View tracker

Denna veckan har vi suttit massor med timmar i Kerstins "punda blue", alltså hennes blåa bil som är stark som en punda (åsna). Vår vecka i korta drag skulle kunna sammanfattas såhär:

Måndag - potatislandet som ni fick höra om, blir fortfarande glad när jag tänker på den dagen.

Tisdag - marknad i Chesinende, bloggande och slappedag. Jonny, Stefan och Kerstin satt i möte ute på Kerstins altan. Under eftermiddagen gick jag, Ester, Jonny och Stefan ner till marknaden en runda, köpte med oss frukt hem. Frukten här är både billig och god, perfekt.

Onsdag - Matongo, där vi ska bo under december månad. Vi fick se huset som vi ska bo i och även komma in på Emmanuel Childrenscare som vi ska jobba på, med start på måndag. Vi är riktigt taggade både jag och Ester, spännande och intressant med något nytt och att få komma igång och jobba riktigt igen. Vi var även uppe på det teologiska centret, var med på en nattvardsmässa och så satt vi i möte. På vägen hem körde vi via Sigowet där vi hälsade på kyrkans pastor och hans familj. En av sönerna ville gifta sig med mig, han erbjöd min familj 10 kor och en ferrari men han fick ett nej. Vi var även hemma hos vår handledare Langat, som bodde bara ner för backen från den andre pastorn. Vi fick träffa Langats lille son Martin, han är bara någon månad gammal. Så söt! Deras dotter Naomi ville inte släppa min hand, hon gick med oss hela vägen fram till bilen och där kunde hon säga "tuonane" (vi ses).

Torsdag - det blev en lång tur minsann. Vi började i Atemo hos en finlandssvensk missionär som heter Rut, hos henne fick vi förmiddagsfika på trappan. Vi fick en rundtur på missionsstationen, där var fina vita hus och massor med blommor runt om. Det såg ut som fina sommarstugor, en del kanske var lite stora för att vara sommarstugor. Men ändå. Punda blue rullade vidare mot Iterio, där fick vi se kyrkan som håller på att byggas och den kommer bli riktigt stor. Jag tror de sa att det skulle bli plats för över 3000 pers. Det blev även lunch och möte med biskopar och präster innan vi tog oss vidare till vårt sista stopp. Sista stoppet var Ogango, en annan missionsstation. Där fick vi se Kerstins hus, gå rundor och titta och så fick vi leka med barnen. Här finns barn överallt att leka med. Vi stojade rundor, fotade och filmade i massor. Lilla Rebecka var ett av barnen, sicket skratt och leende. Ja alla barnens leende var smittande.

På väg hem stannade vi på Ray´s place för att äta kvällsmat. Vi var helt själva på stället, förutom de som jobbade där såklart. Vi flyttade rundor hit och dit, tillslut hade vi valt plats och kunde beställa in vår mat. Det tog ett bra tag för maten att komma, men när den väl kom var vi alla nöjda. Mat satt inte helt fel efter en lång dag. Ris och kyckling i currysås blev det för mig. Till efterrätt fick vi frukt, det satt fint i magen.

Fredag - jag, Kerstin, Ester och Langat tog oss som sagt till Nakuru och fixade vårt visum och även vars ett id-kort till mig och Ester. Det var väl ungefär hela vår fredag, tog sin lilla tid och bilresan tar även en stund. Men det var skönt att ha det färdigt!

Lördag - idag var en spännande och rolig dag så dagen får ett eget inlägg senare, ska försöka skriva det imorgon.

Överallt har kära punda blue tagit oss, det tackar vi för! Bilder från dessa dagarna ska jag också få upp här, det tar bara sin lilla tid. Jag hoppas ni alla har en fin helg, njut av att vara lediga och jobbar ni så hoppas jag att ni kan ta vara på det också.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har du flugit drake någon gång? Ja? Det har den lille pojken nerför vägen också gjort, han gjorde det imorse när vi körde förbi honom. Jag tror dock inte du flugit en drake som hans tidigare. Det är inget jag kan garantera, men det är min gissning att majoriteten av er inte gjort det. Det var minsann en av de smartaste drakarna jag sett. kreativt minst sagt. Kanske har du flugit vad jag tänker är en typisk drake, en lång lina med en färgglad drake flygande i luften som ibland har som en svans. Ja jag tror ni vet vad för drake jag tänker på. Pojken nerför vägen hade varken fiskelina, en “vanlig” drake i glada färger eller någon svans på sin drake.

