Tiden går så fort! Redan måndag och ny vecka igen.. Tänk att det var 1 år sedan nu jag blev 100% sjukskriven och fick gå hem från jobbet. I september, om 5 månader, är det Christians tur att vara föräldraledig och jag går tillbaka till jobbet på 100%.

För er som inte vet, så har jag redan börjat jobba lite smått. Hoppar in lite när det behövs, kvällar, någon helg här och där. Jag tycker att det är roligt att få komma iväg och jobba. Dels för att det är positivt att vi kan spara föräldradagar samt få lite plus i kassan, och dels för att jag skall få miljöombyte ibland.
Självklart njuter jag av att vara mammaledig, men ibland är det skönt att få komma ut i "verkligheten" också.

Jag har fått väldigt blandade reaktioner av människor som fått reda på att jag har börjat jobba extra. Många förstår mig till 100% och har även gjort så själva. Men sen finns det människor som inte kan förstå varför jag gör det. Jag har fått en del kommentarer som; "oj, är du redan tillbaka på jobbet?", "är det inte bättre att du tar vara på tiden, nu när William är så liten?" och "hur klarar du att vara ifrån William så många timmar? Är det verkligen bra?"....
Alltså.. Visst, jag vet att alla människor inte kan resonera likadant, men ärligt talat, hur många pappor får dessa frågor?! Pappan är lika mycket förälder som mamman! Varför skulle inte William ha det lika bra med sin pappa? Hur kommer det sig att mammor, bara ska få vara mammor, medan papporna, dem ska få leva på som tidigare och bara få det "roliga" när dem kommer hem från jobbet med mera.

Jag är med William 24 timmar om dygnet. Jag kanske hoppar in och jobbar en till tre kvällar/dagar per vecka. På kvällarna är jag borta i 4 timmar. Jag går hemifrån 1 timma innan William lägger sig för natten. När jag jobbar dag på en helg (ca en helg i månaden) är jag borta i 6-8 timmar. Under dessa timmar har William välbehövlig egentid med sin underbara pappa.

Jag förstår att människor tänker och tycker olika, men något jag hatar är när folk ska lägga sig i hur andra människor väljer att göra. Vissa pappor är föräldralediga lika mycket som mamman, medan andra pappor inte är lediga någonting alls. Alla familjer gör som dem själva vill, och alla familjer har olika förutsättningar. Jag tycker att man ska vara försiktig med att döma folk, oavsett vad, för man vet faktiskt inte vad dem har för förutsättningar, och det är heller inte andra människors ensak.

Idag har iallafall William fått äta blodpudding för första gången, helt själv! Det var mycket populärt 😊

💋

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Som många har sett på Instagram så har vår älskade lilla Roffe fått somna in. Jag tänkte berätta varför i ett inlägg här då många undrar, och det är jobbigt för mig att berätta flera gånger..

Ända sen vi fick hem Roffe har vi fått kämpa med hans hälsa. Det började med att jag första dagen upptäckte att han haltade. Det var dock inte så farligt, då han hade ett litet sår i trampdynan som läkte fint.

Efter några månader reagerade vi på att han kliade sig oerhört mycket. Han satt och kliade sig så mycket att han skrek.

Först gick vi hos en veterinär här i Kungälv, vill inte säga vilken, men jag kommer aldrig gå dit igen, om det blir några framtida djur. Dem trodde att Roffe var ett "öronbarn". Eftersom han kliade sig mycket på öronen. Dem undersökte hans öron men kunde inte hitta något fel. Vi fick köpa diverse olika öronrengöringar hos dem och testa oss fram. Ingen av dessa hjälpte. Månaderna gick och han led. Nu hade han även börjat slicka sig på tassarna. Han var helt frenetisk och det gick knappt att få kontakt med honom när han väl var inne i det. Vi kunde vakna på nätterna av att han slickade sig på tassarna tills han spydde.

Roffe har även alltid haft en orolig mage. Bajsat och pruttat väldigt mycket. Men enligt veterinären i Kungälv var det så för alla franska bulldoggar.

Det var dags att byta veterinär. Vi bytte till en i Göteborg. Det räckte att hon tittade i hans öron en gång för att konstatera kraftig öroninflammation. Han fick då medicin för detta. Sen tydde allt annat på att han hade någon sorts allergi. Vi fick utskrivet olika mediciner som inkluderade kortison, special schampo, kortison i flytande form, spray till tassarna och specialfoder.

Roffe fick inte äta något annat än sin mat. Det var en sträng diet. Han skulle duscha två gånger i veckan, äta kortison tre gånger om dagen, vi skulle spraya tassarna efter varje gång vi vart ute och ha kortison i öronen på han varje morgon och kväll. Han hatade allting. Vi fick nästan använda våld för att få grejat allting. Han blev även väldigt törstig av kortisonet, vilket resulterade i att han kissade inne.

