TVÅ inlägg inom en vecka, nu tänker ni kanske "har hon förlorat alla sina vänner och sitter bara framför datorn, vad här hänt??!?!". Nej, kära vänner och familj, mina vänner finns kvar. Ni behöver inte oroa er. Vad kul att ni gillade min video om min vecka i Karibien. Det var skönt att känns solens stråler, nog en av de första gångerna jag faktiskt blivit ledsen på riktigt över att lämna värme och åka tillbaka till snön. På grund av detta har jag bestämt mig att jag måste testa på att bo i ett varmt land för att bestämma mig för vad jag gillar bäst.

Detta gav mig också en livskris som jag redan har pratat med pappa om. Jag vet inte hur jag ska hinna med allt!! Det är så mycket jag vill göra, men det känns som att jag har så lite tid. Vill hinna med allt innan 30 liksom. Och en av dessa saker jag vill göra är att studera alldeles för många år på universitetet och börja jobba. Är så exalterad över det. Men samtidigt vill jag bo minst en månad i varje världsdel, backpacka, lära mig spanska, volontärarbeta, jobba på en juicebar i Australien, bo en sommar i Paris. Jag kan fortsätta hur länge som helst, måste ta mig till att skriva en bucket list med allt.

Prestationsångest har jag också börjat få inför att bli förälder. Mamma och pappa gjorde ju ett så bra jobb med mig att jag inte kommer kunna nå upp till den nivån. Det kanske låter lite för självälskande men jag kritiserade faktiskt mig själv i samma mening så det är okej. Efter att jag har kollar på x antal avsnitt av Dr. Phil som pratar med massa stökiga tonåringar börjar jag inse att det också går att göra fel.

Annars då, förutom prestationsångest inför föräldralivet och allmän livskris. Ja, jag mår rätt bra men börjar bli lite stressad eftersom mitt liv här borta snart är slut. Cirkus fem månader kvar nu och på måndag den tjugonde februari har jag varit här i sex stycken. Jag älskar nästan allt här och även om jag ser fram emot att komma hem vill jag inte lämna mina vänner och familj här. Skolan är okej, det är skola liksom. Men mina vänner är ju så otroliga. Och min familj. Idag var det alla hjärtans dag och jag fick min väldigt försenade julklapp av Isadora. Det var så fint, det var massa småsaker och så hade hon skrivit lapp till varje. Pulver till varmchoklad och en lapp där det stod "så du kan värma dig en dag när skolan är inställd på grund av snöstorm och jag inte är där för att ge dig en kram", och ett par örhängen som var citroner med en lapp "så att du ska komma ihåg att åka till Brasilien och äta frukt med mig". Så fint.

Fattar ingenting på mattelektionen, alltså inte ens kul. Jag fattar ingenting. Engelska läraren blev arg på mig idag för att jag var färdig med uppgiften innan hon hann prata färdigt. Antingen fattar jag ingenting eller så fattar jag alldeles för mycket helt enkelt. Men under franska lektionen försöker jag i alla fall. :)

Planerar födelsedagsresa till Montreal med mina vänner!! Det ska bli så roligt. Min första resa med vänner typ. Ja, tänk dig mamma, det kommer vara precis som dina när du var ung. Se upp! Jag kommer ta hand om mig själv, oroa dig inte. ;)

Någon gång ska jag skriva ett inlägg utan att stava om orden som jag stavar fel. Jag blandar ihop "e" och "ä" hela tiden, samma med "å" och "o", vet inte hur många gånger jag skrev om ordet förälder till exempel.

Likes

Comments

Hej.

Tråkigt att ni behöver höra från mig en dag som denna, då jag är arg som ett bi. Trött på världen är jag också.

Ni har säkert hört om attacken som skedde under söndagskvällen i moskén. Jag vet inte vad jag ska säga så jag tänker skylla på USA som valde en rasist som president och visade att hatet mot vissa folkgrupper plötsligt blev okej. Men samtidigt så är det ju några från Quebec som genomförde det och att skylla ifrån sig har ju aldrig hjälpt.

