Life.

För eller emot vaccin? Ser folk som tar upp den frågan titt som tätt. Det finns så mycket okunskap kring just den frågan.
Jag har alltid varit för vaccin. Framförallt gällande sjukdomar som drabbar barn och kan leda till döden. Usch va hemskt.
Tack vare vaccin har flera sjukdomar nu mera nästan utplånats. Sjukdomar som skördade liv efter liv tidigare.

Ellies första vaccination skedde häromdagen. Jag trodde aldrig att jag skulle vara så nervös som jag faktiskt var. Natten innan låg jag och panik-googlade runt massa.
Vi vaccinerade emot rota viruset. Inte de mest allvarliga viruset man kan dra på sig, men helt klart värt att vaccinera sig emot enligt oss.

Jag förstår till en viss del hur vissa motståndare till vaccinationer tänker. Vaccin som mot svininfluensan exempelvis. Den anser jag personligen inte va de mest viktiga vaccin att ta. Dessutom hade den inte funnits ute lika länge som många av de vaccin mot barnsjukdomar som man erbjuder vaccinationer för.

Iallafall, häromdagen tog hon iallafall vaccinationen (trött på de ordet nu efter detta inlägget 🙄) i form av droppar i munnen. Det gick utmärkt men vi har märkt av nu att hennes mage bråkar lite. Mycket gråt och skrik som knappt gått att trösta, men samtidigt förstår jag att de inte är något jämfört med smärtan man kan uppleva om man får viruset.
Man vill ju verkligen inte se sitt barn ha ont och gråta och det är extra jobbigt när man inte kan förklara varför det är som de är.

Läst hur läskigt många är bombsäkra på att regeringen/myndigheterna och läkemedelsföretagen försöker styra oss människor genom vaccinen. Att de innehåller ämnen som egentligen bara förvärrar hela barnens livskvalité. Att folk fått autism (?!?!!) genom vaccinen och att man hellre låter bli allt sådan och hellre riskerar barn och gamla med grovt nedsatt immunförsvar istället för att faktiskt ta de vaccin som länge funnits ute "på marknaden". Och vissa menar även att de skulle gå så långt att de skulle totalvägra cellgifter, eller ja, all cancerbehandling ifall deras barn skulle insjunkna i det.

För ett tag sedan circulerade det t.om inlägg på facebook om mässlingsparty. Hur sjukt?

Nåväl alla har rätt till sina åsikter och att få tro det man vill tro. Hur som helst är det en intressant fråga.

Ha en bra dag och va rädda om er 🌺

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Life.

Herregud. Nu har de gått drygt 6 veckor sedan jag tryckte ur min perfekta men jobbiga skrutt. Tiden har konstigt nog gått både snabbt och långsamt. Något som är alldeles säkert är att första tiden har varit extremt krävande och utmattande. Man tror att man är redo men inget kan nog förbereda en helt och hållet.

Jag älskar att vara mamma. Jag älskar att kunna kalla mig själv för mamma. Jag älskar min vackra underbara dotter men vissa dagar vill man pausa tiden, gråta lite av utmattning och sen sova ostört i typ ett dygn eller så haha. Häromdagen va en sån dag. Hon va vaken och väldigt missnöjd med precis allt i ungefär 4,5 timmar. Inget dög. Visst de kan man hantera om man fått bra sömn själv men den tiden är över 😅

Något som är knäppt är hur man förändras. Sen hon kom så har jag varit på helspänn. Jag vaknar direkt när hon gnyr. Jag ligger och lyssnar så hon andas, och andas hon konstigt så flyger jag upp för att kolla till henne.

På tala om andning. I början augusti så kvävdes hon nästan. Fy. Vet inte vad de va, om de va rester av fostervatten, snorkråka eller slem men något täppte igen luftgångarna när vi skulle skölja ur näsan (I början är dem lite täppta i näsan pga fostervatten så de kan ha varit de). Vi sög med nässugen i näsan men de räckte inte och hon fick ingen luft alls så vi fick tvinga upp hennes mun och köra mer sugen i halsen. Utan nässugen hade de kunnat gå fruktansvärt illa. Både jag och J va livrädda. Det va de läskigaste jag någonsin varit med om. Man såg paniken i hennes ögon när hon gång på gång kämpade med att få luft utan att lyckas. Jag bröt ihop totalt efteråt och ringde och väckte mamma mitt i natten.

