Hej.

det är sent och jag ligger i sängen med en ambivalent känsla i magen, är liksom lycklig eftersom dagen varit så fin - jag har bjudit på fika hemma hos mig och fått fixa& hålla på så som jag älskar att göra och sedan sett avslutet på Musikhjälpen samt pratat sex och annat skoj efteråt med Regina, som egentligen skulle hem men som blev kvar på min soffa (och drack imponerande mängder te!!), fast så börjar klockan ticka och jag ligger under täcket och vet att jag borde sova och att orosmolnen borde vara bortmotade och så får jag ett stort värkande ihåligt tomrum någonstans och det finns liksom ingenting annat att göra än att lyssna till mina högljudda visare och acceptera att det blir en lång natt, för det finns så mycket som ska tänkas på nu, när jag är skör och trött egentligen men inte har någon möjlighet att försvara mig själv mot allt det som tycks vilja komma upp till ytan för att andas, samla kraft och växa sig stort och ohanterbart för stunden
- det är bara jag och mitt täcke och kuddar som jag vänder och vrider men som ändå aldrig passar in under ett huvud som känns för tungt för sina axlar

ja ni, jag tänker på hur tiden ibland kan vara oändlig medan den andra dagar ej tycks räcka till

Godnatt.

❤️

(det har hänt att jag när jag är ledsen tittat på den här bilden och tänkt på den dagen vi hämtade hem honom och hur söt och fin han var och är och hur varm jag blir inombords när han sover bredvid mig)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nej hörrni, ibland så är livet inte tipptopp. Det kan kännas meningslöst och mörkt och alldeles genomruttet. Men det är så viktigt att inte ge upp!

För det blir bättre. Trots huvudvärk, hemlängtan och långa nätter. Trots jobbiga tankar som inte vill lämna dig ifred fastän du önskar bort dem tusen gånger om. Det är, trots allt det där, vissa saker som får oss att orka. Att fortsätta kliva upp och se framemot den dagen då allt känns lite lättare igen.

Kikade igenom bilderna jag tagit den senaste veckan och kände mest ”wow! Hur har du ens mage att klaga på detta?”, men det hjälper ju ingen. Eller hur?

Att klandra sig själv för att man mår dåligt, eller att jämföra sig med andra och inte anse sig ha rätten att känna som man faktiskt gör - det är dubbel bestraffning. Så många gånger som har jag tänkt och sagt något i stil med:
Bara för att andra har det sämre, betyder inte det att du inte kan må dåligt. Om någon annan är lyckligare än dig, betyder det då att du inte förtjänar att vara glad?

Nej just det! Självklart för vissa, men en mycket välbehövlig tanke för mig många stunder. Särskilt när jag förminskar mina problem och min situation.

Här kommer därför några tips på vad du kan göra när du faktiskt inte mår så bra :-)

1. Ät sådant som du tycker om!

Här festar jag och Markus på digestivekex med brieost och en riktigt sur apelsin mitt i veckan ba sådär. Mmmm..

2. Ha på dig kläder du trivs bra i.
Som kjol och kort topp för min del. Innan vår tenta förra veckan. Viktigt att ha något gott nedpackat i väskan med.. ;)

Klär alltid upp mig innan vi skriver tenta, känner på något sätt att jag presterar bättre då? För det mesta går jag ju bara runt här hemma i mjukisbrallor och ett tjockt lager hudkräm över nyllet :-)))

3. Stanna hemma om det är så att du bara vill det!
Ibland orkar man faktiskt inte annat än att ligga inne framför Netflix med fingret ständigt skrollandes på Instagram-flödet. Eller bara stirra upp på de glipande listerna i taket.

(Jag fick förra veckan veta att jag kommer få bo kvar i denna minipyttelilla etta som luktar lite skumt och dammar något så oerhört pga gammal men som är min min min och det mysigaste som finns. Yay!!! Kollade handboll här och åt spenat- och fetaostpaj framför teven. Fint!)

4. Men försök att umgås eller åtminstone prata med människor som gör dig glad!
Detta är kanske den viktigaste punkten av alla - isolera dig inte! Vänd dig till någon som du vet kommer lyssna och försöka förstå dig.

Poshin bjöd hem tjejerna i klassen på julfika i söndags!:) nästan alla hade klätt sig i rött och vi åt en massa gott och rökte vattenpipa. Hur söta?

