Imorgon är det ju inte nyår, men jag och mina närmsta vänner har bestämt oss om för att fira nyår tillsammans imorgon, eftersom två av dem inte kan på "riktiga nyår". Mina sex vänner som ska komma går alla i kören, som vi kallar för PCC, och därför kallar vi även morgondagens firande för "PCC nyår". JAG ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT TAGGAD.

Mina föräldrar är på Gran Canaria, resa som jag sagt nej till på grund av den långa flygresan, och därför har jag huset för mig själv. Just nu sover en av mina bästa vänner över och vi har fixat lite till firandet som jag ska "hosta". Vi har köpt tacos, snacks, läsk och bubbel (inget mer alkohol, nej tack), champagne glas i plast, lyktor att släppa iväg vid tolvslaget, och en massa ballonger, hattar och annat skoj. Vi har ställ och styrt lite hemma nu på kvällen och det mesta, förutom maten, står uppdukat och förberett!

Länk till mitt personliga mående? Man skulle ju kunna tro att det är alkoholen (vilket det är liiite), men mest så är det rädslan för att missa allt kul. Tänk om jag blir sjuk i natt? Tänk om jag kräks och missar allt? Tänk om allt ställs in? Tänk om det inte blir lika kul som jag trodde? I kväll hade jag någon magkramp i några minuter men försökte övertyga min kompis, men kanske mest mig själv, om att det inte var farligt. Men chansen finns ju såklart fortfarande.

Jag längtar till imorgon, men fruktar ändå morgondagen lika mycket. Tänk om något går snett? Tänk om jag inte blir sjuk i natt men imorgon kväll?

Jag hoppas, hoppas, hoppas i mitt inre att allt ska gå bra, att ingen blir sjuk, och ännu mindre att jag blir det. Jag hoppas vårt så kallade en dag tidiga nyårsfirande går enligt planerna och att det blir kul och skoj, och ingen ångest och skräck. Det är skönt att få vara glad och lycklig ibland:)

Likes

Comments

Det första jag såg när jag vaknade i morse var blodfläckarna på mitt lakan. Större och mörkare är gårdagens senaste märken. Hela mitt rum låg i oreda. Det låg smutsiga kläder, damm på böckerna, och skolpapper överallt. Smycken och smink låg utspridda och det var fläckar på bord och möbler. Men mest av allt var mit lakan smutsigt. Blodigt. Äckligt. Vidrigt. Precis som jag.

Jag ägnade HELA dagen åt att städa mitt rum. Jag vek om hela min garderob, städade all mina lådor, samlade ihop alla min smycken och smink och fördelade dem, blåste i dammet och bytte lakan. Blodfläckar hade trängt igenom lakanet. Jag kände mig så smutsigt och visste att jag skulle göra det så länge mitt rum var det.

Nu är klockan elva och imorgon ska min familj åka till Kanarieöarna, resa som jag tackat nej till på grund av den långa flygresan. Jag ångrar med hela mitt hjärta att jag inte åker med, men det känns ändå som en solklart beslut att ta. Inte ens chans att jag skulle ha klarat den resan mentalt.

De ska vara borta i en vecka. Jag har bjudit hem två vänner som ska sova över hela veckan från och med nu på onsdag. Jag har alltså räknat ut att jag ska sova ensam natten från tisdagen till onsdagen. Som vanligt är jag livrädd, tänk om någonting händer när jag är ensam hemma och alla andra borta? Men jag ser det som en utmaning och ännu en seger att ta.

Jag känner inte att självskadan ger mig lika mycket och funderar på nya sätt att vinna över min rädsla. Imorgon ska nog inte mina lakan vara blodiga.


Likes

Comments

Ni kanske läste det i rubriken, så yes, jag självskadade igår natt vid halv tre. Så egentligen så var det väl på juldagen jag gjorde det, men sak samma.

