View tracker

Till "inte alla män"-kören som brukar härja i diverse kommentarsfält, så här ligger det till;
Jag är en kvinna som är påväg hem från en vän en kväll, jag går ensam längst en väg och ser lite längre bakom mig att det går en man efter mig. I det ögonblicken finns det en röst inom mig som blir alert, varför? för att jag har hört om alla dessa gåner som tjejer blivit anfallna, utsatta för övergrepp, jag kanske tom har fått uppleva det själv tidigare. Jag kan säga att varje icke-man på denna planet någongång under sin livstid kommer att utsättas för något typ av övergrepp eller bli sexualiserad när hen inte vill (av en man). Pga att detta är hur samhället ser ut, så kommer jag i den situationen känna mig utsatt och i en situation där jag känner mig utsatt har jag inte råd att vara selektiv i mitt agerande, så där och då är den mannen som går bakom mig min potentiella våltäktsman och det kvittar om det är påven, channing tatum, barack obama eller du. Den mannen som går bakom mig kommer förbli ett hot för mig eftersom han kan utnyttja mig. 

Detta betyder INTE att kvinnor inte våldtar. Dessvärre så sker det också, men det finns inte i en mans vardag att vara på alerten för att bli sexuellt utnyttjad och ofredad. Det ska ni vara glada för! för det är hemskt. 
Du som man är påväg hem från krogen en kväll, du går ensam längst ev väg. Lite längre bakom dig ser du en kvinna gå. Vad är din första tanke? blir du rädd? känner du att kvinnan bakom dig kan vara din potentiella våltäktsman?......... Förmodligen inte. Det är jag 100% säker på, det är nog förmodligen den där kvinnan som går bakom dig som plockar upp telefonen och trycker in 112 för att vara redo ut-i-fall-att. 

Vi kvinnor vet att ALLA män som går på denna planet inte är våldtäktsmän, men i en utsatt situation så kan vi inte vara selektiva och tänka "nej man han ser snäll ut, han kommer inte våldta mig". Istället för att kritisera kvinnor i samhället för att de tänker som de gör, är det läge nog att börja tänka om i den retoriken. Ifrågasätt istället VARFÖR samhället blivit som den blivit. Fråga dig själv "vad kan jag göra för att kvinnor inte ska tro att jag är en våldtäktsman?", hur kan jag hjälpa till för att göra samhället tryggare? vad kan jag göra för att kvinnor ska känna sig trygga när de går ensamma hem efter krogen?

Det behöver inte vara att du gör något praktiskt som att nattvandra och agera trygghetsvärd om kvällarna. Hjälp till teoretiskt. exempelvis tyngre straff för sexualbrott?

​​Kvinnor ska känna sig trygga på gatan, det håller vi med om eller hur?
Män ska vara rädda för att begå sexualbrott eller hur? Eller kämpar män inte för detta för att de inte vill vara rädda för att begå sexualbrott?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Många i mitt verkligen liv skulle förmodligen säga att jag är någon som inte alls ska känna så. "du vänder blickar på stan för att du är snygg", "du har en kille som behandlar dig som guld", "du faller in för samhällets skönhetsideal och normer", "du skulle kunna få vem du vill".... blabla. det är detta jag skulle få höra om jag någonsin sa de ordet högt till någon annan. Jag har ett bra liv, jag är snygg och det finns så många som önska att de såg ut som mig.

men jag förstår inte, för att för det första så ser inte jag mig själv som "den snygga tjejen", mer som den fula ankungen som lever på sin skeva humor. Jag blir fortfarande genuint förvånad när mina vänner nämner att deras killkompisar frågat om mig, eller när människor kommer upp till mig på stan för att ge mig en komplimang. För jag ser inte mig själv som den personen, min självbild matchar uppenbarligen inte den den bilden som andra har av mig. 

Det jag försöker komma fram till är att; att jag känner att jag inte räcker till har ingenting med det att göra. Det spelar ingen roll om jag är skitsnygg, lever ett lavish liv, har fetaste jobbet. Den känslan av att inte räcka till kommer från barndomen. Från skoltiden, från den gången (de gångerna) jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp, från att gå från den fula och halvt mobbade ungen till den jag är nu (som jag förövrigt inte har en jävla aning om vad och hur jag ska definiera).

Jag vet inte ens hur jag ska definiera känslan. Jag vet varför jag känner så men jag vill inte skriva det, för det betyder att jag måste acceptera det och jag kan inte acceptera en känsla som jag inte kan definiera, eller rättare sagt; jag tänker inte acceptera att det är just det som får mig att känna att jag inte räcker till.

