en utan två sprutor på en gång så nu är jag sängliggande med dunkande höfter och underhåller mig med datorn, målarböcker och telefonen. Men snart är jag på benen igen!

Likes

Comments

Idag har jag suttit på häst igen! Denna gång 10 minuters skrittande i ridhuset på en väldigt taggad o glad häst! I takt med att jag börjar acceptera hur allt blivit så ställs jag inför samma utmaning en gång till. För de dagar smärtan är mindre är det svårt att inte tänka i samma banor som innan, att inte åter få samma mål. Att helt enkelt vara här och nu.

Jag tycker att det hänt mycket det senaste två veckorna. Bassängträningen gör nytta och jag börjar lära mig vad som fungerar bättre och sämre samt att känna efter när kroppen säger att det är nog. Upplever dock att i takt med att jag försöker gå utan kryckorna för att jag har mindre smärta i ryggen så ökar smärtorna i höftlederna pga de inflammationerna. Tror att jag helt enkelt få acceptera kryckorna ett tag till för att inte höfterna ska ta stryk. Vill inte att det skall vara kroniskt där också!!

Men jag kämpar på och tar en dag i taget. Jag ska ta mig tillbaka till livet. Jag saknar att vara sjuksköterska, jag saknar den delen av min identitet. Förhoppningsvis ordnar de upp sig snart med..

Likes

Comments

Många av er har säkert redan sätt det på Facebook, men igår kom jag alltså upp på hästen för första gången på länge. Senast var det en solig höstdag, igår en solig vinterdag. Kände att det verkligen var en bra dag igår, var nästan smärtfri och solen fyllde mig med energi. Så under pappas vakande ögon blev det några varv i försiktig skritt på utebanan. Det var tillräckligt för att ha träningsvärk idag. Och smärtan är ju såklart tillbaka, men det var värt så mycket! Det är ju som att cykla, när man väl sitter till häst så sker allt automatiskt!

Så nu har jag återfått motivation efter en tung period. Har haft tre pass med bassängträning hittills och känner att jag känner igen kroppen när jag är i vattnet. Smärtan minskar och rörelsen i kroppen ökar. Det enda jobbiga är det psykiska i att man känner sig väldigt sjuk. Är med råge yngst i den tiden jag har. Även om jag vet att träningen är individuell så kan det kännas jobbigt. Men nu är det bara att ta vara på detta och fortsätta kämpa!

Likes

Comments

Flera gånger under veckan har jag känt att jag borde gå in och uppdatera lite här. Men faktum är att det har varit en väldigt jobbig vecka och det har varit psykiskt påfrestande att uppleva sig besegrad av sin kropp och sin smärta. Min tanke kring varför det blivit värre just nu är att vi håller på att hitta rätt medicinering. Först var jag smärtfri men fick väldigt mycket biverkningar, så då trappade vi ner medicinen lite, men då återkom smärtan igen. Så nu försöker jag hitta ett mellanläge.

Har i alla fall kommit igång så smått med min bassängträning på sjukhuset. I vattnet känner jag mig "frisk" på det vis att smärtan lättar och jag blir mer rörlig. Samtidigt inser jag hur sjuk jag faktiskt är just nu, när jag ser vad som krävs för att jag skall kunna aktivera mig och hur fort jag blir trött.

Elvira blev vaccinerad i förra veckan och sedan har hon kommit igång med arbete i skrittmaskinen igen. Tanken är att så fort smärtan vänder så skall jag åter ta tag i longering och tömkörning.

Planen framöver är att förhoppningsvis kunna åka ner till Helsingborg och Baltic cup i helgen som ett litet avbrott i vardagen. Dessutom måste jag ju hejja på Arvid Dahl som representerar team Oceanhill!

Längtar tillbaka till sommaren, tänk var fin Elvira var då! O inte kunde jag ana att mitt liv skulle se så annorlunda ut nu...

Likes

Comments

"Glöm aldrig, det är i motvind och inte medvind som en drake lyfter"

Jag trodde att jag hade accepterat det faktum att mitt liv hade förändrats. Att det för tillfället inte ser ut som jag vill och att de drömmar jag haft om att vara liten kommer få vara just drömmar. Men det var inte riktigt så enkelt. Och det var något jag inte förstöd förrens någon gång i denna veckan när jag kände att allt verkligen gick åt fel håll.