Nu är hon iallafall som sagt drygt 6 veckor och mycket har hänt. Hon är vaken mer och mer om dagarna. Hon äter som en elefant. Hon kunde vrida sig från mage till rygg tidigt. Man märker även att hon sakta men säkert blir medveten om saker som sker runt henne. Hon är liksom "med i matchen" nu! Väldigt kul.
Jag ser så mycket fram emot att få uppleva alla hennes framsteg såsom första stegen, orden osv . (Och jag ser fram emot att få sooova. Men de lär dröja...🙄😂)

Det är verkligen så häftigt att ha barn. Speciellt med ens stora kärlek.

Likes

Comments

Life.

...& hon är de vackraste jag någonsin skådat. Alla säger så om sina barn, jag vet, men jag kan verkligen inte slita blicken ifrån henne.

Det var ett tag sedan jag skrev och jag känner att det kanske är dags att "bryta tystnaden". Livet har förändrats för evigt sedan senast. Min graviditet är äntligen över och hon är här nu. Det är helt sinnesjukt. Jag kan knappt förstå de själv.

Tisdagen den 18 juli var jag och sambon inne på sjukhuset för att diskutera igångsättning. Min graviditet var allt annat än lätt som många av er vet. Jag hade fått en hinnsvepning torsdagen innan, och hade då öppnat mig lite. 2 cm, inte mycket men iallafall en början. Iallafall, på tisdagen var vi tillbaka och hon undersökte mig och kände att jag öppnat mig någon centimeter till. Vi fick tid för igångsättning två dagar senare, alltså den 20 juli. Vi båda var så spända. Snart va de dags.
Jag minns inte så mycket mer av den dagen än att jag vilade och vilade och vilade.

Onsdagen den 19 juli vaknade jag först vid 6 tiden på morgonen och kände mig lite knäpp i kroppen, men det var inget jag tänkte speciellt mycket över. Jag kissade och gick tillbaks till sängen och halvsov fram till strax efter 11. Behövde kissa igen men denna gången kände och hörde jag ett litet knäppande ljud och trosorna blev lite blöta. Inte som på film, att det blev som en sjö runt mig, men lite blött blev de. Kissade och satte mig för att fundera lite vad de va som just hänt. Bestämde mig tillslut för att ringa sjukhuset och fick rådet att komma in för en undersökning. I samband med det började jag även blöda lite. Undersökningen gick bra. Mina sammandragningar/förvärkar blev mer och mer tydliga, men inte såpass täta och kraftiga som man har när man ska föda. Läkaren sa att jominsann, vattnet hade börjat sippra och att nu va de inte långt kvar. Hon skickade hem oss igen och nästan så fort jag klev ur bilen blev sammandragningarna/värkarna lite mer kraftiga. Klockan va runt halv 3 på eftermiddagen då. Jag gick och la mig igen och försökte sova. Det gick sådär. Jag fick mer och mer och mer ont. Vi tog tiden på värkarna men dom va fortfarande inte tillräckligt täta. Tillslut fick jag nog. De gick inte mer. Vid halv 7 på kvällen åkte vi in igen och de första jag sa till barnmorskan på förlossningen var att jag går inte hem utan ett barn i min famn. Jag fick tack och lov stanna. Hon undersökte mig också och jag hade öppnat mig lite till.

Smärtan ökade och det började bli jobbigt. Barnmorskan erbjöd mig vid halv 9 tiden att ta ett bad och jag låg glatt där i, i över två timmar. Till en början avtog värkarna i badet men kom sedan igång snabbt. Vid de laget hade en ny barnmorska kommit och under tiden vi pratade blev de svårare och svårare att föra en konversation. Hon föreslog att vi kunde börja med lite lustgas och jag va inte sen med att tacka ja. Ungefär samtidigt smet Jonatan ut för att hämta mat som en vän till honom kommit med. Vi hann inte äta hemma hehe.. Jag andades i masken och försökte varva de med att äta. Barnmorskan sa att vi kunde sätta in epiduralen nu och började förbereda. Narkosläkaren kom. Han fick sticka om mig säkert 4 gånger då min rygg är sne och jag kan tala om att de va inte lätt att sitta helt still samtidigt då värkarna knappt hann ta slut innan nästa började igen. Efter detta börjar mitt minne svika lite. När smärtan blev så kraftig började jag tappa verklighetsuppfattningen, trots lustgas och ryggbedövning. Ryggbedövningen hjälpte litegrann i kanske 20 minuter, sedan hade bebis sjunkit för långt ner, eller något sådant. Fått de återberättat av Jonatan då jag som sagt har svårt att minnas detta själv.