Likes

Comments

View tracker

När jag valde att börja studera naturvetenskap så visste jag inte vad jag ville bli eller vad jag såg mig själv göra i framtiden. Nu när jag studerat klart mitt sista år har jag äntligen hittat rätt och vet att det jag vill göra är att hjälpa människor som hamnat i dåliga situationer, är utstötta från samhället eller har det jobbigt. Under min gymnasietid har jag haft tid att reflektera över mitt liv och mina livserfarenheter och det är på så vis som jag äntligen vet var jag ser mig själv om 10-15 år.

Mina ambitioner grundar sig i hur mitt liv såg ut för några år sedan. År 2009 flyttade min familj och jag till Australien för att påbörja ett nytt kapitel av våra liv. Vi lämnade allt bakom oss, packade våra väskor och bar oss av mot det nya, men det gick inte som planerat. Sex månader senare var vi tillbaka i Sverige igen, men vi kom tillbaka till ingenting. Varken hus,jobb eller någon form av trygghet, allt vi hade var våra väskor med kläder.

Under denna tid fick jag träffa väldigt många människor som sade sig vilja hjälpa mig och min familj. Jag fick alltid höra ”Vi gör det vi kan för att hjälpa er”, men jag fick snabbt lära mig att det spelade ingen roll, det fanns för många som hamnat i vår situation och den hjälp som behövdes fanns inte. Det resulterade att vi fick bo sex personer i en 2a i ca tre år tills mina föräldrar lyckades komma tillbaka på rätt spår, men mitt livpåverkas av detta än idag. Jag ser mina föräldrar kämpa dag in och dag ut för att vi inte ska hamna i den dåliga situationen igen.

Tack vare denna händelse har jag fått inblick och förståelse för människor som hamnat i utanförskap. Det har blivit något som jag brinner starkt för. Inte bara för mig själv och samhället, men också för mina föräldrar som tagit hand om mig. Jag vill att de och människor som dem som hamnat i knepiga situationer ska veta att det finns någon därute som verkligen vill hjälpa dem. Jag kommer att sträva efter att inte låta någon hamna i samma situation som min familj under en så lång period.

Likes

Comments

​Vart ska jag börja med denna dag, fanns det ens något bra med dagen? Har en såndär ångest klump i magen och ett tryck i halsen. Kände inte riktigt så imorse men nu på kvällen växte det bara fram. Tänkte skriva en för- och nackdels lista för denna dag;

Fördelar:
- Har jobbat = pengar kommer finnas
- Lärde känna en kollega bättre på jobbet.
- Fistbumpade en av boenderna på jobbet idag.

Nackdelar:
- Insett hur sunkigt det kommer vara att inte komma iväg nånstans medan hela familjen och vännerna åkt/åker.
- Insett att jag offrar mer för människor runt mig än vad de gör för mig.
- Föräldrar som bråkar framför barna.
- Föräldrar som inte tar hänsyn till att en mår dåligt mentalt/fysiskt.
- Konstant känt att jag behövt förklara mig hela tiden.
- känner sig misslyckad.


Bajs dag.

EDIT* kommer vara så löjligt att titta tillbaka på detta så har inte nämnt att jag i princip gråter medans jag skriver detta, men det är ändå skönt att få skriva av sig.. lite iaf. Så framtida dalia som läser detta; skämms inte när du läser detta.

Likes

Comments

Sååådär, då har man renast hela sitt rum på i princip ALLT från de senaste 3-4 åren. känns så bra, renande typ. Just nu står det 7-8 stora påsar med allt från papper och böcker till kläder och skor som ska slängas. Jag är en sån som har svårt för att slänga och göra mig av med saker eftersom jag ser någon sentimentalt i princip allt jag äger.  Så att en gång för alla kunna rensa bort 3 år av mitt liv (som förövrigt ändå sög balle) känns så jäkla befriande.

Det är väl allt jag gjort idag. Åh juste jag har insett att jag slutat umgås med mina vänner helt typ. Har 2-3 vänner som jag träffar och umgås med och min kille. Jag har typ ingen lust att ha många runt om mig av någon anledning. Jag har mina perioder då jag inte pallar skriva/snacka med någon och när man hamnar i dom perioderna så påverkas ens förhållande med sina vänner. De tror automatiskt att en inte vill vara deras vän länge, vilket självklart inte är fallet, men en pallar bara inte behöva förklara sig hela tiden. fett deprimerande blogg lol.

Kollade även på en snyftfilm nyss och suttit o gråtit som vanligt. Så jäkla blödig man får vara...... Stackars min kille om vi någonsin skulle råka kolla nån film som ens innehåller EN sorglig scen, jag tror han hade fått ångest och skippat movienights med mig HAH. i still love him doe

Likes

Comments

Tjaa mannar.

Det ekar verkligen här. Men har bestämt mig för att det får vara ett ställe jag bara skriver av mig när jag vill fp ut min frustration eller glädje eller whatever. Tänkte ha det som en dagbok och skriva ett inlägg per dag men we all know om jag sätter ett sådant schema för mig själv så kommer jag aldrig göra det.

