View tracker

Jag har haft tvångstankar så länge jag kan minnas, det är som en del av mig som person. När jag var runt 9-10 år började mitt tvång dock synas mer och mer. Fick lugnande medicin redan vid 10års ålder. Hade mycket tvångshandlingar som att göra mig illa på olika vis, göra om olika saker visst antal gånger så att det kändes bra. Sökte hjälp för detta och började KBT (kognitiv beteende terapi) emot detta, men kom inte överens med min terapeut så det gick inte. Fortsatte hos psykolog igen.

Det var oftast saker som jag vet skadar mig själv, och oftast fysiskt. Ett exempel var när jag bröt mitt nyckelben, så var jag tvungen att röra på det så att det skulle göra ont och jag fick inte sluta förrän det kändes rätt. När jag skulle borsta tänderna var jag tvungen att stoppa tandborsten i halsen tre gånger och om jag inte kväljde tredje gången var jag tvungen att göra om. Det kunde ta flera timmar för mig att kunna gå och lägga mig för jag hade mina ritualer på allt. Jag fick en extrem bacillskräck. Kunde inte ta i handtag, kunde inte äta i skolan för någon hade tagit i besticken osv. Jag var så rädd för att bli smittad av någon sjukdom. Hade blodiga händer tillslut för jag tvättade och tvättade för jag blev aldrig ren.
Jag hade nummer, eller jag har dem fortfarande, som jag vet är bra nummer. 3,5,6,10,11,15,16,20,21 osv, det är bra nummer. Allt annat är dåligt och ett tecken på att något dåligt ska hända. Vill tillägga att jag blev mobbad för mitt tvång, för jag var konstig, annorlunda...
Numera så har de mesta handlingarna försvunnit, men de som är kvar stör mig inte på samma sätt längre.

Dock började allt bli värre igen när jag var 12. Nu var det inga handlingar längre, utan nu var det tankar. Jag ska försöka förklara, det är inte lätt då jag knappt förstår själv.

Allting började med att för 7 år sedan när min dåvarande pojkvän och jag bråkade och jag sa: ''Förlåt för allt jag kan ha sagt och gjort''. Jag började leta fel på ALLT jag gjorde, jag gick runt och letade saker som jag KAN ha gjort, från början när vi började vara. Om jag tänkt, känt eller sagt/gjort något olämpligt. Jag sa varenda liten sak till honom hur jävla illa det än låter. Eftersom jag aldrig haft någon pappa och har varit mobbad av killar i över 9 år, så är jag fruktansvärt osäker med killar. Om jag kollade på någon person och tyckte den såg bra ut, så var jag otrogen i mitt huvud. Och jag tänkte så mycket, att till slut visste jag inte vad jag hade gjort och inte. Vad som var verklighet och inte. Tillslut började jag säga till honom: ''OM jag gjort nånting, OM jag varit otrogen (vilket jag aldrig skulle vara), så är det lugnt va?'' Behövde bekräftelse hela tiden, och sådär höll jag på minst 50 gånger om dagen. ''Tänk om jag gjort nånting, tänk om jag har gjort nånting fast jag inte minns det? Tänk om jag har glömt eller förträngt nåt jag har gjort så jag inte kommer ihåg det? Tänk om jag kände nånting samtidigt som jag tänkte den där tanken?'' Så går tankarna konstant i mitt huvud. Detta är det svåraste jag har med mitt tvång, att jag alltid är rädd för att ha gjort nåt fel. Och säger jag inte en tanke till den personen det handlar om, så får jag panik och blir illamående, vill bara dö då. Finns ingen värre känsla. Jag kan inte sluta och såhär är det fortfarande, fast just nu har jag en bättre period som hållt i sig ett tag och hoppas det fortsätter med det...

