View tracker

Snön har fallit över vinterlandet. Den ligger i högar, täcker marken och gnistrar vackert i solskenet. Precis som snön uppe i Björnrike. Det ser faktiskt ganska likadant ut.

Kanada och Sverige är rätt lika. Mycket skog, man är lugnare än amerikaner och det är ett land någon sällan vill bråka med. Många har, under mina tre månader här, frågat varför jag valde Kanada, just eftersom det är så likt Sverige, i både temperatur och livsstil.

Ja, kanske var det ett av de snällare valen man kunde göra. Även om det berodde mycket på språket, som inte är så snällt, så finns det faktiskt inte så många ytliga kulturskillnader. Och det kanske är det som gjorde mitt val till det perfekta, för mig.

Alla vet att i länder närmare ekvatorn finns starka kulturer som skiljer sig från västvärldens trygga vardag. Det är ju det som gör dem så spännande att besöka, det perfekta stället att stöta på kulturkrockar. Det perfekta stället för en utbytesstudent. Men för mig, så är Kanada rätt så jobbigt också, just eftersom jag inte var förberedd på någon av alla krockar jag har stött på, för man har aldrig hört om dem.

Till att börja med så måste jag påpeka att de krockar jag har stött på hör mestadels till kulturen i Quebec. Jag har lärt mig att det är en stor skillnad mellan denna och den Kanadensiska. Nu vet ni också det.

Utbildningen här är ett stort problem. Privat eller kommunal skola, vad är bäst? Kommer det vara värt att betala flera flera tusen för ens barns utbildning? Ni, mamma och pappa, om vi hade bott här hade nog tyckt det. Det hade nog de flesta av mina svenska vänners föräldrar också.

Jag kan ju stolt säga att jag vet hur det ser ut på de båda två. Privat som kommunal. Vad gillar jag bäst? Kommunal. Vad är bäst? Privat. Oj, det är sådan stor skillnad i utbildningen så att jag blir orolig. Både i sättet att undervisa och i hastigheten. Det är lite läskigt att det kan vara så olika. Men ungdomarna på den kommunala är roligare, lite äldre i sinnet och har inte levt i ett rikt område i hela sitt liv.

Ja, klasskillnaderna här är stora. De delas väl mest upp med vilken skola familjen väljer att sätta sina barn i. Marie har sagt till mig flera gånger att de nog är den fattigaste familjen på Philippes skola, men de bryr sig mycket om sina barns utbildning. Samtidigt bor de i en villa, en busstur från innestan och äter på resturang en gång i veckan. De har även råd att ta hand om lilla mig. Och även om jag försöker att inte vara dyr i drift så tror jag att mjölken går åt snabbare nu för tiden. Att hon känner att hon måste kalla sig fattig trots allt detta tycker jag är tråkigt. Men de verkar inte störa dem så mycket.

Visste ni även att om barnen efter första klass inte sitter still på lektionerna så säger skolan åt föräldrarna att de vill att barnet ska ta medicin varje morgon. Ett litet piller som sväljs ner med en klunk vatten. Ingen undersökning om barnet har en diagnos eller bara lite spring i benen. Marie och Max är starkt emot detta, men samhället gör som det vill.

Att vara ensam är heller inte något som är populärt här. Att vilja vara ensam en stund betyder att man är ledsen eller besviken på någon annan. Detta har varit jobbigt för mig, då jag behöver ensamma stunder i min vardag. För att vila och sedan ladda om. Måla naglarna. Ni vet. Min familj har varit öppna med detta, även om de inte riktigt förstod det i början.

Pengar verkar också röra sig på ett annat sätt. Ni som vet vet ju att jag alltid har varit intresserad av pengar, därför är detta något som jag har uppmärksammat. En person på min skola berättade att det är den som betalar för sin egen utbildning, det kostar ungefär 1500 kr per år att gå i kommunalskola. Jag tänkte att det var konstigt, men att jag kanske bara är en priviligerad tonåring vars föräldrar alltid har betalat för min utbildning om den har kostat, vilket skolan inte gör i Sverige.

