Den sista veckan på våra olika projekt hade nu passerat med många kramar, byebye och ta-ta. Vi tackar för tiden vi har fått vara där, allt vi har fått se, vara med om och lära oss!

Nu väntade vår sista helg i Pune och påsk, något jag såg fram emot med blandade känslor. Glädjen över påsken och nyfikenheten att få fira den i Indien blandades med det faktum att jag skulle behöva säga hejdå till så många fina människor.

Långfredagen började lugnt för vår del. Klockan tolv började sedan gudstjänsten i kyrkan. Varför i hela friden klockan tolv, mitt på dagen under Indiens varmare period, kan man fråga sig. Svaret var inte så långsökt egentligen då Jesus enligt bibeln korsfästes mitt på dagen, därmed firar de gudstjänst mitt på dagen, trots värmen!

Två timmar in i gudstjänsten njöt jag av den lilla fläkten som stod framför oss och försökte lyssna till översättningen av det som gästpredikanten sa där framme. Förutom några kortare pauser bestående av en bön och kanske en sång hade han predikat konstant om de ord som Jesus sa från korset. En timma kvar. Svetten rann nedför ryggen på mig och min alltmer mosiga hjärna försökte ta in vad han sa. Men orden gick in genom ena örat och ut genom det andra, alltför lätt kom jag in på andra tankar!

En och en halv timme senare var vi på väg ut genom kyrkan och en stund senare satt jag med ett glas söt juice i handen, på en plaststol i skuggan tillsammans med vännerna från Home of Hope.


Påskafton är tydligen lite som en shoppingdag här fick vi höra, något vi ändå funderade på att ägna dagen åt, så det passade ju bra! Först skulle vi bara fixa lite andra påsksaker, som att koka ägg och måla dem. Ja, lite svenska påsktraditioner måste man ju ha även i Indien! Vi packade sedan ner vatten, pengar, toapapper och mobil samt de numera färgglada äggen innan vi tog en rickshaw till vår favoritmarknad.

De smala gatorna är kantade av små affärer och stånd. Där finns kläder, sjalar och blommor, smycken och köksgrejor. Där finns framförallt mycket folk, inte minst denna lördag! I den allt mer påträngande värmen försökte vi ta oss framåt bland människor, hundar, försäljare och en och annan moped som tvunget skulle ta vägen genom folkmassan.

Värmen och alla människor blev snart för mycket och efter någon timme tog vi oss tillbaka till MG-road för en påskfika innan vi strosade vidare på denna, lite mer folktomma, gata. Snart hade vi också delat ut våra påskägg till tiggare i olika åldrar. De tittade undrande på ägget och sedan på oss innan de tog emot detta konstiga och något galna, färgglada ägg.


Strax efter sju på påskdagen var vi tillslut på plats utanför kyrkan. Morgonsolen lös genom palmbladen bakom kyrkan, Jesus är uppstånden och här var det dags för dop! Runt 40 personer skulle nu få ge sitt liv för Jesus och att vi får känna tre av dem känns helt fantastiskt!

Gruppen som samlats sjöng några sånger och bad. Vi fick snart hämta upp lilla Joyce som sedan sov i våra famnar, helt utmattad efter en tidig morgon, medan mamma skulle döpa sig. Dopgraven bestod här av en brunn utanför kyrkan där de gick ner en och en på löpande band, kvinnorna först. Magiskt!

Prerna kom och hjälpte oss med våra sarees och vi fick frukost utanför kyrkan. Det var små förpackningar med vita små runda kulor som jag inte kommer ihåg vad de heter, indiskt smakade de i alla fall, även om det var en smak som jag snabbt tröttnade på! Tur för mig hade en av kvinnorna på Home of Hope tagit med egen frukost till oss, så vi kunde blanda ut det hela med väldigt god potatis!

