Smärtan började som en återkommande värk längst ner i min mage, liknande mjälthugg eller håll. ”Det känns ungefär som ett skavsår”, har jag hört mig själv säga många gånger när jag försökt beskriva den. Värken som kommer och går som den vill, som är där när jag vaknar och när jag somnar igen. Ett öppet sår inuti mig som skaver och ömmar. Jag var runt 14 år och hade precis börjat löpträna på egen hand vid sidan av handbollen när det hela började. Vissa dagar sprang jag smärtfritt, andra gånger fick jag helt enkelt stanna och promenera resten av vägen hem. Det var så märkligt alltihop.. det gick bra till en början, om jag bara stannade av en stund och sträckte ut sidorna eller vilade en stund så gick det över och jag kunde fortsätta. Jag blev ett proffs på att 'tänka bort det onda', men så blev värken starkare, mer distinkt. Jag kände tydliga knivhugg i slutet av mina revben vid varje stöt, varje fotsteg jag satte i marken. Jag hade ont efteråt med om jag inte lyssnade på kroppen och stannade.

Jag började med att söka hjälp hos en sjukgymnast. Jag minns inte hur många jag träffat, men det har blivit några stycken nu vill jag tro. De röntgade ryggen först och pratade otydligt om ett extra revben. Bilderna däremot visade ett normalt skelett och jag fick ett träningsschema där jag skulle jobba med att stärka mage och rygg, för det var visst vanligt hos unga kvinnor, svagheten. Det var nog bara det. Smärtan hade vid den här tiden utvecklats till en tydlig punkt i mitt ryggslut som jag kunde framkalla bara genom att lägga en hand runt min midja och låta tummen klämma åt. Det startade från ryggen och strålade hela vägen fram via revbensbågen vid fysisk aktivitet, ibland även ner via rumpan till låren. Jag fick även testa ström- och värmebehandling. Slutligen en rätt medeltida sträckbänk också som gick ut på att ja, göra precis vad det låter som. Jag vet inte vad det skulle vara bra för dock. Men jag provade allt, och det kändes rätt meningslöst vill jag minnas. Ingenting hjälpte.

Jag vet inte längre den exakta ordningen, men jag träffade en läkare och sedan ännu någon läkare igen, som nonchalant frågade mig om jag provat att ta en Alvedon. Eller kanske en Ipren? Eller varför inte kombinera de båda? Och det hade jag ju, såklart. Fast det hjälpte bara en kort stund. Eller inte alls. Läkaren föreslog att jag inte skulle fortsätta träna så hårt, så jag frågade om det kunde vara farligt. Nej, det är inte farligt, svarade läkaren, innan han fortsatte förklara varför jag som tjej istället kunde ägna mig åt lättare träning, som inte var allt för påfrestande för min kropp. Varför inte pilates?
Jag tänkte inte på det sättet då, men nu i efterhand blir jag givetvis besviken av det faktum att jag som tjej får sämre vård. Jag har svårt att se samma läkare ha denna konversation med en ung man. Kanske är det så att du, som varit fysiskt aktiv med en krävande sport hela din uppväxt, bara är svag? Det är väl bara att sluta med vad än det är som varit en av de viktigaste sakerna i ditt liv. Börja med yoga istället. Såja, torka tårarna.

Istället sprang jag. Jag sprang tills jag grät. Sedan slutade jag spela handboll.

Den första kvinnliga läkaren jag träffade tog blodprov och skickade en remiss för magnetröntgen så hon kunde utesluta en punkterad diafragma. Hon hade stött på det tidigare. Men så ändrade röntgenläkaren hennes beslut och jag flög hem från Oslo där jag bodde vid den här tiden, för att missbelåtet betala för och göra en datortomografi(bukröntgen) istället. Någon månad senare hade jag även gjort en skiktröntgen, som dessvärre inte visade något den heller. Det var bara att gå vidare. I ovisshet men med vetskapen om att det hela tiden blev värre.

Så dök ordet upp på skärmen. Endometrios. Jag hade hamnat på något forum för kvinnor med oförklarlig värk när jag googlade på mina smärtor. Kunde det ha med min mens att göra? Jag kände igen mig i så många av dessa berättelser. Mina symptom fanns ju där, allihopa. Jag var så lycklig för att det kunde vara så att jag fått svar på mina frågor. Lycklig trots att jag mest troligt skulle få leva med en obotlig sjukdom. Jag besökte den gynekologiska specialistmottagningen på lasarettet, men blev dåligt bemött när jag berättade om min självställda diagnos. Ingen undersökning gjordes, utan läkaren bara skakade på huvudet och förklarade sakligt för mig att eftersom smärtan inte är cyklisk med min mens så kan det inte finnas någon koppling.