Sedan har vi ju också denna fantastiskt otroliga president, som inte ens är president över AFS utan bara över Quebec city. Kan ärligt säga att hon förstör mitt år. Inte för att jag, som enligt henne, är en envis tonåring som inte lyssnar på vuxna, utan för att hon har ett stort kontrollbehov.

Föreställ er att ni är i en stor bur. Alltså, jätte jättestor, ni kan inte se var den börjar eller slutar. Det bor en massa människor i den här buren. Du bor hos en familj som du tycker om hur mycket som helst, du har vänner. Du har ett rätt så bra liv i den här buren. Men det är inte alla som får chansen att leva i den, därför har du ett papper som visar att du har tillåtelse att vistas där inne. Staten säger att du har rätten att stanna tills slutet av augusti, inga problem. Men sedan finns det en person i denna buren som ogillar dig och säger att du måste lämna tidigare och när nu frågar varför säger personen "för att jag säger så".

Så har jag det!!!!!! Jag blir så arg!!!!! Och nej, jag skäller inte på henne. Jag har slutat prata med henne hon blir ändå bara sur på allt jag gör. Så det jag tänker göra är att ringa till svenska ambassaden i Kanada och fråga så de kan ge mig en riktig förklaring till varför det inte går eller säga att det inte är några problem över huvud taget att stanna här i 10 dagar till.

Jag hatar att personen som ska hjälpa mig här borta är den jag känner mig minst bekväm att prata med. Och det handlar inte längre om kulturkrocken att jag inte är van vid att behandlas som ett barn när jag snart ska fylla 18. Nu handlar det bara om att hon är trött på mig och inte vill tappa kontrollen.

Så ja, tråkigt att presidenten över AFS Kanada gör min vistelse här jobbigare och några dagar om månaden förstörda.

Men jag är glad över allt annat. Min familj, mina vänner. Allt faktiskt. Allt går riktigt bra. Franskan rullar långsamt men jag tror att det beror på att jag har så höga förväntningar på mig själv.

Imorgon ska jag till skolan och berätta för mina kompisar varför jag hatar Kathleen. Det ska bli skönt.

Detta blev inget poetiskt inlägg med beskrivande historier. Men jag är så arg!

Likes

Comments

Gott nytt år!

Klockan är sent här (01.47) men jag har börjat komma in i en tonårings sovmönster, för första gången i mitt liv. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men tårarna kommer nog att komma om en vecka när klockan ringer och skolbussen står där och väntar på mig alldeles för tidigt. (skrev om ordet "alldeles" tre gånger innan jag vände mig till google för att söka svar om stavningen.)

Jag tänkte berätta om min jul och mitt nyår. Två högtider som firas på många ställen i världen, men på olika sett. Nu har jag upplevt två av dem.

Julen spenderades i Matane, en liten stad på 15 000 invånare norrut längs floden. Där bor Maries moster, Helene. Julafton tillpringades i hennes vardagsrum tillsammans med Nancy, Nancys två barn Carole-Anne, Alexandre och deras partners. Det var en trevlig kväll, om en annorlunda. Hade ingen julkänsla över huvudtaget men den kändes inte heller nödvändig. Jag satt där i soffan och förundrades över hur enkelt de var för dem att ta in en ny person som jag i familjen. Som om jag alltid hade varit där.

Vi stannade en nätter till i Matane, men dagarna spenderades mest på hotellet, vilket var skönt. Väldigt inte juligt, men Sverige finns ju kvar med alla dess traditioner.

