View tracker

Ätstörningen

Måndag igen då....

Vet varken in eller ut. Om det är bra eller dåligt. Har så mycket i tankarna just nu. Flera uppsatser/prov/presentationer som fortfarande väntar på att jag ska förbereda dem klart. Samtidigt vill ätstörningen få så mycket tid som möjligt och ja...göra det den gör bäst -ta tid till träning, mattankar, internetsökningar och massa shit- och det kolliderar med tankar om vårdupplägg i framtiden.

Mamma har börjat kolla ang Capios vård efter att ha pressat ut lite för mycket (enligt ätstörningen), så just nu står (hon) mellan dagvården i Sthlm där vi bor eller heltid hos Capio Varberg. Jag vet själv nog egentligen att Capio Sthlm är bortkastad tid. Det kommer inte att funka för mig -tvärtom kan det göra det hela värre likt SCÄs Idun gjorde efter bara 1v... Det går inte att jag ska "vara duktig" på dagarna för att sedan släppas själv. Det leder bara till fler lögner, mindre mat och mer träning. Bakom allas ryggar. För hur gärna mamma och pappa är vill tro på att allt jag säger är sant eller ha koll på mig så är det inte så. Ätstörningens röst (som jag inte ens alltid längre kan skilja på!?!) hittar alltid lögner och tid för träning. Och min mamma och pappa älskar mig för mycket för att tvinga mig äta "så som man ska". De tror jag inte ens riktigt har full koll på vad det är haha. Och jag vill verkligen inte förstöra vår relation för alltid. Jag måste kontrollera mig hela tider för att manipuleringen sker så skonsamt som möjligt och inte formar sig i massa bråk och "offentliga" ångestattacker". Och jag vet inte hur länge till jag klarar det...

Så jag vet nog att det egentligen borde bli Varberg. Men jag kan inte säga det högt. Jag får inte. Och jag vet att mamma helst inte vill släppa mig, hon vill kunna träffa mig varje kväll och inte ha ett avstånd på 5,5h mellan oss. Pappa verkar också känna så men han säger inte ut lika mycket. Det är mest mamma som i sina formuleringar angående när hon pratar om de båda alternativen visar på att hon helst vill att jag inte ska lämna henne. Eller att hon inte ska lämna mig.

Och jag vill inte ens tänka att jag kanske behöver lämna henne och pappa (och min syster o vovve). Eller mina närmaste vänner. Men samtidigt vill jag så jävla gärna kunna älska mig. Jag vill kunna titta i spegeln och älska det jag ser! Jag vill kunna äta vad fan som helst! Jag vill inte räkna kalorier för varenda som går in (mat) eller ut (träning) ur min kropp. Jag vill kunna få barn om jag vill. Jag vill kunna leva. Jag vill inte kasta bort mer av den tid jag fått, för vem vet hur länge det vara? En gång man släpper fokus och en bil och man kan vara död...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ätstörningen

Det är såsvårt att ta på allvar att jag faktiskt kanske är sjuk då jag för höramotsatsen hela tiden. Senaste idag kommenterade min mentor på mittutvecklingssamtal hur fräsch jag såg ut, men att jag i o f sig alltid varvacker. Hon berättade även att det är kul att det går bra för mig i skolan ochjag nickade glatt, för visst går det bra i skolan -om man nu räknar bort detfaktum att jag har ångest så fort jag stiger av i Blackeberg och hör och serandra elever och det faktum att det krävs att jag sitter uppe sent på kvällenför att stirra på samma text jag glott på i 5h nu. Men visst går det bra. Närdet gäller för allmänheten lyckas jag måla upp en bild som nätt och jämt hållsuppe och skulle något annat skymta där under så glöms det bort direkt.

 

Idag när jagskulle fylla i en blankett ang vad vi vill göra på idrotten -som jag missadeatt göra förra veckan då jag var på Idun- så undrade min lärare varför jagvarit borta. Jag sa kort att det var pga en behandling och då för en ätstörningefter hennes frågande blick. "Jaha...ja jag har ju sett tjejer som ärriktigt smala, du är ju...aa...men det är bra att de fångar upp i tid innan detblir allvarligt". Jag nickade och log men kände hur något bara dog i mig.Mm...jag har då gått i mer än 1 år i behandling, jag är "för sjuk"för Idun men för fet då tydligen enligt min gympalärare (som jag faktisktansett som genuint snäll i andra sammanhang) och då inte heller allvarligtsjuk.