Efter ett tag fick vi börja trappa ner på kortisonet, till en tablett varannan dag, och då slutade han kissa inne.

Allergi symtomen blev bättre. Men inte helt bra, men det skulle han vara tvungen att leva med..

Vi hade även märkt att Roffe "skuttade" till med ena bakbenet när han gick. Detta blev undersökt men dem kunde inte hitta något fel i benet eller foten, och menade på att det var ett "tix".

För två månader sen började Roffe bete' sig konstigt. Han höll sig för sig själv. Vi upptäckte en kväll att han låg och skakade. Men det var så sent så vi avvaktade till dagen efter. Jag gick upp med William den dagen som vanligt och Roffe kom inte fram och hälsade, vilket han alltid gjorde annars. Jag ropade in honom till vardagsrummet, han kom dit och la sig på mattan. Jag såg då att han fortfarande skakade, och ringde till blå stjärnan. Dem bad oss komma in, då dem misstänkte att han skakade på grund av smärta. Så vi åkte in.
Väl där inne misstänkte dem diskbrock, vi gjorde inte någon röntgen men veterinären tryckte på en kota och då skrek Roffe av smärta. Det blev smärtstillande i två veckor, samt sträng vila. Inga promenader, inga hopp upp i soffan eller liknande och jag fick bära honom upp och ner för trapporna. Efter dessa två veckor verkade hans smärta vara borta.

Han fick vara "frisk" i två månader, sen kom nästa sak. Vi upptäckte att han började kissa blod i torsdags förra veckan. Jag ringde veterinären i Göteborg där vi brukade gå i fredags, och vi fick en tid på tisdagen. I helgen började han bete sig konstigt. Kissade väldigt länge, och i söndags upptäckte vi att det bara kom droppar när han kissade. På måndagen kunde han inte kissa alls. Det kom kanske tre droppar på morgonkissen, där det annars brukar komma massor av kiss. Jag tog William och Roffe och åkte in akut till blå stjärnan.

Efter fem timmar på blå stjärnan, en röntgen, en veterinärundersökning och en ortopedundersökning senare fick jag veta att han hade en stor sten i urinblåsan. Urinprovet visade att det var den "svåraste" kristallen. Roffe skulle inte kunna kissa ut den eller så utan det skulle krävas operation och special foder, då stenarna annars skulle komma tillbaka. Men han åt ju redan specialfoder för sin allergi så det hade inte gått att kompromissa. Vi skulle alltså inte kunna behandla hans allergi ordentligt då. Jag fick även veta att han hade patella i knät. Det menas med att knät hoppar ur led när han går. Det har därför han skuttade med ena benet. Detta skulle också kräva en operation.

Hur vi än hade valt att göra så hade han fått lida. Hade vi opererat bort stenarna och gett han ett annat foder så hade allergin blivit värre igen. Och vi hade även behövt operera knät. Sen visade han inte att han hade ont, och enligt veterinären så gör det fruktansvärt ont att ha stenar i urinblåsan och urinröret. Dem var inte heller säkra på om han hade ont i ryggen eller inte, och det hade behövts en ctg-röntgen för att kolla det (en 10 000 kronors röntgen), och hade det visat sig att diskbråcket var kvar, hade även det krävt en operation.

Det skulle inte vara rimligt för oss. Att utsätta honom för allt detta. Och sen veta att han fortfarande på det ena eller andra sättet skulle lida. Så vi var tvungna att ta det svåraste valet vi någonsin tagit, att låta honom somna in. Även om det inte var någon tröst så sa veterinären att vi tog rätt beslut, och det kändes ändå någonstans bra att få höra det. För våra samvetens skull.

Det är fruktansvärt att förlora sin bästa vän, sin älskade familjemedlem på detta sättet. Det kändes så orättvist att han skulle drabbas av alla dessa sjukdomar. Och i så ung ålder, han blev bara 2,5 år gammal 😔❤

❤❤❤❤❤❤❤❤

Likes

Comments

När jag blev tillsammans med Christian gjorde han det ganska klart för mig att han ville vänta några år med barn. Jag däremot, kom från ett långt förhållande där vi stod i ett vägskäl, vi hade allt vi ville ha, hus, bilar, jobb, ekonomi och vi hade varit tillsammans i många år. Det var "dax" för oss att bilda familj och allt där till. Men vi valde istället att gå isär.

Jag hade varit så nära att få barn, om jag hade velat, och innerst inne ville jag verkligen, förutom att jag även innerst inne visste att det inte var med den personen jag var tillsammans med då, det skulle bli så med.

Så när jag träffade Christian var jag redan som sagt väldigt sugen på barn, men samtidigt ville vi få lite tid bara han och jag några år först. Bygga upp vårt förhållande, göra saker bara han och jag, skapa minnen tillsammans, "innan vi skaffade barn" minnen.

