View tracker

Som jag tidigare sagt så kan jag inte se någon skillnad på verklighet och illusion. Jag skulle gärna vilja illustrera detta med ett exempel:

Klockan är efter midnatt hemma hos mig. Min yngsta bror börjar att gråta i rummet intill. "Han mår dåligt, han har ont i magen och mår illa, han kommer att spy, mamma kommer att smittas, pappa kommer att smittas, mina andra bröder kommer att smittas, jag kommer bli sjuk." tänker jag under loppet av en halv sekund.

Min bror reser sig gråtandes och går iut i korridoren som går förbi mitt rum. Hans fötter är på väg mot badrummet. "Han är på väg till toaletten, han kommer att kräkas, vi kommer alla bli sjuka, jag kommer att missa mina lektioner den här veckan, jag kommer att missa tentan, jag kommer att få gå om hela utbildningen, jag kommer att misslyckas med mitt liv."

Allt det där tar knappt en sekund att tänka igenom, och bara genom att höra min bror gråta så är jag inställd på att mitt framtida liv kommer att bli ett stort misslyckande.

För mig är det verklighet. För mig är min bror sjuk och snart är jag detsamma. Men i den riktiga verkligheten så har min bror bara haft en mardröm och är på väg mot mamma och pappas sovrum som ligger bredvid badrummet. Men det är inte förrän nästa morgon som jag inser att min så kallade verklighet bara var fantasi och illusion.

Det finns stunder i min falska verklighet som sanningen går upp för mig. När jag tänker "Nej nu tänker jag för långt, detta kommer ju aldrig att hända. Ta dig samman. Fokusera" De stunderna är snabba och flyger förbi mina ögon snabbare än blixten. Om jag har tur lyckas jag greppa tag om den verkliga verkligheten och då självskadar jag. För då kommer jag tillbaka till verkligheten. Då försvinner den missledande illusionen och de onda tankarna.

Jag självskadar för många andra skäl, men för att greppa taget om verkligheten är ett av dem. Det kanske är en idiotisk handling, men den funkar och den hjälper. Sist jag gjorde det var den 1 december, alltså fyra dagar sen. Wihoo, eller?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

"Väntan på någonting bättre" eller mitt liv i ett nötskal.

Jag har det väldigt svårt att leva i nuet eftersom det konstant är präglad av rädsla och smärta. "Snart går nog illamåendet över", "Imorgon mår jag nog bättre", "Nästa år ska jag våga flyga med familjen igen", "Om fem år har min emetofobi nog tonat bort", "Jag kommer nog säkert hitta mod att hand om barn som kräks när jag blir äldre" osv... Jag VET att min emetofobi aldrig kommer att försvinna, dock sitter jag dag in och dag ut och väntar på att ska göra precis det. Det känns som om framtiden, vare sig det är om en sekund eller om ett år, kommer vara lite bättre än nuet som jag lever i precis nu.

Man vill ju leva i nuet, för vem vill inte det? Men jag mår dåligt för varje sekund som går, och därför känns det som den efter inte kommer vara lika hemsk. Men om man tänker så hela tiden och plussar de där sekunderna så blir de ju ett par år tillslut.

Hela året går jag runt och väntar på sommaren. Bara jag får slippa vintern och den hemska vinterkräksjukan. Och när det väl har blivit sommar, väntar jag bara på nästa. När vintern kommer sitter jag bara och väntar på dagen, för det är på natten som det hemska händer. Mitt liv är en ständigt väntande. I klassen väntar jag på att lektionen ska ta slut, på konserterna väntar jag bara tills de är över, när jag är ute och reser kan jag knappt vänta tills jag är hemma igen och när jag sover vill jag bara att det ska bli dag. Klockan tickar och allt jag gör är att vänta. Och jag vet inte ens på vad. Lättnad? Trygghet? Lugn?

Jag vet att det bättre liv jag väntar på- och drömmer om aldrig kommer att komma ändå så väntar jag. Som min blogg heter så drömmer jag om evig sommar. En sommar utan vinterkräksjuka, utan obligatoriska lektioner eller jobbpass, utan platser att vara på eller tider att passa. En sommar där det skulle vara okej att vända på dygnet om jag mådde dåligt eftersom jag ändå inte skulle ha några skyldigheter dagen efter. En sommar utan stress och press, en sommar fri från instängda platser och krävande moment.