Jag hade ett extremt kontrollbehov. Om A ville åka hem, och jag inte såg att jag har gjort nånting fel, så fick jag panik på en gång och gör ALLT för att han inte skulle åka. Jag fick panik av bara en sån här liten händelse, att han ville åka hem och jag inte hade kontroll över situationen. Jag tänkte direkt när han säger att han vill åka att ''han kommer skita i mig, han vill inte ha mig.'' Jag måste veta vad jag gjorde för fel och vad som kommer att hända, hur allt kommer bli. Om han kommer svara i telefon när jag ringer, jag måste liksom veta. Och det sjukaste i detta är att jag VILLE så jävla gärna låta honom åka (om vi tar just den här situationen) men jag kunde inte. Det var som att någon höll mig tillbaka och lät mig inte göra allting bra. Så fort jag mådde bättre och att nånting i mitt liv hade blivit bättre, så såg jag till att jag ska må minst lika dåligt för nåt annat. Det var absolut inget jag ville, för allt jag ville var att få allting att bli bra. Det känns så jävla otäckt när man vill göra en sak så gärna, men något håller tillbaka en från att göra det. Jag kunde inte kontrollera mig själv när jag fick dessa blackouts, det var verkligen som att någon satt och styrde över mig. Det blev som ett beroende, jag kunde inte sluta hur mycket jag än ville. I såna här situationer så blev allt svart och jag kunde inte göra nåt annat än att ta lugnande medicin för att bli jag igen.
Det jobbigaste med detta, är att jag visste så väl vad jag kunde göra för att det skulle bli bättre, men ''det'' som styrde över mig i dom här situationerna gjorde precis tvärtom så att jag skulle få sån sjuk panikångest så jag inte visste var jag skulle ta vägen efteråt.

Det här är bara väldigt lite av allt, men jag orkar inte skriva mer idag. Är väldigt jobbigt att skriva om det, för det är så sjukt svårt att sitta och förklara sina tankar med ord. Jag tar fortsättningen någon dag snart. :)


Jag är så rädd för mig själv, jag kan inte sluta.​


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

''Emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) är något som 2% av befolkningen lider av. Var 10:e person med denna diagnos slutar sitt liv i förtid. De flesta i självmord men några genom att de lever ett riskfyllt liv.''

Som om det där med relationer inte var svårt nog
så är det ännu svårare när man har adhd/add.

Jag är väldigt självcentrerad och har en tendens att "slita ut" mina vänner, familj och min partner med min intensitet. Jag är fruktansvärt intensiv och det är inte alla som klarar av det. För tyvärr så tar ju vissa människor avstånd när de märker av liknande grejer, istället för att säga ''nu är du lite för på och jobbig, tänk på det''. Det vore så mycket enklare, eftersom borderline handlar mycket om separationsångest, och personerna som tar avstånd förstår nog inte hur mycket värre det egentligen blir.

Jag är väldigt impulsiv och det leder till ett väldigt lättretligt humör och överreaktioner på saker. Man ser inte konsekvenserna av sitt handlande. Jag kan inte se vad jag gör för fel innan eller medans någonting pågår, hur mycket jag än försöker se vad jag gör för fel så går det verkligen inte. Det är inte förrän efteråt som jag inser vad jag gjort, och ofta när det blir något sånt här, så överregaerar jag något så fruktansvärt så jag inte kan sluta. Sen i efterhand när man märker vad man gjort så får man sån panik över vad i helvete man håller på med, och då får man ångest för att man inte kan göra något åt det man gjort. Panikångesten växer hela tiden och det går inte sluta utan lugnande medicin för mig, inte just nu iallafall.

Jag har litet utrymme för frustrationer och kan inte se saker i sitt sammanhang. Skyller gärna på yttre omständigheter och ser framför allt inte min egen del i de konflikter eller händelser som sker. Jag var fram till jag var 12 år född helt utan skuld i nått, hade aldrig någon skuld eller medverkan i saker som skedde, utan var helt enkelt ett "offer" för yttre omständigheter. Och det kan fortfarande vara kvar idag, men det är något jag verkligen jobbar på för jag vill bli av med det. För det är fruktansvärt jobbigt för mig men främst för andra i min omgivning.

Jag känner mig ständigt missförstådd och gör det faktiskt ganska ofta, allt jag gör, det gör jag i god mening men det blir så många gånger bara fel. Jag missförstår omvärlden och har svårt att ha reda i kaoset som blir när det blir såhär.