1 år, två månader, en förlovning och en resa senare bestämde vi oss. Nu skulle vi försöka att bli gravida.
Det var dock inte för att vi kände att vi var redo eller att det var nu det var dags, utan det var för att vi kände oss tvungna, då vi var rädda för att vi kanske inte skulle kunna bli föräldrar på naturlig väg om vi skulle vänta längre.

Innan jag blev tillsammans med Christian fick jag veta att jag hade cellförändringar i livmodertappen. Det finns 3 grader av cellförändringar, och jag låg på grad 2. Detta gjorde att jag var 6:e månad fick gå och ta cellprover (normalt går man var 3:e år), för att se så dem inte utvecklades till grad 3. Efter ca 1,5 år hade mina cellförändringar plötsligt stigit till grad 3. Jag hade som födelsemärken på livmodertappen som gynekologen såg tydligt och det behövdes en operation för att ta bort det "sjuka". Anledningen till att man måste ta bort cellförändringar när dem är på grad 3, är för att om man inte gör det så finns det en ganska hög risk att det senare utvecklas till cancer (detta kan dock ta år, men det är olika från person till person).

Jag gick igenom operationen, och sedan fick jag ta nya cellprover. De nya proverna visade att jag fortfarande hade cellförändringar, dock lätta nu (grad 1). Läkaren sa att det kan försvinna av sig själv. Men sedan frågade han mig om vi har funderat på att skaffa barn, och då fick jag en kall kår. I hela mitt liv har jag velat bli en mamma. Jag har inte haft några direkta karriärs drömmar, eller andra drömmar för den delen heller, förutom att en dag få bli mamma. Han sa då att cellförändringar kan komma tillbaka och om jag skulle behöva göra en sådan här operation till så kan det hända att min kropp inte klarar av en graviditet.

Nu vill jag bara förtydliga här (så att jag inte skrämmer upp någon) att när dem tar bort cellförändringar så tar dem så pyttelite att det inte märks någon skillnad på tappen. För min del så tog dem mer än vad dem brukar då jag hade det väldigt utspritt på tappen, och dem var då tvungna att ta bort friska bitar också, så dem kunde försäkra sig om att dem verkligen fått bort allting.

Läkaren berättade att det kommer inte vara svårare för mig att bli gravid, utan det är själva graviditeten som kan bli omöjlig. Då livmodertappen är det som "håller upp" graviditeten. Och har man då tagit bort för mycket av livmodertappen så orkar den inte "hålla uppe" allting och det finns en risk för att kroppen avslutar graviditeten eller att man föder alldeles för tidigt.

Denna dagen skulle jag även hämta ut nya p-piller. Jag var påväg till butiken när jag ringde Christian och berättade vad läkaren sagt. Han blev såklart orolig och precis innan vi skulle lägga på, och jag skulle på till Apoteket så sa bestämde vi att jag skulle strunta i att hämta ut pillerna, vad skulle vi vänta på egentligen? Vi hade ett stabilt förhållande med överflöd av kärlek, som vi absolut kunde dela med oss av.

En mens hann jag få, sen var jag gravid. Jag trodde aldrig att det skulle ta sig så fort då jag ätit p-piller i så många år. Sen behöver jag egentligen inte nämna att jag höll koll på när jag hade ägglossning och tog "tillfället i akt", hela den veckan, haha ;)

Och förutom min foglossning och vena cava syndrom, så hade jag en helt normal graviditet. William mådde prima i magen och växte som han skulle. Jag gick till och med över tiden med fyra dagar. Och nu har jag tagit nya cellprover som visar på att jag är helt frisk och behöver inte gå och kolla igen förens om 3 år ☺

Men till alla er tjejer! Gå och ta era cellprover, det är så viktigt! Och det kan faktiskt vara livsavgörande.

💋

Likes

Comments

Igår märkte jag under dagen att det var något som inte stämde med William. Han var väldigt gnällig, ville vara nära mig hela tiden och var ovanligt trött. Jag tog tempen, men det visade ingen feber. Jag gav dock alvedon ändå, eftersom han faktiskt verkade lida. Jag funderade på om det kunde vara tänderna men det såg inte ut så.

På kvällen var han ännu sämre och nu var han kokhet! Vi tog tempen igen, och mycket riktigt, så hade han feber, 39 grader. Som tur var så tänkte jag här om dagen att det kunde vara bra att ha Ipren hemma, utöver alvedon, då man får ge Ipren från 6 månader. Så vi gav honom en sådan.

Inatt var första gången på 5 månader som vi sov alla tre i sängen tillsammans. William ville ha mycket närhet, vilket inte är konstigt när man är sjuk. Dock la jag sedan ner honom i sin egen säng efter några timmar då det blev väldigt varmt bredvid oss.