5. Ta hand om dig själv.
Det finns bara en du, och din kropp ska orka livet ut. Ta en kort promenad i vinterkylan, följt av en lång varm dusch. Bädda ner dig med mysiga filtar framför naturdokumentärer eller koka shots på ingefära, citron och honung. Det ska visst vara himla nyttigt :-)

6. Unna dig det du vill ha!
Att endast söka tröst genom att spendera pengar på onödiga saker är visserligen inte bra, men ni förstår säkert vad jag menar. Money can’t buy you happiness! Belöna dig själv med det där lilla extra som gör dig glad:)

Så som sushi från Ålidhem(för att den är godast) eller ett blommigt mobilskal från iDealofSweden när de har 50% på allt!!





Och det var allt för denna gång. Är cirka 100 procent säker att jag senast tidigare idag kritiserade och hånade enligt mig sådana klyschiga och självklara texter, som denna ungefär! Men nu kändes det rätt och då fick det bli vad det blev! Ta hand om er :-)

Likes

Comments

Smärtan började som en återkommande värk längst ner i min mage, liknande mjälthugg eller håll. ”Det känns ungefär som ett skavsår”, har jag hört mig själv säga många gånger när jag försökt beskriva den. Värken som kommer och går som den vill, som är där när jag vaknar och när jag somnar igen. Ett öppet sår inuti mig som skaver och ömmar. Jag var runt 14 år och hade precis börjat löpträna på egen hand vid sidan av handbollen när det hela började. Vissa dagar sprang jag smärtfritt, andra gånger fick jag helt enkelt stanna och promenera resten av vägen hem. Det var så märkligt alltihop.. det gick bra till en början, om jag bara stannade av en stund och sträckte ut sidorna eller vilade en stund så gick det över och jag kunde fortsätta. Jag blev ett proffs på att 'tänka bort det onda', men så blev värken starkare, mer distinkt. Jag kände tydliga knivhugg i slutet av mina revben vid varje stöt, varje fotsteg jag satte i marken. Jag hade ont efteråt med om jag inte lyssnade på kroppen och stannade.

Jag började med att söka hjälp hos en sjukgymnast. Jag minns inte hur många jag träffat, men det har blivit några stycken nu vill jag tro. De röntgade ryggen först och pratade otydligt om ett extra revben. Bilderna däremot visade ett normalt skelett och jag fick ett träningsschema där jag skulle jobba med att stärka mage och rygg, för det var visst vanligt hos unga kvinnor, svagheten. Det var nog bara det. Smärtan hade vid den här tiden utvecklats till en tydlig punkt i mitt ryggslut som jag kunde framkalla bara genom att lägga en hand runt min midja och låta tummen klämma åt. Det startade från ryggen och strålade hela vägen fram via revbensbågen vid fysisk aktivitet, ibland även ner via rumpan till låren. Jag fick även testa ström- och värmebehandling. Slutligen en rätt medeltida sträckbänk också som gick ut på att ja, göra precis vad det låter som. Jag vet inte vad det skulle vara bra för dock. Men jag provade allt, och det kändes rätt meningslöst vill jag minnas. Ingenting hjälpte.

Jag vet inte längre den exakta ordningen, men jag träffade en läkare och sedan ännu någon läkare igen, som nonchalant frågade mig om jag provat att ta en Alvedon. Eller kanske en Ipren? Eller varför inte kombinera de båda? Och det hade jag ju, såklart. Fast det hjälpte bara en kort stund. Eller inte alls. Läkaren föreslog att jag inte skulle fortsätta träna så hårt, så jag frågade om det kunde vara farligt. Nej, det är inte farligt, svarade läkaren, innan han fortsatte förklara varför jag som tjej istället kunde ägna mig åt lättare träning, som inte var allt för påfrestande för min kropp. Varför inte pilates?
Jag tänkte inte på det sättet då, men nu i efterhand blir jag givetvis besviken av det faktum att jag som tjej får sämre vård. Jag har svårt att se samma läkare ha denna konversation med en ung man. Kanske är det så att du, som varit fysiskt aktiv med en krävande sport hela din uppväxt, bara är svag? Det är väl bara att sluta med vad än det är som varit en av de viktigaste sakerna i ditt liv. Börja med yoga istället. Såja, torka tårarna.

Istället sprang jag. Jag sprang tills jag grät. Sedan slutade jag spela handboll.

