View tracker

Ena dagen vill man ställa sig på torget och skrika på hjälp rakt ut, mitt bland allt folk, av ren förtvivlan. panik. ångest. Nästa dag sitter man hellre i sin ensamhet & undrar varför man sa något från första början. Det är en ond spiral, rakt ner till helvetet. Får ångest - vill skrika rakt ut - berättar lite försiktigt för någon - får ångest för att man berättade. 

Jag vill inte att människor ska ändra sin syn på mig. Jag är rädd att de relationer jag har till människor ska ändra sig, och det vill jag inte. Jag vill att de ska känna att de kan säga vad som helst, kunna skämta, driva med mig, utan att de ska behöva akta sig för vad de säger & känna att de behöver trippa på tå runt mig.

Stabilt..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är mycket tankar som har snurrat i huvudet sedan den 11 Mars. Mest har det varit förvirring, en enda stor röra. En del ångest också, såklart, den jävla ångesten. 

Har försökt hitta på så mycket som möjligt, för att tränga undan ångesten. Men den får inte längre plats, det rymmer inte en droppe till. Förtvivlad för att trycket blir för högt, att det ska sippra ut, att täckmanteln spricker.  
​Jag förstår inte varför jag är så rädd för att visa hur jag mår. Jag skulle så gärna vilja, jag skulle må bättre av det. Jag är nog orolig för att ingen skulle tro mig. De jag umgås med idag har känt mig i många år. Jag skulle nog få ångest bara av att berätta för dom hur det egentligen ligger till. Jag gjorde ett försök i helgen, klart alkoholpåverkad, vilket tyvärr är enda sättet för mig att våga prata. Efter många om och men och en omväg till skjutsen hem fick jag ur mig det jag aldrig vågat berätta för någon, att jag blivit utnyttjad​Personen stannade till & bara tittade på mig, sa ingenting. Jag kommer aldrig glömma hans blick, tror inte han var medveten om den själv. Jag släppte en bomb, mitt i natten, till någon som inte visste om att jag mår som jag gör. Jag kände direkt hur ångesten exploderade;Vad hade jag gjort nu. ​Jag hann endast berätta att det hade hänt, inget mer. Och fortfarande har det inte sagts ett ord om det. Och det tar död på mig.










Likes

Comments

View tracker

För en vecka sedan hände det som absolut inte fick hända & som jag aldrig trodde skulle hända. Min sambo, som jag även var förlovad med, sa att han inte längre hade tillräckligt med känslor längre för att orka fortsätta. Det kom som en fet smäll rätt i facet. Jag är för närvarande helt slut, men ska försöka skriva av mig lite här inom de närmsta.

Likes

Comments

Som ofta blev det tydligen en paus i bloggandet. Lite jobb & djur som behövt ha mycket uppmärksamhet. Men nu är jag här igen!

Jag har funderat mycket på det här med ångest och psykisk ohälsa de senaste åren. Vad är det egentligen som utlöser känslorna från första början? Gör de någon nytta? Varför skäms vi så över dem och varför pratas det inte något om det?

Det sista är något som har förbättrats enligt mig. Psykisk ohälsa är nått som har uppmärksammats mycket mer, både ute i samhället, sociala medier och i forskningar. Folk vågar prata om sina problem och känslor. Man får ha en dålig dag och man får må dåligt.

Jag önskade att jag hade lika lätt för mina nära att berätta hur jag mår ibland. Den enda som vet hur jag mår är min sambo. Och som jag skrivit tidigare gör han allt han kan för att jag ska må bra. Mina "friska" dagar funderar jag mycket och är orolig över att det ska bli för mycket för honom & att han inte längre ska älska mig. och det, DET är det absolut värsta som skulle kunna hända mig.

Likes

Comments

I högstadiet fick jag mina första ångest-attacker. Jag hade vid den tiden inte en aning om vad det var för något. Jag förstod inte vad det var som hände med mig. Den intensiva känslan av att bara vilja krypa ur sin kropp. Det var också här självmordstankarna kom för första gången. Jag minns inte någon speciell händelse som fick hela denna karusellen att dra igång, vilket är jobbigt, för jag vet inte vart jag ska börja ta itu med mina "problem" och känslor. Masken hade jag på mig automatiskt varje dag, jag kunde inte ta av den. Inte ens min bästa vän kunde se igenom den, vilket kändes otroligt jobbigt, men på något sätt fick jag ju skylla mig själv.