Gudstjänsten flöt på som en vanlig tretimmarsgudstjänst i Indien även om folk var lite mer finklädda och kyrkan var pyntad med gula och vita blommor. Gästpredikanten nöjde sig med att predika i 50 minuter istället för tre och en alv timma vilket vi tycke var rätt så skönt ändå. De som döpt sig på morgonen fick komma fram i sina vita kläder och ta emot förbön och varsin bibel. Även jag och Johanna fick komma fram för att få varsin blomgirlang kring halsen.

Ute i solen efter kyrkan tog vi sedan kort med olika människor och Pyaar, en kvinna vi varit hemma hos på bönemöte någon kväll, skulle absolut bjuda hem oss på lunch. Egentligen skull vi behöva ta det lite lugnt, packa. Nej, nej, bara tio minuter, snabb lunch! Okej, en snabb lunch.

Sedan var det dags att ta kort med Joyti och kvinnorna från Home of Hope. Dags att säga hejdå. Något av det svåraste med den här resan. Men vi ses ju igen, någon gång, försöker jag tänka. Kramar om dem alla en sista gång. Säger hejdå till Sarita.

En timme för sent kommer vi fram till familjen som bjudit hem oss på en kort lunch. Jag tänkte att de antagligen redan ätit, att maten varit klar för länge sedan. Men inte, de var i full fart med att laga till den och visade oss upp till ett rum med en skön soffa och en påslagen TV. Strax kommer Pyaar med frukt och glass, det är ju så varmt nu! Vi satt och pratade lite innan hon sprang ner till köket igen. Vi hade nu fått veta att maten skulle vara färdig klockan tre, en och en halv timme efter att vi kommit. Vad gör vi nu? Här har vi ju egentligen inte tid att sitta?

Vi fick vatten och en rundtur i huset. Vänta lite till. Jag försöker övertala Johanna att ta det lugnt nu när vi kan, ikväll får vi packa, varpå hon somnar i den allt för bekväma soffan. Till slut kommer sonen upp och hämtar oss, maten är klar! Vi satt sedan tillsammans med Pyaar vid bordet medan sonen fanns i närheten och hällde upp vatten åt oss. Som den indiska kvinna hon är, lassade hon hela tiden upp mer mat på tallriken och jag åt allt för mycket god biryani! Sedan var det tårta. Okej, en liten bit.

Vi kom där ifrån runt fyra efter en trevlig stund vid matbordet och riktigt god mat. Men vi hade kanske inte tänkt oss att det skulle ta så lång tid. Å andra sidan är vi ju i Indien, tänk att vi aldrig lär oss det! Vår sista kväll i Pune spenderades sedan åt packning och strömavbrott.


Just nu sitter vi och äter frukost på en strand i Goa. Vi tar det lite lugnt och njuter av värmen på vår sista hållplats innan vi vänder tillbaka mot Sverige!

//Ida

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Många saker som först var främmande för oss har nu kommit att bli vardag och något man knappt lägger märke till, här kommer några av de sakerna!