Jag har träffat kinesiologer, provat akupunktur och annan alternativmedicin, men slutligen jobbat i korsett mer än 4 timmar om dagen under den tiden då jag var som sämst. Jag har blivit erbjuden kortison just för att läkarna inte har några svar. När de istället ville bedöva mina symptom tackade jag uppgivet nej och fortsatte att googla, googla, googla. Min kropp gör ju ont av en anledning. Hela systemet med smärta är uppbyggt för att kroppen ska kunna berätta för mig att något är fel, tänkte jag. Jag har trots detta fortsatt med lättare styrketräning och promenerat så oerhört många mil, eftersom att det inte gör lika ont. Slutar jag helt och hållet röra på mig upplever jag att det blir värre.

Så blev jag förbannad. Jag blev arg på alla dessa utbildade människor som skulle hjälpa mig. De talade bara med uppgivna röster och skakade min hand, sedan sågs vi aldrig mer. Hade de lyssnat när jag berättade om vad jag upplevde? Hade de inte tagit mig på allvar? Min plöstligt agressiva mensvärk, mina smärtsamma toalettbesök. Värken som blev kronisk. Jag har många vänner som jobbar inom vården och jag vet hur de sliter. Det tar emot att kritisera ett så välfungerande system som det vi har i Sverige, men jag har sökt hjälp i över 8 år nu. Och det är en ständig kamp, med långa väntetider och förseningar i väntrum. Mina problem känns aldrig nog viktiga och smärtan inte tillräcklig för att någon ska bry sig.

Nu står vi här. Beslutet är mitt att fatta. ”Vill du göra en titthålsoperation så får du det, men vi kommer inte att kunna se vad det är i din rygg som orsakar sådan smärta. Vi kan inte säga säkert om det är så att du lider av den här sjukdomen, tyvärr”.
Efter alla dessa år har jag förra veckan för första gången fått höra ordet smärtdoktor. Ja, det finns visst. Och det är optimalt för en sådan som jag, med ovanlig smärtbild. Jag undrar bara varför ingen erbjudit detta tidigare? Smärtorna är värre nu, svarar läkaren. Och han håller med när jag förklarar att detta bryter ner mig psykiskt, och att jag faktiskt börjat acceptera att jag måste få starkare smärtstillande utskrivet för att orka med min vardag. Någonstans har kommunikationen visst brustit. Jo, jag är sämre, men det är långt ifrån första gången. Saker som finns uppskrivna i min journal överensstämmer inte med vad jag minns att jag försökt förmedla, som om någon bara skrivit ungefärligt, vad de själva tycker eller tror. Jag sitter på en stol och håller tillbaka tårarna. Tänker inte gråta här, inte nu.

Tyvärr är det så. Att sjukdomen endometrios är så oerhört svårdiagnostiserad och därmed inte enkel att behandla många gånger. Det enda rådet jag har fått är att inte blöda. Då förvärras iallafall inte min situation. Så vad gör vi nu? Vi äter våra p-piller och hoppas på att sjukdomen ska vara i den mildaste grad ifall vi någon gång vill bli med barn. Vissa av oss förtränger smärtsamma samlag och tar uppgivet en värktablett när mensvärken blir för svår att hantera. Vissa biter ihop och slutar med de aktiviteter som tagit upp så stor del av deras tid, hela liv. Vi bryts ner mentalt och medan vi ligger på värmedynor och under värmekuddar ställer vi oss frågan - har jag verkligen ont eller hittar jag på? Det känns så hopplöst att vi lurar oss själva till att tro att det är psykiskt. Läkare har antytt det när jag sökt vård med, sorgligt nog. Till slut började jag överväga den tanken, bara för att det kanske skulle göra det något enklare att förtränga det påtagliga problemet - det är något som skaver i min kropp.
Jag byter jobb precis som läkaren föreslår och jag går på spinning trots att det gör ont det med. Jag springer en kortare sträcka under en långpromenad, jag rycks med av musiken och kan inte låta bli, så jag viner genom skogen tills bältet av taggtråd trängt igenom tröja och hud. Vrider åt runt magen och får det att kännas som om revbenen satt åt fel håll. Som om de försöker klösa sin väg ut. Sedan har jag ont i dagar.

Jag tänker på alla de kvinnor som kräks, svimmar och som en gång i månaden eller fler måste läggas in. De som inte kan jobba. De som alldeles för ofta fått höra att "mens gör ont". Jag tänker på er och hoppas att ni får hjälp. Att ni får smärtstillande som faktiskt hjälper eller varför inte någon annan form av stöd, en samtalstid, något jag själv aldrig blivit erbjuden. Jag är tacksam över att smärtan kommit och gått i skov, för annars hade jag nog aldrig orkat. Jag tänker på oss alla och hoppas på förändring. För visst inte hade det sett ut såhär om även män drabbades - om detta inte bara var en kvinnosjukdom. Jag är så säker på det.
Men mest av allt tänker jag på en ung kvinna som alldeles för ofta låter den högra handen varsamt glida över magen. Som klämmer och försiktigt inspekterar. Som hela sitt unga vuxna liv känt sig begränsad och misstrodd.
Som fortfarande undrar

Vad är det för fel på mig?