De senaste dagarna har suget kommit tillbaka. Den 22 december på kvällen kom viljan och lusten till att göra det, jag intalade mig själv att jag var stark nog att kämpa emot det suget. Jag var övertygad att det skulle försvinna inom bara några timmar, och så ville jag självfallet inte förlora min personliga streak, det vill säga faktumet att jag inte självskadat sedan 1 december. Jag kämpade emot, den 22, den 23, den 24 och sen sprack jag. Jag kände mig smutsig och missnöjd med mig själv och ville verkligen göra mig själv illa.

Som grädde på moset ska en stor del av min kör åka till Brasilien i sommar och jag har sagt nej till den resan. Jag kan knappt åka buss in till Slussen utan att må illa, så att flyga över oceanen är helt otänkbart. Det klart jag vill åka, jag gråter vid tanken att jag faktiskt sagt nej till en sådan fantastisk möjlighet, men jag känner mig inte redo. Inte gör det heller saken bättre att folk som inte vet om hela min historia kommer och säger "Jag fattar inte att du inte vill åka, vi kommer ha så jävla kul asså". Tack, jag vet. Jag har ångrat mitt beslut innan jag ens tagit det. Min bästa vän ska dock inte heller åka, vilket gör mig lite lugnare. Om alla hade åkt förutom jag hade jag nog exploderat på riktigt.

Men bara det gör mig så obekväm. Att veta att mina bästa vän kommer ha världens sommar medan jag kommer sitta hemma och klandra mig själv. Ångesten stiger över mitt huvud, och den blir starkare för varje dag. Vilken jävla idiot jag är. Och det är ju inte riktigt mitt fel, eller? Det är ju min jävla fobi. Tänk om jag bara kunde gå med på att spy på planet inte är världens grej.

Så det var resan som orsakade det hela men inte bara det. Jag känner mig bokstavligen "addicted" till att självskada. Helt seriös. Om jag inte gör det får jag svårt att andas. Jag känner mig smutsig, bara såren kan göra mig ren. Jag hatar mig själv för det beslut jag tvingas ta mot min vilja (som Brasilien) och vill tänka på den fysiska smärtan och inte den mentala. Det känns som om min kropp konstant vibrerar, av stress, nervositet, ångest, smärta, ilska, sorg, panik och alla känslor som finns. Jag känner mig på gränsen till att exploderar för varje dag som går.

Såren blev fega och fjuttiga i natt. Det hade gått 25 dagar sedan jag sist gjort det, och kände mig nästan ovan med att göra det. Som om jag glömt hur man gjorde eller hur det skulle se ut. Jag blev missnöjd med såren. Jag hade förväntat mig mer fysisk smärta och mer mental smärtlindring. Istället blev det bara onödigt blodigt och min vänstra arm blev ful.

Att få skära mig för mig lugn. Samlad. Jag kan andas igen. I alla fall för ett litet tag. Sedan kommer vibrationerna tillbaka. Jag självskadade i natt vid halv tre, och nu är suget redan tillbaka. det känns som om det aldrig kommer att ta slut, som om det alltid kommer att finnas kvar. När blir jag någonsin fri?

Likes

Comments

Idag så biktade jag mig. Jag gjorde det! Just känner jag mig väldigt lättad och lugn, men så var det inte för några timmar sedan det kan jag lova.

Nervositeten började komma efter att jag åkt från universitetet. Klockan var 17 och jag kom plötsligt ihåg att det var idag som bikten skulle ske. Jag hade tidigare bestämt mig för att jag SKULLE genomföra bikten, men var så fruktansvärd rädd.

När jag kom till kören så kom nästan körens präst samtidigt. Jag började bli allt mer nervös. Vi var fyra som skulle bikta sig, varav två av mina bästa vänner, och jag satte mig sist. Jag började sedan gråta efter stressen gick över huvudet på mig och var tvungen att röra på mig lite.

När det blev min tur till slut så exploderade jag. När jag satt mitt emot världens snällaste präst och fick höra Guds röst, så kände jag mig naken. Skamsen. Liten. Fånig. Jag skämdes något så otroligt för den jag var och för det jag hade gjort. Gud genomskådade mig..