  • Man äter med händerna. Vanligtvis får man ett bröd som kallas chapati, ser ut som en pannkaka ungefär, till det får man oftast någon curryröra eller en grönsakskompott. Du delar brödet och använder det som bestick. Till detta får man vanligtvis ris och daal, en slags linsgryta som man häller över riset. Skapar en bra konsistens med fingrarna, klämmer ihop en liten boll, lägger bollen i handen och använder tummen som en liten "putta på skopa" in i munnen.
  • Om du håller en knuten näve framför dig med tummen rakt ut betyder detta att du är törstig och vill ha vatten.
  • Håller du istället en knuten näve med lillfingret ut betyder det att du behöver kissa. Ett tips är att hålla koll på dessa två.
  • Det finns inga skurmoppar i vår lägenhet, det är en lyx som de flesta inte bryr sig om att lägga pengar på. Istället tar vi en redan smutsig trasa, blandar lite städmedel och vatten, slänger ut det på golvet, slänger ner trasan, ställer oss på den och åker städskidor runt, runt i lägenheten.
  • Vi kan inte dricka kranvattnet här i Indien, så lägenheten vi bor i har en vattenrenare. Problemet är att den många gånger beslutar sig för att sluta fungera, då får man starta om det och fem minuter senare brukar vattnet oftast rinna igen.
  • Då och då försvinner strömmen. Man har vant sig vid detta laget och nu är det bara en ofrivillig earth hour då och då istället för ett irriterande moment.
  • Alla bilar (so far) har en liten melodi som spelas när man backar.
  • Vi tar oss runt i rickshaw, en så kallad "three-wheeler" som är väldigt smidig i indisk trafik. Man står vid vägkanten och viftar lite med handen för att få en att stanna, säger vart man ska och de flesta gånger funkar de bra.
  • Hos många indiska kvinnor kan du finna att vänsterhanden är prydd av långa, väl lackerade naglar medan högerhanden hålls nerklippt och vanligtvis utan nagellack. Detta självklart för att man äter med högerhanden och långa, målade naglar blir då väldigt opraktiskt.
  • Blir du någon gång bjuden på mat av en indisk kvinna så förvänta dig att maten på din tallrik aldrig kommer ta slut. Du hinner knappt inse att maten håller på att ta slut innan hon lagt på mer mat, med en ständig fråga om du är säker på att du inte ska ha lite mer? Bara lite?
  • Man går oftast omkring i flip-flop vilket är standardskon för de flesta. Detta innebär i sin tur att fötterna under en dag blir väldigt smutsiga och en tur till duschen varje kväll för att tvätta bort smutsen kan ibland vara bästa stunden på dagen.


//Johanna

Likes

Comments

Det är söndagsmorgon och jag sätter av nedför trappan med den blå bomullskjolen fladdrande kring benen. Där nere står Prerna och virar det fem meter långa orangea tyget runt Johanna. Samtidigt plockar hon fram säkerhetsnålar, pratar hindi med Salomi och ber Johanna hålla fast tyget. Det hela förvandlas på några minuter till den fantastiska dress som saree är.

Några minuter senare snurrar jag försiktigt ett varv medan Prerna fixar med tyget, sätter det på plats, låter en stor bit hänga och börjar vika. Säkerhetsnålar kommer på plats och snart hänger det tunna blå tyget över mina axlar med de guldiga detaljerna utåt. Vad för mig skulle ta minst en kvart tog för henne några minuter!


Äntligen var min saree komplett då Prerna hade med sig min blus nu på morgonen. En process som har tagit några veckor! Inte direkt vad jag hade förväntat mig, man är ju van att få sina kläder helt färdigsydda när man köper dem! När man köper en saree här är det några steg att gå igenom innan man kan börja använda den, vilket antagligen tar lite extra lång tid för oss då vi är beroende av någon som kan hjälpa till!

Steg 1: Välja saree.

Ett av de svåraste stegen där man sitter på en madrass på golvet i en liten butik, omringad av sarees i alla möjliga mönster och färger och känner att man helst av allt skulle vilja ha dem allihop!

Steg 2: Kjolen

Under det fem meter långa tyget behövs, tro det eller ej, en lång bomullskjol. Efter att ha valt saree är det alltså dags att hitta en matchande färg på kjol eller tyg till kjol.

Steg 3:

Tyget till sareen behöver fållas, görs i butiken eller hos en skräddare.

Steg 4:

Hämta ut den numera fållade sareen några dagar senare.

Steg 5: Blusen.

Blustyget sitter fast tillsammans med resten av tyget när man köper sareen och behöver nu klippas av och sys ihop. Detta görs genom att gå till en skräddare (om man inte vet hur man gör själv) som tar ett antal mått och syr sedan blusen figuranpassad.

Steg 6:

Hämta ut den färdigsydda blusen några dagar senare.

Steg 7:

Skaffa säkerhetsnålar. Finns lite överallt.

Steg 8: Knyta den.

Antagligen det svåraste av alltihop, åtminstone för oss ovana svenskar! Men vi försöker att lära oss! Förra veckan fick vi privatlektion i sareeknytning av Prerna på Home of Hope. Jag tror nästan att kvinnorna där tycker det hela är minst lika roligt som vi gör, de hjälper till och ger tips, visar om och om igen, något som i alla fall jag är tacksam för då jag behöver all hjälp jag kan få! Trots att både jag och Johanna har tränat lite i smyg på kvällarna är det svårt att få till det. Är det inte fel på vikningen så sitter den för löst, alltid något.

