Tack Gunnel på mammas jobb för det fina ljuset, det har tänts både morgon och kväll. Tänt både på morgonen när fruktosten ska ätas, när jag löser korsord och läser böcker och på kvällen när jag skriver dagbok. Tack så mycket!

Och TACK till alla er andra också. Tack för alla leksaker, målarböcker, pennor, gosedjur, bollar och allt annat ni gett i gåvor till killarna och skolbarnen. Ni ska bara veta vilka leenden de har på sina läppar när leksakerna kommer fram! Det har varit underbart att se! Jag hade tårar i ögonen när jag såg allt ni bidragit med, och det är inte mängden som räknas utan allt bidrar till något. Så ett stort tack till er alla, ett stort tack från mig och ett stort tack ifrån alla barnen.

Likes

Comments

En 500-lapp är värd 500kr. Det är ganska mycket pengar. Sedeln har ett stort värde och du kan få mycket för den. Om den ligger i din plånbok eller om den ligger i min ficka så har den fortfarande samma värde. En 500-lapp är alltid en 500-lapp. Om jag blöter ner den är den värd 500kr. Om jag råkar riva sönder den lite är den fortfarande värd 500kr. Om jag sedan knycklar ihop den är den fortfarande värd 500kr. Stampar jag på den med mina skitiga skor är den också fortfarande värd 500kr. Inget av det kan ta bort 500-lappens värde.

Mina pojkar är barn. De har haft en tuff uppväxt och kommer från olika platser. En dels kinder har varit våta av tårar flera gånger om. En del har sår, både på insidan och utsidan. En del har fått höra både det ena och det andra och trots att de kanske är stora har de blivit små och känt sig smutsig av ord och handling. En del har krupit ihop i sig själva. En del har levt på gatan och haft en vardag som inte går att föreställa sig. De bär på mycket och har många sår, men de är fortfarande barn som alla andra barn. De är barn som fortfarande har ett obeskrivligt värde och som är i behov av kärlek och närhet. Du kan få ett barn att tro att det är värdelöst, men dess riktiga och ovärderliga värde går inte att ta ifrån dem. Det finns massor av 500-lappar och ja det finns massor av barn, men varje barn är unikt. Det finns bara en av varje människa. Ett barn är ett barn oavsett nationalitet, bakgrund och sår. Alla barn är värda att bli älskade och omhändertagna.

Likes

Comments

I måndags kväll kom vi fram till lodgen i Lake Naivasha, vilket ställe! Grönt, lugnt, god mat, fina boenden och så gick där rundor en del djur ute på området. Innan kvällsmat tog vi en promenad på området och mötte då vattenbockar och giraffer. Vi såg först girafferna på långt håll och de såg verkligen stora ut, även om det var mörkt gick de att se ganska bra. Vi tog oss ner till vattnet, mötte inga flodhästar, och sedan på tillbaka vägen sa jag att jag så gärna hade velat se girafferna lite närmre. Då tog mamma tag i mig och alla tre stannade upp, bara en liten bit framför oss stod där en stor giraff i mörkret. Paffa kan man minst sagt säga att vi blev. En liten bit längre bort stod en till giraff bakom ett träd och kikade på oss. Nyfiken som jag var försökte jag gå så nära dem jag kunde, 15m mellan oss blev det nog. De var så mäktiga att se på, så höga och med fint mönster. Vackra djur de där girafferna! Ja, man kan säga att det där förgyllde min kväll.

