När vi var kvar i Kenya hade jag tankarna om att skriva ett sista och avslutande inlägg när jag kom tillbaka till Sverige och de tankarna har kommit upp flera gånger om sedan jag satte mina fötter på svensk mark igen. Men sen har det aldrig blivit av, för vad ska jag skriva? Hur skriver jag ett avslutande inlägg? Hur ska jag få ner tankar och känslor i ord? Men nu gör jag ett försök i alla fall...

Vi fick ett fantastiskt avslut på Bethesda, på kvällen fikade vi med killarna och de fick vars en bild som minne och på morgonen var vi uppe och sa hejdå när de gick till skolan. Under dagen fick vi njuta in i det sista tillsammans med alla skolbarnen och personalen. Tårarna rann flera gånger om, vi kramades, pratade, peppade varandra, tog vara på alla sekunder vi hade, gjorde high-five och till sist var det dags att hoppa in i taxin som skulle ta oss vidare mot Nairobi och flygplatsen. Vi fick säga hejdå till dem alla ordentligt och det var viktigt för mig, och jag är säker på att det var det för alla andra också. Men jag hoppas att det inte var ett hejdå helt och hållet, utan ett “vi ses snart igen”. Att sitta i taxin, se barnens tårar rinna ner för deras kinder och känna hur även mina tårar strömmade ner var otroligt tufft för jag kunde inte göra någonting. Vi var tvungna att åka, kunde inte hoppa ur taxin och vägra åka. Omöjligt. Men det var det omöjliga jag så gärna ville göra.

Nu har vi varit i Sverige i mer än en månad och jag saknar barnen, mina arbetskamrater, miljön, områdena, vardagen och allt annat där massor. Kenya, framförallt Bethesda, blev mitt hemma och det var där jag hade min vardag, att då flytta tillbaka till Sverige är annorlunda och saknaden är stor. För mig har det varit svårare att komma tillbaka till den svenska kulturen igen än det var att vänja sig vid den kenyanska kulturen. Det är mycket jag bär med mig från min volontärtid, tankar och perspektiv har förändrats hos mig. Jag kan se i mig själv att jag har förändrats, växt och lärt mig mycket som skapat ett annat sätt att tänka. Att då lämna den omhändertagande kenyanska kulturen där man tar vara på det man har och använder det som finns nära till hands för att komma tillbaka till Sverige som är ett mer “jag-tänkande” land och där samhället till stor del är fokuserat på att ha det nyaste, bästa och snyggaste, det är en stor kontrast och utmaning. Det är så lätt att dras med, men det är inget jag vill dras med i. Ibland behöver saker förnyas, men även det gamla kan fungera riktigt bra. Jag har lärt mig mycket av min vardag i Kenya och människorna där och de lärdomarna vill jag inte släppa för de har betytt mycket för mig och gjort skillnad i mig.

När jag tittar på bilder, läser stycken ur min dagbok, ser saker jag köpt i Kenya eller ser något som drar mig tillbaka till månaderna där kommer saknaden ännu mer och jag minns allt lite extra. En sak som var viktig och är viktig för mig att påminnas om är att jag har tre minnen som sparat ner allt som hänt under min volontärtid och alla tre är viktiga på olika sätt. Innan jag åkte köpte jag en kamera och den använde jag väldigt flitigt, tog bilder på allt och alla. Jag, killarna och Ester har tagit tusentals bilder och dessa bilderna kommer bli till ett fotoalbum så småningom. Alla kommer inte få plats, men en bild kanske kommer få tala för en person eller en viss händelse. En bild säger så mycket i sig själv, personerna eller sakerna som är med på bilder talar om en hel story. Ibland säger en bild mer än vad tjugo bilder från samma tillfälle gör. Genom bilderna kan jag konkret se vad vi gjort och se känslor i överflöd. I min väska packade jag även ner två tomma dagböcker, som idag är fyllda med tankar, känslor, händelser, minnen och beskrivningar. Där har jag varje dag skrivit ner om dagen som gått, ibland mer och ibland mindre. Där kan jag gå tillbaka och läsa om precis allt. Eller ja i alla fall det jag skrev ner. Men sen är det det där sista minnet och jag har många gånger undrat hur stort det egentligen är, för det minnet fylldes på varje dag men det tog aldrig stopp. Visst blev det rörigt ibland, men det gick ändå att få in mer. Vilket minne är det då? Mitt personliga minne, mitt minne i hjärtat och hjärnan. Det minnet har varit otroligt viktigt för mig. Nej jag har inte kunnat få med allt på bild eller sätta ord på allt, men jag har fått lägga händelsen, stunden, leendet, tårarna eller vad det än varit på mitt eget minne. Det är minnen som ingen kan ta ifrån mig och en del av de minnena bevarar jag för mig själv. För andra kanske inte alla de minnena spelar roll, men för mig gör de det för de är en del av mitt liv och vardagen som levde där. Minnena av allt och alla kommer jag för alltid bära med mig, de har en speciell plats hos mig.