Men sedan byts samtalsämnet till balen, den vid slutet av året som ingen någonsin slutar prata om, och personen nämner då att dens pappa betalar balklänningen. Balklänningen kostar 14 000 kr. Här går man i "secondaire" i fem år. Det betyder att personen har betalat 7500 för sin secondaire utbildning, det har familljen vägrat betala. Men de lägger 14 000kr på en balklänning. Då började argumenten om ekonomiskt ansvar komma, men jag höll mig.

Så ja, Kanada är annorlunda, och kanske är Sverige trots allt det mest perfekta landet i världen om man tänker på ekonomi, skola och ensamhet. Jag har ju några månader kvar på mig att avgöra vem som vinner kampen över den norra delen av jordklotet. För Ryssland har ju redan förlorat. Norge, nej. Och Finland är ju ett fint land men med euron och allt så vet jag inte. Island förlorar på grund av vädret och på Grönland bor det bara 56 000 människor, vilket i och för sig låter ganska rosamt. Men antalet soltimmar på den istäckta ön stiger bara upp till 7 stycken, även på sommaren. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Pis là là,

Vet ni vet det betyder?

Det visste jag inte heller för tre månader sedan.

Välkommen till Québec, här pratar man "franska".

Fyra dagar senare ligger jag här i sängen. Utmattad efter en veckan med nya intryck, aldrig ska de ta slut. Ny skola. Nya människor. Nya vänner. Nya rutiner. Jag vet än en gång inte riktigt var jag ska börja.

I måndags var min sista dag på Séminaire Saint François. Det var lite jobbigt. Det var hejdå till mina första vänner i Kanada, det var hejdå till allt jag egentligen kände till. Det kändes konstigt när jag lämnade byggnaden med alla mina böcker och pärmar. Ett icke känslosamt hejdå till ett ställe jag delat så många funderingar och tankar med. Nu var det slut, hade jag tagit rätt beslut? Det fanns det ingen återvändo så det var bara att hoppas.

Mina fötter tog sina första steg som elev på min nya skola, Roger Comtois, på tisdagsmorgonen. En rundvandring av skolan och ett samtal inne på ett kontor senare så var jag redo för min första lektion. Drama. Det var jätteroligt. Jag tror att jag pratade med fler personen under den timmen än under mina tre månader på privatskolan. Jag trivs så bra.

Det går tre andra utbytesstudenter på min skola. Giulia från Italien, Isadora från Brasilien och Lucia från Argentina. Giulia åker med AFS, så henne kände jag sedan tidigare. De andra två är från organisationen Rotary. Jag måste hela tiden när jag pratar med dem påminna mig om att vi alla är här tillsammans, lever nästan samma liv, men kommer från helt olika delar av världen. Jag tycker att det är så fantastiskt.

Lucia, från Argentina, är den som fascinerar mig mest. Hennes läppar är alltid målade i starka färger, fingrarna glittrar av silverringar och naglarna lyser av en lila färg. När hon tycker att något är kul flyger händerna upp i luften samtidigt som de gör knäppande ljud och höfterna vickar åt varsitt håll. Ur munnen kommer en sång på spanska. Hon ställer även ofta intellektuella frågor till mig om Sveriges politik och skolsystem.

Jag älskar kommunalskola. Ungdomarna här är så mycket mer avslappnade och jag började redan tredje dagen känna mig bekväm med att sjunga i korridorerna. Skåpet är så litet att jag måsta sparka till det varje gång jag ska öppna och stänga det. Den vanligaste ursäkten jag har fått höra till varför man är sen till lektionen är för att man var hos polisen. Klädstilarna rör sig mellan punk till "jag vet inte vad stil är för något" och piercingar är ett mode vart man än väljer att placera dem. Att håret blir slitet av att färga det verkar inte heller störa någon sådär jätte mycket. I Sverige är man blond, här rör sig hårnyanserna mellan grönt och lila.

Men nu till det bästa, i alla för er som har fått stå ut med mitt klagande om avståndet till den förra skolan. För att förklara det på ett sätt så att även ungdomar förstår. Om jag går hemifrån fem minuter innan bussen går avslutas tonen på den fjärde låten när jag kliver igenom skolporten. Det tar fyra låtar för mig att åka till skolan. Fyra låtar!