Jag grät så mycket att mina ögon svullnade. Prästen bad mig andas och ta det lugnt. Sedan började han själv att prata om att vi må alla ha begått någon synd, men att den aldrig skulle kunna vara lika stor eller större än den kärlek som Gud bär för oss. Gud förlåter oss för att han älskar oss. Jag är Guds barn.

Hans ord lugnade mig. Sedan började jag att berätta om min emetofobi och hur den begränsat mitt liv och om hur jag såg självskadan som min enda utväg för att klara av att leva det liv jag ville leva. Jag berättade om hur jag skämdes och hatade mig själv för att jag förstörde den kropp som Gud skapat åt mig.

Han lyssnade. Han dömde inte mig, utan han förstod mig. Han såg mitt lidande och klandrade inte mig för min handlingar. Han sa att det inte var mitt fel att jag gjort det jag gjort, utan att det var fobin som orsakat mitt lidande och sorg.

Även om jag aldrig riktigt känt att Gud svarat på min böner och mina rop om hjälp, så sa prästen att Gud alltid fanns vid min sida och höll min hand även om jag inte kände det. Gud agerar genom läkare, familj, vänner och den kärlek jag har runt omkring mig. Jag hade tidigare berättat till prästen om min bästa vän som visste om ALLT, och jag tror att jag ser Gud i henne. Att Gud hjälper mig genom att hon hjälper mig och finns där för mig. Hon betyder allt för mig.

Jag berättade om hur jag inte tagit emot kommunionen under de senaste tre månaderna eftersom jag inte känt mig värdig att ta emot Gud i min sargade kropp, men prästen såg mig som värdig. Han kallade mig för vacker och för en fantastisk människa och jag var tvungen att le genom tårarna som aldrig tog slut. Han sa att den 24 december, på julnatten (som min kör och jag ska sjunga på), så skulle jag ta emot kommunionen igen. Jag känner mig fortfarande så lättad att jag blivit "accepterad", och jag misstänker starkt att jag kommer börja gråta när jag får ta brödet i mina händer.

Han sa åt mig att jag var så otroligt älskad och att ingen skulle bli besviken om jag berättade för dem. Självfallet fick jag ta den tid jag behövde. Han sa att hon jag hade varit hans dotter hade han släppt allt för att finnas och vara där för mig och hjälpa mig. Jag grät så mycket att han sa till mig att jag gärna fick ringa honom i framtiden om jag ville prata eller träffas för att prata mer, att han så gärna ville hjälpa mig. Han sa att han skulle be så väldigt mycket för mig och sedan bad vi tillsammans.

"Grattis" sa han även lite lättsamt, till att jag tagit modet till att bikta mig och till att Gud förlåtit mig. Jag log åt prästen som satt bakom skynket i biktstolen och tackade Gud i mitt hjärta för att precis den prästen framför mig blivit präst, för att han var den snälla människan som han var.

Jag kände mig så ren och glad och fri och lycklig efteråt att jag började gråta. Jag log stort genom de forsande tårarna och kände mig stolt. Bara nu när jag skriver detta blir jag tårögd av den lyckan och stoltheten som lever kvar inom mig. Jag känner fortfarande en evig tacksamhet gentemot prästen som ledde mig när jag var vilse och gentemot Gud som nu tagit min hand och förlåtit mig.

Idag har jag inte skurit mig på 21 dagar och idag är det vintersolståndet. Även om mina känslor exploderade idag så känner jag mig fridfull och lycklig. Imorgon är dagen lite längre än idag, och imorgon kommer det ha gått 22 dagar sedan jag skar mig. Vi går mot ljusare tider.

Likes

Comments

Igår var jag på bio med pappa och mina två bröder och såg på Rogue One! Den var helt fantastisk! Älskar Star Wars och denna film fick mig att älska filmerna ännu mer.

