View tracker

Ja igår var det dags för lite omorganisation här hemma! Alva, som hunnit bli 9 veckor och som äter en gång per natt och i övrigt sover som en stock fick igår flytta ur vårt sovrum och in i eget. Det kändes då inte helt rättvist att flytta in henne i det mycket större gästrummet så igår förmiddag installerade vi istället Hannah i gästrummet och ställde in spjälsängen i Hannahs gamla. Det blev toppenbra! Och premiärnatten har förflutet över förväntan. Alva sov från 21-04 och somnade sedan om efter mat, och Hannah sov i sitt rum till halv 5 ungefär då hon flyttade in till oss sista timmarna :) Det känns äntligen som vi kan börja skapa oss lite rutiner, och det älskar jag. Jag har haft otroligt svårt att anpassa mig till det här med att släppa på tiderna som amningen har inneburit. Med Hannah hade vi mat och sovrutiner från det att hon var några veckor gammal, mycket då tack vare ersättningen. Som tur är verkar Alva ha samma inställning när det gäller nätterna, som Hannah hade, nämligen att det är gött att sova. Det tackar vi för 😊

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 66 readers

Likes

Comments

View tracker

Imorgon (eller i natt för att vara exakt) är det 8 veckor sedan Alva förlöstes. Det är dags att ringa och boka efterkontroll hos barnmorskan och förhoppningsvis bli "clear:ad" för träningsstartskottet! I fredags var jag och Björn i Ullared och jag hade redan på förhand skrivit upp boken "Lofsans mammaträning" på handlelappen. Lofsan är Lovisa Sandström som en del säkert sett i Nyhetsmorgon på tv. Hon är PT med särskild inriktning på kvinnokroppen under och efter graviditet och idag öppnade jag boken och blev inspirerad på en gång, precis som jag hoppades. Träning hör ju sedan några år tillbaka till min vardag, särskilt sedan jag blev licensierad step-ledare på Friskis & Svettis förra året och dit jag längtar tillbaka nåt oerhört. Att börja träna igen efter ett längre uppehåll hade kanske i sig inte varit så klurigt men jag har funderat massor den senaste tiden på hur jag ska komma igång och träna "rätt" efter den här graviditeten. Man vill ju inte sabba något pga att man tror man har muskler och rörlighet man egentligen inte har, eller som är gravt försvagade. En ny graviditet är inget som står på framtidsplaneringen de närmsta året/åren och jag vill därför satsa ordentligt nu på en stark, tränad kropp. Men då behöver jag hjälp och inspiration och jag tycker Lofsan verkar himla duktig, så från och med imorgon ska jag följa hennes 40 veckorsprogram tillbaka till en stark och tränad mammakropp. 

Wish me luck! 

Likes

Comments

View tracker

Haha! Ja här hemma räcker det inte att räkna till tio, jag skulle behöva räkna till flera tusen. Jag önskar, kära läsare, att jag hade haft sinnesnärvaro att knäppa en bild på min kära dotter igår. Ångrar detta särskilt mycket efter att nu på morgonen tagit del av den här fantastiska krönikan: http://www.stockholmdirekt.se/kronika/kronika-foraldrar-ge-mig-mer-kaos-och-arga-utbrott/reppjm!HQsbUQTO4DY9gpkxwV2WYw/

Den träffar så rätt och handlar kort och gott om hur vi i småbarnskaoset istället för att publicera guldögonblicken av vår vardag istället borde stötta varandra genom att också dela våra vardagshelveten (som ju för de allra flesta faktiskt är betydligt fler än de där guldkantade ögonblicken). Våra dagar här hemma består just nu i princip enbart av krig i varierade skalor. Igår var jag så nära att låsa ute Hannah på altanen och gå och lägga mig att jag fick ringa min kära mor som kom och fick natta monstret... How´s that for honest? Jag har aldrig hymlat med hur extremt kort stubin jag har när det gäller Hannahs prövningar av mitt tålamod. När jag blir arg så kokar det över och rinner ut, över alla! Jag funkar så. Det är självklart inte det mest pedagogiska tillvägagångssättet för att lära en 2-åring rätt och fel men i dagsläge kan jag inte göra ett skit åt det. Min ilska måste ut. När jag reflekterar över detta så reagerade min mamma precis likadan när jag och syrran var små, så jag är inte jätteförvånad över att jag reagerar som jag gör. Jag reflekterar också över faktumet att både jag och Anna faktiskt växte upp till vettiga människor, så pedagogisk får jag vara en annan dag. Läste ni inte krönikan så gå tillbaka och gör det, det var verkligen en befriande tankeställare. Mer kaos i sociala medier!