För er som undrar vilka sångerna är, I got you!:

Red Lights - Baby Queens

Älvdansen - Academics

Bandit queen - Looptroop Rockers

Wolf - Skott (min favorit)

Boxningen forsätter som vanligt. I torsdags så boxande jag med en ny tjej, hennes kompis var inte där och det är ju bättre att vara andrahandsval än ett tredjehandsval, eller hur? Vi pratade hela lektionen, det var roligt. Jag kan hålla en konversation på franska under en timme, medan jag boxas. Framsteg är vad jag skulle kalla det.

Idag var det black Friday, eller som vi kallar det här "vendredi noir" eller "vendredi fou". Jag åkte med mina utbytesvänner från skolan till Place Laurier, vilket är den största gallerian i Quebec City. Det var väldigt roligt. Jag träffade flera av mina vänner från min gamla skola också, alla var ju där. Man känner sig ganska hemmastadd när man säger "Salut!" till förbi passernade lite då och då, precis som i kära gamla Nacka Forum.

Nu slog klockan tolv och jag ska sova. Min del av släkten som har julbord idag, hoppas att ni saknar mig mycket och har det mysigt med varandra i Sverigemörkret. Jacob, ät en trettonde efterrätt åt mig är du snäll.

Likes

Comments

View tracker

Denna vecka har det hänt mycket, men jag har inte haft så mycket göra. Jag vet inte riktigt var jag ska börja för att få till ett sånt där snitsigt inlägg som jag lyckas med ibland. När hjärnan och fingrarna jobbar tillsammans, blir ett dreamteam. Jag tror jag tar det från början, kanske är enklast.

Alexandre fyllde år i onsdags. Han fick en råtta! Råttan köpte Max och Marie veckan innan, för att det skulle vänja sig vid miljön, ljudnivån i huset och vid människor. Men de gav den inte till Alex än, utan gömde den i sitt rum så att han skulle få den på sin födelsedag. Fin och bra plan, eller hur? Råttan dog på Alex födelsedag. På morgonen, innan han hade hunnit se den låg den där på botten av buren, på rygg, med benen i vädret. Död. Stendöd. Två veckor gammal. Marie sprang till djuraffären och köpte en ny. Den är stor och grå. Den kommer bli större och gråare.

Jag var i Montreal i torsdags. Det var kul. Marie är så fantastisk. Hon körde med mig tre timmar till IKEA där jag hamnade i himlen. Sedan åt vi på en indisk resturang i gamla Montreal och åkte tre timmer hem. Det var en så bra dag.

Montreal, vad ska man säga om den staden, så underbar. Jag gillade den verkligen. Men, jag var med om den största kulturkrocken hittills, och inte på det sättet ni tror. Jag ska förklara.

Montreal är en stad med många kulturer, varannan person man möter på gatan har immigrerat till staden från någon av världens alla delar. Jag insåg när jag besökte den att, oj oj oj, jag har blivit "québécoise". Mina vanligtvis franskfyllda öron blev förärade av all engelska. Marie frågade någon om vägen och personen förstod inte de franska orden. Är det hit världen är påväg? Till ett engelskspråkigt Montreal? Vad kommer näst? Quebec City? Frankrike? Det var en jobbig upplevelse för mig, det var det verkligen.

Annat än det så hände det inte så mycket i Montreal. Det brann i China town under hela vår vistelse. En stor brand, jag såg till och med lågorna. Men brandstationen låg precis bredvid, Marie och jag skrattade åt det, och jag tänkte på Järla skola. 

Jag var ledig i fredags också. Det var skönt. I fredags fick jag även den stora nyheten. Jag har kommit in på skolan som ligger så nära, den skolan som alla ungdomar i mitt område går på! Jag blev så glad, sprang ut till Max och Alex som spelade hockey på gatan och glädjeskrek på franska.

Skolan är ett slag i sitt eget. Om jag hade bott här permanent hade ni, mamma och pappa, aldrig låtit mig gå på den. Jag ska inte berätta allt för mycket, eftersom jag inte börjar förens på tisdag. Men jag kan nämna lite såhär i smyg att den har ett eget poliskontor. Jag tror att jag kommer må så mycket bättre där, och jag har närmare hem.