DOCK måste jag påpeka de slående likheterna med Hunger Games. Inte nog med att huvudpersonen Jyn Erso ser väldigt mycket ut som Katniss Everdeen, utan sedan kommer ett gäng killar och säger "We would like to volunteer" till ett rebelliskt uppdrag med Jyn. Som gräddet på moset ser en kille bland rebellgruppen ut som Gale Hemsworth. Jag fick mig ett gott skratt men förutom det fanns det såklart inget att klaga på.

Sen så kommer ju det där med min emetofobi. Att gå på bio är inte det mest självklaraste som finns för en emetofob. För mig har det alltid varit lite småsvårt, men aldrig en "bid deal". Rädslan är densamma som när man sitter i ett klassrum, det vill säga att man sitter instängd och förväntas sitta kvar till föreställningen är över. Jag var lite skraj som vanligt innan filmen men lyckades övertala mig själv om att tankarna bara var i mitt huvud och att denna utflykt skulle göra min pappa glad.

Efter drygt en och halv timme behövde min mellersta bror som satt till höger om mig gå på toa (som vanligt) och jag fick en liten hjärtattack innan an berättade det eftersom jag trodde givetvis att han skulle kräkas. Sedan blev jag själv väldigt nödig efter all cola men ville ej missa filmen så fick istället se klart på filmen med ett svag illamående. Inte blev det bättre att människorna skulle flyga huller om buller med deras farkoster som att man själv blev lite yr i bollen. Filmens slut var som vanlig en lättnad.

Jag mådde lite illa på den korta bilresan hemåt men överlevde till morgondagen. Dessutom fick jag en massa tid på att tänka på en annan grej. Är det någon som någonsin tänkt på att det typ aldrig har funnits en film eller bok där huvudperson eller annan person lider av emetofobi? Rädslan för ormar har man ju sett med Indiana Jones och Klaustrofobi med Four i Divergent. Men emetofobi då? Jag funderar på att själv skriva någonting om det.

Nu väntar jag med iver på Passenger!

Likes

Comments

Jag är en katolsk emetofob. Inte en emetofobisk katolik, utan en katolsk emetofob. Fobin går över min tro. Helt vrickat va? Jag rår inte för det, det bara blir så.

Jag självskadar. Och därmed förstör jag frivilligt den kropp Gud skapat åt mig i sin avbild. Och faktumet att jag är medveten om denna frivilliga gest gör det hela bara värre.

Det som tröstar mig är att jag inte skadar min kropp för att det är Gud som har skapat den och för att jag hatar den. Jag hatar inte min kropp, jag älskar den. Jag hatar inte Gud, men blir stundvis upprörd över att han valt att göra mig till den jag är och låta mig lida. Men det är inte skälet till att jag självskadar. Jag självskadar inte för att jag är arg på Gud och hans skapande, utan på mig själv och det som jag själv har skapat.

Det som gör det hela svårt är att skilja på vad som är mitt och vad som är Guds. Hur ska jag lyckas göra mig själv illa utan att göra illa Gud? Det klart, jag vet att jag vet att jag överhuvud taget inte borde göra mig själv illa, men jag behöver det.

Jag måste säga att hela grejen med självskadan och tankarna om Gud har gjort min vilja till att fortsätta lite "turnd off". Jag blir lite äcklad av mig själv och suget försvinner numera under allt längre tidsperioder. Sist jag skar mig var den 1 december, och nu är det den 13. Men jag vet att kommer ångesten och mitt fysiska krav på att genomföra självskadan så finns det ingen utväg. Jag kan inte kontrollera vad jag gör när jag mår som sämst. Jag bara gör det utan att tänka. Och då blir jag "mig själv" och är inte längre Guds avbild. Jag blir feg och egoistisk.

