View tracker

Kolsvart och knäpptyst. Det enda som hörs är mina andetag som nästan inte existerar. Jag kan känna mitt hjärta bulta genom tröjan, och ångesten som svider i bröstet. Ser kroppen sammanflätad med hennes, det som så länge varit mitt ges till någon annan. När mina händer letar sig in innanför din byxor stänger jag av, blundar för bilden av er. "Han älskar mig, han älskar mig, mig, mig, mig" Hjärnan är bra duktig ibland, på att intala och manipulera, vill så gärna, vill så mycket. Desperat efter kärlek. Desperat efter dig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Andas in. Andas ut. Aldrig mer. Det definitiva, slutet. Tomheten. Jag blir som besatt, kan inte acceptera . Hur skulle jag? Du lärde mig aldrig. Utan dig inget mig. Så har vi sagt, så är jag lärd. Hur lever jag då? Jag är trasig, splittrad. Hör dina ord. Aldrig mer. Trots att jag gråter, vädjar. Aldrig mer. Säg inte det jag hatar allra mest, ljug istället. Säg vi får se. Ge mig lite hopp. Jag vet ju inte hur jag ska andas. Djupa andetag, kroppen skriker. Tårarna sprutar. Andas. Aldrig mer. Jag ber om döden. Allt är lindrigare än detta. Aldrig mer

Likes

Comments

View tracker

När tårarna rinner och ångesten försöker dra mig brukar jag ringa dig. Du är den som tar bort all smärta. Ikväll är en sån kväll när jag skulle behöva ringa dig. När du behöver tala om för mig att jag är stark. Men min ångest idag är inget du kan bota. Min sorg idag är din styrka. Du växer av att se mig böna och be. Du njuter av att se min desperation efter ömhet. Du visade mig vad kärlek var, du visade mig mitt värde. Du lärde mig att älska och bli älskad. Du lärde mig för att bryta ner mig. När jag var som närmast och allra mest sårbar krossade du mig. Jag kämpade med blod svett och tårar för att överleva. Jag tog mig upp och du krossade mig. Kämpade, tog mig upp, krossades. Om och om igen. Gång på gång.

Likes

Comments

Det gör ont

Jag undrar om du förstår att du tar sönder mig, att jag gråter mig till sömns varje kväll och att det tar emot att andas. Jag undrar om du är medveten om att ditt beteende är det som gör mig självdestruktiv och svag. Att jag trycker ner mig själv med alla tänkbara ord för att du behandlar mig som skräp. Jag vill inte tro att en människa medvetet kan göra en annan människa så här illa. Jag vill inte tro att du som har smekt min kind, torkat mina tårar och hållt om mig om natten medvetet gör allt för att se mig gå under. Att du växer när jag krymper. Vilken slags människa är funtad så?

Jag älskar dig, det är det enklaste sättet att beskriva vad jag känner för dig. De känslorna är det värsta som har hänt mig, och jag frågar mig själv dag efter dag vad jag har gjort för att tvingas känna såhär. Varför jag ska behöva älska någon som vill bryta ner mig till varje pris? Varför ska jag älska någon som inte älskar mig tillbaka?

Allt jag någonsin har gjort är att värdesätta dig, att tala om för dig vilken fin människa du är och vad älskvärd du är. Dessa egenskaper är dem du nedvärderar, som du använder emot mig för att påpeka att jag gör fel. Jag bryr mig, det är fel. Jag ger dig en komplimang, det är fel. Jag älskar dig, det är fel. 

Likes

Comments

Det svåraste jag någonsin har gjort är att låta dig gå, att jag sitter här och vet att du träffar andra. Det tar sönder mig i en miljon bitar att sitta och låtsas som att allt är bra när vi hörs, att jag är okej och att jag mår bra. Att spela normal i telefonen för att du inte ska bli arg eller att bita sig i läppen för att inte gråta när du pratar om de andra. Det hugger till i mig när din profil dyker upp på Tinder, det smärtar att veta att du letar efter någon som inte är jag. Jag borde bara klicka på kryss, swipa vänster och aldrig mer se till dig men istället sitter jag där handlingsförlamad med tårar som rinner. 

Jag trodde att den värsta dagen i mitt liv var den dag du låg med henne efter att du gjort slut med mig för första gången. Där och då trodde jag att mitt liv var över, och den smärtan var fruktansvärt men idag vet jag att det bara var början. Idag är det min vardag att du ligger med varandra, det är vardagsmat att höra folk prata om hur bra ditt liv är när jag är borta. Den smärtan jag tvingas leva med idag är ingenting jämfört med den smärta jag kände för fyra år sen, och jag önskar så att jag slapp. Jag önskar att mitt hjärta kunde sluta bulta för dig och att jag kunde se en framtid utan dig, för jag vill så gärna vara fri - jag vill inget hellre än att älska någon annan som inte är du. Men det är bara du, det har alltid varit du och det är fruktansvärt. 