Nu återstår det bara att gå i privatskolan på måndag, och på något sätt säga till alla där att jag aldrig mer kommer att återvända, på ett så ostelt sätt som möjligt. Det skrämmer mig mer än att börja i en helt ny miljö på tisdag. Önska mig lycka till.

Vad är det värsta som har hänt i veckan då? Förutom att Montreal is turning American. Jo, det skulle nog vara att Marie tog prästosten min som jag införskaffade på IKEA och skar den i breda bitar med hjälp av kökskniven. Mitt hjärta brast, i tusen bitar. Plågeri. Och jag som inte ens är en ostmänniska.

Men frukta inte, jag köpte två och har nu gömt den andra. Någon ordning får det ändå vara här borta, på andra sidan Atlanten.

Likes

Comments

Likes

Comments

Boxning. Alltså hahahah. Jag gick på min första boxningsträning idag. Jag vet inte. Det är något som jag aldrig skulle göra i Sverige. Aldrig. I dörren in var jag nära på att vända och säga till Marie att jag inte ville. Men sen tänkte jag, hur mycket svårare kan det har vara jämfört med att flyga över Atlanten?

Jag ska ta det från början, i tur och ordning leda er genom timmen. Jag har aldrig varit så här långt utanför min zon av komfort ska ni veta, eller ja, nu har jag nog ingen zon av komfort kvar eftersom jag behövde bryta ner den.

Jag anländer med mina boxningshandskar som Presidenten över AFS, Kathleen, hade lånat till mig innan hela dramat med henne hade börjat. Då var hon glad och nöjd. Hon gav mig också banden som man ska linda runt händerna. Tror ni att jag hade någon aning om hur man gjorde det? Nej. 

Jag frågar en äldre man, kanske hälften så lång som jag och hälften så bred, över dubbelt så gammal. Han hjälper mig och pratar snabbt på franska, det var ju inget nytt egentligen, alla här pratar snabbt på franska. Sedan börjar det och Marie lämnar mig. Jag är ensam. Jag ser mig omkring i salen. 

Jag är den enda under 25. Jag är den enda som inte har kroppen täckt av tatueringar. Jag är den enda som inte har armmuskler så stora att tröjan nästan spricker. Jag är den enda med nagellack. Jag är den enda utan piercing. 

Sedan säger tränaren, som visar sig vara den lilla mannan från tidigare, att man får göra vilka fysövningar man vill i 15 minuter, mixa, trixa, bara man håller igång. Det var faktiskt inte så jobbigt tyckte jag. Det gick bra. Men sedan började det. På riktigt!!

Mannen, Partick som han hette, säger att man ska para ihop sig i två. Där kommer paniken. Alla känner alla. Som att vara i skolan igen. Alla är gamla. Alla är starka. En tjej kommer fram till mig, hon är yngst i gruppen förutom jag. Skulle gissa 26. Hon frågar om vi ska köra tillsammans, jag säger okej och ler. Kärlek till denna tjej. 

Kursen fortsätter och jag boxar med fler fyrtioåringar än jag har pratat med i hela mitt liv, de var starka som tusan, men jätte trevliga. Den lilla mannen hjälpte mig jätte mycket hela tiden. Han var jätte snäll och ville att jag skulle komma tillbaka nästa vecka. Det ska jag. 

Hörni, jag har börjat på kickboxning med massa medelålders människor? Hur kul är inte det?!

Och, beskedet har kommit, jag ska få byta skola. Säger till när jag vet vilken och när. Men den kommer ligga närmare. Därför tycker jag att det är okej att boxningen inte är fylld med människor i min ålder, nu kommer jag få vänner i området genom skolan! Allt är väl, men jag har ont i hela kroppen.

Hej träningsvärk.. 

Likes

Comments

Hej alla mina fina!

Jag borde egentligen sova nu, är trött och ska upp "tidigt" imorgon, klockan är ställd på halv nio. Men jag har ju inte hört av mig här på länge, nu är det november och allt. Det som jag var så rädd för i förra inlägget. Tänk vad tiden går fort ändå.