Jag har aldrig ångrat att jag åkte, varken under volontärtiden eller nu i efterhand. Det var helt klart utmanande flera gånger, men alla de lärdomarna, den glädjen och kärleken, människorna jag fått möta och dela vardagen med, att jag fått se andra människor växa och vuxit i mig själv gör att de tunga och mörka dagarna inte känns lika mörka. De ljusa dagarna och stunderna har fått skina igenom då det känts tufft och visat att det blir bättre. Även de tuffa stunderna och dagarna bär jag med mig, de ska inte få ta över min volontärtid men det är heller inget jag vill förtränga för de var en del av min vardag och formade den och mig till det den blev och till den jag är idag.

Längtar jag tillbaka? Mer än jag kan förklara eller sätta ord på. Varje dag finns saknaden efter alla de underbara barnen, att få ge dem kärlek, leka, undervisa, finnas till för dem och dela vardagen med dem. Jag saknar enkelheten, kärleken, omtanken och stillheten som fanns där och finns där. Men mest av allt är det människorna, barnen som fick mig att förstå och se så mycket mer om livet och som smittade av sin värme som solstrålar. Vill jag åka tillbaka? Ja jag vill tillbaka… men trots min vilja och önskan vet jag att det är mycket som krävs och att viljan kanske inte alltid ska styra, det finns annat som måste tänkas över också innan ett sådant beslut kan tas igen. Det är mycket som ska klaffa och planeras och framförallt handlar det om mer än mig. Det är så många fler som är med i detta och är en stor del av mitt liv, personer som jag inte kan åka ifrån hur som helst. Jag gjorde det en gång och fick så otroligt mycket stöttning, vilket jag är säker på att jag skulle få igen men det krävs, i alla fall för mig, massor av tankar innan ett sånt här beslut kan tas. Så ja jag vill tillbaka och hoppas att jag åker tillbaka, men om det är som volontär eller om jag åker dit en kortare tid eller semester för att hälsa på vet jag inte i nuläget. Men jag håller fast vid att min längtan är att det inte var ett “hejdå” vi sa den 23 februari utan ett “vi ses snart igen”.

Alla som har varit med och bidragit till att dessa sex månaderna blev så fantastiska, utmanande, kärleksfulla, glädjefyllda, verklighetsfyllda, tårfyllda och lärorika känner jag en otrolig tacksamhet till. När jag tackade ja till att vara volontär visste jag inte vad jag skulle förvänta mig, men att det skulle bli så fantastiskt som det blev vågade jag aldrig tro. Att jag skulle bli så starkt påverkad av alla där, framförallt barnen, trodde jag inte riktigt men de har gjort starkare intryck och lärt mig mer om livet än någon annan gjort. Jag hoppas att kanske även ni har lärt er någonting och tar med er någonting in i er vardag och ert liv. Jag vet att mitt tankesätt och mitt perspektiv på livet för evigt är förändrat. Jag har fått vara mitt i verkligheten, sett den med mina egna ögon och efter det är inget detsamma. Tiden stannar inte upp bokstavligt men på något sätt gjorde den ändå det, och den gjorde det flera gånger om. Tiden stannade alla de gångerna verkligheten blev tydlig för mig och det blev den många gånger i Kenya. Stanna upp och se verkligheten du också, gör det på just den plats du är på eller kanske någon annanstans.