Steg 9: Använda den.

Det var strax dags att ge sig iväg till kyrkan. Nattvard stod på dagens program vilket här i Indien betyder att alla går längst fram i kyrkan och böjer knä när man ska ta emot den. Hur böjer vi knä i saree? Prerna fick visa, höll upp tyget på sin saree något och satte sig på knä. Det var ju inte så svårt, det ska vi nog klara av!

Steg 10: Ta av sig den.

Även detta ett lite krångligt steg då vi märkte att det är bra att vara två för att få bort säkerhetsnålarna! Efter en lång och varm dag var detta dock något av det bästa, en befrielse. Det var riktigt skönt att kunna gå runt i sina svenska mjukiskläder resten av kvällen!

//Ida

Likes

Comments

I fredags laddade vi våra kameror, fyllde våra vattenflaskor och gjorde oss redo för tempelbesök. Akshay hade planerat in en stadig rutt samma vecka och tog oss med på en riktig turistdag!

Klockan var nästan halv tolv när vi kom fram till första destinationen och solen letade efter sin plats mitt på himlen alldeles för snabbt och 60 trappsteg uppåt en kulle var inte speciellt lockande. Utsikten därifrån var dock värt det. Väl uppe fanns det tre tempel, var och ett ett hem för varsin gud. Fick en stark känsla av att ha trampat rakt in i en scen ur Mulan. Ni vet när de ska väcka förfäderna? För det är ju precis så det går till, man plingar i klockan, tänder rökelser, väcker guden, ger den gåvor, och vid slutet av dagen går man och lägger hen igen.

Klockan slog ett och vi hamnade på Punes tystaste plats, jainisternas tempel. Högt upp på höjden fanns det tempel där jainisterna håller till. För första gången sedan jag lämnade Sverige var det tyst, vilket säger en del om Indien.

Det blev eftermiddag, vi blev hungriga och besökte ytterligare två tempel innan lunch och innan fredagen fortsatte så som en fredag kan se ut i Indien. Med spontanmiddag hos Usha. Denna fina, lilla kvinnan håller på att skapa ett alldeles eget litet rum i hjärtat mitt!

​//Johanna

Likes

Comments

08:18 Väckarklockan ringde, katten jamar konstant och vi har fortfarande inte gått upp ur sängen. Någon annan som märkt hur mycket sovmorgon lockar när man vaknar trött?


09:18 Vi är inget fan av snabba frukostar, bok eller dagbok åker gärna fram, ofta med lite extra kaffe. För oss blir det ensamtid tillsammans. Samboskap må vara fint men då och då finner vi egentid på var sin sida matbordet vara ganska härligt det med.


10:18 Vinden fläktar när vi tar oss fram på vägarna i rickshawn vilket svalkar något. Vi är på väg mot Krishna Naggar och Home Of Hope. Vi imponeras ännu en gång av en kvinna i saree på moped. Om det beror på färgen och det vackra tyget eller av hur hon sitter vet vi inte. Troligtvis båda delarna.


11:18 Lugnt och metodiskt tryckte vi ut ett oblatbröd. Vrider pappret och klipper försiktigt ut nästa. Vi har hunnit fram till Home Of Hope och för första gången låter kvinnorna oss sköta "the cutting", försiktigt gäller det att trycka ut oblaterna, ser man inte upp hamnar gärna handmaskinen mitt i oblathögen och krossar hälften.

För sakens skull är det viktigt att berätta att detta endast hände Ida, (fyra gånger!)


12:18 Vi fortsatte långsamt att trycka ut oblater med koncentrerade blickar men nu hade vi fått publik. Det kanske är just det där med koncentrerade blickar som lockar fram skratten, det kan vi kanske bjuda på.


