​Ord som högg som knivar och rösten som tilltalade mig som att jag vore en hög med skit. "Håll käften bara, annars åker du ut." Han fortsatte mala på om hur hemsk jag var och hur lite jag förtjänade. När jag sedan försökte komma med förklaring efter förklaring var det ut eller soffan som gällde. "Du får prata om du lägger dig på soffan" Mitt hopp tändes för en sekund, kanske skulle jag kunna få honom att förstå att min kärlek var obeskrivligt stark. "Får jag alltså prata om jag lägger mig i soffan istället?" "Inte om du snackar skit" "Men vaddå skit, jag måste ju få säga vad jag känner" "Håll käften bara, soffan eller utomhus. NU"

Hans ord var min lag och som en ledsen liten hund kröp jag ihop hulkand i soffan. Han lät mig prata men han sa ingenting. Han låg där i sängen och blundade och det kändes som han njöt av att ha kontrollen. Efter ett tag skrek han hur jävla världelös jag var igen, och att jag måste nog vara dum i huvudet på riktigt. Jag försökte be om ursäkt igen, försökte få honom att förklara vad jag gjorde fel. Han fortsatte bara upprepa hur dålig jag var. Tillslut fick jag nog och skrek att han lika gärna kunde dö. Då blev det hus i helvetet och plötsligt låg jag ensam i snön och frågade mig själv varför inte bara kunde ha hållt käften som alla andra gånger.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

​Jag hatar mig själv för att jag låter dig komma mig så nära. Äcklas av att du rör mig som att jag vore det vackraste i världen fast du egentligen bara känner hat. Jag har slutat tro att du någonsin har älskat mig, jag har slutat se på det vi hade som något vackert. Jag sjunker djupare ned för varje gång du rör mig. Tynar bort mer och mer för varje andetag jag tar. ​Det här är min verklighet, min värld och jag förtjänar inget annat. Jag är inte värd att älskas och varje gång du spottar på mig så förstår jag hur värdelös jag är. Dina ord, din röst och ditt hånande skratt skär som rakbladet över min kropp. Jag är en dålig människa, jag är skit. Jag är allt du aldrig skulle vilja ha. Försöker få dig att sluta men vet att det är lönlöst. Försöker låtsas som att jag inte tar åt mig trots att tårarna forsar och benen inte längre bär. Ju mer jag såras ju desto stadigare står du. Ju mer jag lider desto fortare kan du springa.  Bort från mig, bort från misären. Men jag då? Varför lämnar man någon som är så skadad, som inte överlever ensam. Jag vill inte mer, sluta snälla. Jag orkar inte. Spring inte ifrån mig, hjälp mig upp. Bygg upp mina ben, sy ihop mina sår. Rädda mig, älska mig.

Likes

Comments

​Jag försöker tänka hur det blev så här. Ser tillbaka på det som har varit, hur du gick från att vara min största trygghet och min bästa vän till det som skadar mig allra mest. Jag minns så väl hur du låg tätt intill och sa hur perfekt jag var. Jag minns hur det kändes när du gav upp allt för att göra mig lycklig. Hur kan man gå från att älska till att hata? Hur kan du göra allt i din makt för att ta sönder mig när det var mig du en gång älskade. Jag är den som har funnits genom allt, jag är din trygghet. Men du spottar på mig, river mig i bitar och gör allt för att jag ska avsluta livet. Jag är en människa som har vigt mitt liv åt att göra dig lycklig. Jag förtjänar inte din avsky och sättet du ser på mig,

Likes

Comments

​​Du torkar tårarna från mina kinder, du spänner blicken och säger att mina tårar inte betyder ett skit
​Du säger att jag är den vackraste du vet, du säger att jag äcklar dig
​Du håller om mig, du stöter bort mig
​Du pussar min panna och håller min hand, du vägrar snudda vid mig
​​Du skrattar med mig åt allt och inget, du hånler och säger att jag aldrig är rolig
​Du säger att du är kär i mig, du säger att du inte har några känslor för mig
​Du säger att du vill dela ditt liv med mig, du säger att du aldrig mer vill se mig
​Du säger att du älskar mig, du säger att du aldrig har älskat mig