I veckan så har jag umgåtts med vänner och har för första gången börjat inse hur svårt det kommer bli att lämna detta ställa. Jag har ju nu börjat binda band med personer som jag snart kommer att lämna. Fått vänner som jag pratar med om mina problem. Personer som hjälper mig och lyssnar. Ingen av de relationer som jag har skapat här liknar någon av de som jag har i Sverige. Kanske för att jag har byggt upp dem på knacklig franska, kanske för att vi inte delar en bakgrund som är lik över huvudtaget. Men vad gör det? Jag åkte ju inte hit för att bygga upp en mini Sverige i den kanadensiska skogen.

Nyår, oj, det var så roligt! Jag åkte in till staden med vänner. Det var ett stort firande där inne. Med pariserhjul och fritt fall. Samt en stor sen där personer spelade fiol och sjöng sånger, québécois style. Det var väldigt fantastiskt. Vid 11 började en DJ spela och jag och mina kompisar stod precis vid scenkanten och sjöng med.

Jag åkte också fritt fall och bergodalbana, Jag vet inte. Det var nog första gången jag insåg att jag hade förändras lite här borta. Kanske fånigt. Men jag har aldrig velat åka sådant innan, på grund av rädsla. Men det var jag som tog initiativet och drog med mig kompisarna upp. Tänkte inte så mycket liksom. Det såg ju kul ut. Sedan satt jag där fastspänd och insåg att jag nog skulle dö. Det gjorde jag också, dog, hamna i himlen och ville göra allt en gång till.

Dagen efter nyårsafton var det middag ute på farmen som Max mamma Lily växte upp på. Nyårsdagen här är mycket viktigare än i Sverige. Hela släkten var där, 40 personer. Vi åt, spelade spel och pratade. Frågan "Pis, aimez vous Québec?" ställdes nästan lika många gånger som jag svarade "oui, vraiment, il fait froid mais ça va bien!".

Kvällen började med vous och slutade med toi.

Annars är jag trött på allt klagande. Så trött att det gör mig nästintill provocerad, och det vill vi ju inte. Klagandet kommer inte inifrån Kanadas gränser utan restan av världens, och Sveriges. Förlåt, men varför tillbringa sista dagen på året med att klaga så mycket över allt hemskt som har hänt under 2016. Jag vet att det hände mycket jobbigt, jag grät ju till och med över Brexit. Det gör jag fortfarande när jag tänker på det. Men, det blev lite för mycket negativitet.

Annat jag har tänkt på är hur mycket språket påverkar en kultur. Jag har aldrig riktigt kunnat pussla ihop pusselbitarna men nu när jag snart pratar tre språk flytande och har träffat människor från hela världen börjar det falla på plats, låt mig förklara.

Ska jag börja med franska kanske. Det franska språket gör samhället artigare och mindre jämställt. Med Monsieur och Madame som tilltalsnamn till okända personer och i återberättande av händelser där man ej känner till huvudpersonernas namn. Med olika sätt att böja ordet "ursäkta" beroende på hur mycket respekt eller okunnighet man vill visa eller har till personen man ber om ursäkt till. Med hela språket uppbyggt på att det endast finns två kön, kvinnor och män. Med objekt och händelser som blir könsindelade.

Svenska. Svenska språket är det enda (inte ända) språket i världen med ordet lagom, vilket jag tycker återspeglar den svenska kulturen rätt så perfekt. Vi är ganska lagom.

Min italienska vän pratar ofta om hur mycket man använder händerna när man pratar i Italien, man är expressiva, vilket har gett en expressiv kultur med massa färger och känslor. Rom är ju en av världens mest romantiska städer.

Där har ni, om än kortfattat, mina tankar om hur viktiga språk är i världen. De bygger upp samhället det lever i.

Nu ska jag sova. Godnatt.

Likes

Comments

Älska är ett ord som svenskar helst inte använder i vardagen. Man använder gilla, ni vet, det är mer lagom för att uttrycka ens känslor. Men på franska finns bara ordet älska. Och jag älskar utbytesstudenter.

Jag tror och hoppas att jag kommer få bra vänner här med quebekanskt blod. Men jag är nästan helt säker på att de som jag kommer hålla kontakten med efter detta år är de studenter som tagit ett flyg hit från världens alla hörn.