Handlar du på Nakumatt i Kenya packar de ner din mat i plastpåsar till dig och den plastpåsen går att använda till mer än att packa mat i. En Nakumattpåse, ja den kan även bli till en drake. Knyt ihop påsen, knyt ett snöre i den och gå ut till vinden. Din drake är färdig.

Jag förundras ofta över människornas kreativitet här och framförallt barnens. Pojken nerför vägen var ett tydligt exempel. “Man tager vad man haver” - är det inte så man brukar säga? Det gör barnen här, de tar vad de har. Ekonomin till den där leksaken kanske inte finns men kreativiteten till den finns. De tar vad som finns, bygger och skapar. Nej, fotbollen kanske inte är av märket Adidas eller är den där EM-fotbollen, dockan kanske inte är den där nya dockan Molly som kan säga “mamma” och bilen kanske inte är en hel och fin lådbil utan ett bildäck. Det kan vara roligt att ha den där lådbilen, men bildäcket är också väldigt roligt. Jag har provat både lådbilen och däcket. Du reser däcket upp, rullar det framför dig och gör billjud eller ropar du”gari gari” (bil bil). Du kan springa rundor själv, du kan ha race med andra och tröttnar du kan du alltid använda däcket till att leka något annat så som att bygga dem på hög och gömma dig eller kan du hoppa på däcket som en studsmatta. Vad däcket är för dig avgör du själv, det är bara din fantasi som stoppar dig. Det som stoppar barnen här är deras tillgång till material och hur kreativa och fantasifulla de vågar vara.

Andra exempel. Två pojkar på Bethesda, Glen och Haggai, ville leka med leksaksbilar men hade inga. Vad gjorde de då? Gick de och lekte något annat? Nej, de byggde sina bilar. Glen hittade en lampkartong, fyra läskkorkar, ett snöre och några småpinnar. Kartongen blev själva bilen, korkarna blev däck, pinnarna stack han in för att däcken skulle sitta fast och snöret knöt han fast för att kunna dra bilen efter sig. Hans bil var färdig och han var lycklig. Haggai hittade några långa bitar ståltråd och fyra läskkorkar. Ståltrådarna flätade han ihop och formade till en bil och korkarna blev även här till däck. En till kille som fick sin bil och kunde leka det han ville.

En annan dag hittade Haggai en frigolitbit, den skar han till. Längst fram på biten satte han en pinne med två bitar blad från en majsstjälk. Han började springa och bladen snurrade. Haggai hade byggt sig ett flygplan.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst och berätta om det ena kreativa barnet efter det andra. Skulle jag sedan fortsätta på de vuxnas kreativitet också hade blogginlägget blivit enormt. Nästa gång är det kanske du som saknar något. Vad gör du då? Cyklar du direkt till stan eller matbutiken och köper det eller letar du efter en annan lösning? T.ex. har din sopkvast gått sönder? Ta en gren med löv på och börja sopa, det funkar. Jag har själv testat och det vet jag fler som har. Det kanske inte blir precis lika rent som med en riktig sopkvast eller dammsugare, men ska du inte ha kungen på besök så kanske det duger att sopa trappan så. Använd din fantasi och din kreativitet. Bygg din drake.

​GLEN. HAGGAI. De två bilbyggarna.

Likes

Comments

View tracker

Förlängning av visum för att få vara här tre månader till är nu fixat. Check! Och även ett kenyanskt id-kort då vi är i landet i mer än 90 dagar. Så skönt att ha det fixat, nu behöver vi inte tänka mer på det.

Nu sitter mat, fruktsallad och juice i Nakuru tillsammans med Kerstin, Langat och Ester fint.

Likes

Comments

I helgen satt jag och Ester och skrev julkort som ska skickas hem imorgon. Konstig känsla att skicka julkort, känns ju inte riktigt som jul när man sitter på en altan i sommarkläder och solen strålar. Men så kan det vara och jag ska inte klaga. Roligt att skriva kort i alla fall, det är alltid mysigt att skicka iväg. Vem vet, kanske är du en av tio om får hem ett litet kort i brevlådan.

Likes

Comments

Dagsarbetare som vi arbetade tillsammans med i shamban, både yngre och äldre var med.

ONGENI.

Glad man som skojade a tiden.

DOKORAS.

Potatistornsbyggning. Detta är alltså en debe och vi hade i tre sådana här i varje säck.

Söt liten flicka i Davids famn.