Jag har funderat ett tag och även pratat med min bästa vän om att jag tänker på att bikta mig. Att be Gud och förlåtelse för det jag gjort och för att be honom att ge mig mod för kämpa emot. Jag kan inte lova Gud att jag ska sluta, men jag vill kunna lova Honom att jag åtminstone ska försöka. Den 21 december kommer en präst att vara speciellt tillgänglig för min kör för bikt.

"Weakness is desirable." sa Haymitch till Katniss i Hunger Spelen. De orden har kommit att betyda mycket för mig. Precis som Haymitch, så anser jag att sårbarhet och svaghet är önskvärda och åtrådbara. Jag skäms för det jag kommer att bikta mig över, jag vet att jag antagligen kommer att gråta när jag erkänner mina synder, och någonstans inom mig vill jag gråta för vill att min omgivning ska tycka synd om mig. Det känns som om jag förtjänar det efter min eviga lidande utan slut. Jag känner mig självcentrerad och dum som tänker så.

Hur får jag min tro att bli starkare än min fobi? "Min emetofobi "säger man ju. MIN. Den är min, ägd av mig, och är vad jag består av. Jag ÄR min fobi, jag är fast i emetofobiskt skin. Vare sig det är Gud som har skapat mig eller inte så är jag den jag är. Det ända jag kan göra att be om hjälp till Gud. Eller nej förresten, jag ska ropa på den.

Likes

Comments

10 dagar kvar! Till Jul? Nää, till vintersolståndet!

Klockan 10:44 sker det. Då vänder det. Då är det årets kortaste dag. Sedan kommer det fan att vända! Då kommer dagarna sakta till längre än dagarna och vi är på väg mot ljusare tider!

Om jag längtar till jul skulle jag inte våga svara ja på. Jag fruktar jul, och nyår på köpet. Jag har så många planer med familj och vänner och är så otroligt rädd för att sumpa dessa chanser på grund av magsjuka eller annat skit.

Jag räknar dagarna ner till vintersolståndet, dagen som ger mig hopp och kanske lite mod. Om en halvtimme är det bara 9 dagar kvar! Väntar med iver. Snart vänder det.

Likes

Comments

Som jag tidigare berättat så sjunger jag i kör, vilket betyder Lucia vid denna årstid. I fredags hade jag min första Luciakonsert på två år (eftersom jag varit i Frankrike julen innan) och tja, det var väl en upplevelse kan man säga. Jag var försenad som sprang för att komma i tid. Väl framme darrade mina fingrar och jag kunde knappt hålla mitt ljus och klistra på de små fusk lapparna. Är nog väldigt säker på att folk såg hur jag kämpade mot darrningar, och med frågetecken i ögonen så var de lugna och omtänksamma. Jag tog både medicin mot ångest/illamående och mot snabba hjärtslag/darrningar/svettningar osv när jag började andas häftigt och inte kunde kontrollera mig själv något mer.

Idag var de vår andra och tredje konsert i vår kyrkan. Tankarna kom tillbaka snabbar än blixten. Tänk om jag kräks när jag står där framme framför hela kyrkan? Tänk om jag mår dåligt? Tänk om folk ser det? Vart ska jag springa om jag måste bort?

Inte hjälpte det heller att min kompis berättade att hennes bror hade ont i magen och mådde illa, och att hon vår körledare instämda att hon mådde likadant. Ändå stod hon framför oss. Inte hjälpte det heller så mycket mer att hon nämnde att flera i vår kör var sjuka och att en tjej var magsjuk. Det gick kalla strålar i min rygg. jag gick ut från kryptan där vi övade och gick ut i tröja i regnet och gick in på toan. Där tvättade jag mina händer och andades. "Det kommer inte att hända, du är inte sjuk" intalade jag mig. "Blir jag det så blir jag det, men just nu är det ångest jag känner i magen och inte magsjuka."

Sen gick jag tillbaka och tog massa medicin. Blev så oerhört trött men vågade mig igenom de två små konserterna utan panik eller större ångest. Fastän jag visste att vissa i min omgivning mådde sådär så gick jag och åt på pizza hut med två kompisar. De tidigare tankarna "Jag ska inte äta om jag mår dåligt, det ökar bara mina chanser att kräkas" blev istället "Jag är hungrig, därför skall jag äta. Spyr jag så spyr jag och då är det inte mer med det."

