Igår föll vinterns första snö och hopp om en vit jul blev lite starkare... Detta inlägg skulle egentligen handlat om mitt smygpyntande inför jul men annat kom i vägen.

Vi hade en fantastiskt mysig dag igår hemma hos min pappa med sambo. Tillräckligt med snö för att bygga snögubbe och annat kreativt som bara min andra hälft kan komma på. Strömmen hade gått när vi kom ut till dom, så vi fick improvisera lunchen. Med hjälp av stormkök och snö i kastrull kunde vi koka korv och kaffe. Det är väldigt mysigt när sådant som avviker från det normala händer. Man får sig en liten ”aha” upplevelse över hur mycket vi tar för givet. Bara att kunna gå till kranen och hälla upp ett glas vatten! Det gick ju inte igår.


Men... Även om vi har det mysigt, skrattar och barnen är glada och nöjda, så ligger det något djupt inne i kroppen som skaver. Det skaver i mitt hjärta och huvud. Det känns som jag går omkring och ljuger för alla. Det som har hänt är så overkligt. Alltså att sitta och prata med sin mamma i telefon när hon är påväg till begravningsbyrån, för att lämna in intyg för kremering. Det låter ju som att hon är med i en hemsk film, men när jag tittar på henne och ser den djupa sorgen som finns i hennes ögon, då blir det verkligt igen.

För en vecka sedan, två dagar efter han lämnat oss, beställde jag en vacker urna men det var så att jag mådde illa.. Det var tanken som gjorde mig illamående. Tanken på att min svärfars aska ska ligga där i, och den ska tas med av min mamma, från Örnsköldsvik till Nakskov i södra Danmark för begravning. Det är fysiskt påfrestande, att må så psykiskt dåligt! Jag får på riktigt ont i hjärtat, som att det får kramp. Förstå då vad min mamma har ont!
Min enormt starka mamma! Hon har gjort det så otroligt bra under hela denna sjukdomsperiod, och allt vad det innebär nu efteråt. Gud nåde den som orsakar henne mer smärta än vad hon redan har!

Nu väntar ett år fullt av ”första gången”. Närmast väntar första julen, första nyåret. Det blir tungt och tomt, men jag vet att min mamma klarar sig. För hon Är stark. Min norrländska snöängel. Du har oss och vi står här med öppna armar att ta emot dig, alltid!
Nu börjar en framtid då min mamma och jag får fira varje jul tillsammans, och det känns väldigt bra trots allt!
❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vi drog till Gekås... sen åkte vi hemåt igen. Två timmar kö in och så mycket folk att jag blev svettig och stressad bara att se det. Undrar hur vi tänkte när Ullared/ Gekås lät som en bra idé, en lördag 36 dagar innan JUL!

Stannade istället på Kungsmässan på hemvägen, mysig shopping som vanligt. Fynda gjorde vi där och vår favorittjej blev så nöjd över sin nya juloutfit, mannen i huset också!

Nu ska vi lägga oss raklånga i soffan och planera vidare om julen som nalkas!
Mer om den och mitt smygpynt nästa gång!

Ha det gott!

Likes

Comments

I morse var jag riktigt nere. En katastrof natt vad gäller sömn för hela familjen, och som grädde på moset drömde en så verklig dröm i natt.
Det var min älskade styvfar som visade sig. Han såg så glad och frisk ut, men ändå med samma ansiktsuttryck som han hade dagen då vi sa farväl. Jag kunde inte prata med honom i drömmen utan han bara vinkade till mig och sa ”ha det gott” så log han. Samma ångest jag hade då vi sa farväl, kom tillbaka i drömmen. Det gick nästan inte att andas.

Vid 5:30 är det dags att göra morgon. När jag sedan hittar min sambo stå och borsta tänderna på överlyckliga lillebror 9 månader gammal bryter jag ihop helt! Förvirrad i mina känslor av lycka över att ha en så fantastisk sambo och fina barn, samtidigt som sorgen gjorde sig påmind!

Dagen har varit katastrof, sedan kommer han hem igen. I handen har han en underbar blombukett och godis. Ännu ett bevis på hur fantastisk omtänksam han är. Min ”man” HAN kan!

Nu önskar jag en trevlig fredag!
💃

Likes

Comments

Hej!

Ja nu sitter jag här hemma och funderar på hur jag ska skriva detta första inlägg. Vad ska jag få med? Jag tänker att jag börjar med den sorgliga anledningen till varför jag skapat en blogg.

Jag är i princip helt blank inom bloggandet, men har alltid haft ett behov av att få ur mig känslor på ett eller annat sätt.. Dagbok var jag flitig med som barn. Jag är en drömmare med mycket tankar och känslor. Jag kan analysera det mesta i oändlighet.. Därför gillar jag också att arbeta med människor. Dagboken blev lagd åt sidan för många år sedan nu men de senaste 10 månaderna har behovet av att uttrycka mig på något sätt ökat igen. Jag har också fått en påminnelse om att verkligen fånga livet och göra saker som betyder något för Mig. Sjunga i en av Joyvocie många körer var en sådan sak. Aldrig hade det blivit av om det inte vore för detta året.