Tack vare mitt skolbyte har jag lärt känna Lucia och Isadora, som jag har skrivit om tidigare. Idag hade de en träff med sin organisation Rotary, och frågade om jag ville följa med. Varför inte tänkte jag.

Idag umgicks jag med så underbara människor. Människor från Argentina, Colombia, Mexico, Brasilien, Kroatien, Slovenien, Norge, Finland, Danmark, Schweiz, Italien, Thailand och Belgien. Alltså, jag förstår själv knappt hur fantastiskt det är.

Grejen med utbytesstudenter är att vi alla är så otroligt likadana, men på helt olika sätt. Från ögonblicket då man hälsar på varandra är man nära vänner. Man ljuger aldrig för en annan utbytesstudent. När frågan om hur man mår ställs är den genuin, personen undrar verkligen, för den mår heller inte alltid så bra. Det är svårt här borta men vi klarar oss rätt bra ändå.

Man skrattar tillsammans. Pratar med förfärlig grammatik. Det sker krockar i kulturen så ofta som efter varannan mening. Man sjunger. Spelar instrument. Svär på sitt modersmål. Skrattar. Kramas. Förstår varandra.

Förra veckan var jag med en person när den för första gången kände kyla. Har ni någonsin varit med om det? Det var det underbaraste jag någonsin upplevt. Tänk er en person som har varit döv i hela sitt liv och sedan hör musik. Lyckan, förvirringen, glädjen. Varför sticker det om mina öron? Varför blir mina kinder röda? Varför har jag is i näsan?

Jag delar historier med personer från Argentina som fick körkort när den var 12 för att polisen tyckte att den var mogen nog. Pratar med norrmän om alla känslor kring SKAM och lär mig vicka på höfterna av mexikaner. Sjunger högt på svenska medans en från Colombien spelar piano och delar pizza med klagande italienare. Jag hamnar i ett dreamteam med en dansk och en norsk, vi enas om att Island är Scandinaviens halvbror och Finland är plastsystern. Disktuerar könsroller med en från Brasilien och lär mig det korrekta thailendska namnet på Bangkok av thailändare.

Jag lever i världens alla kulturer här borta och jag ser redan fram emot att, efter detta år, hälsa på dem alla, en efter en.

Likes

Comments

Snön har fallit över vinterlandet. Den ligger i högar, täcker marken och gnistrar vackert i solskenet. Precis som snön uppe i Björnrike. Det ser faktiskt ganska likadant ut.

Kanada och Sverige är rätt lika. Mycket skog, man är lugnare än amerikaner och det är ett land någon sällan vill bråka med. Många har, under mina tre månader här, frågat varför jag valde Kanada, just eftersom det är så likt Sverige, i både temperatur och livsstil.

Ja, kanske var det ett av de snällare valen man kunde göra. Även om det berodde mycket på språket, som inte är så snällt, så finns det faktiskt inte så många ytliga kulturskillnader. Och det kanske är det som gjorde mitt val till det perfekta, för mig.

Alla vet att i länder närmare ekvatorn finns starka kulturer som skiljer sig från västvärldens trygga vardag. Det är ju det som gör dem så spännande att besöka, det perfekta stället att stöta på kulturkrockar. Det perfekta stället för en utbytesstudent. Men för mig, så är Kanada rätt så jobbigt också, just eftersom jag inte var förberedd på någon av alla krockar jag har stött på, för man har aldrig hört om dem.

Till att börja med så måste jag påpeka att de krockar jag har stött på hör mestadels till kulturen i Quebec. Jag har lärt mig att det är en stor skillnad mellan denna och den Kanadensiska. Nu vet ni också det.

Utbildningen här är ett stort problem. Privat eller kommunal skola, vad är bäst? Kommer det vara värt att betala flera flera tusen för ens barns utbildning? Ni, mamma och pappa, om vi hade bott här hade nog tyckt det. Det hade nog de flesta av mina svenska vänners föräldrar också.