Det kanske inte är alla som vet att jag skriver en del. Inte dagbok eller så, men berättelser om saker ur mitt liv. Eller skönlitterärt. Den här texten har jag hållit på länge, aldrig velat publicera någonstans för att den är så pass personlig. Jag vet inte varför. Jag kanske helt enkelt inte tycker om att se på mig själv som sjuk. En något töntig titel på detta inlägg kan tyckas, men samtidigt passande eftersom att jag de senaste månaderna bara blivit sämre och sämre i ryggen. Det går inte en dag utan att jag har ont längre.

Nu: ännu en väntetid på 2-3 månader. Värk som är bortom min kontroll och som påverkar mitt vardagliga liv allt mer.

Då vet ni. Kram.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

En minst sagt avslappnad sovstil på denna hund!

Saknar honom redan :(

Här med sitt lilla ljusblå halsband som jag köpte innan vi hämtade honom. Jag och pappa köpte ett nytt åt honom när jag var hemma! Det och ett täcke med mjuk insida av fleece som han kan ha på sig när det blir ännu kallare utomhus <3

Likes

Comments

En bättre frukost som jag åt häromdagen. Avokadoröra på rostmackor är verkligen supergott!:)

Jag kryddar den med chiliflakes och flingsalt, och blandar gärna i lite lite olja. Gärna en skvätt citron med, men ifall det inte finns använder jag citronpeppar. Det fungerar också! Skulle kunna äta det varje morgon i princip.

Why are u so expensive?? 🥑

Likes

Comments

Torsdagsmorgonen hemma i Piteå hade jag inte något planerat. Mamma och pappa jobbade och jag var hemma med Bobby bara.. :)

Så då passade jag på att läsa ut Ebba Witt-Brattströms bok Århundradets kärlekskrig och fota delar som jag fastnade för.

Den är givetvis influerad av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga! Som jag tycker så mycket om :)

Däremot fastnade jag inte riktigt för denna. Eller, den blev något.. intern? Men också naken och ärlig av just den anledningen också såklart. Bara svårläst stundvis tyvärr. "Ryckig" skulle jag nog beskriva det som!

"Har handlat allt inför helgen.
Förstör den inte
please"


Man kan hinna mycket mellan tårarna, ja. Det är väl bara klockrent uttryckt?

Man kan hinna leva ett vanligt liv med jobb, sysslor och fritid mellan panikångest, depression eller ett förhållande som tär och förstör.

Och alla säger att de ingenting märkte.

Jag hade bästa möjliga sällskap i soffan - en sömnig, morgontrött hund.

"Så svulten är jag
på sanna ord
att jag tar vad som helst"


.. fick hålla tass. Eller åtminstone pilla på den för det tycker han inte om när han är vaken.

Sista bilden här tyckte jag nog allra mest om. Atmosfärsförgiftning är ett sånt ord som jag vill minnas och själv använda nån gång. Fint.

Läs den ändå, trots att den inte får toppbetyg av mig. Vad vet jag liksom? Läs den för att böcker skrivna såhär i punktformat(?) går så fort, och är vackra i sitt kortfattade sätt. Men läs Tikkanens hellre hälsar jag!! Ifall ni inte tänker kasta er över båda..

Och så följer ni vår instagram - kapitelslukarklanenbk - för mer boksnack. Puss!

Likes

Comments

Nu bara sprutar det inlägg här, haha! Jag har mobilen full av bilder men måste tyvärr lämna in den på lagning på Telia imorgon insåg jag just. Så nu får ni flera på raken här ;-)

Lördag kom jag som sagt hem till Piteå igen efter en natt i Luleå.

Vi hade bjudit hem Louise, Emanuel och farmor på middag!:)

Förrrätt: svamprisotto med parmesan och ett bröd på vitlök och fetaost till det.

Louise var söt i vanlig ordning❤️

Varmrätt: fiskgratäng med färskost och ett mos gjort på både potatis och sötpotatis! Toppat med räkor och dill, åtminstone på min tallrik. Dill är livets krydda:)))

Tyckte bilderna på maten blev så tråkiga och ville försöka rädda det med ett filter.. som ser töntigt ut nu såhär i efterhand. Äsch!

Bobby bus var också med såklart <3

Efterrätt: cheesecake brownie som jag och Louise bakade efter att jag lyckats hinna med en kort tupplur på soffan, men först fick vi ta en promenad upp på Konsum för att handla några ingredienser som saknades.. :)

(Plus chips, dipp och ostbågar för hade sånt jävla sug efter det)

Den blev liiite väl kladdig, men serverades iallafall med vispad grädde och hallon. Och en kaffekopp till det!

Sanna anslöt lagom till efterrätten och vi tillbringade resten av kvällen i soffan med busvalpen. 5/5!

Jag och mamma hade dessutom hunnit basta tidigare på dagen, plus badat Bobby. Jag fick mysa med honom hela dagen!!! Borsta hans fina, mjuka päls.. pussa på honom.. stryka på honom medan han sov.. visa alla tricks han kan för Sanna..

.............. så tungt att behöva åka ifrån honom idag. 😩💔

Likes

Comments