Likes

Comments

I fredags var jag med på marknaden och sålde potatis tillsammans med Kerstin, George, Isak och några till, det var det jag skrev om i något tidigare inlägg. I alla fall, i söndags kom Kerstin och hämtade mig och Ester i Chesinende och tog med oss hem till George och Helen som bor i Tegea (samma George som jag sålt potatis tillsammans med). Deras dotter, Dorokas, har vi träffat tidigare då hon var med och hjälpte till på Chesinende när bibelskolan var här, sonen Ongeni var med när jag var på marknaden och sen var en till bror hemma men honom har vi inte träffat tidigare. Men det var roligt att få träffa dem igen! På kvällen tog vi det väldigt lugnt och åt tillsammans med familjen, mat i mängder men det var gott. Ris, potatis, ärtor, typ gröna linser, kött och avokado. Vi fick se hur familjen bodde och var inne i deras lilla affär också som sitter ihop med en del av deras hus. Vi sov även hemma hos denna familjen, första gången vi sov i ett riktigt kenyanskt hus. Lite spännande faktiskt!

I måndagsmorse gick vi upp vid sju, åt mackor och drack te innan vi åkte iväg till shamban. Det var dags att få vara med på arbetet som görs innan potatisen hamnar på marknaden. Hur lycklig tror ni jag var?! Helt enormt lycklig, tyckte det skulle bli så spännande! Vi kom till en potatisshamba där redan ett gäng var igång med att hacka med vars en jembe, plocka upp potatisar och sortera dem. Jag blev lycklig av att bara se på. Även vi fick vars en jembe, de pekade ut en vars en rad till oss och på varje sida om oss hade vi vars en kenyan som kunde hjälpa oss vid behov. De visade gärna hur vi skulle göra, vilka potatisar som räknades som små och vilka som var stora då de skulle i två olika påsar och hamnade vi efter hjälpte de oss att hacka lite på vår rad också. Det var dock inte så svårt att se skillnad på små och stora, speciellt inte skillnaden på de enorma potatisarna och de pyttesmå. Jag har nog aldrig sett så stora potatisar innan. Okej kanske bakpotatis men inte som man kokar och äter vanligt hemma. Det tog en liten bit innan jag kommit in i hur jag skulle hacka för att vända om jorden och få upp potatisen utan att hacka sönder den, men sen gick det riktigt bra tycker jag. Jag var inte uppe i samma tempo som männen på mina sidor hade men jag hängde på ganska bra i alla fall.

Efter bara en liten bit ropade jag ner till Kerstin: “Kerstin, du har förgyllt min vecka!”. Hon bara skrattade och när hon översatte till George och även de andra hörde skrattade även de. Men så var det verkligen, jag trivdes verkligen där och jag är glad över att vi fick vara med där. Där var vi uppe i bergen, med en fantastiskt omgivning, fick bli skitiga och svettas, använda kroppen ordentligt, arbeta tillsammans med andra människor och göra det jobb som är en del av deras vardag och nej vi kanske inte pratade massor men det lilla vi pratade och gemenskapen vi delade är för mig fullt tillräcklig. Vi höll på där under förmiddagen och hackade, plockade, fyllde säck efter säck med potatis, skrattade och lyssnade på kenyansk musik. Den förmiddagen kommer jag minnas, det är en sak som är säker.

Arbetet slutade dock inte där. Säckarna hivades in i bilar efter en paus av mariekex ätande och så drack vi vars en kopp uggi (en gröt) också. Säckarna kördes hem till George och där mätte vi upp potatisen i spannar för att sedan hälla i dem i säckar som skulle till marknaden idag. Tre debe i varje säck, en debe är en toppad spann. Under eftermiddagen satt vi alltså och byggde potatistorn i spannar. Spann efter spann fylldes och tömdes. Det tog sin lilla tid kan man säga, men det var roligt att bygga torn för att man fick koncentrera sig och se var man kunde bygga så att inte tornet rasade igen och sällskapet var inte att klaga på det heller. Det blev 26 säckar med potatis. Det är ganska mycket potatis kan man säga och de hade alla möjliga storlekar och former. Innan vi åkte tillbaka till Chesinende hivades 15 säckar in i Kerstins bil och de andra 11 i George bil. Baktunga körde vi hem till Kerstin med all potatis.

Imorse traskade vi upp igen, kl. 05.15 ringde alarmet, för att fortsätta på vår potatiskarriär. Vi tog på oss kläder, åt vars en bulle och åkte ner med all potatis till marknaden där vi mötte George, Dorokas, Isak och Ongeni. På marknaden spenderade vi vår morgon, flyttade på säckar, samlade ihop säckar och rep och hjälpte till att hälla över från säljarens till köparens säck. Det blev en mysig morgon fylld med potatis på marknaden och där fick vi även se solen gå upp bakom bergen.