Guys, mitt jobb. Jag vet inte varför, men jag gillar det. Visst det har sina nackdelar och jag skulle verkligen inte vilja stanna där för evigt, men just nu? Ja alltså de håller måttet. Jag blir ba irriterad när folka ba "asså euw hur kan du hålla på med sånt" när jag berättar att jag jobbar på ett äldreboende och hjälper dem med exakt allt.. Ink byta blöjor och dusch osv osv. Grejen är att jag förstår att det låter fett äckligt oxh trust me DET ÄR men det äe inte såååååå. Jag lovar så länge man inte gjort det så överdriver man så fucking mkt. Jag var så rädd i Blrjan o ba fuck de här jag kommer aldrig klara det. Men man gör? Man lär känna människorna och inser snabbt att fan, någon måste hjälp dom med detta. De kan inte göra det själv, det är inte så att dom vill att någon ska göra det åt dom. Dom kan bara inte, det är fysiskt omöjligt för dom och så finns det dom som gör narr av dom pga det. Blir ledsen faktiskt..

Å andra sidan, ja jag älskar mitt jobb, men av någon anledning har jag ångest när jag är där. Så kände jag aldrig i skolan. Jag får typ ångest av att jag inte kan skriva med min kille när jag vill och i knooow fett lame, men fattar ej varför det inte var så i skolan? Har ju vänner på jobbet också? Varflr ångest nu?

Justja, jag har en fråga igen. Har du som läser detta någonsin känt att du saknar en person så mycket att du får ont i magen? Alltså för jg har så just nu och de e fett jobbig för det känns som om jag är beroende av en person; och att vara beroende av någon annan är en av mina största rädslor för det betyder att den personen även kan såra dig vääääldigt mkt. Men usch för att vara så känslig som jag är och inte säga det till någon (någonsin) i hate itttttt BYE

Likes

Comments

Tror ni på liv efter döden? Tror ni att man kan hitta varandra i ett annat liv? där allt är mycket enklare? Jag önskar att jag trodde på sånt trams, but I don't. Fett tragiskt haha. Tror mer på "en chans, kör på" men ibland avundas jag folk som tror på något så starkt. 

Minns för några år sedan så försökte jag, alltså verkligen försökte, vara religiös när det alltid varit så uppenbart för mig att jag inte tror på något som har med religion att göra. Vet att omgivningen påverkar en väldigt mycket, men den händelsen gjorde det bara så uppenbart för mig, svart på vitt, hur manipulativa och egoistiska människor är.  Religion skrämmer mig ändå mer än jag avundas dem som tror på den. Ryser för det är så obehagligt hur hjärntvättad man kan bli av något osynligt, med all respekt, jag menar då självklart de extremister (vilken religion man tror är irrelevant doe). Men ändå, är det inte fruktansvärt läskigt att jag tvingade mig själv tro på något jag inte gjorde??? alltså får seriöst rysningar lol.

Förresten jag pratade med min farmor för inte så länge sedan och hon frågade mig om jag hade hittat någon (alltså lol ni skulle sett hur jag satte mitt eget saliv i halsen när hon sa de där orden) och jag ba eeeeh, fick smått panik och trodde för en sekund att min 80+ kurdiska och dessutom blinda farmor som bor på andra sidan jordklotet har fått reda på att jag har kille LOL alltså ni hör ju. Lite (jätte) nervöst svarade jag "ehm nää" och hon svarade "okej men du vet att det är dags snart eller hur" och jag ba satt där och skrattade det stelaste garvet någonsin, sen fortsatte hon och ba "... när du väl hittar en, se till så att han är muslim, vi vill inte ha någon annan smutsig... blabla (uppfattade inte vad hon sa här)....." ni anar inte hur jag bara ville lägga på där och då, och jag skäms lite dessutom. Jag som dagligen sitter och bråkar med människor över hur rasistiska dom är när dom använder sig av diverse rasistiska uttryck, står upp mot rasism, sexism och jag venne vad - MEN JAG VÅGADE INTE SÄGA NÅGOT TILL HENNE!!! Egentligen så är hon ju 80+ så det är onödigt att påpeka för henne hur problematiskt det hon sa var OCH i min kultur visar man respekt mot äldre trotts att de uttrycker sig sådär problematiskt och inkorrekt. Men har sån grov ångest för att jag inte sa något..... Har ångest över hela den delen av släkten men det får bli en berättelse för en annan gång för jag märker nu hur osammanhängande detta inlägg är (inser nu också hur dåligt jag skriver, men orkar inte gå tillbaka o rätta SÅ DET SÅ). Nu ska jag äta vattenmelon, poppa popcorn, sätta på en sorglig film och gråta hela kvällen/natten för jag är i deppmodeeeeee, bye hoes



Likes

Comments

Fan.. Meningen med den här bloggen var ju att skriva ett inlägg per dag men alltså jag vettefan, mår förjävels haha. Fick jobbet som jag var på intervju för, redan jobbat ett par dagar och kommer förmodligen stanna där sommaren ut. Men fan alltså det är något som fattas. Det har det alltid gjort. Känner mig så ensam även om jag inte borde göra det. Har min familj och mina vänner runt mig men det äe någon som fattas. Mår skit och det värsta är att jag inte kan prata om det med någon, vem fan ska jag vända mig till? Föräldrarna som inte vet? Vännerna som aldrig kommer fatta?