Uppmärksamhet är väldigt viktigt för mig. Jag vill alltid känna mig omtyckt. Jag vill alltid få höra att jag duger som jag är. Det är många som ofta kallar mig attentionwhore, och visst. Till viss del är jag det. Men jag behöver det. Jag behöver få höra från någon annan att jag duger, istället för mina tankar som berättar för mig hur dålig och värdelös jag är jämt.

Allt är inte dåligt och inget är svart eller vitt (förutom i min hjärna då). Jag är antingen väldigt glad, eller nere i världens depression. Och det kan skifta på bara några sekunder. Det har hänt många gånger att jag mått så dåligt att jag bara vill ta livet av mig, och sen helt plötsligt medans jag haft en panikattack börjar skratta. (?!) Känns sjukt för det vänder så fort och då får jag känslan av att jag bara vill spy. Allt i mitt liv handlar om allt eller inget. Det finns inget mellanting. Jag har dock jobbat mycket med mig själv och bara genom att vara medveten om och känna igen att: Shit, det är ju så här jag gör/känner/beter mig, och då kan jag börja förstå vad det är för känslor jag har inom mig. Och även om jag fortfarande har kvar mina problem så är jag väl medveten om det och kan handla där efter i stället.

Jag började självskada när jag var runt 12 år. Jag var mobbad i skolan, hade väldigt mycket hemma, och kände mig inte omtyckt av någon. Känslan av att skada mig själv får mig lugn. Att få skära mig i armarna är något som verkligen sänker min ångest. Om man inte fick ärr eller att det gör väldigt ont i efterhand så skulle jag ägna mig åt det hela livet, men det är väl inget jag egentligen vill heller. Men där kommer återigen det där allt eller inget. Ena dagen kunde jag känna mig som en kung, mår underbart och är så sjukt mycket bättre än alla andra. Sen andra dagen så mår jag så dåligt att jag bara vill dö. Kan lova att det är en sjuk känsla. Mitt liv är som en bergodalbana. Man vet aldrig vad som kommer härnäst.

Jag vill dela med mig av mina erfarenheter för att nån annan kanske kan bli hjälpt av det jag skriver. Och kanske en anhörig kan läsa och förstå sin närstående bättre, eller helt enkelt kanske bara behöver mer förståelse överlag. I min åsikt behöver ALLA veta mer om detta, då det finns så sjukt mycket fördomar och skit om borderline, men såklart om alla andra psykiska sjukdomar också..

Kommer skriva ett annat inlägg om mitt tvångssyndrom. Och såklart påverkar det min borderline och adhd också. Allt hänger ju i varandra och gör allt värre. Ska jag ta det imorgon eller vad tycker ni? :)



Jag söker hela tiden andras bekräftelse av mina känslor, och utan den skulle jag fan dö. ~


Likes

Comments

View tracker


Hej på er allihop!
Jag tänkte berätta lite mer om mig, ska försöka fatta mig kort och inte skriva en hel roman, som det brukar kunna bli... Jag heter Sophie och bor i Karlskoga i en trea med min underbara pojkvän, våran hund och kanin. Min pojkvän A betyder allt för mig, då han hjälpt mig så oerhört mycket med att må bättre, utan honom hade jag aldrig kommit såhär långt med mig själv, jag kanske inte ens hade levt. Han är min klippa som jag kan luta mig emot när allting går åt helvete.
Jag har levt med psykiska problem sen jag var väldigt liten, kanske 6 år eller något sådant.. Lever med ADHD, borderline och tvångssyndrom och jag har lärt mig leva någorlunda med det då man tyvärr inte kan bli frisk utan det är ju bara att acceptera läget även om det är tufft.
Tanken med den här bloggen är att dela med mig av mitt liv med psukisk ohälsa, och förhoppningsvis hjälpa folk som sitter i samma sits som mig. Så bra som jag mår nu har jag aldrig mått, och jag har aldrig fått någon bra hjälp ifrån vården utan har för det mesta fått kämpa mig igenom detta själv. Hoppas att jag kanske når ut till någon som kanske bara behöver se att man inte är ensam om problemen, vilket man ofta tror.

Men nu ska jag gå och lägga mig för nu sitter jag och snorar och har feber så måste gå och lägga mig.
Godnatt

Likes

Comments