Jag tror det var i årskurs 8, när jag fick min första pojkvän, vi kallar honom J. Som alla tonåringar så bråkar man med sina pojkvänner & det känns såklart jobbigt. Men detta var på ett annat sätt. Detta var mer psykiskt. Efter 1,5 år gjorde vi slut, men blev tillsammans igen några månader efter (japp, tonåringar....) Det första jag får höra av hans pappa när vi kom dit var "hur vågar du visa dig här igen?" Jag blev helt stum, förstod absolut ingenting. Tankarna började snurra, hade jag gjort något fel, och isåfall VAD? Vad hade egentligen J sagt om mig? Jag var väl inte bra nog.

Nyår det året bodde vi på camping med hans familj och många vänner. Jag, J och två vänner sov i samma stuga. Efter lite för mycket alkohol la vi oss alla i sängen, två stycken våningssängar på ett litet rum. Vi låg alla och pratade och efter en stund gick E, den andra tjejen som bodde i samma stuga, ut i vardagsrummet. J gick också ut för toabesök och vatten. Jag och C låg kvar men även han gick ut av någon anledning. Han stannade till i dörröppningen och det enda han sa var "vad gör ni?". Det var i ett sådant tonläge så jag direkt förstod vad som pågick. Jag tog på mig alla kläder och gick raka vägen ut. Helt förstörd. J låg kvar därinne, sa inte ett ord. C sprang efter & var nog minst lika förbannad och ledsen som jag. Efter en stunds pratande ute i -20 övertalade C mig att komma in och lägga mig igen.

Morgonen efter vaknar jag till utan J bredvid mig, jag går ut för att titta vart han är och hittar honom sovandes, halvnaken, bredvid E. Varför jag inte sa till honom där och då & bara åkte hem, ångrar jag så himla mycket. Vi var tillsammans i över ett halvår efter det, men jag kunde aldrig mer lita på honom & gjorde slut. 

Likes

Comments

Fredag. Trots att jag jobbar både idag och imorgon så har jag ändå helgkänsla. Sambon har jobbat på annan ort hela veckan & är ledig idag, det gör sån skillnad att få en extra dag på helgen!
Precis som igår så händer det förmodligen inte allt för mycket idag, utan jag förmodar att vi blir liggandes i soffan i horisontellt läge, haha.

Jag ser att ni blir fler och fler som tittar in, och jag tycker verkligen det är roligt! Ni får jättegärna lämna en kommentar om vad ni tycker om bloggen än så länge! Både positiva kommentarer och konstruktiv kritik är välkommen!

NU --> frukost. 








Likes

Comments

Just då förstod jag inte allvaret i det som hade hänt, utan det kom först många år senare. Jag var såklart ledsen då, men förträngde det väldigt fort då jag inte visste hur jag skulle ta itu med känslorna som sköljde över mig. Det känslorna som kom efteråt var så förvirrande, jag var ju bara 8 år. Där och då utvecklade jag nog det problemet som skulle bli det som påverkade mitt liv mest; jag satte på mig en mask och låtsades som ingenting. Den jävla masken har förföljt mig hela livet. Den åkte på så fort jag stängde sovrumsdörren bakom mig. Så har det alltid varit, jag orkade inte ta itu med mina känslor, jag var rädd för att någon skulle fråga hur jag mådde för då visste jag att jag skulle bryta ihop.

Något år efter flyttade vi, till ett främmande land. lilla landet lagom. Det var inte alls jobbigt. utan jag längtade. Vi skulle ju få en alldeles egen ponny, och vilken hästtokig nioåring drömmer inte om det? Men redan efter 2 veckor blev jag sjuk, någon bakterie i blodet, och jag låg utslagen i 1,5 månad. Jag kunde inte leka med de nya grannbarnen & blev automatiskt lite utanför. Jag minns att jag var så otroligt rädd för att samma sak skulle upprepa sig igen. Men det löste sig rätt fort och jag kände sån lättnad! 

Åren efteråt flöt på rätt bra & jag hade verkligen ett hopp för framtiden, att allt skulle vara över nu, men det visade sig att det endast var lugnet före stormen.. 




Likes

Comments

Dagen har inte bestått av något särskilt. Jag har varit ledig så har passat på att städa det med annars inte hinner med. Åkte & hälsade på pappa och tog med semlor. Jag missade semlan i tisdags så det fick bli en härlig kaloribomb idag! 