Vi bytte ställning i sängen för att hjälpa henne ner, men allt gjorde för ont. Jag spydde av smärta och tappade kort därefter suget på lustgas då jag va rädd att jag skulle spy igen. Det gjorde jag dock men inte av lustgasen.
Jag kände hur bebis låg så långt ner att jag bara ville krysta men det var inte dags än. Herregud, det kändes som en evighet. Vet ni hur svårt de va att inte pressa? Det gick inte att hålla emot.
Jag skrek och skrek i timmar. Jag va redo att ge upp. Barnmorskan sa gång på gång att hon minsann ser lite hår och att det "snart va över". Jo visst. Lätt för någon annan att säga. Tillslut skrek jag på henne att hon sagt så i flera timmar nu och att jag inte klarade mer. Jag tror även att jag skrek att jag inte ville ha barn längre och att jag ville dö. Stackars Jonatan. Jag vet att de inte va lätt för honom att se mig ha så fruktansvärt ont men jävlar vilken hjälte han va. Han armarna runt mig och viskade hur stark jag va, att jag va bäst, att han älskar mig mest av allt och att han va så stolt över mig. Han lugnade mig, även om de kanske inte lät eller såg ut så.

Jag minns att jag tänkte att hela underlivet OCH huvudet skulle spricka när jag krystade. Där låg jag och tryckte på utan smärtlindring och förberedde mig för att hela fiffin skulle vara söndersliten när jag var klar. Förlåt för detaljer men... (Tack och lov sprack jag ingenting till min och barnmorskornas förvåning då både plutt och moderkaka va stora.) Efter timmar av kämpande sa de PLOPP och den allra värsta smärta va som bortblåst.

Det var morgonen den 20 juli. Klockan var 05:37 och där va hon. Våran dotter. Jag satt i chock i över tre timmar. Jag har inget minne av vad jag gjorde fram tills de dukades in frukost till oss vid 9 tiden.

~

Vi rullades upp till BB och var inlagda till söndag. 4 dagar, 3 nätter på BB. Visst var de skönt att få lite hjälp men jag hade sån hemlängtan att jag nästan exploderade. Jag fick knappt någon sömn, för jag kunde bara ligga och kolla på henne hela tiden. Jag slumrade till korta stunder men knappt mer än så. Det är konstigt hur hjärnan förändras så snabbt, för plötsligt reagerade jag på minsta lilla ljud. Du hade kunnat tappa en synål på golvet och jag hade vaknat.

På söndagen fick vi komma hem och även de va en chock. Jag brast ut i gråt så fort jag såg min katt. Jag grät säkert tre gånger på någon timme men det är alla hormoner som spökade.

Dagarna har flutit ihop sedan vi kommit hem då vi är som i vår egna bubbla. Vi sover när vi kan, några få timmar här och där, vi byter blöja efter blöja och vi matar. Och gosar givetvis. Men dagarna ser i princip likadana ut.

Jag börjar må lite bättre. Det värsta hormonruset har lagt sig så nu gråter jag inte 450 gånger om dagen för ingenting. Kroppen är dock inte helt okej än, men vafan jag krystade ut en unge på NÄSTAN 4 KG. (3,9kg för att vara exakt. och 49 cm)

Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte lätt att se sitt barn förtvivlat (tack och lov är hon relativt lätt att trösta), det är inte lätt att inte få sova bra, eller fungera som man brukade. Det är svin tufft och för jävligt ibland MEN det är samtidigt fantastiskt.

Jag har ett barn. Eller ja, vi har ett barn. Jag och min stora kärlek. Mannen jag älskar oändligt mycket. Han och jag har ett barn ihop. Det är magiskt. Och vår dotter är de finaste och mest perfekta jag NÅGONSIN skådat. Hon ligger intill mig medan jag skriver detta och jag kan inte låta bli att kolla på henne konstant. Jag kommer älska henne tills den dagen jag dör. Min dotter. Min fina underbara Ellie.

Likes

Comments

Life.

Jag läser och hör så mycket om folk som förlorat vänner när dom blivit gravida och fått barn. Att dom känner sig ensammast i världen och jag kan inte annat än önska att alla dessa människor hade lika fina vänner och bekanta som jag.