Likes

Comments

Alltså de där ungarna jag har...💛

Foto: Emilia Ohlsson

Likes

Comments

Yes nu har vi inlett två dagar testperiod med ersättning efter 6 veckor helamning. Amning, ska jag förtydliga är så INTE min grej. Med Hannah höll vi ut i 3 veckor innan det blev flaskan. Det berodde dock inte så mycket på min ovilja att amma för det jag hann inte känna på hur det är att amma "när det funkar" pga många olika orsaker. Den här gången funkade amningen rätt snabbt och jag tror jag har kommit till en punkt där jag vet hur det skulle vara att fortsätta amma. Och efter det har jag tagit beslutet att det snart får räcka. Det är som sagt inte min grej. Jag känner mig så extremt låst och hämmad, jag tycker inte det är ett dugg mysigt utan bara bökigt, särskilt eftersom vi måste använda amningsnapp. Nu har jag ju fått en plutta som har problem med magen. Förhoppningsvis handlar det om klassiska "omogna tarmar" som ordnar upp sig om några veckor men det är också därför som jag väljer att starta med ett litet experiment istället för att bara sluta rakt av. Skulle det visa sig efter de här dagarna att problemen blir ännu värre med ersättning så får det ju bli amning ett tag till för då antar jag att det är det mest skonsamma medan magen är i uppror. Blir det ingen skillnad eller en förbättring så är det helt klart bye bye boobs som gäller. Så nu plockar vi fram pumpen igen för att hålla igång produktionen de här två dagarna så får vi utvärdera på onsdag och därefter förhoppningsvis ta ett beslut som känns bra! Amning alltså, himla gissel...

Likes

Comments

Här sitter jag och bölar ihjäl mig framför Barncancergalan på tv. Lämnad ensam av mannen, trött och hormonstinn. Schysst 😝

Innan Alva kom var detta något jag funderade mycket på. Inte cancer som tur är utan hur man gjorde när man skulle ha hand om två barn själv. Eftersom Björn jobbar en del kvällar var jag lite nervös inför detta. Hannahs läggrutin består av välling i sängen medan Björn eller jag läser tre böcker som hon förhoppningsvis somnar under. Och gör hon inte det får man sitta där tills hon gör det. Hur funkar då detta med en nyfödd? Jo men faktiskt helt ok. Jag tror att jag underskattat Hannah lite och trott att hon skulle bli störd av att jag måste bära runt på Alva hela tiden. Men hon tar det verkligen med ro, det är nog mest jag som känner mig stressad och nervös. Hittills har vi provat två olika sätt. Det första, inte helt otippat är att jag ammar Alva med diverse Alfonsböcker balanserandes på knät. Eftersom hon äter rätt långa pass än så är hon sysselsatt tills Hannah somnat. Idag krävde dock Alva mat en lagom stund innan Hannahs läggning vilket innebar att hon inte alls va hungrig när det var dags. Lösningen ikväll blev bärsjalen! Så med Alva skumpandes på magen och med böckerna i högsta hugg vandrade jag runt runt i rummet tills Hannah somnade. Även detta fungerade helt ok och jag är lika förvånad varje gång att jag lyckas 😝

  • 86 readers

Likes

Comments

​Jag tänkte skriva ett litet inlägg om våra upplevelser kring amning. Jag skriver vi eftersom jag tycker att partnern har en minst lika stor del i det hela. Så blev det i alla fall för oss när vi kom hem med Hannah. I början, eftersom Björn var den som pushade och försökte hålla mig "sane" under den tre veckor långa amningskamp jag utkämpade innan vi till slut gav upp till förmån för ersättning och flaskan. Detta innebar ju dessutom förstås att Björn fortsättningsvis kunde ha en exakt lika stor del i matandet som jag hade, något vi både då och nu såg som jättepositivt. När jag tänker tillbaka på det så kan jag inte nämna något jag ser som negativt med att vi beslutade oss för att sluta amma. I slutändan innebar det en enorm lättnad både fysiskt och psykiskt för mig (som faktiskt fick ta till kuratorshjälp när det kändes som värst), och det innebar också en betydligt nöjdare Hannah som från och med den dagen gick upp i vikt istället för ner. 

