Att känna att man verkligen är nere i botten och det enda man vill göra är att gråta, fast man inte tillåter sig själv att göra det för att man är för stolt, måste nog vara det den värsta egenskapen jag har.

Jag har försökt, och visst, det kanske kommer 1 eller två tårar. Men det lättar verkligen inte på trycket så som det gör när man verkligen får gråta ut en längre stund.

Jag kunde gråta ensam ganska mycket när jag kände för det, för några år sedan tror jag. Fast dock bara när jag kollade på titanic, men det var flera år sedan det hände. Idag och sedan några år tillbaka är jag den som istället får fnatt och börjar skratta i biosalongen då personens käresta dör och det sista han eller hon säger är "jag älskar dig". Mina vänner kollar då skeptiskt på mig och frågar vad det roliga är. Jag säger då att jag inte vet, och det visste jag verkligen inte då. Jag antar att jag bara inte kan hantera den 100% seriösa scenen då alla andra i salongen sitter och snörvlar med sina näsdukar och man hör någon snyta sig. Allt som är så sorgligt blir så komiskt på något sätt när det är ett olyckligt slut. Som om allt varit förgäves och hela filmen är ett skämt. Kanske är jag konstig som tänker så- Men Det är den enda förklaringen kan kan tänka ut som beskriver varför jag beter mig som jag gör.

De få gångerna jag faktiskt kan gråta ut på riktigt är hos min psykolog. Hon lyckades alltid få fram tårarna ur mig fast hon vet hur mycket jag kämpar emot. Jag har märkt att minuterna innan de där förjävliga tårarna kommer så blir jag kall och tom, och biter mig i läppen medans jag kollar upp i taket. Det känns alltid som att jag har en tung, hård klump i halsen som bara växer och växer tills jag briser ut i gråt. Andra tillfällen då jag gråter en skvätt kan vara när jag är berusad, frustrerad eller gör mig illa.

Men varför är det så? Varför kan jag inte gråta pga min psykiska ohälsa utan alkohol i blodet inför mina närmaste? Jag antar att jag skäms för mycket och är för "stolt" för att visa mig svag. Jag har av någon anledning tyvärr alltid sedan barnsben förknippat människor som gråter med svaghet, speciellt när det kommer till mig själv. Men egentligen är man kanske stark och man kan gråta inför andra och sig själv utan att känna skam?

Jag bara hatar att jag blir så fruktansvärt kall och otrevlig när jag är ledsen. När jag senast bröt ihop och fällde några tårar för några veckor sedan i skolan inför mina vänner, så försökte de krama mig. Men jag bara vände ryggen och sa att det är lugnt och att jag måste gå hem. I själva verket skämdes jag så mycket att jag inte kunde vara kvar i skolan. Självklart förstår de att jag inte menade något illa och jag bad om ursäkt för min "kallhet", men jag vill ändå kunna visa mina känslor för de som står mig närmast.

Så hur ska jag kunna gråta ut utan att skämmas och känna mig oduglig? Det är något jag hemskt gärna vill ta reda på!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hur kan en människa skada en annan så otroligt djupt? Hur kan jag göra samma sak mot min vän?

Varför dök han upp inbjuden av mig om han i själva verket inte ville ha mig? Varför har han lekt med mig i flera månader? Han har både flörtat och till och med kysst mig tre gånger då han var nykter. Hela tiden haft kroppslig kontakt och lett det där vackra leendet mot mig varje gång vi träffats som alltid får mig att tappa andan.

Att bli dissad och känna sig dum är det värsta. Att höra att just han inte vill ha mig gör så ont, så ont i mitt hjärta. Som om någon slitit ut det ur bröstkorgen. Jag vill bara kräkas.

Varför är jag kär i någon jag knappt ens känner och som dessutom behandlar mig illa?

Jag orkar inte detta mer nu. Vill bara försvinna från denna hemskt fruktansvärda värld. Fly till en annan stad. Jag gör vad som helst för att bli av med skammen och skulden jag känner just nu.

Jag bryr mig inte om alla andra säger att jag är den mest fantastiska personen i hela världen och att jag är så fin och förtjänar så mycket bättre. Jag vill inte var med någon annan. Jag vill inte ha någon annan än honom. Ingen annan. Jag kan inte sluta önska att det en dag ska bli han och jag. Eller åtminstone att vi bara kan vara vänner.

Att jag istället blev kysst av killen som min vän gillar, var bara äckligt gjort av mig. Även om hon säger att det är lugnt så vet jag att det var fel av mig att göra så mot henne när vi pratat om att de skulle få ihop de i flera veckor. Det var dumt mot honom, eftersom jag inte gillar honom, mot min vän, och speciellt mot mig själv. Jag behöver ingen för att inte känna mig ensam. Jag vill vara en stark och självständig kvinna.

Jag ville aldrig såra någon, men vad förväntade jag mig egentligen när jag beter mig som jag gör? Jag tar bara med mig alla ner i min skit. Kan det bli värre än såhär? Det skulle inte förvåna mig isåfall.




Likes

Comments