Jag har fått ett extremt stort stöd och en otroligt massa kärlek från alla håll och kanter. Från familj, vänner till folk jag knappt känner, folk jag en gång i tiden känt samt halv-bekanta. Detta inlägger är till er.

Tack tack tack tack tack. TUSEN gånger tack. Vad hade jag gjort utan er? Ni ger mig sån kraft och styrka som gör att jag kan ta mig igenom de allra smärtsammaste dagarna, dagar då jag bara gräver ner mig i soffan eller sängen, gärna med katten och sambon tätt intill, för att kroppen värker så.

Ni har visat äkta vänskap till mig och otroligt mycket kärlek till mitt ofödda barn. Jag är lyckligast i världen som har er och som vet att mitt barn aldrig kommer behöva känna sig ensam eller oälskad.

Världen hade blivit en sååå mycket vackrare plats om alla hade de vänner som jag har. I love you guys so so so much. Ni är oslagbart bäst!

Likes

Comments

Life.

Gud, ska vi ha barn?!
Den tanken slår mig som en chock allt oftare nu för tiden.

Vi har varit lite sega med att inhandla massa grejer. Det har ju varit så gott om tid, har vi alltid tänkt. Men nu är vi ju inne i den tredje och sista trimestern. Det är inte jätte lång tid kvar?! (Även on tiden går lite för långsamt.)


Ska verkligen lilla jag bli mamma? Ska jag få barn med min stora kärlek?! Ska han bli pappa åt mitt barn?! Herregud. Jag är lite nervös nu. Men det ska bli så otroligt spännande. Längtar ihjäl mig.


Nu har vi iof köpt de mesta. Tror jag. Eller? Nä nu blir jag osäker. Barnvagnen med tillbehör har iallafall kommit om någon undrat.

Mestadels av tiden spenderar jag liggandes i sängen eller soffan. Livmodern bråkar (övar sig) och de kan göra ganska så ont, dessutom är foglossningarna värre än någonsin. Så just nu vill jag bara att tiden ska gå snabbt så jag kan börja leva igen.

När jag ändå är igång och skriver kan jag ju ta allt på samma gång haha.
Tyvärr blir de ingen flytt till vår drömlägenhet. De va inga problem med själva bytet, utan de uppstod personliga problem från den ena personens sida. Otroligt trist och ledsamt då jag verkligen sett fram emot att få se mitt barn växa upp där. Dessutom har den lägenheten en egen tvättmaskin. Och ett badkar, inte för att det är lika viktigt men alla som känner mig vet hur galen jag är i att bada badkar.
Så vi får bo kvar här. Älskar området vi bor i. Det är riktigt vackert, speciellt under de varmare halvåret. Det är lite trångt här inne dock, men vad ska man göra? Vi har börjat fundera på att köpa något i framtiden istället. Spara ihop en liten summa och ta ett lån och börja vårt nya liv tillsammans någon annan stans. Men de får dröja lite.

~ Bjuder på en bild från vecka 28. Är i vecka 30 nu. Nästan 31!!!

Likes

Comments

Life.

En del har hänt sedan sist. Jag, sambon, hans bror, fästmö med vänner tog Tysklandsbåten till Kiel förra helgen. Under lördagen gick vi runt lite i staden, och sedan handlade vi hem lite trevligheter, blandannat inför min systers student. Men det får vänta lite till för min del 😉

På tala om de, nu är det ny vecka. 25 och imorgon blir de vecka 26. Hjärtat i magen sparkar mer och mer för var dag som går. Den biten är mysig. Allt annat suger så de får gärna bli juli nu haha. Dessutom är fötterna mer svullna nu än någonsin, så jag passade på att fynda två par underbara skor i Tyskland.

När vi ändå är inne på bebissnack så har vi gått och blivit med vagn. Vi har egentligen inte bråttom med bebisprylar än men det var en kanonbra rea så vi passade på.


Söt va? 3i1. Alltså en liggdel, bilbarnstol samt en sittdel för lite större barn.

Vad mer har hänt? Vi har hämtat ut en body som en gåva för att vi blev medlemmar i en föräldragrupp. Känns fortfarande lite overkligt att gå och kolla babygrejer. Nu äger vi tre bodys. Två stycken var så otroligt söta så jag kunde inte låta bli. Köpte dem på affärer där vi antingen inte skulle komma tillbaks till på läänge eller onlinebutiker som vi troligtvis inte kommer hitta igen, så vi (jag) passade på. Hur söt är inte denna då? Åh smälter lite.

