Igår tog jag mig modet att äntligen gå till doktorn igen för att ta reda på vad som är felet med min mage. Allt började efter graviditeten med Levi och min galloperation. Det var hemskt bitvis och jag förstod inte vad som hände och jag skämdes! Jag sökte mig till läkare redan då pga magsmärtor, akuta toalettbesök, gaser i magen och allmänt orolig mage. Ville ta prover för allergi, jag kände mig fruktansvärt hämmad av mina problem och ville allra helst vara hemma. Doktorn skrattade åt mig och frågade efter mitt BMI. Han att utan galla kan man inte äta fet mat och enda anledningen till att jag behövt operera bort gallan var pga min övervikt. Jag svarade att jag äter inte fet mat även om det ser ut så. Han skrattade åt mig, trodde inte på mig och sa något i stil med att han inte var blind. Jag skämdes och gick därifrån. Vilken hemsk upplevelse och jag har aldrig känt mig så förnedrad och "liten".
Fick ingen hjälp och började försöka ta reda på själv vad jag kunde vara allergisk mot. Började att utesluta laktos och magen blev märkbart bättre men ändå var det inte helt bra och jag märkte att jag fortfarande reagerade på vissa saker.
Nu, 1,5 år senare har jag fått nog. Jag vill veta. Besökte en annan läkare igår och fick svar samtidigt som jag blev behandlad med respekt. Han sa absolut ingenting om min övervikt och jag fick svar. Ett svar som jag egentligen räknat ut men ville ha bekräftat. Jag har IBS, en funktionell störning i magtarmkanalen.
Nu vet jag det och nu kan jag börja om därifrån för det känns som att börja om. En nystart där jag vet och även om det inte finns något att göra åt IBS så ska jag lära mig att leva med det. Lägga om kosten utefter vad jag mår bra och dåligt av.
Nu börjar mitt nya liv, hand i hand med IBS.
🤝✨

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Gud vad jag längtar efter att träffa vår bebis i magen, jag är så nyfiken på vem det är som rör sig där inne. När jag var gravid med L hade jag moderkakan i framvägg vilket innebar att jag kände honom väldigt lite. Det var mer ovanligt att jag kände honom än att jag inte kände honom. Denna gång har jag moderkakan där bak vilket i samband med att jag är omföderska gjort att jag känt rörelser/buffar/sparkar betydligt tidigare och tydligare denna gången. En helt annan upplevelse, helt underbart! 😍
Allting känns fortfarande så overkligt. Att jag, innan jag är 25år kommer vara tvåbarnsmamma. Att vi snart är 4 och att min lilla gosse blivit så stor att han ska få ett lillasyskon. Jag kan inte förstå det, trots att över halva tiden gått. Jag vill att tiden springer på fort nu tills bebis kommer samtidigt som jag vill stoppa tiden för att L växer såå fort.. 🙈
Vi har valt att inte ta reda på kön denna gången heller, trots det så känner jag väldigt starkt att det är en lillebror. Vet inte varför men känslan säger bara det! Jag blir lika glad vad det än blir sålänge allt går bra och sålänge bebis mår bra. Såklart! Som jag ser fram mot vårt nästa stjärnskott!