Fick en sista kväll tillsammans med mamma och pappa i Kenya, åt god mat och satt och pratade om allt möjligt. Sen gick vi och la oss i tid för att ladda upp batterierna för vattensafarin i tisdags. Vattensafarin var på Lake Naivasha och under den fick vi se massor av olika fåglar, en pytonorm och flodhästar. Det fanns massor av fåglar, tror mannen sa att det finns 360 fågelarter i Kenya och ja vi fick ju inte se alla dem men många. Där var fåglar i alla färger och storlekar, med tofsar på huvudet, stora och små näbbar och som gjorde både det ena och det andra ljudet. Sen var det ju flodhästarna, de som var målet på safarin. Det var inte små djur inte, inte ens den minsta vi såg var särskilt liten. Stora, breda och tunga. Jag hade inte riktigt velat möta en sådan ute i vattnet. Vi såg ganska många, fler än jag trodde att vi skulle göra. En del gömde sig lite i de gröna växterna, andra låg och flöt på vattenytan och någon låg uppe på land. Det var minst sagt ett lyckat avslut på dagarna tillsammans med mina föräldrar här.

Efter lunch var det dags för mig att åka tillbaka till Bethesda och det var inte helt lätt. Längtade tillbaka till mina killar och skolbarnen men att behöva säga hejdå en gång till var tufft. Många kramar och uppmuntrande ord fick jag med mig innan vi vinkade, jag rullade mot Bethesda och mamma och pappa stannade kvar i Lake Naivasha. Det var en konstig känsla men samtidigt vet jag att vi ses snart igen. Men det där att säga hejdå är inte min grej. Tårar rann, men det är okej. Det vet jag.

Igår var det exakt sex veckor tills vi kommer tillbaka till Sverige igen och det är verkligen blandade känslor. Det finns så mycket och så många jag kommer sakna här i Kenya och samtidigt saknar jag er där hemma. Det kommer verkligen bli tufft att lämna Bethesda och alla barnen här. Men det är ett tag kvar och den tid som är kvar ska jag njuta av och ta vara på!

Halva nedervåningen på ett sådant hus bodde vi i. På seneftermiddagen/kvällen satt vi ute på terrassen.

Likes

Comments

I måndags morse gick jag, mamma och pappa upp tidigt för att säga hejdå till killarna innan de gick till skolan och vi packade ihop för att spendera dagen i Lake Nakuru på safari. Vi fick åka runt i en otrolig vacker miljö, grönt och lummigt på många ställen. Och sen får jag ju inte glömma djuren heller, vi fick se apor, zebror, bufflar, giraffer, gaseller och fler andra...sen såg vi även noshörningar så nu kan jag checka av the big five. Wiii!! Vet att även mina föräldrar kunnat göra det efter att även ha varit på safari i Maasai Mara. Vi körde lugnt i parken och stannade och tittade länge på flera av djuren, stod med kikare och kameror som riktigt turister. Både giraffer, bufflar och vattenbockar kom vi riktigt när. Alltså giraffer, så stora och så vackra!

Vid lunch stannade vi uppe på en lodge uppe på ett berg med en helt otrolig utsikt, ut över berg, vatten och dal. Där uppe satt vi och åt god mat och frukt, njöt och hade det gott. Inget att klaga på där inte! Stannade en liten stund och stod bara och tittade på utsikten, kan fortfarande se det framför mig.

Efter lunch gjorde vi oss redo, åkte igenom sista biten av parken innan vi rullade vidare mot Lake Naivasha. En riktigt lyckad och mysig dag fick vi!

Likes

Comments

Farbror, Dubaimannen och vän, det är du det Krille! Från att jag berättade om Kenya har du stöttat, peppat och hjälpt mig på vägen och du har fortsatt under resans gång. TACK KRILLE, det är guld värt! För er som inte känner min kära farbror så bor han i Dubai, Förenade Arabemiraten, vilket gjorde det lite lättare för mig att tänka att det inte är omöjligt att bo i ett land och ha familjen i ett annat. Nu har vi dock familjen i tre länder; Sverige, Kenya och Förenade Arabemiraten.

Idag fyller du ett år äldre, hur ung du blir har jag dock inte lika bra koll på. Ett enormt stort GRATTIS till dig Krilleman!! Önskar dig en fantastisk dag hemma i Marinan eller vart du befinner dig idag. Jag hoppas på att snart kunna komma och hälsa på dig igen, springa upp för de 46 våningarnas trappor igen, bada, prata resor och kanske testa någon galenskap i Dubai eller kanske ta en tur till Ferrari Center?