Sist men inte minst. Har även haft ett läkarsamtal och som jag sa sist har jag i princip slutat med alla mediciner. Tar inget som kan vara skadligt för bebis, men hon rekommenderade mig ändå att inte amma om jag tar den medicinen jag fortfarande tar. Det väckte många tankar. Jag vill amma, men kan jag verkligen sluta med den medicinen, och om jag kan, vad händer då, är det värt de? Det är helt klart något jag måste fundera på, men inte nu. För nu ska jag avnjuta min nya soffa! 😍
Ha en trevlig helg!

Likes

Comments

Life.

Igår va vi hos barnmorskan och fick lyssna på lillans hjärtljud igen. Hon sprattlar riktigt mycket nu faktiskt. Iallafall, jag har skrivit mycket om min psykiska ohälsa tidigare och får ofta frågor hur de går nu som gravid.

Innan jag blev gravid gick jag i princip på en uppsjö av mediciner. Jag har både borderline och adhd samt depressioner och sömnproblem i ryggsäcken. Jag kände att mitt liv inte gick framåt. Jag ville inte festa, jag ville inte göra de ena eller de andra. Motivationen för allt var som bortblåst för jag tyckte att de sög att vara i 20 års åldern. Jag ville bli äldre så jag kunde få skaffa barn. En egen liten familj.

Jag och Jonatan hade från början sagt att vi skulle vänta något/några år men med tiden "mognade" vi och kände att vi inte behövde vänta. Vi va redo nu.
Planen va att jag skulle börja trappa ut med medicinerna men jag blev gravid snabbare än vi hade räknat med. Det gick sjukt snabbt och därefter blev de lite bråttom att trappa ut.

Det va inte lätt alls. I samband med de började jag även att spy. Mådde illa dygnet runt i princip och när de var som värst spydde jag flera gånger i timmen. Ångesten va skyhög för jag mådde så dåligt. Kunde ju inte göra något, alltså knappt ens röra mig utan att känna att jag behövde spy.
För stunden ville jag ge upp. Jag va uttorkad, gick ner 4 kg på knappt en vecka och såg riktigt jävla risig ut. Fick läggas in på sjukhus ett par omgångar. Sakta men säkert blev allt bättre. Sjukhuset pumpade i mig medicin mot illamåendet samt vätska i droppform.
Kroppen började vänja sig långsamt vid att inte gå på massa mediciner. Det va inte lätt. Hade såna grova utsättnings-symptom men de gick.

Nu går jag endast på medicin för sömnen samt en annan. (Räknade inte med järntillskott och levaxin som är vanligt att man måste ta under graviditeten.)

Dessa mediciner är noga utvalda så de passar graviditeten. Min barnmorska sa även att drygt 30% gravida går på en antidepressiv medicin. Visste ni de?

Pågrund av mina diagnoser och uttrappningen av mediciner får jag träffa barnmorskan mycket oftare än "normalt". Skönt att det finns stöd ifall jag skulle må sämre. Tack och lov mår jag så mycket bättre. Har i princip ingen ångest längre. Jag känner mer livsglädje. Jag har något att jobba och se fram emot. Märker av att jag inte har någon adhdmedicin, för min hjärna är grötig och rörig, men annars flyter de på väldigt fint. Härligt!

Har dock fortfarande lite svårt att kunna föreställa mig att jag kommer sitta med mitt barn i famnen om några få månader. Fler som känner så?

Bjuder på en bild från min instagram. @ehjansson

Likes

Comments

Life.

Att vara gravid är häftigt som fan. Förlåt för svordomen men tänk er själva, en liten människa bildas och växer inuti dig. Så coolt. Jag älskar att känna av mitt barn i magen, det är kul att veta att hon växer lite mer för varje dag. Visste ni att hon är ca 30 cm stor nu?!

Dock är inte alltid en dans på rosor. Jag har alltid varit smal av mig. Det va min grej. Inte helt friskt tänkande, de vet jag. Och jag visste redan innan att man blir större när man är gravid, men de jag inte visste va hur mycket de skulle påverka mig psykiskt. Jag gillar inte att vara såhär "stor". Jag trivs inte. Jag gillar inte de extrafettet som kommit. Jag gillar inte att jag är svullen. Nä usch. Andra tycker de är vackert, och jag tycker andra gravida är supervackra, men jag trivs inte. Jag känner mig som en vandrande badboll, eller en valross. Knubbsäl. Ja ni förstår vad jag menar.