Smärtan ökade, läkemedelsbiverkningarna lika så och dagen bestod allt mer av sängliggande. Efter att träffat min fantastiska läkare och gjort en ny plan för läkemedel, sjukskrivning och framtiden kände jag att det var upp till mig att lösa den sista biten. Biten som faktiskt handlar om acceptans. Och jag tror att jag kan fortsätta frammåt först när det steget är taget. Men jag har kommit en bit på vägen, insikten om att jag inte är där är ett steg åt rätt håll.

Idag kände jag att det lättade lite till, detta efter besök hos min minst lika underbara sjukgymnast. Trots att jag varit sängliggande mycket så har jag inte tappat allt vi arbetat med. Hållningen är förbättrad och jag är starkare i bålen. Men det är viktigt att jag fortsätter gå med mina kryckor. Även där handlar det om acceptans. Mycket genom att folk frågar mig om jag skadat mig i knät eller foten. Istället är det ju faktiskt för att avlasta min rygg. Kryckorna måste också accepteras. Men hur som helst har vi nu tänkt om i sjukgymastiken. Då vi ökade belastningen och sedan försämrades jag är nu planen att jag skall prova på att träna i bassäng med start i nästa vecka.

Återigen acceptans, jag skall prova på att gå ner i en bassäng, gå runt och bara vara. Hur konstigt låter inte det när man tidigare har tävlingssimmat? Jag måste vänja mig vid tanken om att jag för tillfället är sjuk, och att jag inte vet hur framtiden ser ut.

Jag har fått i läxa att börja skriva smärtdagbok, och de är något jag trivs med. Att få tag på tankarna som snurrar i huvudet och sätta ord på dem. För är det något jag alltid haft enkelt för så är det att uttrycka mig i ord. Det är dessutom något jag tycker väldigt mycket om, kanske är det därför jag inte släpper er i första taget.

Likes

Comments

Så var det dags att sammanfatta året som gått och vända blad. Detta år har givit mig både glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Det känns lite som "upp som en sol, ned som en pannkaka". Men jag tar sats inför ett nytt år.

Januari
Sotflikka.se startade upp igen med en egen portal efter något års uppehåll. Många längre och faktiskt väldigt bra och tänkvärda inlägg publicerades. Ni fick följa med under renoveringen av vår lägenhet som förlorade taket under stormen Gorm, ni var med nör jag nådde ett av mina mål och hoppade 1 meter för första gången på länge. Ni var även med när Nadya fick en ny liten ryttarinna som gav oss många roliga månader,

Februari
Min första sammarbetspartner anslöt sig till det blivande teamet, Lakka.nu. Med sina lyckoberlocker har de under året givit oss tur. Jag började så smått med dagens outfit vilket blev ett väldigt lyckat koncept som jag fick mycket positiv feedback för. Det blev många långa mysiga stalldagar tillsammans med Elvira och Nadya. Stunder som jag nu verkligen kan glädjas åt. Dessutom blev det en del tävlingar tillsammans med Johanna, tävlingar som bland annat gav vinst efter efter en två kombination med ett galoppsprång istället för två. Till teamet anslöt sig Thermobar vilket gav hästarna isfritt vatten under de kalla månaderna. Som kronan på verket gick jag till final i tävlingen om att designa ett hinder till EM i ridsport i Göteborg i sommar, en tävling som jag senare vann!

Mars
Mars var en månad som visade hur fort saker och ting kan ändras när en av hästarna i stallet gick ner sig i ett kärr. Detta samtidigt som träningen inför att få komma tillbaka till tävlingsbanorna fortsatte och vi tog stora steg i rätt riktning. Nadya bjöd på många härliga turer i skogen och vi satte sikte på en avslutninga av en lång tävlingskarriär med en Pay and cross, detta 26 år gammal.
Resorna tillsammans med familjen Ronander fortsatte med många skratt. Dessutom hade jag glädjen att följa Skedala RKs lag i ponnyeliten som drog igång i mars.
En dag kom det ett paket från Eclipse Biofarmab som ville vara med på resan och bidrog med ett tävlingsschabrak och dessutom inleddes ett sammarbete tillammans med fantastiska Brogaarden. Något som resulterat i att Elviras mage sedan dess hållt sig i skick!

