Igår fick jag hem min Covermark palett och nu har jag testat lite. Tyvärr blev inte resultatet så bra som jag hade hoppats på. Visst, den är täckande, men jag tycker inte att mitt ärr blev speciellt mycket mer osynligt och dessutom är till och med den ljusaste färgen lite för mörk, så det är svårt att få ett naturligt resultat. Jag är alltså inte så där jättenöjd med detta köp, men nu har jag provat i alla fall.
Antingen får jag kolla efter andra alternativ eller så får jag helt enkelt sluta att ogilla ärret. Det är ju ändå det billigaste alternativet, men också det svåraste.

Likes

Comments


Sjukt snyggt att ha en tatuering som går från höften ner till sidan av låret 👌 nu blev jag liite sugen på att göra en sån..

Likes

Comments

I tisdags bestämde jag mig för att beställa Covermark kamouflagekräm, för att se om det går att dölja ärret jag har efter hjärtoperationen jag genomgick när jag var liten. Jag har nog alltid stört mig på ärret och har länge velat göra något för att få det mindre synligt. Covermark ska vara väldigt täckande och dessutom är den vattenfast.
Nu är bara att vänta på att få hem produkten och hoppas att den är värd pengarna. Jag kommer att visa er resultatet sen när jag fått hem den och testat.

(det kanske inte syns så jätte mycket på bilden)

Likes

Comments

Det har gått ungefär 1 år nu utan att jag fått några nya skov. Det är otroligt skönt att jag inte har behövt besväras någonting av min sjukdom och jag hoppas innerligt att det förblir så.

1 mars ska jag till Falu lasarett igen för få min andra droppbehandling med bromsmedicinen och blir då där i 3 dagar. Om jag har tur så blir detta även min sista behandling.

Likes

Comments

Det började redan när jag var 12 år har jag för mig. Jag började jämföra mig med min tvillingsyster som var lite smalare än vad jag var (och säkert andra tjejer också) och började känna mig missnöjd över min kropp. En dag bestämde jag mig helt enkelt för att börja äta mindre. I högstadiet blev jag till slut tillsagt att gå till skolsköterskan, då mina kompisar började bli orolig för mig. Jag blev mest bara irriterad över det, jag tyckte väl inte själv att jag behövde göra det. Skolsköterskan kollade min längd och vikt och när hon sa till mig att " jag vill att du går upp 5 kg", tänkte jag att "det vill jag absolut inte göra!", det kändes hemskt. Men till slut blev allt bra i princip under en period.

I gymnasiet började jag gå ner i vikt igen, vilket jag till en början mer eller mindre gjorde omedvetet. Under det andra året (tror jag) fick jag för mig att börja äta enligt GI-metoden, vilket gjorde att jag fick i mig mindre kalorier än tidigare, plus att jag rörde på mig ganska mycket. Jag gick estetiska programmet med inriktning dans och vissa dagar gick jag även ut på powerwalks. Under de 3 åren på gymnasiet gick jag ner totalt ca 15 kg. När studenten närmade sig var jag nere i storlek 34 på kläderna, och jag minns hur glad jag kände mig då. Därefter tänkte jag att "nu ska jag inte gå ner något mer i vikt", men så blev det inte. Jag gick ner ytterligare 5 kg. Det var då främst min mamma verkligen började reagera, det hade gått lite för lång. Min mens försvann och jag var frusen väldigt ofta, speciellt händerna och fötterna och jag var inte lika glad som tidigare. Det slutade med att jag fick åka till ABC ätstörningsenheten i Falun. Jag åkte dit några gånger bara, jag kände inte riktigt att jag ville dit.
Sen någon gång under 2013 i samband med att jag började på restaurangutbildning, bestämde jag mig för att försöka börja äta lite mer, jag hade fått nog av denna sjukdom. Jag började sakta öka i vikt och fick efter en period tillbaka mensen. Så till en stor del kan jag säga att jag klarade mig ur detta på egen hand. Jag är nog fortfarande inte HELT frisk psykiskt, för det är svårt att uppnå själv, men min kropp är i alla fall det.

Likes

Comments

(gammal bild)

Som jag har nämnt flera gånger tidigare här i bloggen, vill jag bli smalare och få en vältränad kropp. För några år sedan led jag av en ätstörning (anorexia), och jag tänker då lite på om det finns en risk att jag hamnar där igen om jag börjar försöka gå ner i vikt. Dock känner jag mig klokare och starkare nu än vad jag gjorde förut, jag är liksom fast besluten om att jag inte ska hamna där igen, det är det sista jag vill. Jag kommer inte äta lika lite som jag gjorde då och jag har ett mål. Det svåra är väl bara att lyckas stanna där sen.
Jag vill inte att detta ska stoppa mig från att gå ner i vikt, för jag känner verkligen att jag nog aldrig kan bli nöjd med den kropp jag har nu.


Tänkte skriva lite mer om ätstörningen sen, när och hur allting började osv. Jag har nog inte direkt skrivit något om det tidigare.

Likes

Comments