Likes

Comments

​Det är som att se hela världen rasa samman för att byggas upp igen och igen. Ibland tänker jag att jag ska smyga upp ifrån hans famn när han har somnat och gå. Gå och aldrig se mig om igen. Men för det mesta tänker jag på hur mycket jag önskar att natten aldrig ska ta slut. Att man kan stanna tiden och ligga kvar i tryggheten och värmen i all evighet. Jag tänker att jag ska strunta i alla krav, och alla frågor. Jag ska låtsas som att allting är som det är i film. Där han är min och jag är hans, tills våra hjärtan slutar slå. När jag vaknar sväljer jag gråten och kysser hans läppar. Jag låtsas, som alla andra gånger att det kommer att bli bra. Och jag hoppas, så jävla mycket.

Likes

Comments

​Vi har dansat som på rosa moln genom de bra perioderna, då han är drömprinsen. Han har gjort allting rätt, sagt allting rätt och älskat mig utan gränser. Jag hade längre inget intresse av några romantiska filmrullar för vad skulle jag med dem till när jag hade min egen film mitt framför mina ögon. Men sen kom mörkret krypandes. Ord som högg som knivar och rösten som tilltalade mig som att jag vore en hög med skit. Han tjatade om hur hemsk jag var och hur lite jag förtjänade. Jag försökte be om ursäkt tusen gånger om, försökte få honom att förklara vad jag gjorde fel. Men jag var alltid dålig, alltid värdelös.

Jag är så trött på att tassa på tå för att få ha kvar honom mitt liv, jag är trött på att känna att jag gör fel gång på gång. All min energi går åt till att få ha kvar honom och det ska inte vara så. Jag ska inte behöva göra som han säger för att han inte ska lämna mig. Han ska för fan VILJA vara en del, utan att jag följer några regler. Han ska bli ledsen när jag gråter och inte vill leva längre. Han ska bry sig om mig när jag ringer och gråter hysteriskt i telefonen. Men han bryr sig inte, han visar inte att han bryr sig om mig på något vis för det enda han gör är att kasta skit på mig. Säger att jag gör fel, är fel.. och jag tvingas be om förlåtelse för att jag är sårad.

Det han säger är det man måste rätta sig efter. Hans tankar och åsikter tvingas bli ens egna. När orden sprutar ut ur hans mun som ett hagelgevär kryper man ihop i fosterställning och önskar att man kunde spola tillbaka tiden. Man faller ner på knä, bönar och ber om förlåtelse. Upprepar gång på gång hur ledsen man är och hur mycket kärlek man bär på. Han gråter efteråt och jag förlåter utan närmare eftertanke. Varför skulle jag inte förlåta? Han är det finaste jag har. Jag förlåter trots att han skriker att jag lika gärna kan dö, jag förlåter trots att han lämnat mig liggandes i minusgrader i den kalla snön.

När jag försöker rannsaka mig själv och mina känslor kommer jag gång på gång fram till att nej, jag är inte kär i honom. Det finns inte en del av mig som saknar att höra hans hemska ord eller svarta ögon. Egentligen är jag glad över att det blev såhär, att jag slipper gå runt och vara på helspänn. Fast när jag går djupare ner i det där inser jag att det är som två personer. Den första personen är min drömprins, min kärlek. Han som dök upp från tomma intet och gjorde mig till världens lyckliga. Drömprinsen är den enda människan i hela världen som inte kan skada mig och som alltid, oavsett vad skyddar mig. Den andra personen är en demon. Någon som inte har en gnutta kärlek i kroppen. Men trots det så ville jag verkligen vara med honom. Jag var beredd att ge upp ALLT för att få honom att kämpa för oss. Jag var beredd på att vänta och att gå sönder men inte utan att han visade mig respekt. Jag är samma tjej som han blev kär i. Jag fanns här för honom dygnet runt och jag var beredd att göra allt för att han skulle kunna lita på mig igen. Även om jag var tvungen att kämpa för resten av livet. Och jag krävde inte mycket tillbaka. Det enda jag begärde var att han skulle visa mig respekt och sluta ljuga. Han fick göra vad han ville med livet, ligga med vem han ville, träffa vem han ville. Men JAG förtjänar inte att bli behandlat som en hög med skit för jag är ingen dålig människa.