Jag kan ju stolt säga att jag vet hur det ser ut på de båda två. Privat som kommunal. Vad gillar jag bäst? Kommunal. Vad är bäst? Privat. Oj, det är sådan stor skillnad i utbildningen så att jag blir orolig. Både i sättet att undervisa och i hastigheten. Det är lite läskigt att det kan vara så olika. Men ungdomarna på den kommunala är roligare, lite äldre i sinnet och har inte levt i ett rikt område i hela sitt liv.

Ja, klasskillnaderna här är stora. De delas väl mest upp med vilken skola familjen väljer att sätta sina barn i. Marie har sagt till mig flera gånger att de nog är den fattigaste familjen på Philippes skola, men de bryr sig mycket om sina barns utbildning. Samtidigt bor de i en villa, en busstur från innestan och äter på resturang en gång i veckan. De har även råd att ta hand om lilla mig. Och även om jag försöker att inte vara dyr i drift så tror jag att mjölken går åt snabbare nu för tiden. Att hon känner att hon måste kalla sig fattig trots allt detta tycker jag är tråkigt. Men de verkar inte störa dem så mycket.

Visste ni även att om barnen efter första klass inte sitter still på lektionerna så säger skolan åt föräldrarna att de vill att barnet ska ta medicin varje morgon. Ett litet piller som sväljs ner med en klunk vatten. Ingen undersökning om barnet har en diagnos eller bara lite spring i benen. Marie och Max är starkt emot detta, men samhället gör som det vill.

Att vara ensam är heller inte något som är populärt här. Att vilja vara ensam en stund betyder att man är ledsen eller besviken på någon annan. Detta har varit jobbigt för mig, då jag behöver ensamma stunder i min vardag. För att vila och sedan ladda om. Måla naglarna. Ni vet. Min familj har varit öppna med detta, även om de inte riktigt förstod det i början.

Pengar verkar också röra sig på ett annat sätt. Ni som vet vet ju att jag alltid har varit intresserad av pengar, därför är detta något som jag har uppmärksammat. En person på min skola berättade att det är den som betalar för sin egen utbildning, det kostar ungefär 1500 kr per år att gå i kommunalskola. Jag tänkte att det var konstigt, men att jag kanske bara är en priviligerad tonåring vars föräldrar alltid har betalat för min utbildning om den har kostat, vilket skolan inte gör i Sverige.

Men sedan byts samtalsämnet till balen, den vid slutet av året som ingen någonsin slutar prata om, och personen nämner då att dens pappa betalar balklänningen. Balklänningen kostar 14 000 kr. Här går man i "secondaire" i fem år. Det betyder att personen har betalat 7500 för sin secondaire utbildning, det har familljen vägrat betala. Men de lägger 14 000kr på en balklänning. Då började argumenten om ekonomiskt ansvar komma, men jag höll mig.

Så ja, Kanada är annorlunda, och kanske är Sverige trots allt det mest perfekta landet i världen om man tänker på ekonomi, skola och ensamhet. Jag har ju några månader kvar på mig att avgöra vem som vinner kampen över den norra delen av jordklotet. För Ryssland har ju redan förlorat. Norge, nej. Och Finland är ju ett fint land men med euron och allt så vet jag inte. Island förlorar på grund av vädret och på Grönland bor det bara 56 000 människor, vilket i och för sig låter ganska rosamt. Men antalet soltimmar på den istäckta ön stiger bara upp till 7 stycken, även på sommaren. 

Likes

Comments

Pis là là,

Vet ni vet det betyder?

Det visste jag inte heller för tre månader sedan.

Välkommen till Québec, här pratar man "franska".

Fyra dagar senare ligger jag här i sängen. Utmattad efter en veckan med nya intryck, aldrig ska de ta slut. Ny skola. Nya människor. Nya vänner. Nya rutiner. Jag vet än en gång inte riktigt var jag ska börja.