Om det fanns något som en evig sommar skulle jag inte behöva vänta längre. Jag ser ett liv med evig sommar som ett idylliskt och ljust liv, med många förutsättningar och mycket glädje. Men jag vet att jag har fel. Ett sånt liv finns redan. Och det ör ett liv utan familj, utan utbildning, som arbetslös och fattig. Det skulle vara ett liv i ensamhet. Och det är ju inte det livet jag vill ha.

Jag får inte ihop det. Mitt drömliv är en mardröm. Och ändå vill jag ha det. Därför blir det mos i min hjärna. Även om jag konstant drömmer om ett bättre och enklare liv så måste jag ta mig igenom det liv jag redan har, för jag kan göra det till mitt drömliv. Det är så jävla svårt, jag vet det för jag genomgår det varenda jävla sekund varenda jävla dag. Om och om igen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så går det ibland upp och ibland ner, lite som en berg-och-dalbana, och det bästa jag kan göra just nu är att ta mig igenom alla upp- och nerförsbackar för att någonstans där framme så ligger kanske det livet jag vill ha. Om jag bara kämpar lite gran så.

Likes

Comments

View tracker

Jag beskrev i det tidigare inlägg hur vettskrämd jag var inför idag och min första tenta! Kanske dock inte för samma skäl som andra, rädslan för att hamna på ett svårt prov, utan för emetofobi relaterade skäl, det vill säga skräcken för att må dåligt i det instängda klassrummet och kanske till och med kräkas framför alla.

MEN! Det gick fantastiskt! Jag såg nästan fram emot att ha provet, för att upptäcka provets frågor och kunna känna lättnaden efter att bli klar med det. Jag tog lite extra medicin innan och fick den otroliga möjligheten att sitta längst ut på en rad, och resultatet blev bättre än förväntat. (Inte provets resultat lol, det har vi inte fått än obvi). Jag mådde GALANT och kunde alla svar till frågorna nästan utantill. Jag kan nog säga med största ärlighet att jag trivdes väldigt bra i omständigheterna och situationen.

Dock kan jag inte säga att jag ser fram emot nästa tenta. Att jag klarade den första betyder inte att jag klarar nästa, de är för mig nya utmaningar att ta sig an. Jag hoppas att kunna bli mer självsäker och ha ett starkare grepp om verkligheten, och inte låta mina inbillningar om ohälsa ta över mina tankar och verkliga mående

Imorgon är det redan dags för introduktionskurs för nästa delkurs, håller tummarna för att jag ska klara terminens sista delkurs, psykiskt talande alltså. Peace out!

Likes

Comments

Tenta imorgon! Min första någonsin! Hittills har vi haft två stycken hemtentor, men nu är minsann det allvar! Sal-tenta. Min puls slår redan lite snabbare än vanligt vid tanken och jag känner hur mina fingerspetsar darrar svagt.

Jag är HUR vettskrämd som helst. Jag försöker vara cool och likgiltig, och har pluggat intensivt de sista dagarna, så jag är också hur redo som helst.

De onda tankarna finns hela tiden i mitt huvud. Tänk om jag mår så dåligt att jag är slarvig och går tidigare från tentan när jag egentligen kan allt och alla svar. Tänk om jag får ett dåligt betyg på grund av att min fobi tar över mina kunskaper. Tänk om jag plötsligt kräks under tentan. Hinner jag springa ut? Kommer vi att sitta i föreläsningssalen eller klassrummet? Kommer jag att få sitta nära dörren? Tänk om jag kräks på min tenta och förstör den? Tänk om jag kräks på mina kläder eller någon annans ägodelar? Tänk om jag verkligen måste gå ut innan den första halvtimmen då man absolut inte får göra det. Tänk om jag blir dålig i magen av stressen. Tänk om jag inte kan hålla en penna på grund av stressen och mina darriga fingrar.