Likes

Comments

Andas in. Andas ut. Aldrig mer. Det definitiva, slutet. Tomheten. Jag blir som besatt, kan inte acceptera . Hur skulle jag? Du lärde mig aldrig. Utan dig inget mig. Så har vi sagt, så är jag lärd. Hur lever jag då? Jag är trasig, splittrad. Hör dina ord. Aldrig mer. Trots att jag gråter, vädjar. Aldrig mer. Säg inte det jag hatar allra mest, ljug istället. Säg vi får se. Ge mig lite hopp. Jag vet ju inte hur jag ska andas. Djupa andetag, kroppen skriker. Tårarna sprutar. Andas. Aldrig mer. Jag ber om döden. Allt är lindrigare än detta. Aldrig mer

Likes

Comments

När tårarna rinner och ångesten försöker dra mig brukar jag ringa dig. Du är den som tar bort all smärta. Ikväll är en sån kväll när jag skulle behöva ringa dig. När du behöver tala om för mig att jag är stark. Men min ångest idag är inget du kan bota. Min sorg idag är din styrka. Du växer av att se mig böna och be. Du njuter av att se min desperation efter ömhet. Du visade mig vad kärlek var, du visade mig mitt värde. Du lärde mig att älska och bli älskad. Du lärde mig för att bryta ner mig. När jag var som närmast och allra mest sårbar krossade du mig. Jag kämpade med blod svett och tårar för att överleva. Jag tog mig upp och du krossade mig. Kämpade, tog mig upp, krossades. Om och om igen. Gång på gång.

Likes

Comments

Det gör ont

Jag undrar om du förstår att du tar sönder mig, att jag gråter mig till sömns varje kväll och att det tar emot att andas. Jag undrar om du är medveten om att ditt beteende är det som gör mig självdestruktiv och svag. Att jag trycker ner mig själv med alla tänkbara ord för att du behandlar mig som skräp. Jag vill inte tro att en människa medvetet kan göra en annan människa så här illa. Jag vill inte tro att du som har smekt min kind, torkat mina tårar och hållt om mig om natten medvetet gör allt för att se mig gå under. Att du växer när jag krymper. Vilken slags människa är funtad så?

Jag älskar dig, det är det enklaste sättet att beskriva vad jag känner för dig. De känslorna är det värsta som har hänt mig, och jag frågar mig själv dag efter dag vad jag har gjort för att tvingas känna såhär. Varför jag ska behöva älska någon som vill bryta ner mig till varje pris? Varför ska jag älska någon som inte älskar mig tillbaka?

Allt jag någonsin har gjort är att värdesätta dig, att tala om för dig vilken fin människa du är och vad älskvärd du är. Dessa egenskaper är dem du nedvärderar, som du använder emot mig för att påpeka att jag gör fel. Jag bryr mig, det är fel. Jag ger dig en komplimang, det är fel. Jag älskar dig, det är fel. 

Likes

Comments

Det svåraste jag någonsin har gjort är att låta dig gå, att jag sitter här och vet att du träffar andra. Det tar sönder mig i en miljon bitar att sitta och låtsas som att allt är bra när vi hörs, att jag är okej och att jag mår bra. Att spela normal i telefonen för att du inte ska bli arg eller att bita sig i läppen för att inte gråta när du pratar om de andra. Det hugger till i mig när din profil dyker upp på Tinder, det smärtar att veta att du letar efter någon som inte är jag. Jag borde bara klicka på kryss, swipa vänster och aldrig mer se till dig men istället sitter jag där handlingsförlamad med tårar som rinner. 

Jag trodde att den värsta dagen i mitt liv var den dag du låg med henne efter att du gjort slut med mig för första gången. Där och då trodde jag att mitt liv var över, och den smärtan var fruktansvärt men idag vet jag att det bara var början. Idag är det min vardag att du ligger med varandra, det är vardagsmat att höra folk prata om hur bra ditt liv är när jag är borta. Den smärtan jag tvingas leva med idag är ingenting jämfört med den smärta jag kände för fyra år sen, och jag önskar så att jag slapp. Jag önskar att mitt hjärta kunde sluta bulta för dig och att jag kunde se en framtid utan dig, för jag vill så gärna vara fri - jag vill inget hellre än att älska någon annan som inte är du. Men det är bara du, det har alltid varit du och det är fruktansvärt. 

Likes

Comments