✨✨✨


Likes

Comments

Min älskade lilla gosse ska bli storebror! Min lilla, lilla bebis (som inte är bebis längre) ska bli storebror till sommaren. Det känns så overkligt men såklart helt fantastiskt! Tänk att just jag är välsignad med ännu en graviditet. Levi kommer vara 1 1/2 år när bebis kommer, vilket nu känns väldigt bra. Levi slipper börja förskola och jag kan fortsätta min föräldraledighet utan jobb emellan. Jag har nog egentligen inte riktigt förstått att jag faktiskt är gravid och att vi snart är 4 i huset. Jag längtar och det ska bli sååå spännande!
Jag har so far inte mått så bra. Första veckorna vart jag jättetrött och sov jättemycket. Vid inskrivningen hos barnmorskan hade jag lågt järnvärde vilket förklarade tröttheten. Jag tålde inte järntabletterna tyvärr men värdet rättade till sig i alla fall. Skönt! Illamåendet började redan innan plusset på stickan och att äta blev allt jobbigare. Höll i sig länge, fram till trimester 2 började. Då vände det och slutade. Sedan dess har jag haft konstant migrän, i princip varje dag i ett par- tre veckor nu. Jättejobbigt! Hatar migrän! Hade dock samma med graviditeten med Levi också där det varade ungefär mellan veckorna 13-18 så nu hoppas jag att det går över snart så att jag kan njuta lite av graviditeten och magen! För visst är det mysigt med gravidmage!

👶👶💙♥️

Likes

Comments

Att få vakna upp och kolla ut genom våra helt nya klara fönster och se att det snöar var ju helt perfekt! Jag älskar snön, det sprider sån myskänsla och lite mer ljus i den mörka hösttiden. Onsdag och torsdag denna veckan har jag jobbat, hela dagar på villervalla. Från öppning till stängning. Levi har varit hos sin mormor på dagarna tills M kommit hem. Det har gått jättebra att lämna honom till min mamma, han är inte alls ledsen och trivs bra hos henne. Skönt! Bortskämd blir han också. Men Gud vad jag saknat honom, har tänkt på honom heeela tiden. Därför tog vi en riktig mysdag idag, vi har bara varit hemma. Lekt och myst, helt underbart! Sånna dagar gillar jag och förhoppningsvis Levi också. 🙈
Han somnade på mig idag, vilket typ aldrig händer längre men så mysigt de få gånger det händer!


😍💙💙💙

Likes

Comments

Jag hade ingen aning om att det var igår man spökade ut sig och gick bus eller godis. Först när jag såg vänner som skrivit på Facebook att de haft besök förstod jag det och vi hade inget godis hemma! Skickade ner M för att köpa något och han ringde på vägen dit och sa att han sett barn på gatan som gick så jag fick lite smått panik att de skulle hinna hit innan M kom hem. Det är inte lätt att öppna själv med en bebis och 2 vilda hundar och dessutom inte ha något godis haha. Strax efter Mattias kom hem så knackade det på dörren och där stod tre gulliga barn som sa "bus eller godis". Innan de gick frågade den ena lilla killen om han kunde få en kram. Hur gulligt?! Det var inga jag kände men blev så glad över att de var så vänliga och goa och tackade gjorde de också!


👻🎃🕸



Likes

Comments

Efter förlossningen var en underbar men också jobbig tid. Jag ville amma eftersom jag läst och hört så mycket om hur bra och viktigt det var för barnet. Dock bestod mest första tiden av såriga/blodiga, ömma bröstvårtor och en väldig ångest varje gång det var dags. Jag grät ofta för att det gjorde så ont. När Levi var ca 2veckor gammal, några dagar innan jul blev jag sjuk. Jag vaknade återigen på natten, hade jättesvårt för att andas. Väckte M och sa att jag har jättesvårt o andas. Jag trodde att jag fått lunginflammation. Det liksom tryckte i bröstkorgen också. Mattias ringde 112 och de hänvisade honom till förlossningen? Varför? Jag hade andningsproblem och min gosse var född för 2 veckor sedan. Förlossningen fattade ingenting och bad oss ringa 112 igen. De skickade ambulans. Väl inne konstaterades det att det varit ett gallstensanfall igen samt hade andra organ blivit inflammerade. De ville inte operera mig med tanke på hur liten Levi var vilket jag tyckte var skönt för jag var inte alls inställd mentalt på det. Under dessa dagar antar jag att kroppen hade bättre för sig än att producera mjölk så från att varit fyllda med mjölk blev de totalt tomma. På vägen hem fick vi köpa ersättning till gossen för att han skulle bli mätt sen fick vi börja om med amningen, försöka få igång den igen. Dock fick jag aldrig tillbaka några mängder så vi ammade så mycket jag hade och kompletterade sedan upp med ersättning. Efter sjukhusbesöket sa doktorn att nästa gång du kommer in så opererar vi dig om du fortfarande har besvär. Jag fick attacker allt oftare men försökte lida igenom, jag visste ju vad det var och jag ville ej opereras. Ca 1,5 mån senare vaknade jag med olidlig smärta och kände att detta klarar jag ej. Vi åkte in och det var återigen gallstensanfall och även inflammation i bukspottskörteln. De opererade mig samma dag och vilken lättnad. Efter operationen fick jag ej amma på ett visst antal h, jag fick också pumpa ut en omgång och slänga. Jag ammade delvis tills Levi var 5-6 månader, sedan slutade jag helt då jag inte hade tillräckligt. 