Hela 2017 har varit ett otroligt tufft år för mig, min familj och inte minst min mamma. Vi har kämpat för att hålla oss från att trilla ner i de mörkaste av dalar. Det har varit nästintill oundvikligt. Utan min mamma och familj skulle jag inte stå på benen just nu. Tack för att ni finns!

Det har varit en kamp om livet rakt igenom. Det började strax efter nyår. Min styvfar förlorar sin pappa plötsligt. En fin man! Vi var inte jätte nära då min styvfars föräldrar bor i södra Danmark. Jag blev ändå så himla lessen. Kanske var det så att min magkänsla berättade för mig, att detta bara var början. Vi hade ju märkt att något inte stämde med min styvfars hälsa. Ungefär en månad efter bortgången av hans pappa, då kommer den största käftsmäll en människa kan få. "Du har spridd cancer, och vi kan inte bota den." Det är så tungt att ingen kan förstå som inte varit där själv! Det är helt överjävligt för anhöriga också. Vi vet att han, min underbara styvfar inte kommer finnas kvar särskilt länge till.
Panik, ångest, sorg!

Mitt i allt födde jag vårt andra barn i februari. Det var en underbart glad pojk som kom till världen, och vi var såklart jätte glada och lyckliga
. Någon ville oss något gott med det iallafall.

Tiden gick och min styvfar försämrades i rasande fart. Sedan kom maj månad... Jag står på gymmet och är glad över att känna mig lite stark igen. efter ha fött två barn på mindre än två år. Det var den 4 maj, på förmiddagen och mamma ringer.
Varje gång hon ringt mig de senaste 10 månaderna har jag varit rädd att få just det samtalet, om att kampen om livet var över. Jag hörde på hennes röst att något var väldigt fel. Nu har han lämnat oss tänkte jag. Jag hade inte helt fel men det var inte han, det var min morfar. Han hade trillat ihop på toaletten framför mormor, som ringt till mamma. Mamma bor knappt 50 meter bort. Hon rusade över och börjat hjärt-lungräddning i 20 min, Själv!! innan ambulansen kom! Morfars liv gick inte att rädda. Det var tungt.

Döden gjorde sig påmind igen. Min styvfar fick såklart ett ångestpåslag.

Det blev begravning, vi åkte upp, de bor utanför Örnsköldsvik. En fin begravning men så fruktansvärt ångestfyllt. Min styvfar sa, nästa gång är det jag. Det är svårt att se en person i ögonen då även om en älskar honom starkt. Man känner på något sätt skuld, även om det inte är mitt fel att han är sjuk och inte jag.

Sommaren kom och cancern började ta ut sin rätt. Många sjukhusbesök både i Sverige och i Danmark. all tid däremellan har min sjuksköterska till mamma, jordens ängel vårdat honom hemma. De senaste två månaderna har han varit mer eller mindre sängliggandes. Mamma har vårdat honom dygnet runt av ren kärlek och för att hon faktiskt vet vad hon gör. Allt för att han ska få det så bra som möjligt. Alltså! Han har kämpat som ett djur för livet, trots att han vid några tillfällen bara ville ge upp. Trots att vi visste hur utgången skulle bli. Han ville inte följa ödets vilja. Sista tiden har varit ett omänskligt lidande för honom, för mamma, för mig, för hans mamma som har varit med varje dag sedan i somras också. Även hans egna barn... Så många gånger som mamma ringt och sagt att jag tror att det är sista dagen idag. Hans kropp har liksom gett upp men inte hjärtat.

I fredags var han sådär riktigt dålig igen, sämre än alla gånger tidigare. Denna gången hämtade han sig inte framåt kvällen, som han brukat göra på något mirakulöst sätt. Vi var på fotbollskväll med våra vänner. Hämtade hem barnen från barnvakten på kvällen. Magkänslan sa att det var bäst. Min sambo tog hand om bebis den natten. Så hårt som jag sov den natten har jag inte gjort på över tre år. När jag vaknade på morgonen i lördags kände jag det. Hela min kropp bara kände att idag är sista dagen. Idag tar det slut.

Min dotter och jag åkte iväg för julbak ihop med hennes farmor, fastrar och gammelfastrar. Omkring lunch skriver mamma ett sms att "nu är slutet nära".. När min sambo ringer mig vid 15.30 och säger att han är på väg hem kände jag att han måste hämta mig. Som att min kropp bara skrek till inom mig. Åk hem nu. 16.20 Ringer mamma. Nu, nu är det slut. Mitt hjärta gick sönder, på riktigt denna gången.

Tre visa män har i år lämnat oss, för en bättre vackrare plats, utan sorg och sjukdom.
För evigt i mitt minne och hjärta.

Hela detta året har gjort att mitt huvud arbetat och tänkt på allt möjligt. Många gånger har jag skrivit av mig men ändå hållit det för mig själv. Nu startar ett nytt kapitel där jag vill dela med mig!

Hoppas du följer med!

Likes

Comments