Jag andas in och ut. Bara nu inte jag eller någon annan familjemedlem blir magsjuk i natt. Jag har varit hemma hela dagen för att plugga inför tentan och har suttit ångestfull och väntat på att någon ska komma hem tidigare på grund av magsjuka, eller väntat på ett telefonsamtal som säger att någon av mina brorsor är på väg hem från skolan på grund av samma sjukdom. Jag försökte slappna av med att lyssna på- och sjunga till Michael Bublé (<3) jullåtar!

Jag räknar ner timmarna. Om fjorton timmar början tentan, och om sjutton timmar så är den redan slut. Jag tänker att jag måste klara mig. Än så länge har det inte uppstått några symptom på ohälsa, varken för min del eller för någon i min familj. Dessutom känns det lite bättre vid tanken att jag kommer ta några lugnande mediciner imorgon bitti, och ha mig dem hela dagen.

Finns det någon som redan har skrivit en tenta och har lite lugnande ord? Evigt tacksam! Ska för tillfälligt gå och ta mig en dusch, läsa på mina anteckningar en sista gång, och hoppas på att kunna få gå och lägga mig tidigt! Stor dag imorgon, stor skräck inom mig. Jag längtar tills den här eviga väntan, rädslan och stressen är över!

Likes

Comments

Jag kom på at jag aldrig riktigt har presenterat mig förutom den lilla rutan under min profilbild. Jag tänker att det kan vara ganska nyttigt att berätta om vem man är, så att ni som läser kan få en liten bild av vem som sitter bakom skärmen och skriver!

Mitt namn är inte viktigt. Jag är inte ute efter kändisskap eller popularitet, utan bara efter att få uttrycka mig och dela med mig av mina känslor. Jag kallar mig själv för "Sommarbarn" eftersom jag är född på sommaren och även gillar denna årsperiod väldigt starkt. (vem gör inte det?)

Jag har gröna ögon och brunt hår, men är så otroligt sugen på att färga det lite ljusare, och tror minsann att jag ska ta uppfylla den drömmen under kommande jullov. Jag är 19 år gammal och bor tillsammans med mina föräldrar och tre yngre bröder. Emetofob är jag säkerligen, men det kanske inte är det första ordet som jag skulle använda för att beskriva mig själv. Jag skulle beskriva mig själv som jordnära, skrattfylld, kreativ och fantasifull, väldigt entusiastisk och kanske lite svår att hålla fast. Jag är nyfiken och konstant på jakt efter äventyr och spontanitet!

Jag studerar just nu på Stockholms Universitet och har väldigt kul där när jag inte mår dåligt! På min fritid så sjunger jag i (en fantastisk!) ungdomskör, åker konståkning och umgås med vänner. Jag hyser även en väldigt stark passion för att läsa och skriva, och älskar att skriva mina egna romaner och noveller! Grovt sagt så brinner jag för musik, böcker, idrott och vänner såklart! Jag har det ganska fullt upp i livet, mellan skolan, kören, och min fritid, men en sak är säker: Det finns alltid någonting att göra.

Jag hade tänkt skriva på den här bloggen lite då och då, om mitt nuvarande liv och utmaningar, om både bra och dåliga minnen, och om mina förväntningar och förhoppningar i livet! Allting kommer att vara kopplat till min emetofobi, då jag försöker skapa en bild till er som läser om hur det är att leva med denna fobi och psykiska ohälsa.

Jag hoppas att ni finner glädje och förståelse i att läsa min blogg, och hoppa även kunna bli ett stöd för de som befinner sig i något mörker vars utväg tycks ha försvunnit.

Likes

Comments

Hemsk natt. Jag gick och la mig igår kväll runt halv tio, var helt utmattad efter söndagen! Som tur var hade jag inga lektioner idag (eller på tisdagen, men har däremot en tenta på onsdag!) och tänkte därför att jag kunde ligga i sängen och kolla på mobilen ett tag.

Det gick blixtsnabbt. Plötsligt mådde jag illa, sedan jätte illa och sedan jätte jätte illa. Jag tog väldigt mycket medicin som värkar både mot sömn, ångest, illamående och kräkningar. Jag visste att medicin inte skulle hindra en vidrig magsjuka, men att den åtminstone skulle dämpa symptomen, och göra mig lugnare inombords.