Den första kvinnliga läkaren jag träffade tog blodprov och skickade en remiss för magnetröntgen så hon kunde utesluta en punkterad diafragma. Hon hade stött på det tidigare. Men så ändrade röntgenläkaren hennes beslut och jag flög hem från Oslo där jag bodde vid den här tiden, för att missbelåtet betala för och göra en datortomografi(bukröntgen) istället. Någon månad senare hade jag även gjort en skiktröntgen, som dessvärre inte visade något den heller. Det var bara att gå vidare. I ovisshet men med vetskapen om att det hela tiden blev värre.

Så dök ordet upp på skärmen. Endometrios. Jag hade hamnat på något forum för kvinnor med oförklarlig värk när jag googlade på mina smärtor. Kunde det ha med min mens att göra? Jag kände igen mig i så många av dessa berättelser. Mina symptom fanns ju där, allihopa. Jag var så lycklig för att det kunde vara så att jag fått svar på mina frågor. Lycklig trots att jag mest troligt skulle få leva med en obotlig sjukdom. Jag besökte den gynekologiska specialistmottagningen på lasarettet, men blev dåligt bemött när jag berättade om min självställda diagnos. Ingen undersökning gjordes, utan läkaren bara skakade på huvudet och förklarade sakligt för mig att eftersom smärtan inte är cyklisk med min mens så kan det inte finnas någon koppling.

Jag har träffat kinesiologer, provat akupunktur och annan alternativmedicin, men slutligen jobbat i korsett mer än 4 timmar om dagen under den tiden då jag var som sämst. Jag har blivit erbjuden kortison just för att läkarna inte har några svar. När de istället ville bedöva mina symptom tackade jag uppgivet nej och fortsatte att googla, googla, googla. Min kropp gör ju ont av en anledning. Hela systemet med smärta är uppbyggt för att kroppen ska kunna berätta för mig att något är fel, tänkte jag. Jag har trots detta fortsatt med lättare styrketräning och promenerat så oerhört många mil, eftersom att det inte gör lika ont. Slutar jag helt och hållet röra på mig upplever jag att det blir värre.

Så blev jag förbannad. Jag blev arg på alla dessa utbildade människor som skulle hjälpa mig. De talade bara med uppgivna röster och skakade min hand, sedan sågs vi aldrig mer. Hade de lyssnat när jag berättade om vad jag upplevde? Hade de inte tagit mig på allvar? Min plöstligt agressiva mensvärk, mina smärtsamma toalettbesök. Värken som blev kronisk. Jag har många vänner som jobbar inom vården och jag vet hur de sliter. Det tar emot att kritisera ett så välfungerande system som det vi har i Sverige, men jag har sökt hjälp i över 8 år nu. Och det är en ständig kamp, med långa väntetider och förseningar i väntrum. Mina problem känns aldrig nog viktiga och smärtan inte tillräcklig för att någon ska bry sig.

Nu står vi här. Beslutet är mitt att fatta. ”Vill du göra en titthålsoperation så får du det, men vi kommer inte att kunna se vad det är i din rygg som orsakar sådan smärta. Vi kan inte säga säkert om det är så att du lider av den här sjukdomen, tyvärr”.
Efter alla dessa år har jag förra veckan för första gången fått höra ordet smärtdoktor. Ja, det finns visst. Och det är optimalt för en sådan som jag, med ovanlig smärtbild. Jag undrar bara varför ingen erbjudit detta tidigare? Smärtorna är värre nu, svarar läkaren. Och han håller med när jag förklarar att detta bryter ner mig psykiskt, och att jag faktiskt börjat acceptera att jag måste få starkare smärtstillande utskrivet för att orka med min vardag. Någonstans har kommunikationen visst brustit. Jo, jag är sämre, men det är långt ifrån första gången. Saker som finns uppskrivna i min journal överensstämmer inte med vad jag minns att jag försökt förmedla, som om någon bara skrivit ungefärligt, vad de själva tycker eller tror. Jag sitter på en stol och håller tillbaka tårarna. Tänker inte gråta här, inte nu.