Han har även varit dålig idag med feber, så vi beslutade oss för att åka till jourcentralen där William undersöktes och det visade sig att han hade öroninflammation. Så med antibiotika i 5 dagar ska han bli frisk.

På ett sätt var det skönt att det faktiskt var något, så att man kunde behandla det med medicin. Men självklart hade jag önskat att han var frisk! Jag menar bara att det var skönt att få reda på vad som var fel och att det gick att behandla ☺

Tydligen är det vanligt med öroninflammation efter en förkylning hos barn, och William var förkyld förra veckan.

Och till alla mammor där ute: lita på eran instinkt. När jag pratade med vårdcentralen tyckte dem att jag skulle avvakta till imorgon, men då jag misstänkte öroninflammation ville jag att han skulle kunna bli behandlad så fort som möjligt.

💋

Likes

Comments

När William låg där helt stilla på kaklet så visste jag inte om han fortfarande andades

William var ungefär 2,5 månad och vi skulle ta en fika med min farmor. Vi gick en mysig promenad på stan och gick sedan och satte oss på ett café. Det var ganska mycket folk på caféet, som det nästan alltid är där, men vi fick ganska bra sittplatser ändå. Vi satt där en stund och fikade och pratade innan vi bestämde oss för att gå. Jag skulle bara byta blöja på William. När jag kom in på toaletten såg jag att dem hade ett i hopfällbart skötbord i tyg som stod lutat mot väggen. Jag ropade då in min farmor så att hon skulle kunna hjälpa mig att fälla ut det då jag höll William i ena armen och hade skötväskan i andra. Farmor fällde ut skötbordet och dubbelkollade så att det var stod stabilt och var säkert. Jag la ner William och skulle sträcka mig efter våtservetterna, samtidigt som jag höll min hand på honom, då han hade börjat bli ganska rörlig och jag ville inte riskera att han rullade av skötbordet.

Plötsligt känner jag hur William försvinner från min hand. Allt gick så fort. Plötsligt ligger han på det kaklade golvet, med ansiktet neråt, är tyst och helt orörligt.

Tänk va många tankar som hinner flyga förbi på 1 sekund. För det var nog så snabbt det gick innan jag fick upp honom i min famn. Jag hinner då samtidigt som jag tar upp honom reagera på att skötbordet har gått sönder. Tyget bara hängde ner. När jag väl hade fått upp William började han skrika. Det var ett skrik som jag aldrig hade hört förut, men ändå gjorde det mig lite lugn. Jag visste att om bebisen skriker när den slagit sig är det ett bra tecken, det är däremot ett dåligt tecken om bebisen fortsätter vara tyst.

Alla blev chockade, vi, andra gäster och personalen. Skötbordet hade gått sönder i en söm på ena sidan och antagligen var det bara Williams vikt som behövdes för att det skulle gå sönder helt. Skötbordet var slitet och personalen hade inte uppmärksammat att det var sönder.

Tyvärr fanns inte heller det tyget där nere på detta skötbord heller som kunde skyddat.

Jag tog William, sprang till bilen och ringde Christian och frågade vad jag skulle göra, då jag var i chock och inte riktigt kunde tänka själv. Han sa självklart till mig att åka till akuten, som bara låg ett stenkast ifrån där vi va, och han skulle även skynda sig från jobbet till oss. Vi la på och jag ringde upp min mamma. Både hon och Christian sa till mig att det var viktigt att William inte somnade. Jag stannade till vid ett rödljus när det plötsligt blev tyst i baksätet där William satt. Han hade somnat. Jag fick panik och försökte väcka honom, men han ville inte vakna. Jag körde så fort jag kunde till akuten, parkerade bilen helt fel och tog bilstolen under armen och sprang in.

Sköterskan som satt där i receptionen förstod att det var allvarligt och släppte in oss direkt. Hon frågade snabbt vad som hänt och det räckte att jag sa att han slagit i huvudet. 10 sekunder tog det, och vi fick komma in på ett rum, William sov fortfarande. Väl inne på rummet möttes vi av ca 20 läkare. Alla från olika avdelningar, klädda i gröna operationskläder, redo för att ta honom till operation om det skulle behövas.

Jag ställde bilstolen på en säng och en av läkarna försökte väcka William. Han vaknade och började gallskrika igen. Han undersöktes, och vad läkarna kunde se så verkade han ha klarat fallet bra. Det enda var en stor bula på hans lilla huvud. Dock så var dem inga barnläkare och ville inte ta några risker, utan tyckte att vi skulle åka in till Östra i Göteborg.

Det kom en ambulans och hämtade upp oss och vi fick sällskap av en narkosläkare i ambulansen in till Göteborg, ifall Williams tillstånd skulle försämras på vägen dit. William fick även bedövning på händer och fötter ifall dem skulle behöva sticka honom. Resan gick bra och vi kom in till östra. Väl där väntade Christian på oss.