Jag ringde en kompis för att prata med henne (hon vet om min fobi) och tänkte att jag kanske skulle komma på andra tankar om jag fick småprata med henne. Det höll på så i cirka fem minuter, sen började jag få panik, satte mig upp min säng, andades häftigt och sa "fy fan" om och om igen. Tillslut överskred jag den gränsen till illamående, sa "Jag tror jag måste gå" till min kompis och la på, och skyndade mig bort till badrummet och toaletten eftersom jag verkligen, verkligen trodde att jag skulle kräkas.

Jag satte mig ner mot vägen bredvid toaletten och kollade ner i den. Jag var så fruktansvärt nära den. Normalt sätt brukar jag tänka "Snälla Gud, låt mig inte kräkas" men nu kom jag på mig att tänka "Snälla Gud, om jag ska kräkas, låt mig kräkas. Få det bara gjort"

Det som jag brukar kalla för "tomheten" i min hals växte, och trycket blev allt starkare. Jag började att gråta, men vågade inte gråta för mycket eftersom ju mer jag grät, desto mer kändes det som om jag skulle kräkas. Jag vågade inte heller gå och väcka en förälder eftersom jag visste att en utmaning som min psykolog satt på min KBT-behandling var att "klara mig ensam", inte vara lika beroende av en närståendes närhet för att övertyga mig själv om att allting skulle bli bra. Dessutom satt jag där i pyjamas och ville inte heller att de skulle se mina sår på min vänstra arm.

Jag var tvärsäker på att jag skulle kräkas. Jag var inställd på att jag skulle missa onsdagens tenta på grund av magsjuka. Och så fick jag skuldkänslor över att ha lagt på luren på min kompis. Sedan fick jag panik vid tanken av att någon annan i min familj kanske också var sjuk och skulle komma inspringandes vilken sekund som helst och kräkas över mig eftersom de inte visste att jag satt här. Jag började sedan tänka på alla möjliga orsaker till varför min familj hade blivit sjuk, om det var maten vi ätit, smittade människorna vi träffat i kyrkan under morgonen, grannarna, eller bara ren slump.

Jag kräktes aldrig. Det tog en kvart och jag kunde redan känna medicinens effekter. Jag blev väldigt trött på en gång och lugn inuti. Verkligheten kom tillbaka. I tio minuter hade jag suttit helt inställd på att hela min familj var sjuk, och plötsligt förstod jag att det bara var en inbillning, en illusion, och antagligen inte verklighet. Förhoppningsvis förstod min kompis.

Jag la mig i min säng, och släckte. Jag ville självskada men orkade inte. Jag hatade mig själv och jag hatade vintern. Som varje dag somnade jag med blandade känslor och hoppades på att få vakna i en värld där det rådde evig sommar.

Idag var en bra dag. Jag träffade ett par kompisar från universitetet (som inte vet om min fobi) och vi pluggade lite inför tentan och småpratade om tv-program och lärare och allt möjligt. De onda tankarna släppte och jag var ganska produktiv när allt kom omkring. Man väljer inte när man dåligt eller bra, utan det gäller att försöka göra sitt bästa av det man har. Visst är jag livrädd på att må som jag gjorde igår på onsdagens tenta, men jag tror någonstans att bara jag kan innerst bestämma hur det kommer att gå.

Mina tankar är just nu "Låt mig vara frisk till tentan. Kräkas har jag all tid i världen för att göra efteråt." Äh, vi får se hur det blir. Tentan är om två dagar, och det borde jag väl klara. Eller?

Jag försöker klamra mig fast till verkligheten så gott det går. Och det är så mycket enklare när man har vänner och såna som bryr sig! Hoppas att alla där ute mår bra och lyckas leva det liv de vill leva!


Likes

Comments

Att leva med emetofobi är inte alls som att leva ett vanligt liv, utan strävan efter att få göra det. Jag gör mitt bästa, dag in och dag ut, för nå det där "normala livet" som alla andra tycks leva.