Om jag är nöjd och glad över de senaste dagarna. Ojaa det kan man verkligen säga. Kerstin sa att jag tagit priset för största leende över att få vara i shamban och jobba med potatis. Jag ler fortfarande! Kände mig lite hemma där i potatislandet, fick bli lite skitig under naglarna och lantisen i mig fick komma fram. Med föräldrar som växt upp på landet så kanske det inte är så konstigt att en liten lantis finns inom mig. (Mamma, pappa, Lenis, farmor och mormor, jag tror att även ni hade trivts väldigt bra i potatisshamban.)

Kerstin berättade på vägen hem att Ongeni sagt: “Det tog ett tag för tjejerna att förstå hur de skulle göra med jemben, men när de förstått var de till och med snabbare än mig”. Det känns ändå som ett fint betyg, även om det inte handlar om att vara snabbast så är det roligt att få höra att vi lärde oss och fixade jobbet bra.

Nu är Julia minsann glad! Går inte att vara annat!

Gårdagens frukost - chai, mackor och bananmuffins.

Jembe - hacka till shamban.

George och Helens affär.

Likes

Comments

Vi hade en ledig förmiddag i förgår, vi passade därför på att gå ut på en promenad här i Chesinende. Som jag sagt tidigare är naturen här otroligt fin och promenaderna går bara att njuta av, upp för leriga backar och sedan kommer man till fantastiska utsiktsplatser. Förutom utsikten här är massor med barn som mer än gärna pratar och skrattar med en och ofta även går med en i alla fall en bit på vägen. Nyfikna barn som vill veta vilka vi är, vart vi kommer ifrån och vad vi gör i Kenya.

När vi gick rundan i förgår var det en flicka som ropade "rafiki yangu", vilket betyder "min vän" på swahili. När jag vände mig om kände jag direkt igen flickan, jag har sett henne någon gång tidigare när vi varit där och gått men så en gång satt jag och pratade med henne en stund. Jag blev verkligen så glad när hon ropade på mig och när jag hörde hur hon berättade vem jag var och att hon träffat mig på en ungdomsdag i kyrkan.

Vår promenix i bildform, blir glad varje gång jag ser bilderna för de påminner om de där små och glädjande stunderna. Stunder som då flickan ropade på mig eller när vi stod högt där uppe och kunde se hur långt som helst eller killen med den röda toppluvan eller om när vi var där och gick med bibelskolan....det finns många minnesvärda stunder på just den här rundan.

Flickan i bakgrunden är flickan som ropade "rafiki yangu".

Hittade en bild på killen med den röda toppluvan också, tyckte den var så häftig till honom. De två killarna kom där med stora leenden och killen i toppluva undrade om jag inte kunde ta någon bild på dem innanvi gick vidare. Absolut kunde jag det!

Åsnor påväg upp på berget efter en dag nere på marknaden.

Likes

Comments

Ikväll satte vi igång julmusiken, gjorde kvällsmat och satt och skrev några julkort som snart ska skickas hem till Sverige. Lite pasta, ägg, mackor och te, sen är kvällsmaten färdig och klar att ätas. Vi satt länge och pratade om att vara volontär och allt vad det innebär, vi pratade bland annat om; 

- för- och nackdelar med att vara volontär

- fira jul i ett annat land, hemlängtan

- att anpassa sig till en ny kultur 

- hur det kommer bli när vi kommer hem i tankesätt och om hur man kommer anpassa sig till vardagen i Sverige igen

Likes

Comments

Eftersom det inte blev något bröllop igår bestämde jag mig för att följa med Kerstin istället som skulle till marknaden. Kerstin väckte mig kl. 05.25, det var bara att gå upp och ta på sig och äta en macka och sedan körde vi ner. På marknaden var vi med och hjälte till när hennes kenyanska bröder skulle sälja potatis. Jag och Kerstin hjälpte till att hälla över från våra egna säckar till säckarna som de som köpte hade med sig och samlade sedan ihop alla säckarna. Betalningen fick de andra ta hand om. Jag hann även stå och prata med några ibland och det var trevligt, många pratglada människor som gärna ville stå och prata en stund för att sedan köpa sin potatis och traska vidare.

Ja vi fick gå upp tidigt både jag och Kerstin, men det var helt klart värt det. Att få se soluppgången, vara med tidigt nere på marknaden och lära mig ännu mer om den kenyanska kulturen och vardagen, det väger helt klart upp att jag fick någon timmes kortare sömn.

Morgnar som den uppskattar jag verkligen!

Likes

Comments