Önskar jag kunde ammat mer eftersom det är det bästa för barnet men ibland blir det som det blir..

 🍼❤️

Likes

Comments

Det där med o välja namn till en bebis, var då verkligen inte vår grej. Jag och M är väldigt lika varann då vi är lika envisa och lika gärna vill ha vår vilja igenom. Och det här med o välja namn är ju en stor sak som kanske inte är så lätt att kompromissa om eller mötas halvvägs? Vi diskuterade mycket kring namn när han låg i magen men vi blev lika stora ovänner varje gång. Jag hade väldigt klart för mig att jag ville ha ett namn som vart ovanligt, helst skulle jag inte veta någon som bar namnet. Det skulle också vara ett lätt uttal och enkelt att säga för såväl gammal som ung. Eftersom bebis skulle få Olsson som efternamn så tyckte jag det hade blivit för vanligt med ett vanligt förnamn också. Jag ville inte heller ha ett långt namn som det lätt blir en massa smeknamn av. Mattias var mer inne på modernare namn och namn med engelskt uttal.

Någonstans i mitten av graviditeten fick båda nog och sa att vi inte skulle diskutera namn mer förrän bebis hade kommit och man kunde se vilket kön det blev och vad som passade..
Sedan jag fick veta att jag var gravid hade jag en känsla av att det var en gosse därinne. Jag hittade också ett namn som jag föll pladask för direkt, Lionel. Jag kallade magen det i 9månader och ville såå himla gärna att han skulle heta det. Dock var Mattias inte alls med på det och det var ett stort NEJ på det.. Synd tyckte jag.
Väl när han var här hade vi tre namn kvar att välja på som båda tyckte någorlunda om. Levi, Loui och ett till som vi håller på ifall vi får fler barn.. 🙈 Hursomhelst, han var en Levi.

Första veckorna tyckte jag de kändes jättekonstigt att kalla honom för Levi, det var ju något som vi hittat på att han skulle heta. Märklig känsla.

När vi sedan skulle välja mellannamn vart vi ännu mer ovänner och hade som vanligt delade åsikter. Vi hade bestämt att Levi skulle stå först och sen ville vi ha två mellannamn. Jag ville gärna att det skulle vara släktnamn, men efter min stora besvikelse om att han inte fick heta Lionel som tilltalsnamn så sa jag att det skulle vara med som mellannamn. Jag tyckte inte det fanns något fint namn i Mattias närmsta släktingars namn, och framför allt inget som passade ihop med Levi och Lionel. Jag ville haft Erik efter min helt fantastiska farfar men M stod på sig och ville ha något från sin sida så då fick det bli Emil som M heter i mellannamn. Så blev det efter många heta diskussioner och många bråk..