April
En riktigt träningsmånad var vad April var för både Nadya och Elvira. Något som verkade uppskattas av läsarna och resulterade att bloggen gick upp som 4e största hästblogg i Halland på Nouw. Kanske hjälpte det till när jag fortsatte rapportera från elitallsvenskan? De var årets roligaste tävlingsveckor utan tvekan! Lagtävlingar är något speciellt! Tack vare Brogaarden och en ny foderstat började Elvira snabbt ändra sig och blev riktigt fin i kroppen! Och till sist kom då äntligen den efterlängtade terrängen på Nadya. En avslutning av en helt fantastisk karriär.

Maj
Så var det äntligen dags för månaden där jag för första gången på många år tog mig tillbaka till tävlingsbanorna. Och oj vad roligt vi hade både jag och Elvira! En annan rolig sak var semestern till "mitt andra hem" nere i tyskland. En härlig resa med min fantastiska familj! Ett minne från den resan var de sanslösa mängder höpåsar vi förberedde åt de som skulle ta hand om hästarna, helt galet mycket såhär i efterhand! Sommaren kom tidigt vilket gjorde att Nadya fick jobbigt med värmen och fick ta en paus från träningen. Istället övergick vi till mysa skogsturer i lugnare tempo och svalkande bad i sjön. När jag går igenom Mars månads inlägg ser jag så otroligt mycket glädje. Jag blir helt varm inombords över hur bra jag trots allt mådde och hur glad jag var.

Juni
Magiskt! Precis så sammanfattar jag årets bästa månad! Vi fick rutin i att komma ut på banorna igen, träningarna gick jättebra och en helt underbar konsert på Ullevi med Håkan Hellström får bli kronan på verket. Jag kan dock se att ryggen allt mer gör sig påmind närjag går tillbaka och läser inläggen. Men det är helt klart i den mängd att det blir bortglömt i det stora hela. Juni är en månad som gör mig varm i kroppen, en månad som sumerar mitt år på bästa sätt. En stor leverans med foder för hela sommaren från bästa Brogarden gjorde verkligen inte saken sämre.

Juli
För mig var Juli en månad som handlade mer om andras tävlande och prestationer än mina egna. Dels fick jag en dipp i självförtroendet efter en längre tids uppgång. Dels väntade så mycket annat roligt hästrelaterat. Falsterbo Horse Show, Vip på Varberg Horse show och sedan Johannas fantastiska prestation att som första haflingerekipage kvala och delta till ponny SM i dressyr! Nadya och jag hade däremot många roliga rundor till Alpackorna med skräckblandad förtjusning.

Augusti
En månad som ger mig en klump inombords. Samtidigt som det var dags för semester och vi hade en fantastisk resa till Grekland så var det månaden där jag blev dålig i ryggen på riktigt. Aldrig kunde jag tro att det skulle sluta som det gjorde. Augusti var månaden där allt förändrades på bloggen. Hästarna fick en allt mindre plats i takt med att smärtan. Lika så fick bloggen stå tillbaka för det dagliga livet. Den största skillnaden var att jag blev blondin.. Ponny Sm i hoppning via live sändning och OS tog upp den största tiden av mina vakna dagar. Utan hästarna hade jag aldrig orkat igenom denna och kommande period av mitt liv,

September, Oktober, November och December
Jag väljer att publicera dessa månader som en klump, för det precis så det känns. En stor röra av läkarbesök, utredningar, smärtlindring, diagnoser. Att jag dessutom förlorade min bästa vän sedan många år, Nadya, gjorde inte saken lättare. Det har varit en tuff höst både psykiskt och fysiskt. En gång har jag tagit mig upp i sadeln under hösten. Om jag bortser från smärtan var det en av de bästa stunderna under hösten. Elvira har varit min räddning under denna period. En anledning att ta mig upp ur sängen och fortsätta kämpa. Men utan min familj hade det varit omöjligt. Om mamma, pappa eller min älskade sambo läser detta skall ni veta att jag inte med ord kan utrycka den tacksamhet jag för det stöd och den hjälp ni ger mig!

Trots allt det negativa har jag försökt att med jämna mellanrum berätta att jag finns här och kämpar på. Mycket för att det är viktigt för mig när jag ser tillbaka på allt. Under hösten har det ju faktiskt tillkommit två medlemmar till teamet, Fåglasång ridsport och Swedhook. Vi får se vad vintern har att erbjuda helt enkelt. En dag i taget.

Likes

Comments