Tyvärr är det så. Att sjukdomen endometrios är så oerhört svårdiagnostiserad och därmed inte enkel att behandla många gånger. Det enda rådet jag har fått är att inte blöda. Då förvärras iallafall inte min situation. Så vad gör vi nu? Vi äter våra p-piller och hoppas på att sjukdomen ska vara i den mildaste grad ifall vi någon gång vill bli med barn. Vissa av oss förtränger smärtsamma samlag och tar uppgivet en värktablett när mensvärken blir för svår att hantera. Vissa biter ihop och slutar med de aktiviteter som tagit upp så stor del av deras tid, hela liv. Vi bryts ner mentalt och medan vi ligger på värmedynor och under värmekuddar ställer vi oss frågan - har jag verkligen ont eller hittar jag på? Det känns så hopplöst att vi lurar oss själva till att tro att det är psykiskt. Läkare har antytt det när jag sökt vård med, sorgligt nog. Till slut började jag överväga den tanken, bara för att det kanske skulle göra det något enklare att förtränga det påtagliga problemet - det är något som skaver i min kropp.
Jag byter jobb precis som läkaren föreslår och jag går på spinning trots att det gör ont det med. Jag springer en kortare sträcka under en långpromenad, jag rycks med av musiken och kan inte låta bli, så jag viner genom skogen tills bältet av taggtråd trängt igenom tröja och hud. Vrider åt runt magen och får det att kännas som om revbenen satt åt fel håll. Som om de försöker klösa sin väg ut. Sedan har jag ont i dagar.

Jag tänker på alla de kvinnor som kräks, svimmar och som en gång i månaden eller fler måste läggas in. De som inte kan jobba. De som alldeles för ofta fått höra att "mens gör ont". Jag tänker på er och hoppas att ni får hjälp. Att ni får smärtstillande som faktiskt hjälper eller varför inte någon annan form av stöd, en samtalstid, något jag själv aldrig blivit erbjuden. Jag är tacksam över att smärtan kommit och gått i skov, för annars hade jag nog aldrig orkat. Jag tänker på oss alla och hoppas på förändring. För visst inte hade det sett ut såhär om även män drabbades - om detta inte bara var en kvinnosjukdom. Jag är så säker på det.
Men mest av allt tänker jag på en ung kvinna som alldeles för ofta låter den högra handen varsamt glida över magen. Som klämmer och försiktigt inspekterar. Som hela sitt unga vuxna liv känt sig begränsad och misstrodd.
Som fortfarande undrar

Vad är det för fel på mig?



Det kanske inte är alla som vet att jag skriver en del. Inte dagbok eller så, men berättelser om saker ur mitt liv. Eller skönlitterärt. Den här texten har jag hållit på länge, aldrig velat publicera någonstans för att den är så pass personlig. Jag vet inte varför. Jag kanske helt enkelt inte tycker om att se på mig själv som sjuk. En något töntig titel på detta inlägg kan tyckas, men samtidigt passande eftersom att jag de senaste månaderna bara blivit sämre och sämre i ryggen. Det går inte en dag utan att jag har ont längre.

Nu: ännu en väntetid på 2-3 månader. Värk som är bortom min kontroll och som påverkar mitt vardagliga liv allt mer.

Då vet ni. Kram.

Likes

Comments

Torsdagsmorgonen hemma i Piteå hade jag inte något planerat. Mamma och pappa jobbade och jag var hemma med Bobby bara.. :)

Så då passade jag på att läsa ut Ebba Witt-Brattströms bok Århundradets kärlekskrig och fota delar som jag fastnade för.

Den är givetvis influerad av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga! Som jag tycker så mycket om :)

Däremot fastnade jag inte riktigt för denna. Eller, den blev något.. intern? Men också naken och ärlig av just den anledningen också såklart. Bara svårläst stundvis tyvärr. "Ryckig" skulle jag nog beskriva det som!

"Har handlat allt inför helgen.
Förstör den inte
please"


Man kan hinna mycket mellan tårarna, ja. Det är väl bara klockrent uttryckt?

Man kan hinna leva ett vanligt liv med jobb, sysslor och fritid mellan panikångest, depression eller ett förhållande som tär och förstör.

Och alla säger att de ingenting märkte.

Jag hade bästa möjliga sällskap i soffan - en sömnig, morgontrött hund.

"Så svulten är jag
på sanna ord
att jag tar vad som helst"


.. fick hålla tass. Eller åtminstone pilla på den för det tycker han inte om när han är vaken.

Sista bilden här tyckte jag nog allra mest om. Atmosfärsförgiftning är ett sånt ord som jag vill minnas och själv använda nån gång. Fint.

Läs den ändå, trots att den inte får toppbetyg av mig. Vad vet jag liksom? Läs den för att böcker skrivna såhär i punktformat(?) går så fort, och är vackra i sitt kortfattade sätt. Men läs Tikkanens hellre hälsar jag!! Ifall ni inte tänker kasta er över båda..