I måndags var min sista dag på Séminaire Saint François. Det var lite jobbigt. Det var hejdå till mina första vänner i Kanada, det var hejdå till allt jag egentligen kände till. Det kändes konstigt när jag lämnade byggnaden med alla mina böcker och pärmar. Ett icke känslosamt hejdå till ett ställe jag delat så många funderingar och tankar med. Nu var det slut, hade jag tagit rätt beslut? Det fanns det ingen återvändo så det var bara att hoppas.

Mina fötter tog sina första steg som elev på min nya skola, Roger Comtois, på tisdagsmorgonen. En rundvandring av skolan och ett samtal inne på ett kontor senare så var jag redo för min första lektion. Drama. Det var jätteroligt. Jag tror att jag pratade med fler personen under den timmen än under mina tre månader på privatskolan. Jag trivs så bra.

Det går tre andra utbytesstudenter på min skola. Giulia från Italien, Isadora från Brasilien och Lucia från Argentina. Giulia åker med AFS, så henne kände jag sedan tidigare. De andra två är från organisationen Rotary. Jag måste hela tiden när jag pratar med dem påminna mig om att vi alla är här tillsammans, lever nästan samma liv, men kommer från helt olika delar av världen. Jag tycker att det är så fantastiskt.

Lucia, från Argentina, är den som fascinerar mig mest. Hennes läppar är alltid målade i starka färger, fingrarna glittrar av silverringar och naglarna lyser av en lila färg. När hon tycker att något är kul flyger händerna upp i luften samtidigt som de gör knäppande ljud och höfterna vickar åt varsitt håll. Ur munnen kommer en sång på spanska. Hon ställer även ofta intellektuella frågor till mig om Sveriges politik och skolsystem.

Jag älskar kommunalskola. Ungdomarna här är så mycket mer avslappnade och jag började redan tredje dagen känna mig bekväm med att sjunga i korridorerna. Skåpet är så litet att jag måsta sparka till det varje gång jag ska öppna och stänga det. Den vanligaste ursäkten jag har fått höra till varför man är sen till lektionen är för att man var hos polisen. Klädstilarna rör sig mellan punk till "jag vet inte vad stil är för något" och piercingar är ett mode vart man än väljer att placera dem. Att håret blir slitet av att färga det verkar inte heller störa någon sådär jätte mycket. I Sverige är man blond, här rör sig hårnyanserna mellan grönt och lila.

Men nu till det bästa, i alla för er som har fått stå ut med mitt klagande om avståndet till den förra skolan. För att förklara det på ett sätt så att även ungdomar förstår. Om jag går hemifrån fem minuter innan bussen går avslutas tonen på den fjärde låten när jag kliver igenom skolporten. Det tar fyra låtar för mig att åka till skolan. Fyra låtar!

För er som undrar vilka sångerna är, I got you!:

Red Lights - Baby Queens

Älvdansen - Academics

Bandit queen - Looptroop Rockers

Wolf - Skott (min favorit)

Boxningen forsätter som vanligt. I torsdags så boxande jag med en ny tjej, hennes kompis var inte där och det är ju bättre att vara andrahandsval än ett tredjehandsval, eller hur? Vi pratade hela lektionen, det var roligt. Jag kan hålla en konversation på franska under en timme, medan jag boxas. Framsteg är vad jag skulle kalla det.

Idag var det black Friday, eller som vi kallar det här "vendredi noir" eller "vendredi fou". Jag åkte med mina utbytesvänner från skolan till Place Laurier, vilket är den största gallerian i Quebec City. Det var väldigt roligt. Jag träffade flera av mina vänner från min gamla skola också, alla var ju där. Man känner sig ganska hemmastadd när man säger "Salut!" till förbi passernade lite då och då, precis som i kära gamla Nacka Forum.