Varför berättar jag detta? Jo för jag har alltid varit öppen kring mina känslor och jag tycker de pratas för lite om dessa typer av känslor under en graviditet. Mycket av snacket är gulligull. Möjligtvis att man mår illa, lite grinig och har ont, men nästan inget om den här typen av känslor.

Och vet ni vad? Det är okej att få känna såhär. Inga känslor är förbjudna. Allt är inte en dans på rosor. Jag är väldigt lycklig över att jag kan bli gravid och allt min kropp klarar av men jag tänker inte dölja de negativa och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är jobbigt att må illa, ha såpass ont som jag har, att hela kroppen drastiskt förändras. Men jag vet också att i slutändan kommer det vara 100% värt de!

Föresten, nu välkomnar vi vecka in vecka 24. 🌸 Bjuder ändå på en bild ifrån förra veckan.

Puss.

Likes

Comments

Life.

När jag besökte läkaren på mvc så fick hon reda på att jag inte hade haft preventivmedel med min sambo. Hennes svar gjorde mig en aningen chockad. Hon sa med världens tråkigaste ton ''Ja såhär går om man inte skyddar sig'', och att jag borde tänkt mig för. Hon drog även slutsatsen att jag fortfarande bodde med mina föräldrar och hade samma tråkiga ton när hon sa de.

Är det så konstigt att man som ung faktiskt PLANERADE att bli gravid? Jag och sambon vet mycket väl vad som kan hända om man inte skyddar sig.
Det är faktiskt många som frågat om det va planerat. Självklart kan man fråga de. Det har jag också gjort någon gång, men att bli förvånad över svaret känns lite mindre trevligt. Direkt efter kommer ofta en följdfråga. Om jag och killen bor hemma hos våra föräldrar fortfarande. Många tar det för givet faktiskt och blir återigen förvånade över svaret.

Så till er som undrar, ja vi hade börjat planera för att skaffa denna lilla grodan. Vi båda är med på de och båda ser fram emot detta. Vi vet vad vi håller på med och att livet inte kommer bli desamma efteråt. Vi vet att de kostar mycket pengar med barn, och jag kan lova dig, våra konton/sparkonton ekar inte tomt trots att han är den enda som jobbar just nu medan jag går hemma och är sjukskriven. Nej jag lever inte på min sambos pengar. Vi har funderat och pratat mycket om detta, vi har en plan. Vi vet vad vi gör. De personer som tycker negativt om barn i denna åldern är oftast människor som tycker att livet tar slut efter barn och att festa är livet. Alla har rätt till sin åsikt, men vi har redan upplevt så mycket av festlivet att vi känner att det inte är så lockande längre. Alkohol och fest är inte "livet" för oss. (Don't get me wrong, jag saknar helt klart att kunna ta ett glas vin med en vän!!!) Dock kommer jag inte bli en person som sitter inne varenda helg. Fyller en bra kompis år exempelvis så har mitt barn en pappa som kan vara hemma medan jag firar och vice versa. Fantastiskt va?

Bra då va de avklarat.


Det ska bli helt fantastiskt att bli föräldrar. Att få barn med personen man älskar mest i världen. Det är en riktigt häftig känsla och jag är otroligt glad över detta.



Likes

Comments

Life.

En presentation på min nya blogg skadar väl inte 😉

Emma heter jag och är utbildad stylist. Jag fyller 21 år i år och bor i en härlig tvåa i Göteborg med min underbara sambo och vår katt som förövrigt verkar tro att hon är en människa/hund. Vi väntar vårt första barn som är beräknat till 29 juli. En pigg liten flicka som tror att det är fest i magen. Gud så hon sparkar. Riktigt roligt faktiskt.

Jag har haft ett flertal bloggar innan men jag känner att den senaste jag hade är i ett helt annat tema än denna så jag vill skilja dem åt lite. Där har jag skrivit mycket om mode och skönhet men även om min psykiska ohälsa, min bröstoperation och mitt liv (innan graviditeten). Mycket av det kommer jag skriva om här, men jag kommer ändå försöka hålla den röda tråden vilket är gravid-livet.

Likes

Comments