Tiden, den gör saker komplicerade och lättare att ta sig igenom, allt är temporärt här borta men betyder ändå så mycket. Snart är jag i Sverige igen, tar 401 till fula slussen och klagar på att tunnelbanan är fylld med för många ansikten. Aldrig är något perfekt.

Perfektion, det är inte något som jag har är. Ingen har väl det egentligen, men jag tänker mycket mer på mig själv än någon annan här borta. Jag hoppas att det är okej. Hemma i Svealand var inte allt perfekt heller, men där hade jag i alla fall någon att prata ut om problemen med, på språket jag kan.

Problem. Det är mycket problem i mitt liv här borta, på andra sidan Atlanten. Ni vet, i världens näst största land som verkar vara så bra, kanske för att USA är det enda landet som det delar gräns med.

Gräns, vart går gränsen till okej och inte okej? Något jag har undrat över och som jag efter mycket tänkande och klagande till alla som har orkat lyssnat, har kommit på. Den går när jag tycker att inte kul, inte kan sluta tänka på det och bestämmer mig för att ta tag i saken.

Att ta tag. Vilka kommer lyssna på en när man gör det? Ens vänner och familj. Ny familj som gammal. Vänner som vänner. Här sker en kulturkrock. Hur mycket betyder en sjuttonårings åsikt och röst bland en massa vuxnas som vet hur man ska gå till väga?

Väg. Just nu vet jag inte vart den kommer leda, men jag hoppas till något fint ställe. Med mycket blommor i glada färger. Gärna med någon sång i bakgrunden, av Jon Bellion eller Laleh. Där jag blir lyssnad på, kan vara ifred och sitta var jag vill. En plats där jag kan utvecklas som person utan att bli skrattad åt. Där jag kan flumma runt hur mycket jag vill, dansa omkring bland blommorna.

Flumm. Ett ord som jag tvekar på om det finns i den svenska ordboken. Ett ord jag är osäker på hur man stavar. Men ett ord jag saknar mycket. Flumma på franska, går det ens?

Likes

Comments

Livet har blivit vardag. Vet inte riktigt vad som finns att berätta, känns som det jag gör här borta kan jämföras med att gå till Ica och köpa mellanmjölk. Mellan är förstås inte mjölken här. Den är söt som socker och kommer även i plastpåsar som man stoppar i en kanna. Det är något som alla utbytesstudenter har reagerat på - mjölk i plastpåsar?? Vart ska alla galenskaper sluta.

Jag hade nyss en liten minipanikattack. Ni vet en sådan där när hjärtat dunkar jätte hårt och man tänker att vilket minut som helst så dör man. En sådan man får när man inte hittar mobilen i fickan eller när man missar ett steg i trappan på vägen ner. En sådan liten minipanikattack. Min Spotify slutade fungera, det var anledningen denna gång. Men nu fungerar den och Lalehs röst sjunger om kristaller in i mina öron.

Jag hade flätat hår i fredags. Ni vet den här frisyren när man har en fläta på varsin sida. Det var till min förvåning det mest exotiska många av dem på min skola hade sett. De stirrade förundrat som om de inte visste att hårstrån kunde skapa sådana former. Sedan sa de "du ser så svensk ut". Jag sa tack och skrattade.

Är rädd för november. Då är man inte i början av året, men heller inte i mitten eller slutet. Man bara är och kan varken språket eller känner sig helt bekväm i vardagen. Det känns som en månad som helst bara får passera. En månad som kan jämföra sig med dagen tisdag. 

Jag måste dela med mig av någonting. De senaste veckorna har jag börjat drömma konstigt. Alltså, konstigt på riktigt. Jag har varit som i metvetande i drömmen. Kunnat tänka som vanligt, vetat att jag drömmer och kunnat till en viss grad bestämma vad som ska hända. Jag berättade det för Frida och hon sa att det är ett psykologiskt fenomen. Det kallas att klardrömma, jag hade ingen aning. Men efter att ha läst på så känner jag mig väldigt lyckligt lottad. 