Livet är lite som en berg-och-dalbana. Ibland går det uppåt och ibland går det neråt. Vissa dagar går det upp över molnen, andra dagar är det ett stup rakt ner i helvetet. Lustigt nog är det lite som ett lotteri, där det finns både dåliga och fantastiska vinster. Grejen är att jag sätter mig på den där berg-och-dalbanan varje dag, utan att veta vart den ör på väg, och vissa kallar mig modig för det.

Jag ser det lite annorlunda. För mig känns det som om jag alltid sitter på den där berg-och-dalbanan, och att jag är för feg för att våga gå av och hitta andra attraktioner. Men visst, varje dag är en ny dag, och det gäller att ta de olika smällarna för att vänja sig vid dem och göra de till en del av mitt liv.

Oftast upplever jag som om jag dras till olika håll och inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö. Jag vill gå den utbildning jag går, men jag vill också bli inlagd. Jag vill gå till kören, men är så fruktansvärt trött på att vara oärlig och aldrig visa vem jag egentligen är. Jag vill flytta hemifrån, men jag vill inte hamna någonstans hjälplös utan mina föräldrar. Jag vill sluta självskada för min omgivnings skull, men vill inte sluta eftersom det hjälper mig att ta mig igenom livet än så länge. Jag vill berätta om min självskada för mina närmaste vänner och familj, men jag vill inte att de ska se på mig annorlunda än vad de gör nu.

Livet erbjuder mig så många möjligheter, men varje gång hänger det mellan två val, som drar och sliter på mig från varsitt håll, så att jag tillslut gör sönder inuti.

Att leva med emetofobi handlar hela tiden om att göra val, att välja det man vill göra, det som är bäst för en och det som rätt. Och det samtidigt. Det handlar om att undvika säkerhetsbeteenden och sluta undvika det man normalt sätt undviker, och att konstant kämpa, kriga och slåss mot sig själv för att kunna le och vara sig själv igen.

Att leva med emetofobi är inte alls som att leva ett vanligt liv, det är att dagligen behöva se sin största rädsla i ögonen och utmana den. Hindren är oändliga och nedgångarna oräkneliga, men så länge man har hopp och gott självförtroende så är vägen lite kortare, och berg-och-dalbanan lite mindre farlig.

Likes

Comments

Missförstå mig inte nu, jag har ett fantastiskt liv. Det går konstant upp och ner, men allt som allt är det verkligen ett fint liv även om det kanske inte har låtit som det hittills.

Det finns mycket som jag älskar i livet, som min familj, mina studier, mitt land och stad (känner mig lite som en viking) och framför allt mina vänner. Jag sjunger i en kör på min fritid, och den kören har kommit att betyda allt för mig. Jag får sjunga som jag älskar, får vara med min allra bästaste vänner, vi reser ofta, och tillsammans hitter vi på en massa roligheter och skrattar hela tiden. Jag kan säga med största ärlighet att jag då är genuint lycklig och spontant glad.

Det kan låta dramatiskt, men jag ser kören som min livsglädje, de får mig att älska livet på de mest otänkbara sätten. Min vänner där är så otroligt jordnära, fantastiskt roliga och alldeles underbara. Mina fyra bästa vänner vet om min fobi och stöttar mig dagligen. Att få öppna upp sig kan vara bland det svåraste som finns, men blir sedan bland det bästa man gjort. Och man önskar bara att man hade gjort det tidigare.

Om man nu kan säga så, så finns det någon slags hierarki i vänskapen. För min del, så finns allra längst upp min allra bästa vän, som funnits där för mig sedan dag 1, och ett liv utan henne skulle vara otänkbart. Jag litar på henne med hela mitt hjärta och älskar henne desto mer, något som kan kännas lite "gayigt" att erkänna.

Aldrig underskatta vänskap, för det öppnar dörrar i ditt hjärta och leenden på läpparna! Jag är inte här för att uppmana de som har en liknande fobi att berätta till närstående, men nog ska ni veta hur skönt det faktiskt är att alltid ha någon där, som lyssnar och som förstår. Man kanske är ensam i sitt tillstånd och psykiska ohälsa, men aldrig är man ensam runt omkring!