GRATTIS till dig igen! Du är grym och jag är tacksam över att jag har dig!

Kramenkramen 

Likes

Comments

"En gåva är inte något vi letar upp, det är något vi får."

Efterhand som jag är här i Kenya inser och förstår jag mer och mer, både om mig själv och om andra människor. Jag lyssnade på Tomas Sjödins sommarprat i matatun påväg tillbaka hit tillbaka till Bethesda, efter att ha sagt hejdå till mamma och pappa, och det var just han som sa citatet jag skrev i början. Det träffade mig klockrent på någet sätt. Jag har tidigare beskrivit att jag känt att livet är en gåva och att det är en gåva att få vara här, och det tycker jag fortfarande att det är. Men nu har jag förstått mer och mer att det inte var jag som letade efter gåvan att komma till Kenya utan gåvan blev given till mig. Att jag blev kallad hit är en gåva till mig, att jag får lära känna mig själv, ett nytt land och så många fina människor. Men det handlar om mer än mig. Förutom att jag blivit given en gåva tror jag att jag får vara med i andras gåvor och ge gåvor till andra. Gåvor i form av tid, kärlek, omtanke, en hjälpande hand, vara någon som lyssnar och bara finns till.

Du har säkert också blivit given många gåvor, kanske har du inte sett alla än. Du är säkert en gåva för andra människor också.

Tankar som snurrade i huvudet på mig i matatun. Ibland är det skönt att bara få vara och sitta och tänka, ge sådana här tankar tid.

Likes

Comments

I fredags vid lunch gick jag och plockade med disk och annat vid köket och då hörde jag hur en bil kom, in på gården kom bilen med mamma och pappa. Det gick knappt att förstå att de faktiskt kommit, men de är ju här. Det är verkligen en speciell känsla att de är här, att jag får träffa dem, att barnen, våra killar och personalen får träffa dem och att m&p får se vardagen här med egna ögon och får vara en del av den. Jag tror att det är ännu svårare för m&p kanske att förstå att de är här, Bethesda och killarna har de hört mycket om men nu är de på plats själva och får se allt med egna ögon. Personalen har sagt flera gånger om att de ser den glada Julia nu igen när m&p har har kommit, att jag sett tröttare ut dagarna innan men att jag nu kommer tillbaka till mitt glada jag. Det känns fint att höra och jag tror jag faktiskt att det stämmer också. Att m&p är här ger mig enormt med glädje och det ger mig ny energi och kraft. Jag känner mig lugn och trygg och bara njuter av att de är här.

En av m&p resväskor var full med leksaker som ni i Sverige varit med och gett; grannar, kollegor till mamma och pappa, vänner och släktingar. Jag stod med tårar i ögonen när de öppnade och visade alla leksakerna i väskan. Ett enormt stort TACK till er alla som varit med och samlat in leksaker, jag är otroligt tacksam och det betyder mycket för oss, skolbarnen och våra killar. TACK!! Det går inte att tacka er nog! En del av leksakerna används redan flitigt och de andra kommer användas flitigt, det kan jag lova. Jag ska försöka ta bilder så ni får se när de använder era leksaker och bollar och gosedjur.

Innan skolbarnen gick hem i fredags tog m&p fram lite leksaker så de också fick leka och m&p hann vara med dem en stund också. Det hoppades hopprep, kastades bollar, spelades fotboll och pussel blev lagda. Deras leenden var stora och ögonen sken av lycka. Killarna kom hem från skolan och såg hur de yngre killarna lekte med bollar, hopprep och annat och även de ville vara med. Det blev full rulle på Bethesda, alla hälsade på m&p och övade på att säga deras namn men för det mesta heter de ändå “mama Julia” och “baba Julia” och så var det spel, lek och prat. Killarna ville och vill gärna att m&p är med och leker, spelar eller att de bara får sitta och prata med dem. Jag har bara njutit de senaste dagarna när jag tittat runt och sett hur killarna och m&p är med varandra, det är fint att få se dem tillsammans. Att se hur pappa står och kastar frisbee med Julius, när mamma sitter med ett gäng killar runt sig och pratar med dem och visar bilder, när Sammy visar dem hur de gör sina fotbollar, när de sitter och tittar på ett naturprogram tillsammans, när några av dem vågar krama m&p godnatt…jag kan fortsätta hur länge som helst. Det går inte riktigt att sätta ord på lyckan.