"Lucid dreaming, även kallat klardrömmar, är en teknik som gör att man kan komma till medvetande när man drömmer. På detta sätt kan man uppleva en värld där man är fri att göra vad man vill. Det är dock svårt och kräver en del träning. " -somnupplysningen.se

Och här låg jag i min säng och trodde att det var den kanadensiska luften. Nej men på allvar, det är väldigt fantastiskt. En helt ny del av hjärnan som arbetar. Jag har ju nämnt för vissa att jag håller på att jobba mot att bli hippie, och efter detta så känns det som att hippie livet valde mig.

Svenskar säger att Kanada och Sverige är väldigt lika. Jag förstår det. Det är ungefär samma klimat, mycket skog och kanadensare är lite lugnare än amerikanare. Men några saker har ändå fått mig att tänka om. För det första så är ungdomar här mycket yngre. Med det menar jag på sättet som de behandlas, i skolan och utanför. I Sverige har jag rätt så mycket att säga till om. Men inte här. Jag antar att det är en annan teknik att lära sig disciplin. Men jag är inte helt 100 på att den fungerar.

Något annat är det här med tjejer och killar. Kanada är ett relativt jämställt land jämfört med många andra. Men här gillar flickor att shoppa och pojkar spelar tv spel. Tjejer ska ser tjejfilmer om romantik medan killar kollar på Marvel. Och efter att Marie frågade en tredje gång i bilen på väg hem om vantarna hon hade köpt till Max var "för tjejigt blå", då börjar man ju tänka och undra.

Jag har också kommit fram till att jag ogillar konceptet skoluniform. Oj vad det är tråkigt. Jag saknar att kunna har på mig med kläder, uttrycka mig med hjälp av dem. Det är något jag saknar, kanske just för att jag i nuläget inte kan uttrycka mig med ord. Jag förstår varför skoluniform existerar. Det gör jag, och jag har redan märk att man inte umgås med människor som har samma klädstil. Men ändå, det är så tråkigt. Det gör att modet untanför skolan blir ännu tråkigare också. De går till fotbollsmatcherna med crocs, leggings och hoodie. Jag menar. Det skulle aldrig hända i Stockholm. Inte ens på söder. 

Skoja. ;) Jag skickar bara kärlek till söder här från Quebec. 

Likes

Comments

HEJ!

Jag mår bra. Det gör jag faktiskt. Riktigt bra. Jag har haft en rolig långhelg, låt mig berätta.

Det var studiedag i fredags. Då "gjorde jag läxor". Det betyder att jag stirrade på texten i boken i ungefär en minut tills jag gav upp. Jag försökte i alla fall. Resten av dagen var väldigt lugn, tror jag. Jag kommer inte ihåg så mycket så jag tror att jag mest var hemma.

I lördags så regnade det men vi åkte iväg på släktmiddag hos farmor Lily på kvällen. Det var så roligt. Jag kan med ärlighet säga att jag förstod 95% av allt som de sa. När jag åkte därifrån tänkte jag, oj, jag hängde med i samtalsämnena ikväll för första gången på 7 veckor. Det är konstigt det här med språk. Jag förstår mycket nu, mer när vuxna talar men en hel del när de i skolan pratar också. Men, om de skulle be mig återberätta det på något av de språk jag kan skulle jag inte kunna göra det. Jag vet inte riktigt varför, men jag antar att jag är i något sorts mellanläge.

På släktmiddagen var det vår familj, Max syster och hennes familj och farmor Lily såklart. Det är en väldigt rolig familj, mycket som händer och alla pratar jätte fort. Max syster, som jag tyvärr aldrig förstått vad hon heter, pratar fort och hela tiden, med armar som flyger runt runt runt. Deras äldsta son, Olivié, har jag nämt tidigare och han pratar nog snabbast av alla. Det låter ungefär såhär: 

"HejSonjahurmårdujagmårbrajagharbörjatskolanochharjättemycketkompisarochenavdemfyllerårsnartsåhanskahaetthalloween...", forsätting följer. Om du tyckte att det var svårt att läsa, tänk dig att höra det, på franska. Han är 6 år och har ögonfransar längre än min bror Axels.