Förresten har tänkt på en sak väldigt mycket sen jag hade en diskussion med en kompis samt en filosofi uppgift angående ett ämne. Om vi slänger ut frågeställningen direkt; "Är osäkerheten till någons tillit grundat i att personen egentligen inte litar på den andre, att personen tidigare blivit sviken och därför inte vågar lita eller är det för att personen betyder så mycket för en att man är rädd för att hen ska svika en?"

Exempelvis osäkerhet för ens respektive behöver ju inte alltid betyda att en tror att ens respektive är otrogen etc, en kanske bara är osäker på sig själv? Jag menar vet ni hur osäker jag egentligen är. De ganska komiskt ändå för jag har så jävla mkt pondus bland mina närmsta. Little do they know att jag egentligen är osäker o superrädd för att förlora dom/göra dom besvikna. Hatar att vara ensam.

Likes

Comments

​4 dagar efter studenten, äntligen hunnit landa efter alla mottagningar. Känner fortfarande en gnutta surrealism, det är liksom över nu. Alla dessa månader vi planerat och fixat inför dessa daggar, och allt är bara över precis sådär. Fast det är väl lika bra det. Är så fruktansvärt utmattad och det enda jag kan fokusera på just nu är hur glad jag är över att slippa gå tillbaka till den skolan som jag hatar, att behöva träffa de lärare jag bokstavligen hatar. 

Kanske låter som en klagande tonåring just nu men det är jag inte! Jag tycker jag är en person som sällan gnäller, men när jag gör det så är det på allvar, då vet man att det ska tas seriöst. Som det här med skolan jag gått i de senaste 3 åren. Om ni bara visste vilka människor jag varit tvungen att tacklas med under denna tid, för att bevisa att jag är värd ett högre betyg. Jag har spenderat 4 år med att BARA plugga, har varken haft något socialliv eller fritid att fokusera på mig själv. Kämpade alla en gång, så kämpade jag dubbelt så mycket för att ändå bli avvisad det betyg jag förtjänat. Till den punkt att jag gav upp. Tillfälligt såklart. För jag ska ju börja plugga igen, så fort jag vet vad jag vill göra. Vill inte göra samma misstag som jag gjorde i gymnasiet - dvs lyssna på alla andra och må skit för att sedan upptäcka att jag valt fel linje efter 1.5 år och vägra byta linje pga vägrar gå om ett år. Ja min gymnasietid var skitsteg efter skitsteg och de vuxna som tryckte ner mig istället för att hjälpa mig, gjorde inte saker lättare. 

Men nu är det över (tack o lov) och det är dags att ta livet i kragen, skaka om den och banka lite vett i det. Imorrn är det dags för Jobbintervju #727651 och jag hoppas det nappar denna gång. Håll era tummar och tår för mig.

Likes

Comments

Hej!

Tanken med denna blogg är att jag ska vara anonym så därför vill jag inte avslöja så mycket om mig själv, vill att de flesta ska kunna känna igen sig i min vardag utan att titta på mig och känna att jag verkar ha det mer perfekt än vad jag egentligen har - för så har det typ alltid varit.

Jag är en väldigt driven 19 årig tjej som precis tagit studenten, är arbetslös pga alltid prioriterat skolan men har inga planer på att plugga vidare just nu. Jag är helt vilsen med 0 vägledning och 0 hjälp till att hitta vad jag vill göra, på toppen av moset så vet jag inte heller vem jag är. Därför tänkte jag starta denna blogg, en blogg där jag dokumenterar mitt liv i en hel sommar, både roliga som tråkiga händelser för att sedan i slutet av sommaren titta tillbaka och se vad som ändrats sen sist, har jag kommit fram till något? har jag hittat en bit av mig? har jag lyckats skapa något för mig själv?

Jag kommer också skriva en del om samhällsproblem och en saker jag tänker på väldigt mycket och som jag gärna vill att andra ska tänka på med. Har du tagit dig in på denna blogg så välkomnar jag dig med öppna armar, du och jag kommer ha en fantastisk och lärorik sommar. Jag hoppas du stannar och fortsätter se vad jag har att berätta, för jag har et på känn - detta kommer bli fantastiskt!

Likes

Comments