Nu slog klockan tolv och jag ska sova. Min del av släkten som har julbord idag, hoppas att ni saknar mig mycket och har det mysigt med varandra i Sverigemörkret. Jacob, ät en trettonde efterrätt åt mig är du snäll.

Likes

Comments

Denna vecka har det hänt mycket, men jag har inte haft så mycket göra. Jag vet inte riktigt var jag ska börja för att få till ett sånt där snitsigt inlägg som jag lyckas med ibland. När hjärnan och fingrarna jobbar tillsammans, blir ett dreamteam. Jag tror jag tar det från början, kanske är enklast.

Alexandre fyllde år i onsdags. Han fick en råtta! Råttan köpte Max och Marie veckan innan, för att det skulle vänja sig vid miljön, ljudnivån i huset och vid människor. Men de gav den inte till Alex än, utan gömde den i sitt rum så att han skulle få den på sin födelsedag. Fin och bra plan, eller hur? Råttan dog på Alex födelsedag. På morgonen, innan han hade hunnit se den låg den där på botten av buren, på rygg, med benen i vädret. Död. Stendöd. Två veckor gammal. Marie sprang till djuraffären och köpte en ny. Den är stor och grå. Den kommer bli större och gråare.

Jag var i Montreal i torsdags. Det var kul. Marie är så fantastisk. Hon körde med mig tre timmar till IKEA där jag hamnade i himlen. Sedan åt vi på en indisk resturang i gamla Montreal och åkte tre timmer hem. Det var en så bra dag.

Montreal, vad ska man säga om den staden, så underbar. Jag gillade den verkligen. Men, jag var med om den största kulturkrocken hittills, och inte på det sättet ni tror. Jag ska förklara.

Montreal är en stad med många kulturer, varannan person man möter på gatan har immigrerat till staden från någon av världens alla delar. Jag insåg när jag besökte den att, oj oj oj, jag har blivit "québécoise". Mina vanligtvis franskfyllda öron blev förärade av all engelska. Marie frågade någon om vägen och personen förstod inte de franska orden. Är det hit världen är påväg? Till ett engelskspråkigt Montreal? Vad kommer näst? Quebec City? Frankrike? Det var en jobbig upplevelse för mig, det var det verkligen.

Annat än det så hände det inte så mycket i Montreal. Det brann i China town under hela vår vistelse. En stor brand, jag såg till och med lågorna. Men brandstationen låg precis bredvid, Marie och jag skrattade åt det, och jag tänkte på Järla skola. 

Jag var ledig i fredags också. Det var skönt. I fredags fick jag även den stora nyheten. Jag har kommit in på skolan som ligger så nära, den skolan som alla ungdomar i mitt område går på! Jag blev så glad, sprang ut till Max och Alex som spelade hockey på gatan och glädjeskrek på franska.

Skolan är ett slag i sitt eget. Om jag hade bott här permanent hade ni, mamma och pappa, aldrig låtit mig gå på den. Jag ska inte berätta allt för mycket, eftersom jag inte börjar förens på tisdag. Men jag kan nämna lite såhär i smyg att den har ett eget poliskontor. Jag tror att jag kommer må så mycket bättre där, och jag har närmare hem.

Nu återstår det bara att gå i privatskolan på måndag, och på något sätt säga till alla där att jag aldrig mer kommer att återvända, på ett så ostelt sätt som möjligt. Det skrämmer mig mer än att börja i en helt ny miljö på tisdag. Önska mig lycka till.

Vad är det värsta som har hänt i veckan då? Förutom att Montreal is turning American. Jo, det skulle nog vara att Marie tog prästosten min som jag införskaffade på IKEA och skar den i breda bitar med hjälp av kökskniven. Mitt hjärta brast, i tusen bitar. Plågeri. Och jag som inte ens är en ostmänniska.

Men frukta inte, jag köpte två och har nu gömt den andra. Någon ordning får det ändå vara här borta, på andra sidan Atlanten.

Likes

Comments