Jag åkte som Julia Nilsson och kom tillbaka till Sverige som Julia Nilsson, men som en mycket rikare Julia. Inte rikare i materiella ting, men rikare i hjärtat.TACK!

Här kommer även en film som är skapad av Mattias Larsson, som kom ner till Kenya och filmade under vår volontärtid.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Såhär såg jag ut när vi lämnade Kenya, även Ester hade flätor. Esters syster Ingrid var den enda som visste om det så våra familjer blev väldigt överraskade. Det gjorde ont men det var roligt att testa.

Likes

Comments

Taxi, flygplan ett och två, tåg och bil. Många turer, men nu sitter jag på det rum som kallas mitt hemma hos mamma och pappa på Rymdvägen i Hässleholm. Går inte att beskriva. Igår var jag i Kenya. Idag är jag i Sverige.

Känslorna, tankarna, intrycken och allt annat är många, men så får det lov att vara. Nu behövs tid, tid att smälta och tid att ta in det som varit och det som väntar.

Utsikten över England innan vi landade där vid kl.4 inatt.

Likes

Comments

Sitter just nu i gaten och väntar efter måååånga säkerhetskontroller. Väskor har checkats hit och dit och vi har blivit kollade. Men nu är vi igenom och är på plats och väntar på att det ska bli dags att gå ombord. Det är ett tag till så vi passar på att blogga lite, prata med kompisar och skriva dagbok.

Vi kommer flyga via London och kommer sedan till Köpenhamn imorgon på förmiddagen. Svårt att förstå att vi faktiskt kommer stå på svensk mark imorgon igen, men det är ju sant.

Ha en fin kväll!

Likes

Comments

Med bara 2 dygn kvar innan jag sätter fötterna på svensk mark igen så missar jag en unik vän och blivande svågers födelsedag. Stoffe, önskar dig ett enormt stort GRATTIS på din 22-årsdag! HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA! Får kanske fira dig när jag kommer hem igen?!

Du är grym och jag saknar faktiskt att umgås med dig Stoffeman! Jag hoppas din dag varit lite extra bäst och att någon har bjudit dig på något lite extra gott, typ pallekuling eller chokladbollar kanske. Snart ses vi minsann igen! Wiiiih!

GRATTIS IGEN STOFFE!

Kramenkramen

Likes

Comments

Min tid som volontär går mot sitt slut, i alla fall för den här gången i Kenya. Jag sitter med två fulla dagböcker bredvid mig, dagböcker där det står om allt mellan himmel och gjord. Varje dag har jag skrivit ner vad som hänt, tankar, känslor och annat som jag velat få ner i ord av olika anledningar. För mig har det varit lite av en befrielse att få sätta ord på tiden här och att få göra det för mig själv och veta att det bara är jag som vet vad det står. Nu är böckerna i alla fall fulla, eller ja det finns plats för de sista dagarna också. Men sen är böckerna kompletta och innehåller äventyren och utmaningarna vi har fått vara med om. Jag inser mer och mer nu hur fantastiskt det är att få vara volontär, inte för att jag har kunnat fylla två dagböcker utan för allt vi har fått vara med och ge och ta emot och att jag nu får fortsätta bära det med mig. Jag ser tillbaka på sex månader med enorm tacksamhet, det går inte riktigt att beskriva. Det finns inte ord för det.

Som volontär i ett annat land får man vara med om mycket; lära sig en ny kultur, möta nya människor, ge och ta emot, möta nya känslor, se saker från nya perspektiv, se nya platser, ta emot lärdomar och mycket mycket mer. Så har det i alla fall varit för mig, men exakt hur det är att vara volontär är enligt mig personligt, jag kan därför bara uttrycka mig utifrån mig själv och mina upplevelser. Därför vill jag såhär i slutet gärna dela lite av mina tankar om att vara volontär och varför jag ser det som något väldigt fint.