Att älska någonting i livet, för min del min kör, får en att älska livet. Att ha en favorit dag i veckan som man konstant ser fram emot ger en väldigt mycket: Både hopp och lycka. Att älska sina närstående ger en dubbelt så mycket: Det får dig att inte bara drömma till dagen du äntligen får träffa de i person igen, utan att se fram emot morgondagen, eftersom det är ett steg närmare den dagen, och en dag full av nya möjligheter att prata med dem via sociala medier eller telefon. Vissa kommer och går, men vissa är kvar där för evigt, och de är de allra bästa.

Likes

Comments

Precis som rubriken heter, fick jag ett återfall.

Nu i höstas (2016) började jag att studera på Stockholms universitet. Inom mig var det skräck blandad med glädje. Jag såg fram emot att få börja studera och få nya vänner, men det var med skräckblandad förtjusning.

Det tog mig en vecka för att hamna längst ner på stegen igen. Jag var så ovan med att sitta i ett klassrum att det blev som en smäll i ansiktet och ett slag under bältet samtidigt.

Helvetet började om på nytt. Jag började med att komma försent på morgonen så att jag kunde sitta ensam, längst ut på en rad och närmast dörren ifall jag behövde springa ut. Jag började självskada igen. Jag grät varje morgon och varje kväll och det enda jag gjorde när jag kom hem från universitetet var att ligga i min säng och stirra in i vägen. Jag ville vara ensam. Jag försökte inte ens få vänner på plugget, och min pappa blev nästan arg på mig eftersom jag låste in mig i mitt rum och mig själv och vägrade prata.

Jag ringde till Karolinska och bad om att få en kontakt igen. Jag fick träffa samma psykolog som jag träffade i våras och satt där många timmar och grät. Jag var så sjukt avundsjuk på alla som fick leva ett normalt liv utan min fobi och ville slita bort min fobi från mitt liv. Jag hade tidigare under sommaren fått en antidepressiv medicin som jag hittills vägrade ta eftersom det stod på bi packsedeln att en vanlig biverkning var att kräkas. Nu rekommenderades jag starkt att ta den, och det gjorde jag. Jag gick sakta upp med doserna, och att leva i osäkerhet den första veckan var ett helvete, men jag tog mig igenom det..

Sedan började det gå uppåt.. Jag slutade gråta hela tiden och tog min medicin flitigt. Jag började få vänner och vågade komma i tid för att sätta mig med dem, där och var i klassrummet, oftast långt inne på en rad och långt bort från dörren. Jag går inte längre på toa på morgonen, och jag äter frukost och äter mig mätt på lunchen.

Men jag började med en grej. Sedan förre vintern hade jag fått en medicin som hjälpte med sömnsvårigheter och dämpade ångesten, som var till för natten. Istället började jag ta den på dagen och tar den fortfarande, Visserligen blir jag trött, men jag blir också lugn och känner mig trygg.

Sedan kommer ju min självskada. Jag började med självskadan för snar ett år sedan  när jag kom hem från Frankrike, som en resultat av mina misslyckanden och får att dämpa ångesten. Det funkade. När jag började på terapin tonade vanan sakta bort, och vid sommaren hade jag bara gjort det någon enstaka gång. När jag började studierna igen i höstas blev de mitt sätt att överleva. På alla möjliga sätt: Men naglarna, blyertspennor, kapsyler, slå i väggen, sandpapper och rakblad. Jag har ofta ett par dödstankar, men jag har aldrig tagit något initiativ på att avsluta mitt liv.

Tillsammans med min medicin ger de mig kraft, mod och lugn. Jag känner mig renad och fridfull efter att jag har självskadat, dels efter jag lyckas fokusera på den fysiska smärtan istället för den mentala, dels för att smärtan lämnar mig när blodet lämnar min kropp. Jag inser någonstans att det jag gör är fel, men jag vet att jag inte skulle klara av mitt liv annars, och just nu känns det värt, även om det bara är på kort sikt. De enda som vet är min före detta psykolog och min bästa vän.

Jag klarar av livet, men till vilket pris?

Likes

Comments

Även om KBT-behandlingen lärde mig att inte undvika mina rädslor utan se dem i ögonen, sitter vissa saker kvar. Vissa grejer kan låta super konstiga, men för mig är de normala. Hur berättar man om sin värsta rädsla någonsin till sådana som aldrig ens kommer att försöka förstå?

