vi glider isär och jag vet inte vad jag ska göra. det är svårt när man inte vet om man vill stanna.
det är svårt när man så ofta vill gå, men aldrig gör det. varför? du gör mig ju inte lycklig.
men ibland får du mig att le. ibland när jag är med dig känner jag mig inte ensam. det är väl därför jag stannar. för att jag inte har någon annan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det regnar ute. Det börjar med några enstaka droppar. Det börjar alltid med några enstaka droppar, men de förvandlas snabbt till floder och sedan sjöar och sedan hav. Stora hav. Regnet öser ner så länge och landskapet utanför blir mer abstrakt för var sekund som går. Det verkar aldrig ta slut.

Likes

Comments

Jag vaknade klockan tio, friggeboden var ljus och tyst. Jag satte på mig min blåa baddräkt som jag fått av mamma och över den mormors rosaröda morgonrock. Siljan är kall. Iskall. När man doppar fötterna i den tror man att tårna ska ramla av, dessutom blåste det väldigt. Jag tog några simtag. Iskallt. Trots att det var augusti. Första augusti. Sensommar. Men värmen den stora morgonrocken skulle ge mig när jag kommit upp gjorde kylan hanterbar, nästan skön. Mormor och jag målade på förmiddagen. Vi satte oss på gräset, bredvid hönsen. Solen värmde behagligt, men när den gick i moln satte jag på mig min tjocktröja. Mormor tog sönder en billig second hand-tavla och målade över den noggranna målningen av ett härbre. Snart fanns inget rött trähus på duken utan moderna hus i olika färger och former. Jag målade en ljusblå himmel med abstrakta moln som blev bakgrunden till rosor i pastelliknande, ljusa färger. Bladen tog lång tid att måla men det gjorde ingenting. Det gjorde ingenting för det var soligt och det var sommarlov och det enda som hördes var grannarnas plaskande i Siljan och ibland någon båt som åkte förbi. Sent på eftermiddagen slutade vi måla och jag tvättade penslarna under kallvattenkranen i källaren. Det värkte i fingrarna och jag hällde ut det färgade vattnet ur glasburkarna. Mormor och jag cyklade iväg på vita cyklar. Det var en fin kväll. Varm och solig. Knotten flög överallt och jag höll munnen stängd så att de inte skulle flyga in i min mun. Vi stannade på restaurangen vid campingen och delade på en pizza. Kvällssolen sken och jag kisade under hela middagen. Håkan Hellströms konsert spelades på radio i bakgrunden och barn sprang omkring överallt. Sedan cyklade vi vidare och jag såg ställen jag inte sett tidigare, trots att jag så många gånger varit i Leksand. Fotbollsplaner och fina hus som gömmer sig bakom skogen, vilket är det enda man ser när man åker bil. Jag köpte potatisbröd och sedan cyklade vi hem igen. Leksand var lugnt, som alltid. När vi kom hem ställde jag mig på balkongen och kollade upp. Inga stjärnor syntes på himmelen än. Jag kom att minnas när jag var yngre och gick ut dit när jag inte kunde sova. Då lärde mig mormor olika stjärnbilder, men jag mindes bara Karlavagnen. Jag kollade ut över Siljan. Vågorna var inte lika kraftfulla nu. Solnedgången speglades vackert i sjön. Mormor bröt tystnaden och sa att det varit en mysig dag. Jag höll med.

Likes

Comments