13:18 "Today we will cook swedish!" Sagt och gjort kokar vi nu potatis och river morötter. Besticken ligger redo en liten bit bort. Frågan är om det är kvinnorna som är mest taggade på att få prova svensk "not at all spicy" mat eller vi som kommer få se om de klarar av att äta med bestick?


14:18 Det är inte alltid man lyckas locka fram skratt ur S (till vänster), men att servera kokt, okryddad potatis till lunch verkar tydligen vara rätt väg att gå. Maten var klar men vi hade fått gäster och det är väl klart att gästerna ska få sig en kopp chai innan de går?


15:18 "No more swedish food! Tomorrow, Indian!" skeptiska blickar och frustration över besticken men även mycket skratt, leenden och "mm, good, me like!". Till och med kokta, okryddade potatisar slank ner! Vi är nog också ganska nöjda med att det blir indiskt hädanefter igen!


16:18 Det blir varmare och varmare för varje dag och vi känner svetten långsamt tränga fram på ryggen. Vi hade tänkt att gå lite tidigare men fick varsin kopp chai i handen och satt kvar och brände tungorna.

"Var inte det här en av de bästa dagarna på Home Of Hope?"

"Jo, jag tror det."


17:18 Vi försöker tillsammans hjälpas åt att förstå oss på matte. Finns det ingen miniräknare får man hjälpas åt att hålla fram händerna och det går lika bra det! Vi räknar rätt och blir stolta, eller räknar fel och tar fram händerna igen. Vem kunde ana att matte kunde skapa ett sådant teamwork.


18:18 "No, no, WAIT! Me, me!" Soni nästan sliter frukostbrödet ur händerna på kompisen, me, me ropar hon och kastar sig framför kameran. Klassens självutnämnda Boss, en titel hon är mycket stolt över.

Lektionen tar slut och frukostbröd som smakar wienerbröd delas ut.


19:18 "Hm, om jag tar min choklad nu, orkar jag plugga då? Troligtvis inte...men jag tror att jag tar fram den ändå!"

Egentligen väntar vi på Akshay och Salomi som sagt att vi ska på bio ikväll, men det är som det är med indier och planer. En ständig övning i tålamod.


20:18 Vi brukar få till ganska långa spelkvällar, men i vanliga fall brukar vinsterna kunna gå jämnt ut. Slutade spela efter en timme då Johanna fick nog och lämnade bordet, Ida vann för mycket.

Men för att vara rättvis är det faktiskt himla tråkigt att hela tiden förlora, ge dig Ida!


21:18 Middagstiden här i Indien är mellan 20 och 22, något vi allt mer börjar rätta oss efter! Idag bestod den bland annat av ris och egengjorda chapatis (bröd, ni får nöja er med den förklaringen).


22:18 Vi bloggar, för över bilder, målar och klagar på att vi ännu inte har tvättat lakanen. Kvällarna här går alltid för snabbt, men sen gå förvisso varenda dag här för snabbt. OJ vad vi gillar denna platsen!

//Johanna & Ida


Likes

Comments

En av de vanligaste frågorna vi får är oftast; "Hur ser en vanlig vecka ut? Simpel fråga kan man tycka, men faktum är att det aldrig finns en "vanlig" vecka. Det är alltid något som händer som gör att vi måste ändra våra tilltänkta planer, så som födelsedagskalas, sareeshopping, bönemöte men här kommer en "vanlig" vecka i Indien.