Och fastän ingen kunde se eller höra mina tankar så är det nog det modigaste jag gjort på ett bra tag. Att tänka annorlunda. Att skita i framtiden och leva i nuet. Jag behövde det och mådde bara bra. Vi gick sedan runt i stan och sjöng, och mina tankar flöt iväg.

Jag hängde sedan med en av dessa kompisar under några timmar och mådde bra med henne. Fastän det var hennes bror som hade ont i magen och mådde illa kom jag aldrig ens på tanken att fråga henne om hur han mådde. Jag levde i osäkerheten, men i nuet. Sedan träffade vi mina bästa vän, som hände att vara syster till den kompis jag varit med. Det vill säga att de båda var systrar till den där illamående och potentiella brorn. De ville båda krama mig när vi skiljdes åt, och fastän jag verkligen verkligen inte ville det så lev det en feg liten kram ändå till var och en.

Hemma var det dödstyst. Mina första tankar var "De mår inte bra så de har gått och lagt sig tidigt." Klockan var strax efter tio på kvällen och det var verkligen skumt att ingen var vaken av mina tre bröder eller mamma, utan endast min pappa. Men jag frågade inte. Jag undrade bara varför ingen var vaken men fick det vanliga svaret att alla var trötta. Jag nöjde mig med det. De kanske bara var trötta. Imorgon är måndag. Allt kanske har sitt skäl, och jag kanske inte behöver tänka utanför boxen varenda jävla gång.

Jag ska inte ljuga, jag fruktar natten så ofattbart mycket. Jag är livrädd med stora bokstäver. jag har lite ont i magen och imorgon väntar skolan. Tänk om någon blir sjuk inatt? Tänk om de smittar mig? Tänk om jag blir magsjuk inatt? Vad ska jag säga till mina vänner i skolan? Tänk om jag missar nästa helgs Luciakonserter? Tänk om jag blir sjuk till Jul och Nyår?? Jag vågar knappt tänka på att det faktiskt kan hända.

Jag är livrädd till tusen men jag ska ändå försöka sova. För det modigaste man kan göra när man inte längre orkar är att fortsätta försöka.


Likes

Comments

Som jag tidigare sagt så kan jag inte se någon skillnad på verklighet och illusion. Jag skulle gärna vilja illustrera detta med ett exempel:

Klockan är efter midnatt hemma hos mig. Min yngsta bror börjar att gråta i rummet intill. "Han mår dåligt, han har ont i magen och mår illa, han kommer att spy, mamma kommer att smittas, pappa kommer att smittas, mina andra bröder kommer att smittas, jag kommer bli sjuk." tänker jag under loppet av en halv sekund.

Min bror reser sig gråtandes och går iut i korridoren som går förbi mitt rum. Hans fötter är på väg mot badrummet. "Han är på väg till toaletten, han kommer att kräkas, vi kommer alla bli sjuka, jag kommer att missa mina lektioner den här veckan, jag kommer att missa tentan, jag kommer att få gå om hela utbildningen, jag kommer att misslyckas med mitt liv."

Allt det där tar knappt en sekund att tänka igenom, och bara genom att höra min bror gråta så är jag inställd på att mitt framtida liv kommer att bli ett stort misslyckande.

För mig är det verklighet. För mig är min bror sjuk och snart är jag detsamma. Men i den riktiga verkligheten så har min bror bara haft en mardröm och är på väg mot mamma och pappas sovrum som ligger bredvid badrummet. Men det är inte förrän nästa morgon som jag inser att min så kallade verklighet bara var fantasi och illusion.