Jag ogillar att gå på restaurang, jag är så rädd man kan bli att jag ska få i mig någonting annorlunda och konstigt som gör mig sjuk (Det hände min pappa en gång när han åt musslor en kväll på restaurang för några somrar sedan) så att jag kräks.

Jag hatar att testa på ny mat. En gång för ett bra tag sedan tvingade mamma mig att smaka på mango och det var vidrigaste jag någonsin smakat på. Mamma höll fast mig och tvingade i mig mangon som jag var för feg för att testa själv. Eftersmaken kan jag fortfarande känna av, den starka spykänslan som uppstod efter två bitar. Blåbär, jordgubbar, hallon eller konstiga grönsaker som tomater och gurka eller läskiga frukter som bananer, vindruvor, eller apelsiner har jag ingen aning om hur de smakar.. Bara att våga smaka på sallad tog mig ett bra tag.

Jag sväljer inte tabletter. Det handlar inte om att jag inte vill utan att jag inte kan. Det fastnar i halsen och jag hostar upp dem. Det känns som om den kommer fastna i halsen och att jag kommer att spy upp det. Och om jag skulle få ner den skulle den kanske påverka hur jag mår och kanske få mig att må dåligt. Jag tar hellre tio sprutor per dag.

Jag hatar fester, att gå ut och klubba och leva sitt unga liv fullt ut. För fester är bara lika med alkohol och sådant spyr man av. Jag har smakat på en del grejer, men aldrig mer än smuttat på vätskan. Att bara ta en klunk får mig att tro att jag är full och kommer att kräkas. Och sedan finns det alltid fyllon på fester som supar tills de spyr ut deras liv. Jag har varje gång kommit på orsaker till varför jag inte kan gå, för jag skulle aldrig våga framstå som en tönt som aldrig druckit alkohol.

Och kommer jag någonsin att få familj? Ibland tänker jag att jag inte vågar lägga glädjen att han en familj före min rädsla att kräkas. Och då har mitt liv ingen mening längre.

Jag vill ju ha en familj mer än någonting annat. Men tanken på att kyssa en sjuk pojkvän, få ”morning sickness”, ta hand spyende barn och bebisar, på att behöva sova i samma säng som en magsjuka man eller den förstorade risken att bli smittad skrämmer mig till döds. Och det känns som om min rädsla går så mycket längre och före min önskan till familj. (ett skäl till att jag flyttade till Frankrike var att undvika min familj som alltid blir sjuk om vintern.) Sedan ett par veckor tillbaka såg jag på en film där ett par gifte sig, och jag kom på att jag aldrig, aldrig skulle kunna göra det: stå i en kyrka proppfylld med folk, ensam på altaret med den man jag älskar och behöva leva igenom hela ceremonin. Jag vill gifta mig mer än någonting annat i världen, och vet att jag antagligen skulle kunna klara av vigseln, men att jag skulle må skit under den, att det inte skulle va värt att tänka tillbaka på sitt eget bröllop för att uppleva hemska känslor.

Jag trodde att jag skulle vara livrädd för berg-och-dal banor (vilket jag delvis är) men jag har bara aldrig kunnat motstå den frestelsen. Jag älskar ”jetline”, ”twister”, och ”kvasten” på gröna lund men jag kan inte ljuga om att spy är det enda som jag tänker på under hela turen. När det vänder sig lite i magen klamrar jag mig fast om livbältet och sväljer hårt, men så fort nere på marken vill jag bara börja om.

Resor är också hemska. Jag älskar verkligen känslan vid starten och landningen, men är ändå rädd under hela flyget. En sommar för några år sedan var det ett barn som kräktes under hela resan från Paris till Stockholm. Jag satt knappt två meter ifrån barnet och tryckte in min hörlurar så mycket jag kunde med maxvolym (jag hörde ändå) att jag fick ont i öronen två dagar efter, och var ömma ett bra tag. Sedan den resan har jag blivit paranoid att det alltid ska finnas åtminstone en människa som ska må lika dåligt som det där barnet en gång gjorde.