 

Och det ärjust det. Det är så jag känner nu. Att jag inte är tillräckligt allvarligt sjukför att få hjälp. Jag får väl skylla mig själv. Varför skulle någon ta mig påallvar när jag inte ens själv riktigt tror på att jag är sjuk?

Likes

Comments

View tracker

​Hej alla fina!

Hur motiverande och glad jag än skulle vela vara så blir detta inlägget inte riktigt så, detta blir snarare tvärtom, men detta är i alla fall sanningen.

Jag trodde att jag var nära botten i slutet på förra veckan. Nu vet jag att jag inte ens var nära. För under denna vecka har jag sjunkit snabbt. Jag trodde (hoppades) på att Idun skulle bli min räddning, men det blev mer ett ögonöppnande moment för mig som fick mig inse att mina tankar och beteende är helt sjukt oavsett om jag inte är underviktig, men också att det inte finns någon happy ending för mig. Iallafall känns det inte som det.

Under min provvecka på Idun på Scä gjorde jag dels Stepwise som bedömning om Idun skulle passa mig, men så gjorde även min tilldelade behandlare en egen bedömning. Jag kände nog innerst inne ganska direkt att Idun inte skulle leda till en friskförklaring (om jag haft en annorlunda behandlare, kanske, jag upprepar kanske kunde min åsikt vara annorlunda men fortfarande osäker på om det ens skulle ändrat magkänslan) oavsett så kom hon fram till att Idun nog inte var rätt för mig vid veckans slut. Även om jag själv också känt det så träffade det kraftigt i ansiktet. Jag var inte välkommen här. 

Det som tog hårdast var att hon främst sade det och inte var jag kunde få rätt hjälp. Visst trodde hon jag kunde bli frisk men inte ens hon verkade veta hur. Det kändes som bara för att jag inte passade in på Idun så skiter Scä nu fullständigt i mig, de har gjort sitt, försökt med öppenvård och Idun, nu så får jag försöka. Men HUR?

Jag vet inte längre vad som händer. Är jag helt enkelt ett hopplöst fall man tröstar med att säga att "jag nog klarar att ta mig igenom detta" men som man inte vill varar ansvarig för detta i.o.m. att man inte fattar hur det ska gå till. Det känns som att hela jag inte passar ihop. Mina tankar kan inte vara med min kropp, då finns inte en behandling för mig. De som är inlagda behöver det mer än mig, de får inte gå ner i vikt för att de hotar deras hälsa. Men eftersom mitt BMI ligger på något som ändå är OK så borde jag klara detta med öppenvård eller Idun. 

Ibland blir jag så förbannad på min kropp. För att den ska försöka hålla mig så ikke underviktig som möjligt. Oavsett hur lite jag äter eller hur mycket jag tränar så tar den åt sig allt den får. Kan den bara inte ge med lite grann och låta hela mig bli hjälpt?

Min familj ska med på ett möte m behandlaren nästa vecka men på henna lät det som hon bara tänkte förklara för dem att denna behandling inte passar mig och att jag därför ej kommer fortsätta gå här....

Jag skulle bli oerhört tacksam ifall ni hört någon som kanske varit i en liknande situation eller som haft en stöttande helhetsbehandling som tagit emot patienter med UNS typ 2 som gett resultat i rätt riktning, för jag vet verkligen inte vad jag ska göra nu?


Puss o Kram <3

Likes

Comments

Ätstörningen, Idun - scä

Denna vecka. Jaa. Vad ska man säga. SLUT eller ÅNGEST är närmast i synonym med min v37.

Dagarna brukar oftast vara bergochdalbanor för mig där jag ändå kan ha nån gång i veckan jag känt mig glad och skrattat eller så, men just nu känns det som jag kraschat och som mekanikern är sjuk. Stressen över att få allt och passa in i schemat, träning på lunchraster, långa promenade, hitta pluggtid (där jag fortfarande har tränat samma dag - annars kan jag ej plugga) och få ihop det med att hämta alla barn när jag jobbar (barnvakt). Ångesten sedan när jag gör det. När jag springer med en 150g kvarg i magen som lunch 20 minuter hårda intervaller på gymmet till följd av diverse övningar, när jag känner att jag inte kan koncentrera mig och prestera i skolan. Och sedan känslan efteråt som först kommer som en belöning men snabbt utvecklas till ett "du kunde pressat dig mer". Jag sover dåligt på nätterna nu och lever på 4-6h sömn/natt och ja...jag känner bara att jag håller på att tappa det.