Den här gången då. Jo den här gången ammar vi. Mycket och ofta! Inför den här förlossningen försökte jag hålla ett öppet sinne inför det här med amning. Vi skulle få ett helt nytt barn med helt nya förutsättningar. Så blev det också. Jag var förberedd på ett helt annat sätt, visste (i alla fall på ett ungefär) hur det skulle kännas och framförallt hur det INTE skulle kännas när en bebis hugger tar i en :P Alva är dessutom ett lite mindre hetsigt barn än Hannah var och är. Nu har vi helammat i 4 veckor och boobsen har nog precis börjat förstå hur detta ska gå till. Smärtan är borta och de har börjat reglera mängden mjölk. Så till skillnad från förra gången har jag nått den punkten där jag faktiskt förstår att det är smidigt att amma, att alltid ha maten "med sig". Men faktum kvarstår, även om amningen fungerar den här gången så är det inte min grej. Jag tycker inte om känslan som kommer över mig, jag gillar inte att ha någon som "sitter fast" i mig, för att inte tala om hur låst jag känner mig där jag sitter i soffan medan Hannah lever rövare. Jag slits hela tiden mellan att vilja sluta och att vilja köra " en vecka till". Smidigheten och den oväntade känslan av att "yes jag kunde faktiskt" står mot längtan efter lite fastare rutiner (som vi upplevde nästan direkt med Hannah när vi bytte till ersättning) och att kunna dela upp nätterna lite så att Björn också får mata. Time will tell för i skrivande stund är jag inte något steg närmre ett beslut...   

Likes

Comments

Ja en sak är säker. Tid över är ingenting man har i mängder som tvåbarnsmamma till två små. Hannah var ingen "sovare" som bebis och jag verkar ha fått en precis likadan den här gången för Alva är mycket hellre vaken (och har ont i magen) än sover många många timmar i sträck som man hela tiden hör att små bebisar gör... Och när Alva väl väljer att lägga igen en lite längre period får man skynda sig att ägna sig åt sitt andra barn. Nu lät det som jag tycker att det är jobbigt. Det är det såklart med två små men inte för att man förlorar egentid utan för att man får så otroligt dåligt samvete gentemot den stora när den lilla tar så mycket tid. Ibland vill jag inget hellre än att ställa ut en skrikande Alva på altanen och bara krypa upp i soffan med Hannah och läsa hundra Alfons-böcker. Det är tur att vi lever det liv vi gör, att Björn är hemma i början av veckorna och kan ägna sig lite extra åt henne. Min stora flicka. På tal om Hannah och hur hon reagerat på sin lillasyster så har det gått toppen. Hon gillar sin lillasyster och ska pussa och klappa och krama och hålla så ofta hon bara kan. Så den biten är inga problem. Hannahs problem, och därmed vårt, är just den undersimulering Hannah faller offer för när jag sitter fast i en soffa med en unge fastsittande i brösten hela tiden. Ungen är så trotsig så jag har aldrig träffat en mer ambivalent unge... Hon vill så mycket att hon liksom till slut inte vet vad hon vill stackarn. Tur att dagis avlastar lite. 

Yes detta var en liten uppdatering i ett sällsynt ögonblick då båda barnen sover i varsin vagn i trädgården haha. Tänkte dela med mig framöver av lite tankar kring vår upplevelse av amning, något som gick helt åt skogen med Hannah men som funkar jättefint med Alva!

Likes

Comments

Igår var vi hela familjen nere hos Björns föräldrar i skogarna i Småland. Båda Björns bröder var där med familj respektive flickvän och fick så träffa Alva för första gången. Svärfar påminde mig då om att det saknades en tredje del av förlossningsberättelsen. Helt rätt, här kommer den avslutande delen:

Del III

När de så till slut gav med sig och började förbereda för snitt så hade jag otroligt kraftiga värkar och fick därför bricanyl, alltså medicin för att stanna av värkarbetet inför operationen. Den medicinen tog inte för fem öre utan jag rullades in på operation för ett vaketsnitt med fulla värkar helt utan smärtlindring. Underbart! Men snart kan du slappna av sa dom, för nu lägger vi ryggbedövningen. Det gjorde dom, men inte heller den hade någon som helst effekt och när de kände med diverse kalla instrument och isbitar på magen så hade jag fortfarande full känsel och ett pågående värkarbete från ********. Vi väntade och väntade för ibland tar det ju lite extra lång tid innan bedövningen verkligen tar. Denna var helt enkelt satt fel och hade noll effekt. Jag ska tillägga att genom allt det här så mådde Alva hur bra som helst i magen, vilket såklart var helt underbart skönt. Och trots att jag hade så ont som jag hade så var det väl därför dom trots allt väntade så in i det sista, det var ju ingen uppenbar fara med våran bäbis. Till slut fick de i alla fall ge upp även idén om ett vaket snitt och skickade ut Björn och berättade för mig att snart får du sova så har vi snart bäbisen här.