Och så följer ni vår instagram - kapitelslukarklanenbk - för mer boksnack. Puss!

Likes

Comments

Nej vet ni vad! Nu är det dags att rycka upp sig. Jag var ett självömkande litet paket igår.. som bara såg det negativa i mig själv och min situation. Har känt mig ovanligt deppig och liksom riktningslös på sistone? Vilket är märkligt när jag tänker efter. Hallå, jag har ju äntligen börjat plugga??? Det känns rätt och intressant och det var ju det här jag lovade mig själv. "Slösa inte bort ditt läshuvud, Sophie"..............
Jag upplever det som att jag kastar bort värdefull tid om jag bara ligger här hemma framför Netflix. Inte för att jag inte läser eller skriver något utan för att jag inte känner mig förtjänt av den slöa tiden. Någon annan som känt så som gått från arbete till studier? Vill tro att det är ett normalt beteende men jag förstår inte hur ni andra gör?? Det går en dag eller två MAX framför någon serie, sedan får jag existensiell ångest. Usch.

Det kan visserligen ha att göra med vad jag konsumerar.. eller det faktum att vi nu läser om identitet och människans behov av att interagera med andra, typ. Fast det är annat som spelar in med, och jag spär gärna på min sinnesstämning genom att lyssna på sorgsen musik medan jag kollar igenom gamla bilder och romantiserar precis ALLT. Alltså verkligen. Ligger vaken sent om nätterna och vrider och vänder på saker som sedan länge är förbi, vill minnas allt som underbart medan jag samma sekund åtminstone lyckas påminna mig själv om att jag inte var lyckligare då, men blir trots det inte övertygad. Bara fast i det förflutna. Nostalgi har nog en rätt negativ inverkan på mig.. blir sorgsen mer än vad jag ser på saker som minnen att glädjas åt i efterhand. Hmm.

Jag sover konstiga tider, är knappt sugen på mat ens en gång(och då är det något som är uppenbart fel) och tittar alldeles för mycket i telefonen för att få tiden att bara gå. Så det blir en ny dag. Jag är medveten om att allt jag beskriver får det att låta som om jag vore deprimerad.. men riktigt så är det inte. Känner mig bara tömd på energi. Inte riktigt som mig själv. En något tung start på detta inlägg kan tyckas, men nu så är det sagt iallafall! Är det någon som orkat läsa hela vägen hit?

Imorse steg jag upp, åt en futtig jävla frukost(kylskåpet ekar sorgset så fort det öppnas) och cyklade sedan iväg på arbetsintervju:

Och såg ut såhär precis innan jag klev utanför dörren. Eller ah, en kofta, halsduk, jacka och stickade vantar skulle på med. Hade provat lite nytt smink då såklart, och kände mig fräsch trots en redan alldeles för lång lugg!

Sladden i bakgrunden ska fixas förövrigt. Heh.

Möttes av män i varseljackor som för tillfället jobbar med stora maskiner precis utanför min lägenhet.. dom har rivit ett garage i veckan och nu avverkat en massa jävla träd som en uppenbart högljudd maskin flisat hela morgonen. Lugn och ro när jag ska läsa jaaadå :-)

(Intervjun gick bra för er som undrar!!!)

Kom hem och bäddade rent, dammtorkade och städade här hemma. Ett tränat öga har redan lagt märke till sängkläderna på bordet bakom mig i bilden här ovanför ;-)

Hatar inte att städa utan nu mår jag liiite bättre <3

Flyttade på mitt sängbord(som egentligen är ett laptop-bord, från Ikea!) och har bara suttit här och läst/skrivit frågor till vårt seminarium hela dagen. Med undantag för när jag tog paus och kollade på Mord och inga visor medan jag åt lunch. Helmysigt program om en kvinnlig författare som löser mord:)) (jag är medveten om hur dåligt det är men det är halva grejen ju!!)
Hyser sådan förkärlek till allt som blivit producerat under 80- eller 90-talet. Eller nej, inte allt. Men mycket ;-)

Jag skickar en cyberkram till er, som precis som jag, tänker alldeles för mycket och har svårt att inte göra det trots medvetenheten om hur skadligt det är många gånger. Hoppas ni också får rätsida på saker tillslut!

Jag mår definitivt bättre efter att ha svamlat på här en stund. Att skriva ner alla jobbiga känslor ger mig nya perspektiv och lugn. Åtminstone idag.

Hejdå med er!

Likes

Comments