Men jag vet inte vad jag ska göra. För samtidigt är jag fast i denna bana, jag kan inte ändra rutten eller sänka tempot. Bara öka. Bara pressa mig mer.

Just nu är jag dessutom rätt nervös. Jag har gått med på att byta från öppenvården på scä till dagvården Idun. 9-15, var tredje vecka, vilket innebär lögner för klass"kompisar", svårare att få in träning och framförallt mer mat. Jag hade nog inte riktigt insett vad Idun skulle innebära. Ska jag äta varm mat, till lunch, full portion istället för questbar eller kvar och en promenad -utan kompensation på någon annan måltid? Ska jag äta sås? Eller kolhydrater som pasta/ris? Eller fler än 1 potatis?

Det gör mig galet nervös och rädd. Jag vill vara duktig flicka och inte trigga andra med mitt ätande. Jag vill ju bli frisk dessutom. Men det är så jävla svårt. Och jag är rädd för att jag tappat hoppet för att det ens någonsin kommer ske...

Måste verkligen fösöka sova nu, blev bara 3,5h inatt och vill inte vara ett trött vark imorgon. Jag vill verkligen att imorgon blir en vändpunkt. Dagen som mitt liv blev ett liv igen. Jag hoppas med mitt sista soft av hopp jag har kvar.

Kram <3


Likes

Comments

Everyday, Ätstörningen

Godmorgon, hoppas eran vecka börjat bra <3

Det önskar jag att jag kunde säga med, men jag har ju bestämt mig för att vara ärlig här. Och min måndag var allt annat än bra igår. 06 vaknade jag efter ca 3h sömn. Först blev det sent pga en uppgift som jag skulle göra för en gruppresentation som är på onsdagen. Det är en rätt svår text med komplexa begrepp och jag skulle svara på två ganska omfattande frågor. Jag hade tidigare läs igenom och styrkt under och skulle nu få ner det på datorn med allt stod still. Hela förmiddagen och kvällen satt jag och tittade på pappren men det var som jag bara inte fattade något. Allt som fanns var bara massa ord, inget sade dem till mig och inget kom jag ihåg från förut. Efter ett tag på kvällen växte ångesten inom mig mer och mer och tillslut var det nog inte för att få gjort läxorna som jag satt uppe. Det blev för att straffa mig. För att jag inte fattar, för att jag inte står emot tillräckligt, för att jag inte är underviktig. Tillslut kom mamma efter en del diskussioner och masserade mig och fick mig övertalad till att lägga mig i sängen...

Så igår var jag väldigt trött. Och så många beslut det direkt skulle bli. När jag ätit frukost och gjort pilates hade jag tid då vi var lediga på förmiddagen. Jag kunde träna alltså. Först hade jag tänkt träna på gym men efter mycket om och men blev det en promenad på ca 3,5h istället. Det var lättare att smyga utan gympaväskan eftersom jag ännu efter skolan skulle sitta barnvakt. Dessutom hade jag rätt ont i vristen i ett stort skavsår som inte ännu lekt, och jag var kanske lite rädd för att svimma på löpmattan och få mitt kort låst då jag var så trött. Så det blev promenad. Och ja... mellis och lunch blev 3x150g sockerfri lindahls kvarg, en proteinpro, 125g hallon, 400g körsbärstomater och en questbar. Mm...

Efter det blev det skola, 2 lektioner skulle det bli, men efter den första klarade jag inte mer. Tröttheten jag kände ville söva ner mig, alla människor skapade en hysteri och jag kände mig kvävd. Hittade dessutom inte klassrummet så for (gick) hem och hann sova i ca 40min innan det blev dags för barnvaktningen. 

Resten av kvällen var väl lite bättre då jag fick klart föratagsekonomin med pappas hjälp och så innan kl 10 och middagen blev inte så stor även om det var jobbigt, men ångesten hade ändå minskat lite sedan lunch. Som den aldrig gör. Kände nämligen en stor skam över att jag inte tränat och att mitt kvällis blivit ca 140g kyckling samt 2 questbars... Vågar knappt skriva det.


Nu gäller det då att ta sig igenom denna dag också, ha det bra <3

Likes

Comments