Måndag: Klockan ringer 06:30, vilket för oss i alla lägen betyder att man inte kommer upp fören klockan 7. Vi går upp, matar kattungen som bosatt sig på taket utanför vårt sovrumsfönstret och som vi döpt till Katten. Drar på oss träningskläderna och tar vår morgonpromenad som sträcker sig runt Sopan Baug och är tillbaka precis innan det blir för varmt. Gör oss i ordning, kokar kaffe och äter färsk vattenmelon för fem kronor och macka med jordnötssmör respektive mjukost. När klockan är runt 10 så går vi ut mot vägen och tar en rickshaw till Krishna Nagar där HCCs projekt Home Of Hope ligger. Där sitter vi tillsammans med fyra andra kvinnor och räknar oblater, paketerar in och försöker lära oss hindi. Paus för chai. Vi sitter på golvet, får en tallrik mat i knät och äter indiskt med händerna. Kring fyra säger vi hejdå och tar en rickshaw till Market Yard och slumområdet Ambedkanagar. Där har vi ett stabilt gäng barn som alltid möter upp oss, ser till att vi får tillbaka pengar från vår chaufför och tar oss sedan till skolan. Där möter vi Joyti eller Usha som har lektion på deras hemspråk, maharati, vilket i sin tur betyder att vi inte förstår någonting. Lektionen tar slut och vi sjunger lite ramsor vi lärt ut. Vi får hjälp med att ta en rickshaw hem och vi börjar laga middag. Kvällarna går för snabbt och helt plötsligt är det dags för andakt och sömn.

Tisdag: Klockan ringer för tidigt och vi matar Katten och går till gymmet. Kommer tillbaka hem och äter vattenmelon, rostade mackor och dricker vårt pulverkaffe. Tar en rickshaw till Home Of Hope och dagen fortskrider på liknande sätt som måndagen. Joyti ringer och säger att hon är sjuk och att skolan därför är inställd vilket ger oss möjlighet att dricka chai ännu en gång med kvinnorna innan vi tar en rickshaw till kyrkan. Vi skulle möte upp Sachin, en av pastorerna i St. Anderws church som vi går till, för att följa med på ett födelsedagskalas hos några församlingsmedlemmar. Två timmar efter utsatt tid rullar han in på kyrkans parkering, "trafic" får vi till svar. Vi hoppar in i vanen och åker långsamt iväg, "trafic". Vi får vara med på kort med födelsedagsbarnet och får gratis mat innan vi åker hemåt igen och somnar lika snabbt denna gång.


Onsdag: Tar sovmorgon till 8, matar Katten, äter vår standardfrukost med macka och färsk frukt till kaffet. Gör tappra försök till att plugga,det går sådär så vi kokar ännu en kopp pulverkaffe och hoppas det ska hjälpa med motivationen. Klockan tickar snabbt och plötsligt måste vi äta lunch innan vi ska iväg så vi kokar lite nudlar, packar väskan med två liter vatten, tar våra dupartas (sjalar) och tar en rickshaw till slumområdet Ram Teakdi, någon kilometer från vår lägenhet. 13.00, ska skolan i slumområdet börja, oftast blir det senare. Vi tassar upp för stegen och väntar på både barn och Serita. som är läraren. Onsdagar-fredagar kommer vi hit och håller engelskundervisning för barnen i området som går i skolan här. De kan vara mellan 4-16 år gamla, pojkar och flickor, vissa motiverade, andra verkar vara där för att de inte har något bättre för sig. Vissa kan lite engelska medan någon annan inte kan skriva bokstäver. Det är en stor blandning på barnen och vi försöker hitta saker att hitta på varje dag som ska kunna passa alla åldrar och kunskapsnivåer. En ny vecka innebär ett nytt tema och varje dag innebär tre nya bokstäver på engelska, denna veckan är temat I am, you are. Vi övar bokstäver, sitter med barnen och rabblar minnesramsor, suddar ut och skriver om, leker mr hangman och sen slår klockan 15.00 och skolan är slut. Vi följer med Serita till kyrkan, ikväll ska vi på bönemöte. En timma senare sitter vi i bakluckan på vanen med två indiska kvinnor och skumpar iväg till det första av kvällens två bönemöten. Vi läser bibel och försöker att inte se för uttråkade ut när vi inte förstår, sen får vi en tallrik med mat i knät innan vi åker vidare till nästa bönemöte som ser likadant ut, vilket i sin tur innebär mer mat,. Vi blir avsläppta hemma, låser dörren och somnar.