Akut kejsarsnitt under narkos blev det alltså, trots tydlig plan hos aurora för hur ännu en sådan upplevelse skulle undvikas. Vi mår bra nu, både jag och Alva (även om det kommer ta ett litet tag innan mina magdelar hittar tillbaka till dit dom ska vara…) men känslan som infinner sig är bitterhet. Och hur svårt ska det vara? Ligger det hos barnmorskor så mycket prestige i att förlösa en kvinna vaginalt att man ignorerar både kvinnan där och då, samt en tydligt skriven förlossningsplan? Blev uppringd igår av förlossningsbarnmorskan vi hade den sista timmen innan det beslutades om snitt och hon fick höra vad jag tyckte. Mer känner jag liksom inte att jag kan göra. Vi är superbesvikna men tacksamma för att allt gick bra i slutändan. Så otroligt mycket i det här förloppet handlar väl helt enkelt om hur man tolkar saker. Tolkar vad som stod skrivet i planen, tolkade hur jag betedde mig plus att barnmorskorna gör det här varje dag och har säkert haft liknande patienter med mina ”problem” som slutat i lycklig vaginal förlossning. Men med planen och mitt bagage tycker jag inte jag var rätt patient att chansa med, så enkelt är det.

Jag tänker som tidigare nämnt inte älta detta mer än genom de här texterna. Ryhov har fått höra att vi är missnöjda och varför vi är det, längre kommer vi inte riktigt. Så nu tänker jag glömma detta, glädja mig åt en förhållandevis snabb återhämtning samt åt våra två flickor. Finast i världen och trots allt så värda all smärta och oro 💛

Likes

Comments

Del II

Härifrån och fram till dessatt jag var helt öppen tog egentligen inte jättelång tid. Vi tyckte det,antagligen för att vi hade det bagaget vi hade och för att vår förlossningsplanjag gjort upp med Aurora handlade så mycket om vad man skulle göra för attminimera ett utdraget förlopp. Så förloppet gick alltså trots detta enligt planmen jag hade så sanslöst ont och tog en rätt tidig epidural som tillät en attslappna av lite fram tills jag var helt öppen. Verkligen min grej det här medepidural ska jag säga, både förra gången och nu! Det är härefter det börjar gåskit. Det viktiga i min förlossningsplan för mig och Björn var som sagt att fåned på papper att det tidigt skulle kontrolleras hur den här bäbisen låg därinne, om hon tenderade att vilja komma ut på samma håll som Hannah gjorde, i såkallat vidöppet läge. Ett klurigt läge där bäbisen kommer med pannan elleransiktet före istället för hjässan. Även om det ser ut som bäbisen är på vägner i ett sådant här läge så kan den i och för sig rätta till sig och rotera”rätt” när det börjar närma sig men just detta ”kan” var liksom inteaktuellt att chansa på för oss efter hur det gick med Hannah och det var ocksådet som kändes så tryggt nu. Låg bäbisen i vidöppet läge skulle vi avbryta försnitt. Så blev det alltså inte tack vare ett härligt gäng barnmorskor somtyckte att ”nu ska vi ha ut den här bäbisen”. Upplevde heller inte att dekontroller vi skrivit ner i planen gjordes, nämligen med ultraljud för att fåen tydlig bild av hur hon låg. Gjordes detta förmedlades det i alla fall intetill mig. Jag skulle försöka. Jag är osäker på hur många timmar jag låg där ochvar övertygad om att nu går det åt helvete för att dom vägrar inse att snittkommer bli nödvändigt, men så kändes det. Så hjälplös man känner sig när manligger där, och då är jag en ganska verbal människa som lassade ur mig en delotrevligheter till barnmorskorna. Det är dom såklart vana vid så det hade välingen jätteffekt tyvärr :P

Så till slut, klockan 23 komen doktor in och gjorde äntligen ett ultraljud och levererade nyheten som jag känt på mig de senaste 4-5 timmarna: även den här bebisen liggervidöppet så vi tar beslut om snitt. Tack gode gud äntligen tänkte vi. Tyvärrslutade det inte här...


Likes

Comments