Vi fick komma in på ett rum där William blev undersökt av en barnläkare. Även han tyckte att William verkade ha klarat fallet bra, men vi skulle stanna på sjukhuset ett tag och se så att han betedde sig som vanligt. Att han åt, bajsade och verkade må bra. Vilket han gjorde! Så vi fick åka hem.

Jag tror att jag tog mer skada av detta än vad William gjorde. Han klarade sig undan med en bula. Mitt psyke däremot, hade fått sig en rejäl törn. Det tog mig flera månader att komma över detta. Även om jag inte kommit över det helt än, men det är inte konstigt för William är det dyrbaraste jag har, och tanken på att det skulle kunna hända honom någonting är oumbärlig.


Som tur är så är bebisar väldigt mjuka, och klarar fall väldigt mycket bättre än vad en vuxen gör. Läkaren sa att i dem allra flesta fallen så går det bra.

Men till er alla där ute: dubbelkolla alltid skötborden när ni är ute på offentliga toaletter, och släpp inte blicken från er bebis när han/hon ligger på ett ställe där den kan ramla ner. Och även om inte era bebisar har lärt sig att vända på sig ännu, så kan dem helt plötsligt göra det, och rulla av skötbordet, sängen, soffan med mera. Välj istället att lägga ner dem på golvet om ni behöver släppa dem. Man förlåter inte sig själv ifall man chansar och att det sen faktiskt händer något.

💋

Likes

Comments

Jag är mammaledig men har nu börjat arbeta lite extra. Det är skönt att jag har ett arbete jag kan göra det på. Det är inte så ofta men några timmar en kväll då och då samt någon helgdag ibland. Och det är så roligt! Väldigt skönt med lite miljöombyte, samt att mina pojkar får kvalitetstid tillsammans. Sen är det alltid ett extra plus med lite extra inkomst utöver mammapenningen. När jag är på jobbet så känns det som att jag har egentid. Trots att jag jobbar, så får jag lov att vara Sophia, och inte bara mamma. Jag får träffa mina goa kollegor och brukare.

Nu till helgen ska vi för första gången sen William föddes, efter 7 månader, ha barnvakt en hel kväll. Jag och Christian ska fira en vän som fyller 25 år, så min syster Johanna ska komma hem till oss och passa William hela kvällen. Hon skall även sova över här på grund av att jag och Christian kommer att dricka lite alkohol och vill då inte ta hand om William. Det är ju faktiskt även första gången jag och Christian gör något själva, utan William, och det kommer vara en konstig känsla. Men jag vet att det kommer gå bra för Johanna att passa honom, vi litar på henne till 200% och hon är även den tredje personen som William står närmast.. Så han är även trygg med henne, vilket vi känner är viktigt.

Hur ser ni på det här med egentid? Jag tycker att det är väldigt viktigt. Men inte så att det påverkar William på ett negativt sätt. Vi har lite olika sätt att få vår egentid på. Här är några exempel:

-Vi har varsin sovmorgon under helgen, jag tar tex lördag och Christian söndag. Sova = Viktig egentid

-Ibland kan jag eller Christian ta med William och antingen åka och handla eller hälsa på någon, då får den andra personen bara vara hemma och slappa eller göra vad man vill helt enkelt.

-Eller så gör vi tvärtom, den ena personen stannar hemma med William medan den andra personen åker och träffar vänner, gymmar eller vad man nu än vill göra.

-Vi nattar även William varannan kväll. Det gör att den som inte nattar får egentid, innan vi får kvalitets tid själva när William somnat.

Detta med egentid har fungerat för oss ända från början, då det har varit en del som vi båda tycker är viktig. Det kan räcka med att bara få åka och handla eller ta en promenad ensam med hunden. Jag tycker att egentid fyller på energin. Man behöver bara ha sig själv att tänka på ibland, om det så bara är för en kort stund.

Sen älskar både jag och Christian att spendera tid med vår son, då han är det viktigaste i vårt liv och vi vill ta vara på varje minut med honom, men för att orka med även de jobbiga och tuffa stunderna som förälder så behöver man på något sätt fylla på energiförrådet. Jag vill kunna vara en så glad och positiv mamma som möjligt och det kan jag vara tack vare att jag får min egna tid där jag bara kan få vara jag.

💋

Likes

Comments

Är det tabu att önska det ena eller andra könet?

När man blir gravid är ju ens högsta önskan att barnet man bär på är friskt. Men jag tror att många, inklusive mig själv, har en liten önskan om vad det blir för kön.

Detta stämmer inte på alla, men vad jag har förstått så är det många som önskar det könet som man är själv. Pappan önskar en son, medan mamman önskar en dotter. Så var det för oss iallafall.