Torsdag: Förmiddagens plugg byttes ut mot storhandling på MG Road där den alldeles för dyra mataffären Dorabjees ligger. V i handlar ris, salt, nudlar och fönsterputs, sen går vi till Supriya, en restaurang i närheten för att äta lunch innan skolan. Vi beställer in masala dosa, idli fry, vattenmelonsjuice och en kaffehybrid som smakar avlopp. Vi åker till skolan, går igenom G for girl, H for horse, I for icecream och kramas lite med barnen innan vi åker förbi lägenheten en sväng för toalettbesök innan vi kastar oss in i nästa rickshaw mot Market Yard. Vi ber chauffören åka förbi fruit market, vattenmelonen hemma är slut, innan vi åker vidare till skolan. Hälften av barnen är iväg och hjälper föräldrarna med jobbet så det blir lekar och berättelser istället för undervisning. Vi översätter stakigt Bockarna Bruse till engelska och Joyti vidare på mahrati, "monster" blir "mountain" men inget verkar lägga märke till den mycket konstiga berättelse de verkar få höra istället för den verkliga versionen. Vi tar en rickshaw hem, lagar middag, spelar kort och har andakt innan vi går och lägger oss.

Fredag: Morgongym, vattenmelon, kaffe och bananmacka innan vi gjorde ett halvdant försök till plugg och nudellunch på det. Vi åkte till skolan och var tio minuter sena, till vår förvåning vart Serita redan där vilket talar lite om indisk tidsuppfattning. På fredagar brukar det vara en lugnare dag med målning istället för undervisning vilket gärna leder till att barnen inte blir lika fokuserade på att hänga med. Blev tid över på slutet av lektionen och tog fram kameran, och ett tu tre blir man överfallen av barn som vill ta selfies, härligt att det hänger i även här, mitt i ett slumområde i Indien. Åkte vidare till Market Yard, mötte upp Joyti och sen följde vi med henne in i slumområdet och fick besöka några barns hem. Vi hukade oss in i husen, blev satta på en filt på golvet, möttes av varma blickar och leenden och ibland sprang barnen iväg för att köpa kall läskedryck till oss, så vackert att de som inget har ändå vill dela med sig. Berörda åkte vi hem och hade svenskt fredagsmys. Film, svenska lantchips och pastamiddag.

Lördag: Tar sovmorgon och lagar lyxfrukost, bananpannkakor och kaffe. Vi låter tiden går, tar en andra kopp och pluggar fram till det är dags för lunch. Vi försöker laga indiskt som vi gör de flesta dagar när vi har tid och lyckas väl sådär, rädda för att krydda. När Akshay kom hem åkte vi till stan, köpte mer internet och blev avsläppta till deras kristna bokshop där vi hittade engelska biblar och varsin cd-skiva med lovsång på hindi. Åker hem och köper kokosmjölk i butiken vid lägenheten, lagar linsgryta och har skypekväll.

Söndag: Snabbfrukost och trötta packar vi våra väskor och sätter oss i Akshays bil för att ta oss till kyrkan. Gudstjänsten börjar 09.00 men de flesta kommer inte i tid. I början är det oftast bara några få som sitter utspridda i kyrkan men vänder man sig om mot slutet av gudstjänsten är hela kyrkan fylld med människor. Efteråt är det oftast Youth, en ungdomsgrupp med bibelseminarie och lite lovsång som vi försöker vara med på, trots hungern som börjar krypa sig på. Vanligtvis är vi hemma kring tre om planerna kring dagen inte ändras. På matbordet står ris, daal, chapati och någon curryröra framdukat, Salomi, Akshays fru har lagat lunch till oss. Vi äter lunch i lugn och ro, sen brukar söndagen vara ganska lugn. Vi spelar kort, förbereder nästa veckas skola, pluggar, hamnar på internet och plötsligt har även denna vanliga, men inte alls vanliga, vecka tagit slut.

// Johanna

Likes

Comments

Så kom vi då fram, minst en timme efter utsatt tid och jag tänkte att nu har vi nog missat hälften. Men, kommer man med pastorerna är man alltid i tid, inte minst till ett födelsedagskalas!