Igår över lunch var vi inne i stan, Nakuru, en vända för att m&p skulle få se stan, se var vi brukar sitta och de små marknadsstånden. Det blev en lagom tur inne i stan och vi avslutade med lunch innan vi åkte tillbaka till Bethesda. Till och från stan åkte vi matatu vilket var en upplevelse i sig för m&p; hög musik, kör som de känner, trycker in folk, tutar och ropar. Utsikten längs vägen är ett stort plus i kanten, se ut över bergen och att se de små husen, skjulen, fruktstånd, människor som står och går överallt, byggnader och allt annat kenyanskt som finns här.

Tillbaka på Bethesda igen var det full rulle, men vi försökte även ta pauser. Innan vi tog en paus på eftermiddagen fick alla killar vars en pepparkaka, det var minsann inte fel tyckte de. Sött och gott, smakar inte som något de ätit tidigare. Kvällen fortsatte med lek, spel, prat, aftonbön då m&p fick presentera sig och möjlighet att uppmuntra killarna till att fortsätta kämpa och be och igår kväll fick de även vars en tandkräm och tandborste som Gunilla Björkman skickat med. Tre eller fyra av killarna hade en egen tandborste sedan innan, vilken glädje att nu få ha en egen tandborste och en egen tandkräm. TACK Gunilla!!

Det finns mycket att säga om de senaste dagarna men allt är inte lätt att få ner i ord. Men som ni förstår har jag det väldigt bra just nu tillsammans med mina föräldrar och med killarna.

Killarna äter pepparkakor för första gången.

TACK GUNILLA!

​Efter chai imorse var de ute och borstade sina tänder med sina nya tandborstar. Sammi sa till mamma "it feels good!"

Likes

Comments

På fredag, om inte ens ett dygn kommer mina älskade föräldrar. Nu är det fyra månader sedan jag träffade dem sist, pratat med dem på FaceTime men nu får jag träffa dem på riktigt igen. Jag har fortfarande inte riktigt förstått det och kommer nog inte göra det förrän de faktiskt står på gården och jag får krama om dem och prata med dem. Det är en lite konstig känsla att de åker utomlands till Kenya och ska hälsa på mig, trodde ju aldrig att de skulle behöva åka utomlands för att träffa mig. Men nu händer det.

Jag ser verkligen framemot att de ska komma hit, att jag ska få träffa dem igen, att de ska få träffa killarna och personalen, dela vardagen med oss och få en inblick i allt som händer här. Jag försöker förklara så gott jag kan för er och dem vad som händer här, vilka killarna är och allt som är vardag här, men ibland är det svårt att sätta ord på och förklara på ett förståligt sätt. Men nu kommer de hit och får vara mitt i smeten. Jag tror att det kommer bli lättare för mig att förklara och för dem att förstå. Jag tror också att jag kommer kunna dela min volontärstid med dem på ett annat sätt när jag kommer tillbaka till Sverige.

Förutom att jag ser framemot att träffa dem längtar både killarna och personalen till att ni kommer mamma och pappa, de frågar efter er om och om igen. De har inte träffat er men de har ändå kunnat förstå i alla fall en liten del av hur lycklig jag är som får kalla er mamma och pappa. Snart får dem träffa er och ni får träffa dem, det ser jag framemot.

Snart kommer jag börja räkna ner timmarna! Wiiii!

Likes

Comments