Likes

Comments

​Jag ser dig överallt. Minns hur du luktar, hur du kysser mig och hur du berättar för mig hur mycket du älskar mig. Allt det känns som en dröm eller så är det här en mardröm. Man kan inte göra så stora hopp. Hata eller älska. Skada eller stötta. Du kan inte vara så genomgod och sedan så genuint elak. Det fungerar inte så. Jag vill bara förstå hur du tänker. Hur du kan leva med dig själv?

Likes

Comments

​En levande död, en kropp utan själ. Vandrande i cirklar i ingenmansland. Folk runt omkring mig skriker och viftar. De känner inte mig men de är där. De kramar mig och de pratar men de når inte fram. Jag kramar tillbaka och jag svarar men jag minns inte vad. De säger att jag är vacker men vad spelar det för roll? Jag glömde allt jag ville ha, jag tappade greppet. Jag brukade gå upp på morgonen och se mig själv i spegeln, möta blicken som skrek lycka men som idag inte ger ifrån sig ett ljud. Tystnaden och tomheten tog över. Allt tynade bort. Hur blev det såhär?

Likes

Comments

​Han kommer och han går. Han lämnar mig hela tiden.. Jag hinner precis känna att den här gången kanske det faktiskt håller när han får för sig att jag inte är värt risken. Han har en förmåga att krypa rätt in under mitt skinn och få mig att bli svag. Han har lyckats linda mig kring sitt lillfinger och det är inte svårt för honom att kasta runt på mig som att jag vore en trasdocka. Varje gång han går faller jag. Jag går från allt till ingenting och jag kan inte förklara varför. Hans sätt att säga att jag är den finaste i världen får mig att växa och bli så stark att jag skulle kunna flytta berg. Men sättet han talar om för mig att jag inte är värd något får mig att falla tusentals meter utan en möjlighet att ta mig upp igen. Jag vet aldrig om jag är bra eller dålig. Ena sekunden kan jag vara det bästa som finns för att i andra sekunden vara det värsta och hemskaste människan på jorden.

Likes

Comments

​Du kvävs, långsamt. Det är som att någon pressar en kudde hårt mot ditt ansikte tills du nästan svimmar för att sedan släppa taget och låta dig kippa efter luft. Ge dig lite hopp om att du kanske ska få överleva. Det är som en cdskiva som spelas på repeat. Historien spelas upp gång på gång, kudden hårt mot ditt ansikte, du som kippar efter luft, kudden hårt pressat emot dig igen men du vägrar ge upp. Du vill leva, du vill ha kvar hoppet. Du vill tro att du kan rädda allt, att allt kan bli bra. Det är som att man trycker ner varandra samtidigt man växer tillsammans. När man är med tillsammans känner du som en bättre människa, mindre ensam, starkare och som någon som betyder något men varje sekund du är ifrån honom oroar du dig. Du kan inte slappna av en enda sekund. Om nätterna drömmer du mardrömmer, eller så vaknar du gång på gång av rädsla av vad han kan ha gjort. Varje sekund som du är ifrån honom tänker du på vad han gör just nu. Om han skär sönder sin kropp, stoppar i sig något han inte borde eller står på tågrälsen och inväntar tåget. Du kvävs av känslorna. Du kvävs av oro, ångest och rädsla. Men allra mest kvävs du av ovissheten.

Likes

Comments

​Jag skrek ofta på dig, ord som högg som knivar i mitt hjärta då de formades på mina läppar. Jag skrek och skrek men du stod bara där, med armarna hängandes och luggen som flög i vinden. Du tog emot, ord efter ord. Allt grövre, allt mer känslofyllda. Jag väntade på att du explodera, säga till mig hur hemsk jag var och hur elak jag var men jag fick aldrig någonting tillbaka. När mina ord tog slut och min energi var långt bort och jag vände ryggen till kände jag hur du tog ett steg närmare. Hur din hand letade sig runt min midja. Hur du vände mitt huvud mot ditt. Hur du letade efter mina ögon. Du såg rakt igenom mig, med de djupaste bruna ögon jag någonsin skådad. Du visste att jag inte kunde göra något annat än krypa in i din famn. Du var väl medveten om den där värmeböljan som på en sekund tog över hela min kropp. Som gjorde att mina ben började skaka, som gjorde att mina muskler slutade fungera, som gjorde mig okapabel till att ta ett enda steg. I din famn var jag ingenting och allting på samma gång.

Likes

Comments