Det hyrda, pyntade rummet på hotellet var svalt, nästan lite kallt och trots vår sena ankomst, ganska tomt! Några bord lägst bak, ett par rader med orangea stolar och framför allt en scen som bestod av bilder, ballonger och ett pyntat bord. Några kvinnor klädda i vackra saris kom fram och hälsade. Familjen.

Please sit! Vi slog oss ner på andra raden precis i tid för att Sachin (en av pastorerna, av oss även kallad ”svensken” då han kan lite svenska!) skulle öppna sin bibel och inleda det hela med en bön.

När en familjemedlem fyller år eller firar något bjuds ofta några från församlingen samt minst en pastor in till familjens hem. Ett födelsedagskalas helt enkelt. Ett födelsedagskalas som alltid inleds med ett litet bönemöte, en andakt. Ett par sånger, bibelläsning, pastorn säger något och man ber tillsammans. Man ber för den som fyller år. Fint! Vi har fått vara med några gånger men ofta är vi lite förvirrade inför vad det egentligen är vi ska på. Inte minst vem det egentligen är som fyller år! Ibland säger de ”prayer meeting” och ibland ”birthday party”. Eller kanske snarare, födelsedagskalas med ett bönemöte?

Efter den lilla andakten går man direkt över till tårtan och alla sjunger ”Happy birthday to you..” medan födelsedagsbarnet blir matad med tårta av familjemedlemmar och ibland pastorn. Man kan kanske jämföra det lite med när vi hemma ska blåsa ut ljusen på tårtan. Man ser alla ljusen framför sig, ska blåsa ut alla på en gång! Tar sats, ett djupt andetag och.. Vänta lite! Vi måste få en bild på det här! Och så sitter man där, håller andan och tittar på alla ljus som man inte får blåsa ut riktigt än då det först måste dokumenteras! Skillnaden här är att de sitter med en tårtbit i någon annans hand halvvägs in i munnen med ett stelt leende på läpparna när alla ska fånga ögonblicket med sina kameror!

Efter tårtan blir det mat! Oftast en rätt som kallas för burijani och består av ris kryddat med en starkare kryddmix samt något kött, ofta kyckling. Detta har vi fått ett antal gånger och trots att det är typisk festmat (antagligen för att den är smidig att göra till många) är jag nog mer förtjust i vardagsmaten ris, daal och chapati!

Ett barns första födelsedag, alltså ettårsdagen, firas extra mycket, åtminstone bland familjer som har råd. Då bjuds släkt, vänner och hela församlingen in och det hela liknar mer en brölloppsfest än ett ettårskalas. Ettåringen och familjen bär fina kläder, där finns en liten pyntad scen med stolar framför och minst en fotograf springer runt och tar kort på gästerna i området som är pyntat av ballonger och lampor. Allt börjar såklart med en andakt, prayer meeting.

Igår, när vi var i det något kalla rummet på hotellet, trodde jag därför att det skulle vara en ettåring som kom fram för att bli matad med tårta. Varför? Jo men familjen hade ändå hyrt ett rum, det fanns en scen och massvis av ballonger. Gästerna trillade in allteftersom tiden gick. Det kändes helt enkelt som ett ettårskalas. Men nu var det en pojke i kanske femårsåldern som kom fram med sina föräldrar till scenen. Hm..där sprack teorin om att det bara är ettårsdagen som firas stort. Sedan har kanske vissa familjer även här råd att fira lite mer verkar det som!

Till min glada förvåning bjöds det inte heller på burijani utan en liten buffé av restaurangmat, ris och daal samt ett par röror, tre olika typer av bröd och soppa. Några sötsaker, tårta och glass. Lyxigt och väldigt gott då både jag och Johanna vid det här laget hade hunnit bli rejält hungriga!

En stund senare satt vi återigen utan säkerhetsbälte lägst bak i bilen på väg hem genom de mörka, hårt trafikerade gatorna. Alltid ett litet äventyr i sig, att vara ute på de här vägarna, inte minst på kvällen. Ofta många rivstarter, inbromsningar, gupp och sicksackkörning innan vi är hemma!

//Ida


Likes

Comments