Det finns stunder i min falska verklighet som sanningen går upp för mig. När jag tänker "Nej nu tänker jag för långt, detta kommer ju aldrig att hända. Ta dig samman. Fokusera" De stunderna är snabba och flyger förbi mina ögon snabbare än blixten. Om jag har tur lyckas jag greppa tag om den verkliga verkligheten och då självskadar jag. För då kommer jag tillbaka till verkligheten. Då försvinner den missledande illusionen och de onda tankarna.

Jag självskadar för många andra skäl, men för att greppa taget om verkligheten är ett av dem. Det kanske är en idiotisk handling, men den funkar och den hjälper. Sist jag gjorde det var den 1 december, alltså fyra dagar sen. Wihoo, eller?

Likes

Comments

"Väntan på någonting bättre" eller mitt liv i ett nötskal.

Jag har det väldigt svårt att leva i nuet eftersom det konstant är präglad av rädsla och smärta. "Snart går nog illamåendet över", "Imorgon mår jag nog bättre", "Nästa år ska jag våga flyga med familjen igen", "Om fem år har min emetofobi nog tonat bort", "Jag kommer nog säkert hitta mod att hand om barn som kräks när jag blir äldre" osv... Jag VET att min emetofobi aldrig kommer att försvinna, dock sitter jag dag in och dag ut och väntar på att ska göra precis det. Det känns som om framtiden, vare sig det är om en sekund eller om ett år, kommer vara lite bättre än nuet som jag lever i precis nu.

Man vill ju leva i nuet, för vem vill inte det? Men jag mår dåligt för varje sekund som går, och därför känns det som den efter inte kommer vara lika hemsk. Men om man tänker så hela tiden och plussar de där sekunderna så blir de ju ett par år tillslut.

Hela året går jag runt och väntar på sommaren. Bara jag får slippa vintern och den hemska vinterkräksjukan. Och när det väl har blivit sommar, väntar jag bara på nästa. När vintern kommer sitter jag bara och väntar på dagen, för det är på natten som det hemska händer. Mitt liv är en ständigt väntande. I klassen väntar jag på att lektionen ska ta slut, på konserterna väntar jag bara tills de är över, när jag är ute och reser kan jag knappt vänta tills jag är hemma igen och när jag sover vill jag bara att det ska bli dag. Klockan tickar och allt jag gör är att vänta. Och jag vet inte ens på vad. Lättnad? Trygghet? Lugn?

Jag vet att det bättre liv jag väntar på- och drömmer om aldrig kommer att komma ändå så väntar jag. Som min blogg heter så drömmer jag om evig sommar. En sommar utan vinterkräksjuka, utan obligatoriska lektioner eller jobbpass, utan platser att vara på eller tider att passa. En sommar där det skulle vara okej att vända på dygnet om jag mådde dåligt eftersom jag ändå inte skulle ha några skyldigheter dagen efter. En sommar utan stress och press, en sommar fri från instängda platser och krävande moment.

Om det fanns något som en evig sommar skulle jag inte behöva vänta längre. Jag ser ett liv med evig sommar som ett idylliskt och ljust liv, med många förutsättningar och mycket glädje. Men jag vet att jag har fel. Ett sånt liv finns redan. Och det ör ett liv utan familj, utan utbildning, som arbetslös och fattig. Det skulle vara ett liv i ensamhet. Och det är ju inte det livet jag vill ha.

Jag får inte ihop det. Mitt drömliv är en mardröm. Och ändå vill jag ha det. Därför blir det mos i min hjärna. Även om jag konstant drömmer om ett bättre och enklare liv så måste jag ta mig igenom det liv jag redan har, för jag kan göra det till mitt drömliv. Det är så jävla svårt, jag vet det för jag genomgår det varenda jävla sekund varenda jävla dag. Om och om igen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så går det ibland upp och ibland ner, lite som en berg-och-dalbana, och det bästa jag kan göra just nu är att ta mig igenom alla upp- och nerförsbackar för att någonstans där framme så ligger kanske det livet jag vill ha. Om jag bara kämpar lite gran så.

Likes

Comments