LEVI EMIL LIONEL OLSSON



Likes

Comments

Jag fick veta att jag var gravid i v.5. Vad jag trott innan testet var mensvärk, var antagligen bara kroppens sätt att anpassa sig till att det numer skulle finnas plats för en till. Hade mycket magont första veckorna. Man såg tidigt på mig att jag var med barn och då jag inte äger några pösiga kläder så var det klart ännu mer synligt. Jag fick frågan av 2 st några dagar efter graviditetstestet om jag var gravid, jag var då i v.6... 🙈
I v.6 vaknade jag mitt i natten av att det "högg" i nedre delen av magen. Vi åkte då till akuten i Kristianstad för att kolla så inget var fel med bebis. Där hittades det cystor på mina äggstockar vilket tydligen är ganska vanligt. De misstänkte läckage från en cysta därav smärtan.
Fram till v.13 ca mådde jag väldigt illa på morgonen, minns att jag fick ta med mig tandborste till jobbet och borsta tänderna efter ett par h pga att jag alltid klöktes om jag gjorde det direkt på morgonen.
Jag var sedan väldigt pendlande i humöret av alla hormoner. Det var jobbigt på jobbet och hormonerna spökade värre än någonsin, dock höll jag ut och räknade ner tills jag 2mån innan B.F skulle gå hem på havandeskapspenning pga risker i mitt arbete fast jag mådde ganska dåligt psykiskt och tyckte det var jobbigt.
I vecka 32 vaknade jag på natten. Hade en fruktansvärd smärta över revbenen som fick mig att krypa ihop. La mig i fosterställning i sängen, väckte M och han såg på mig hur ont jag hade. Jag trodde att bebis sparkat sönder ett av mina revben, kunde inte stå, inte gå och inte sitta. Bad M ringa efter ambulans då jag inte kunde sitta upp så åka bil till akuten var uteslutet.. Vi gick ut o mötte ambulansen men de ville gå in för att ta några prover. Proverna var bra och jag började må bättre, vi bestämde oss för att köra in till Karlskrona själva. Jag var egentligen inte orolig för bebis för jag liksom kände på mig att det inte var någon fara med honom. Det var något med min kropp och mig, det var jag ganska säker på. Ca halvvägs blev det värre, M fick stanna bilen och smärtan blev intensiv igen. Jag flög ut ur bilen och kunde inte stå still pga smärtan.. Han ringde efter ambulans igen. Väl inne på förlossningen spekulerades det kring att jag haft gallstensanfall och mina levervärden var dåliga. Bebis var helt opåverkad. Vi stannade några nätter tills levervärdena gått ner och jag mådde bra.

I v.33 var jag ute med hundarna som varje morgon. Dock råkade jag denna morgon trampa i en stor osynlig grop under alla löv och jag föll till marken. Landade på min stora mage och blev såklart jätteorolig för bebisen. Ringde 1177 för rådgivning och de sa att sålänge jag inte får ont i magen är det ingen fara. Någon/några timmar efteråt får jag jätteont i magen och börjar må jättedåligt. Ringer M på jobbet och vi åker in. Ca halvvägs ber jag honom stanna bilen och jag flyger ut för att spy.. Kommer in på förlossningen spyig och ofräsch som få. Vi blir inlagda och magen fortsätter. Jag spyr och spyr och spyr. Allt var bra med bebis vilket såklart var de viktigaste men usch så dåligt jag mådde. Jag sov och spydde om vartannat. Barnmorskan kopplade ctg som också visade att jag hade regelbundna värkar. Jag fick en spruta för att de skulle avta och jag minns att jag var ganska så tagen av allt. Liksom bortkopplad. Jag fick stanna några dagar tills allt var bättre och de visste inte vad som hänt. De misstänkte att fallet satt igång sammandragningar och sammandragningarna satt igång tarmarna eftersom organen ligger intill varann. Eller också var det magsjuka. Nobody knows, men huvudsaken var att min gosse mådde bra😊
Minns att allt hela tiden kändes så overkligt. Jag längtade så otroligt mycket sedan dag 1 och jag minns hur jag tänkte att bebis kommer aldrig komma. Det kändes helt enkelt för bra för o vara sant och det var så konstigt att vardagen alltid var densamma fast det egentligen hände jättemycket med mitt liv, min kropp och vår bebis. Varje dag var såå seg och de 9 månaderna kändes som en hel evighet. Jag sa hela tiden att det var en gosse i min mage och jag köpte tom några plagg i blått för att jag var så säker. Samtidigt funderade jag sååå mycket på vem det var som bosatt sig där.