Jag ser nu att ni är några stycken som har kikat in, kul! Först och främst så vill jag bara berätta att detta inte kommer bli en "tycka synd om mig"-blogg där jag kommer skriva att "jag inte orkar mer" och så vidare. Utan jag ska göra mitt allra bästa för att inläggen ska vara välformulerade. Dels för att det är lättare för mig själv att hänga med i vad jag tänker och känner, och för att jag tycker det finns tillräckligt många "tyck synd om mig"-bloggar, vilket jag inte tycker är särskilt roligt eller intressant att läsa. 

För det andra har jag tänkt att bloggen ska få vara ett sorts forum, där vi hjälper & stöttar varandra, försöker klargöra våra tankar och känslor, eller helt enkelt bara få skriva av sig! Jag tycker det hjälper att skriva av sig anonymt, men att ändå andra människor läser.  

Nu ska jag slänga i mig lite mat & fortsätta städandet! Ha det bra! 







 

Likes

Comments

Mellan de sämre dagarna har jag förstås även bra dagar. Dagar då jag inte känner någon ångest & mår bra. Dock går det inte en dag utan att jag tänker på ångesten, man får aldrig en riktigt paus ifrån den. Oftast smyger den sig på på kvällen, när jag inte längre har något att göra, och den tar mer och mer plats till den till slut har tagit över hela min fysiska och psykiska kropp. Jag kan inte längre tänka klart, jag vet att det som snurrar runt i mitt huvud är allt som har hänt, men just då kan jag inte sära på tankarna, inte verbalt uttrycka mig. Det är så mycket i huvudet som vill ut, men det sitter fast, precis innanför skallbenet. Så nära ytan, men ändå så djupt in. Detta slutar med skakningar i händer/fingrar, ibland även benen. När det blir som värst kommer även självskadorna. Mina yttrar sig oftast genom sönderrivna knogar, isärplockade rakhyvlar eller som värst självmordstankarna. 

Jag vet själv inte hur jag ska kunna stoppa ångesten, utan jag låter den skölja över mig. Det känns lättast så, energin räcker inte till. 


Som jag skrev tidigare är det värsta med min ångest att den sårar mina närmsta, och med det min sambo. Jag kan bara föreställa mig hur det måste vara att leva med någon som har ångest. Jag VET att jag sårar honom genom framför allt mina självskador, men just där och då kan jag inte stoppa det. Sekunden efter har jag ångrat mig och skäms så otroligt, jag vet ju att han kommer att se. Min största önskan är att bli av med ångesten, för mig egen skull, men till stor del även för min älskade sambos skull. Det är därifrån jag hämtar min energi, orken för att fortsätta ge fingret till ångesten. Inte låta den ta övertaget på mitt liv, även fast man ibland inget hellre vill än bara ge upp. 

Du betyder mer än du någonsin kan föreställa dig. Du ger mig den styrkan som behövs för att jag ska orka fortsätta. För oss tänker jag göra allt i min makt för att vi ska ha det bra. Och förhoppningsvis är detta ett steg i rätt riktning. Jag älskar dig ❤



Likes

Comments

Godmorgon!

Djuren har fått mat, vovven lämnad hos hundvakten & jag har åkt till jobbet och väntar på att brukaren ska vakna.

Detta är mitt första jobb där jag känner att jag trivs. Där jag räcker till & faktiskt är uppskattad och gör skillnad. Innan detta jobbade jag på en snabbmatsrestaurang i 3 år där jag var nummer 247 som stämplade mina timmar. Lite stress på jobbet är något jag inte har så mycket emot, det kan vara roligt att efter en stressig dag och långa köer se att kön sakta försvinner och man har klarat sig igenom bra. Men att sedan inte få gå hem, utan alltid stanna de extra 5-10 min, utan ett enda litet tack. Det tar på krafterna, hur fjantigt det än låter.

Många har jobb där de inte trivs, så ser det även ut på detta jobb jag har nu. Mitt jobb handlar om att hjälpa människor i deras vardag, försöka få den så bra som möjligt. Men ska man inte börja med sig själv? Jag förstår att man behöver pengarna, jag sitter i den situationen själv. Men ibland måste man sätta sig själv först, åtminstone försöka göra något åt sin situation.

Luddigt, ja. Men jag skyller på att det fortfarande är morgon. Hoppas ni får en fin dag!

Likes

Comments