Igårkväll var jag med vänner från skolan och en annan utbytesstudent, Syra som jag hade bjudit med för att känna mig lite lugnar, inne i Quebec. Det var jätte roligt, jag förstod, pratade mycket och kom hem sent. Idag var jag med Syra igen och en av hennes kompisar. Jag köpte block och pennor eftersom jag ska börja rita. Tror att det kommer vara bra för mig.

Den här helgen har jag kännt mig fri, vilket är det jag har saknat mest om jag ska vara helt ärlig. Jag har tagit bussen både till och från stan. Hittat runt i Quebec City och laddat ner kollektiv traffik appen.

Jag har även börjat känna mig mer som hemma. Jag vet vilken sida på bussen man ska sitta på de olika tiderna på dagen så att man inte ska få solen i ögonen. Jag går inte längre av vid den självklara hållplatsen på väg hem då jag har hittat en genväg om man går av stoppet innan. Jag kan småprata med busschaffören och ge vägbeskrivningar till vilsna turister. Franska uttryck kommer naturligt både när jag pratar men också i mitt egna lilla huvud.

Min quebecois börjar höras nu, ojojoj. Jag kommer låta så roligt när jag kommer tillbaka. Ser fram emot det. Ska skriva ett inlägg någon gång om själva dialekten. Jag tycker om den väldigt mycket. 

Imorgon börjar skolan igen och jag är lite nervös, helgen har ju varit så bra. Men jag får väl se till att veckan håller samma standard.

Kram

Likes

Comments

Jag pratar relativt mycket med min franska vän Frida, hon är mitt armstöd som jag lutar mig på när allt känns jobbigt här och ingen annan förstår förutom hon, för hon sitter i samma bil. Fast utanför hennes fönster har det inte blivit kanadensisk höst utan solen skiner fortfarande över vingårdarna i Provence. 

Vi pratar om hur svårt det är. Hur svårt allting är och att man någon eller flera gånger varje dag tänker att det skulle vara bättre hemma, i sängen med svenskt lösgodis. Men vi har också kommit fram till att det är okej att allt inte är helt fantastiskt, det vore till och med konstigt. I slutändan kommer vi tänka att det var värt det. 

På franska lektionen kan jag ingenting och får ett nedlåtande leende från lärarinnan. Man skulle ju kunna tro att hon av alla människor skulle stötta mig då jag har flugit över Atlanten för att lära mig ämnet hon undervisar i, men nej.

Jag vet aldrig riktigt vem jag kommer vara med under dagen, vem som kommer lägga ner sin tid på att prata med mig. Jag vet vilka jag kan äta med på lunchen men inte mer än det. Jag tycker inte om känslan att inte veta, det ger mig osäkerhet i vardagen.

Jag saknar att ha vänner. Det är en konstig känsla att inte ha några. Jag har träffat många snälla människor men några riktiga vänner i skolan har jag inte en. Någon som jag kan berätta roliga historer för och skratta åt saker som bara vi förstår. Men jag antar att det också är på grund av språkbarriären. Jag hoppas att den bryts snart. 

Vad är det värsta? När människor säger "Men Sonja, du kan ju franska". Jag säger nej min kära vän det kan jag inte. Jag håller på att lära mig, men jag kan det inte och det är helt okej, det är ju därför jag är här. 

Jag saknar att kunna prata med människor. Kan ni föreställa er att inte ha en 100% riktig konversation med en människa i samma rum på över 6 veckor? Ganska konstigt eller hur?

Jag har aldrig känt att jag vill hem. Jag har tänkt att jag skulle ha det enklare hemma men det är ju självklart. Det jag tänker mest är att jag vill ha det bättre här. Den dagen får komma när den kommer, men jag längtar. 

Jag spenderar helgerna ensam eller med familjen, något som sker ofta i Sveriger också. Men då är det för att jag villl, inte för att jag inte har någon vän att ringa. Det är en väldigt stor skillnad. 

Jag vet att allt kommer ta sin tid och jag har absolut inte gett upp, långt ifrån. Min resa har ju bara börjat. Men det är svårt ibland och ibland mår jag inte så bra. Men det är okej det med. Jag tar promenader och sjunger med i låttexter som beskriver mina känslor. 

Likes

Comments