Enligt mig finns det två sidor av att vara volontär, men båda är otroligt viktiga delar för det är naturliga: det finns glädje och framgång men det finns också sorg och motgång. Det beror självklart på var man är volontär inom, men jag tror ändå det finns i alla fall lite av varje på majoriteten av alla volontärsarbeten. Som sagt är inte alltid volontärstiden en solskenshistoria, det finns dagar med kulturkrockar, utmaningar och mycket känslor. Vi har fått se barn och familjer i tuffa förhållande, hört framförallt barns bakgrunder som inte går att föreställa sig, varit i slumområden, krockat med hur kulturen här är och hur vi ska kunna acceptera det och även delar som hemlängtan, sjukdomar och trötthet. Ja det har har helt klart varit tufft en del dagar, men dessa utmaningarna och tankeställarna har också varit otroligt lärorika och gett oss ny kunskap och nya perspektiv. Jag har lärt mig ännu mer om att kunskapen ibland kommer den utmanande vägen men att det är värt det. Jag skulle även beskriva min volontärstid som en gåva, en möjlighet, en skola och ett minne.

- En gåva för att jag har fått möta så många nya människor och fått skapa relationer med dem, jag har fått hjälpa människor och har fått finnas till för den som behövt någon vid sin sida. Jag har fått ge gåvor på olika sätt och jag har fått ta emot gåvor på olika sätt.

- En möjlighet för att jag har fått lära känna en ny kultur, nya människor, tagit emot lärdomar och gett lärdomar, sett andra växa och fått växa i mig själva.

- En skola för att jag som volontär har fått lära mig otroligt mycket om allt; om mig själv, andra, kultur, livet, nya perspektiv och så mycket annat. Jag sa till mamma och pappa att detta har varit som att gå i skolan och att jag lärt mig mer om det verkliga livet än någonsin tidigare och att jag har haft det bästa lärarna - barn. Barnen här har gett ett äkta perspektiv på livet, sagt vad de tycker och tänker och visat sina känslor i olika grad. En del barn har lätt för att prata på och lyssnar man verkligen och inte bara hör på dem så lär man sig något otroligt, det har i alla fall jag gjort.

- Ett minne för att detta helt klart är ett minne för livet, jag kommer för alltid bära detta med mig. Dessa månaderna och människorna har satt sig i mig, gjort avtryck i mitt hjärta.

Det finns mycket att säga om att vara volontär, svårt att få ner allt i ord. Men jag hoppas att ni i alla fall förstått en liten del av vad allt och alla har betytt för mig. Jag vill verkligen uppmuntra er till att om ni får möjlighet att vara volontär någon gång, ge det en extra tanke för kanske är det så att det även är tänkt för er. Jag säger inte att allt kommer vara enkelt och att det kommer vara en dans men det kommer vara värt det. Det har det i alla fall varit för mig och jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Att hitta eller förstå vad som är tänkt för en är inte enkelt, men nu tror jag faktiskt på att detta verkligen var tänkt för mig. Och att det var tänkt för mig just under denna tid.

Likes

Comments

Nu går vi in i vår sista vecka på Bethesda och i Kenya. Snart dags att se till så att man får allt med sig och att allt är redo inför avresa. På torsdag efter lunch kommer taxin och resan mot Sverige börjar sakta men säkert. Blandade känslor och mycket som kommer hinna hända innan det är dags att åka mot flygplatsen.

Idag åker vi in till Nakuru en sista gång för att handla lite små grejer, frukost till de sista dagarna och lite extra gott till barnen som de ska få innan vi åker.

Hoppas ni får en härlig vecka! Kramen

Likes

Comments

Det där med språk är ganska spännande här nere, pendlar mellan tre språk varje dag och det kan ibland vara förvirrande men också väldigt roligt. Att sedan försöka lära sig ett språk eller lära någon annan ett språk är också en upplevelse. Några av killarna vill gärna lära sig svenska och idag var det Michaels tur, han fick dock utmaningen i att sjunga på svenska. Sången jag lärde honom var "för jag är en liten mört, som har simmat bört. Duddeliduddelidu jag heter Kurt". Vet inte om ni hört den men den är ganska kul och den skulle Michael lära sig. Han kämpade på bra men ja det är en bit kvar. Både jag, han och Kirui (kocken) vek oss av skratt när de övade om och om igen.

Det är inte helt enkelt alltid, men Michael han var envis trots att det var svårt. Om han kommer komma ihåg den vet jag inte. Det han och kocken fortsatte säga var "duddeliduddelidu aa hete Kut". Bättre än inget!

Likes

Comments