Jag var helt säker på att det var en tjej jag hade i magen. Tänkte bara på tjejnamn och fantiserade om hur roligt det skulle bli att få en "mini me".

Jag är en av tre systrar. Jag har aldrig vetat hur det är att ha en bror. Jag har även bott mest hos min mamma, så jag är van vid tjejer! Sen har jag en sådan fin "mor- och dotter" relation med min mamma och önskade även att få det med mitt barn.

Sen var den stora dagen här, när det var dags för rutinultraljud. Vi skulle framförallt få veta om vårat barn var friskt, och det fanns även en stor chans att vi skulle få veta könet.

Barnmorskan gjorde ultraljud och gick igenom alla organ i den lilla kroppen. Jag tror att vi höll andan för att vi var så nervösa. Men som tur var, så var bebisen helt frisk och allt såg normalt ut.

Sen frågade hon: "Vill ni veta könet?".. Och det ville vi absolut. Så hon fortsatte: "Det är en pojke, man ser det tydligt för han ligger och särar på benen."

Jag tror att jag blev chockad och samtidigt lite besviken. Inte för att jag inte ville ha en son, utan för att jag var så inställd på att det skulle bli en flicka. Jag hade inte sett mig själv som en "pojkmamma", jag hade ju ingen aning om hur man gjorde med pojkar?

Efteråt gick jag och Christian och handlade dem första bebiskläderna, och jag såg alla söta flickkläder. Tyvärr finns det inte samma utbud till pojkar, men vi hittade några jättefina plagg.

Nu menar inte jag att man inte kan klä pojkar i rosa, för självklart kan man det, men vi ville gärna köpa kläder den dagen som representerade just en pojke, det blev mer verkligt då på något sätt.

Tiden gick och jag började mer och mer smälta att jag faktiskt skulle bli en "pojkmamma", och ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som en självklarhet. Nu när jag visste till 99% att det var en pojke så gjorde det mig så glad. Det kändes liksom uppfriskande på något sätt, eftersom jag bara var van vid tjejer.

Nu idag när vi har William hos oss kunde jag såklart inte önskat något annat, men det är ju faktiskt så att man vet ju inte detta innan man fått känna på hur det är att vara mamma. Idag känner jag att könet absolut inte spelar någon roll, det är mitt barn, som jag älskar mest i denna världen, oavsett kön. Så vad nästa barn blir för kön spelar mig ingen roll, jag önskar inte ens något speciellt, utan bara att det blir ett barn som mår bra.

Dock känns det som att detta är tabu att prata om. Man får liksom inte säga att man önskar det ena eller det andra. Jag tycker inte att det är något konstigt att önska ett visst kön, då man fantiserar så mycket om framtiden när man är gravid. Man försöker föreställa sig hur det kommer bli.

Sen hade jag väldigt svårt att ta in att jag faktiskt hade ett barn i magen, så att få reda på könet gjorde det mer verkligt, det var en liten pojke jag bar på.

Hade det inte varit för att jag och Christian är så otroligt nyfikna så hade det varit lite roligt att inte ta reda på könet när jag blir gravid nästa gång, men jag vet att vi inte kommer kunna svara nej på frågan; "Vill ni veta könet?".

💋

Likes

Comments

svaga hjärtljud, sugklocka, ingen mat eller vatten. Akut kejsarsnitt?

Den 28/7 hade jag en tid hos min barnmorska. Jag hade då gått 2 dagar över tiden. Jag hade känt av sammandragningar ca 2 veckor tillbaka i tiden och slemproppen hade gått. Nu kanske det bara var fråga om timmar innan det skulle sätta igång, och jag kände mig konstigt nog väldigt lugn. Min barnmorska frågade mig ifall jag ville att hon skulle undersöka min tapp (se om jag hade öppnat mig något), och självklart ville jag det. Det visade sig att jag var öppen 1 cm. Min barnmorska visste såklart om att min graviditet hade varit tuff, så hon ville hjälpa kroppen lite på vägen och gjorde en hinnsvepning på mig.

Jag åkte hem och när jag gick på toaletten upptäckte jag att jag blödde. Mycket. Jag hade ju inte blödigt på 9 månader och blev lite rädd. Ringde då till förlossningen och berättade om hinnsvepningen och blodet. Dem sa då till mig att jag skulle vila. Vila upp mig inför förlossningen, för att nu är det snart dags. Gissa om jag blev nervös. Jag visste ju att det skulle komma igång vilken dag som helst, men på något sätt blev det så verkligt när jag fick höra dem orden.

Senare på kvällen samma dag började jag få sammandragningar igen. Nu gjorde dem mer ont, men dem kom oregelbundet. Vi gick och la oss senare på kvällen men jag hade svårt att komma till ro. Förvärkarna kom och gick, och vi hade packat våra väskor vid det här laget ;)

Jag somnade tillslut och vaknade nästa morgon, den 29/7 och kände inte någonting. Detta var en fredag och Christian skulle göra sin sista arbetsdag innan han skulle gå på semester. Han skulle även jobba över till 20.00.