Och tänk att det var just Levi. 💕



Foto: Teresa Debes


Likes

Comments

När Levis mormor kommer på besök brukar hon nästan alltid ha med sig något fint till honom. Igår hade hon med sig jättefina kläder till honom.
Han blir så bortskämd vår lilla gosse.
🙈🙉🙊


En heldress, två par byxor och en tröja.



Likes

Comments

Innan vi bestämt oss för att försöka bli med barn vart jag rädd för att skaffa barn. Jag var rädd för att älska någon så mycket som man älskar sitt egna barn. Jag funderade ofta kring allt som kunde hända och huruvida jag skulle kunna hantera det om det hände. Det är väl alla människors stora rädsla, att det ska hända dem man älskar mest något.. Till slut släppte jag på det och tänkte att man kan inte vara rädd för allt och man kan inte oroa sig över saker som kanske aldrig kommer hända. Jag förlitade mig också lite på ödet och tänkte att det kommer bli om det är meningen och när det är meningen.

Glömmer aldrig känslan när jag skulle ta graviditetstestet. Det började med att jag var hos doktorn för att jag hade jätteont i magen och problem med magen. Han sa att han trodde jag fått magkatarr och skrev ut medicin mot det. När jag hämtade ut medicinen sa något mig att jag borde ta ett graviditetstest innan jag började ta tabletterna.. Så jag köpte ett, tog det enklaste för jag var så säker på att de skulle vara negativt ändå. Min mens är väldigt regelbunden och skulle komma samma dag. Den kom alltid precis på dagen, men nån dag + eller - vore ju inget konstigt. Det som mest övertygade mig om att testet skulle visa negativt var att jag hade mensvärk, jättemycket mensvärk.. När jag gjort testet, lagt ifrån mig det för att sedan kolla vad det visade hade jag redan intalat mig själv att det skulle vara negativt. När jag tar upp stickan för o kolla visade det [ l l ] två jättestarka streck. Jag minns hur jag själv tänkte "jaha, jag trodde att två streck betydde att man är gravid och att det bara ska vara ett streck om man inte är gravid. Men aja" haha Gud vad trög jag var.. Kollade sedan i bruksanvisningen och förstod att jag var gravid. Jag kan inte beskriva känslan! Såå otroligt glad men ändå så rädd. Jag ville ju bli gravid men det vart ändå skrämmande, det var ju något helt nytt! M satt i vardagsrummet, jag gick ut och gav honom testet och han förstod ingenting vad det visade och sa "jaha? Och?". Jag svarade att jag är gravid. Han tittade på mig och jag såg i hans ögon att han blev jätteglad och han smålog. Han gick för att hämta en öl och de närmsta timmarna sa vi knappt någonting till varandra. Båda var tvungna att smälta det och det enda som slog mig var "vad får jag äta??". Jag visste ingenting om vad man får äta och inte får äta som gravid.. Vi berättade tidigt för våra familjer att vi väntade barn, det uppstod sådana situationer där jag var tvungen att berätta annars hade de förstått. Vi berättade för mina föräldrar några dagar efter vi fått plusset och för Ms veckan efter då de var på resa. Det var så mycket jag oroade mig för så jag behövde prata med någon som varit gravid, tips, råd och stöd. 

Det är då verkligen en välsignelse att kunna bli gravid, det är långt ifrån en självklarhet för många. Jag är så otroligt tacksam för att jag med min kropp kunnat skapa vår son. 

❤️❤️❤️


Likes

Comments