Jag har blivit allt mer beroende av att tvätta mina händer och dränka dem i handsprit. Det känns alltid bättre och alla vet ju det minskar risken att bli smittad. Vem som helst vet att vintern drar med sig alla sjukdomar, inklusive magsjukan. Faran början i slutet på oktober för mig, och slutar i början på april. Året runt längtar jag tills april kommer, tills ”skräckmånaderna” är över. Och när de väl är det, när det är april, är det ända jag kan tänka på att snart börjar det om igen, snart är det höst och sedan vintern. Att få influensan, röda hund eller bara en förkylning är en sådan lättnad och skönt att ha när man vet att det finns så mycket värre.

Jag ogillar också tandläkaren. Det enda som alltid skrämt mig är de enorma kamerorna som de stoppar upp i ens lilla min för att ta bilder på tänderna. Det känns både som att det kväver mig, och känslan att det ligger någonting så djupt in i min hals får mig att vilja kräkas. Det är ju egentligen samma sak som att stoppa in två fingrar i halstruppen för att få en att kräkas. Och på mitt förra besök mådde jag redan illa av den 15minuters långa bussresan och när tandläkaren stoppade in kameran i min mun gjorde det inte sakerna bättre.

Jag hatar att vara ensam med mina bröder (Jag har tre stycken), för tänk om någon spyr och allt ansvar hamnar på mig. Jag kommer inte lyfta ett finger för att hjälpa till, utan jag kommer först frysa och sen springa.

Och jag skäms så in i norden för att jag är så rädd. En människas vanliga instinkt är att vara omtänksam och hjälpsam men jag vill bara fly. Varför kan jag inte tycka synd om folk som spyr? Varför dör det inom mig?

Det finns någonting mystiskt med att veta och inte veta. Till exempel om jag kommer hem på kvällen och pappa säger att min bror är sjuk, då MÅSTE jag veta direkt om det är magsjuka eller inte. För är det så, är det som om pesten redan härjar i mitt hus, och det finns ingenstans att fly, men jag ändå ska göra mitt bästa. Genom pappas bekräftelse kan jag åtminstone förbereda mig, i alla fall mentalt. En annan sak är att veta om framtiden. Att till exempel veta om min mamma kräktes på morgonen när hon var gravid. Varje dag tänker jag på att jag måste veta, men egentligen vill jag inte det. För det finns 50% att svaret är negativt och då kommer jag aldrig gå med på att skaffa barn. Men nu, genom att inte veta, lever jag i hoppet om att hon inte kräktes, och jag lever hellre tio år till utan att tro att jag också kommer kräkas när jag blir gravid än att frukta dagen jag kommer att bli gravid i tio år. Slutsatsen är att jag MÅSTE veta om någon är magsjuk i min familj om det händer i nuet, för då finns jag där och kan bli smittad med nästan 100%, men att jag inte vill veta hur framtiden (graviditet) kommer att se ut, för då lever jag i positivt hopp, och har tid för at förbereda mig själv mentalt på det värsta.

En rädsla som är kopplad till min emetofobi är rädslan att jag ska missa någonting. Varje gång det är en speciell middag, fest, resa, möte, kul häng med kompisar eller någonting jag verkligen ser fram emot, så är jag rädd flera veckor i förväg för att jag ska bli magsjuk innan och förstöra det jag hade längtat efter. För att, förutom min egen död, så är magsjuka den enda som kan förhindra mig från att göra det jag sett fram emot.

Saker som får mig att må bättre är att lägga handen runt halsen eller under käken och trycka upp handen lite. Det lättar den obehagliga känslan i halsen som är roten till alla spykänslor. Att gäspa och rapa tar också bort känslan i halsen när den är som värst. Sedan tar jag också tuggummi varje gång jag ska ut och resa. Jag vet nu givetvis att dessa trick kallas för säkerhetsbeteende, och jag gör mitt bästa för att undvika dem.

Rädslorna kommer alltid att finnas där tills jag dör, det vet jag med största säkerhet. Det handlar för mig att lära mig att leva med dem, och göra vardagen enklare för mig. Även om jag anser att emetofobin ÄR mitt liv, måste jag lära mig att det är motsatsen: Min emetofobi är inte vem jag är.

Likes

Comments