Senare den här dagen började jag känna av förvärkar igen. Och dem blev starkare. Det gjorde faktiskt ganska ont, som om jag hade ett bälte runt mage och rygg som någon drog åt hårdare och hårdare för att sedan långsamt släppa efter. Det var dock 20 minuter mellan dessa värkar, och jag vet inte hur många timmar jag låg och klockade dem den dagen. Vid 18.00 Började dem komma tätare, ca 10-15 minuter emellan och dem började göra riktigt ont. Nu ringde jag hem Christian som såklart åkte från jobbet på en gång.

Kl. 02.00, den 30/7 ringde jag in till förlossningen. Jag berättade att jag hade kraftiga värkar som kom var tionde minut. Dem ville att jag skulle ta Alvedon och ställa mig i duschen. Jag gjorde som dem sa.

Kl. 04.00 ringde jag igen. Värkarna var kraftigare men fortfarande 10 minuter emellan. Nu ville jag inte vara hemma längre. Barnmorskan som svarade i telefonen tyckte att det fortfarande var lite länge mellan värkarna, men att jag ändå kunde komma in och i så fall få tabletter så att jag skulle kunna sova en stund. Vi tog våran packning och åkte in.

När vi satte oss i bilen hände något. Helt plötsligt började värkarna komma var tredje minut.

Väl inne på förlossningen kopplade dem upp mig på ctg och undersökte mig. Jag var öppen 4 cm och förlossningen var igång. Vi fick stanna!

Det första jag gjorde var att lägga mig i badkaret, jag hade hunnit ligga där i några minuter när det plötsligt kändes som att en ballong smällde mellan benen på mig. Vattnet gick!

Klockan var nu 7.00 och jag kom upp ur vattnet. Barnmorskan undersökte mig och bekräftade att vattnet gått. Nu började värkarna göra ännu ondare.

Jag hade innan sagt att jag ville klara mig utan ryggbedövning (pga att jag är spruträdd), men nu var det, det ända jag ville ha. Så jag bad om en epidural. Det jag inte visste då var att jag skulle få vänta i 6 timmar på den.

Värkarna kom och gick, blev starkare och intensivare. Vissa värkar hade jag ingen paus emellan, utan när en slutade, kom en annan direkt. Jag hade ingen chans att återhämta mig. Jag skrek efter epiduralen som dem lovade skulle komma snart. Jag ställde mig upp, kunde inte ligga still. Jag ville bara fly från smärtan och kunde verkligen inte hantera den.

Lustgasen var min bästa vän för tillfället. Den tog inte bort smärtan men den tillät mig att fly från verkligheten en stund.

Tillslut började jag spy, antingen var det pga smärten eller så var det lustgasen som fick mig att må illa. Stackars Christian fick stå där beredd med spypåsen.

Jag orkade inte stå längre utan la mig ner på sängen igen, vred och vände mig av smärtan och var i min lustgasbubbla. Plötsligt ser jag att vårat rum är fullt med människor. Säkert 10 stycken. Några av dem tar tag i mig och vänder och vrider på mig. Jag hör ord som "akut kejsarsnitt". Vad händer?!

William mådde inte bra i magen. Hjärtljuden hade gått ner, och han ville inte återhämta sig. Hans lilla hjärta tickade alldeles för svagt. Nu var det på allvar. Läkaren stoppade mina värkar, satte elektrod på Williams huvud, och la mig på rygg, och nu äntligen återhämtade William sig. Värkarna satte igång igen och jag fick stränga order om att fortsätta ligga på rygg, faran var ännu inte över. Helt plötsligt skulle han kunna bli sämre igen och det skulle vi försöka motverka. Jag fick därför varken äta eller dricka. Ifall det skulle sluta med kejsarsnitt.. Dem satte kateter på mig eftersom jag inte fick gå på toaletten.

Nu var klockan 14.00 och äntligen fick jag epiduralen. Ett riktigt halleluja moment. Dem var tre personen som höll fast mig när jag fick sprutan, för man måste ligga blixt stilla och jag var mitt uppe i en värk. Narkos läkaren fick sticka mig några gånger för han kom inte igenom kotorna, men tillslut lyckades han. Detta kändes ingenting!

Äntligen fick både jag och christian lite lugn och ro. William var stabil och jag kunde vila mig.

Jag var nu öppen 8 cm.

Sen kom krystvärkarna. Dem kändes helt annorlunda, för dem gjorde inte ont. Det var bara som om hela kroppen tryckte neråt. Som när man spyr ungefär, man kan inte kontrollera det.

Tillslut fick jag börja krysta, men mina värkar var lite för glesa, så dem gav mig värkstimulerande. Jag krystade och krystade.. Ingenting händer. Jag får inte ut honom. Hjärtljuden börjar återigen gå ner på William. Han måste ut.

Jag hade legat i 1,5 timmar och försökt få ut honom utan resultat. Jag var helt slut och utmattad. Dem kallade på en läkare som skulle hjälpa mig på traven, en light version av sugklocka, en så kallad "kiwi".

Dem kopplade den på Williams huvud och drog i min nästa värk. Nu kom äntligen halva huvudet ut och det stannade ute. Det kändes som att jag slets sönder. Dem kopplade bort sugklockan och jag fick med egen kraft trycka ut honom. Efter några dunkar på ryggen kom det ett skrik. Det vackraste jag någonsin hört. Sen fick jag upp honom på bröstet. Han som jag längtat efter i hela mitt liv att få träffa. 30/7-2016, kl: 19.01

Både jag och Christian bröt ut i gråt, och mina första ord var: "Gud vad han är lik dig älskling!"

Jag trodde att hela jag hade gått sönder. På grund av att det gjorde så ont, men jag behövde bara sy 3 stygn, det var små inre sprickor.

Jag hoppas inte att jag har skrämt upp någon nu som är gravid. Alla förlossningar är olika. Detta är min. Det gjorde fruktansvärt ont, men man klarar det. Kvinnor är helt otroliga. Sen när man väl fått komma in på BB och sådär så tänker man inte på hur ont det gjorde, utan man njuter av sitt lilla underverk.

Vi fick veta varför hjärtljuden gick ner så mycket på William, och det var pga att hans navelsträng var ovanligt kort. Så när jag fick en värk, drogs den ut och blev så smal att William inte fick syre. Men av någon anledning gick det bra när jag låg på rygg.

💋

Likes

Comments

Jag måste bara tipsa om smaknapparna. Perfekt om man vill ge ett mellanmål som inte kladdar så mycket. Man kan lägga det mesta i dem, frukt, grönsaker med mera.

Favoriterna här hemma är päron och banan ☺️

💋

Likes

Comments

Contains affiliate links
Mammakilon

Jag gick upp 30 (!) kilo när jag var gravid. Jag slutade röka samma dag jag insåg att jag var gravid (gick upp 10 kg bara pga av det), sen fick jag foglossning i v.13 och senare i graviditeten fick jag vena cava syndromet.

Vena cava syndromet innebär att livmodern trycker mot stora kroppspulsådern som är i ryggen. Detta gjorde att jag inte kunde ligga på rygg, då svimmade jag. Jag somnade alltid på sidan, men ibland i sömnen kunde jag lägga mig på rygg, vaknade då flera gånger per natt av att jag mådde så illa och fick lägga mig på sidan igen. Jag kunde inte heller gå eller stå för länge, då svimmade jag också. Visste ni det att enda gången man kan svimma när man ligger på rygg är när man är gravid?

Detta resulterade iallafall i att jag blev väldigt orörlig och spenderade en stor del av min graviditet i soffan och sängen. Jag blev väldigt uttråkad och använde då mat och godis att "underhålla mig med". Vilket resulterade i viktuppgången.

I slutet av graviditeten fantiserade jag om hur underbart det skulle bli att få börja träna igen, ta tag i kosten och bli sig själv igen.

Detta har dock inte riktigt gått som planerat. Jag ser överallt hur folk hetsar för att få bort mammakilona. Jag tror att dem glömmer njuta av nuet med bebis osv. Jag älskar att träna och det ger mig motivation till att äta nyttigt, vilket får mig att må bra. Men jag har inte hetsat med det. Det får ta den tiden det tar. Jag har långt kvar till mitt mål (10 kg kvar till vikt innan graviditet, men det är 15 kilo kvar till mitt slutmål), men jag har lyckats gå ner 20 kilo på 6 månader, och det är jag sjukt stolt över! Jag vill heller inte vara på gymmet varje dag. Jag vill spendera tid med min familj. William blir aldrig såhär liten igen. Däremot kan jag åka iväg lite när jag känner för det (gymmet räknas ju även som egentid), men känner som sagt ingen press med det utan gör det när jag känner att jag har lust och tid. Sen är mitt mål även att bli en stark mamma som orkar lyfta och leka med sitt barn, känner mig så svag nu och det är det första jag strävar efter, innan viktnedgång.

Jag tittade ju på vårkläder till William igår, och blev då lite sugen på att shoppa lite till mig själv också. När jag köper nya kläder till mig själv nu så köper jag kläder i min vanliga storlek, alltså inte den jag har nu. Detta är för att jag har kläder jag använder nu och jag vet att jag kommer komma ner till min vanliga storlek tids nog och det känns då onödigt att köpa kläder jag vet att jag inte kommer kunna ha framöver. 😊

💋

Likes

Comments