Såhär såg jag ut när vi lämnade Kenya, även Ester hade flätor. Esters syster Ingrid var den enda som visste om det så våra familjer blev väldigt överraskade. Det gjorde ont men det var roligt att testa.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Taxi, flygplan ett och två, tåg och bil. Många turer, men nu sitter jag på det rum som kallas mitt hemma hos mamma och pappa på Rymdvägen i Hässleholm. Går inte att beskriva. Igår var jag i Kenya. Idag är jag i Sverige.

Känslorna, tankarna, intrycken och allt annat är många, men så får det lov att vara. Nu behövs tid, tid att smälta och tid att ta in det som varit och det som väntar.

Utsikten över England innan vi landade där vid kl.4 inatt.

Likes

Comments

Sitter just nu i gaten och väntar efter måååånga säkerhetskontroller. Väskor har checkats hit och dit och vi har blivit kollade. Men nu är vi igenom och är på plats och väntar på att det ska bli dags att gå ombord. Det är ett tag till så vi passar på att blogga lite, prata med kompisar och skriva dagbok.

Vi kommer flyga via London och kommer sedan till Köpenhamn imorgon på förmiddagen. Svårt att förstå att vi faktiskt kommer stå på svensk mark imorgon igen, men det är ju sant.

Ha en fin kväll!

Likes

Comments

Med bara 2 dygn kvar innan jag sätter fötterna på svensk mark igen så missar jag en unik vän och blivande svågers födelsedag. Stoffe, önskar dig ett enormt stort GRATTIS på din 22-årsdag! HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA! Får kanske fira dig när jag kommer hem igen?!

Du är grym och jag saknar faktiskt att umgås med dig Stoffeman! Jag hoppas din dag varit lite extra bäst och att någon har bjudit dig på något lite extra gott, typ pallekuling eller chokladbollar kanske. Snart ses vi minsann igen! Wiiiih!

GRATTIS IGEN STOFFE!

Kramenkramen

Likes

Comments

Min tid som volontär går mot sitt slut, i alla fall för den här gången i Kenya. Jag sitter med två fulla dagböcker bredvid mig, dagböcker där det står om allt mellan himmel och gjord. Varje dag har jag skrivit ner vad som hänt, tankar, känslor och annat som jag velat få ner i ord av olika anledningar. För mig har det varit lite av en befrielse att få sätta ord på tiden här och att få göra det för mig själv och veta att det bara är jag som vet vad det står. Nu är böckerna i alla fall fulla, eller ja det finns plats för de sista dagarna också. Men sen är böckerna kompletta och innehåller äventyren och utmaningarna vi har fått vara med om. Jag inser mer och mer nu hur fantastiskt det är att få vara volontär, inte för att jag har kunnat fylla två dagböcker utan för allt vi har fått vara med och ge och ta emot och att jag nu får fortsätta bära det med mig. Jag ser tillbaka på sex månader med enorm tacksamhet, det går inte riktigt att beskriva. Det finns inte ord för det.

Som volontär i ett annat land får man vara med om mycket; lära sig en ny kultur, möta nya människor, ge och ta emot, möta nya känslor, se saker från nya perspektiv, se nya platser, ta emot lärdomar och mycket mycket mer. Så har det i alla fall varit för mig, men exakt hur det är att vara volontär är enligt mig personligt, jag kan därför bara uttrycka mig utifrån mig själv och mina upplevelser. Därför vill jag såhär i slutet gärna dela lite av mina tankar om att vara volontär och varför jag ser det som något väldigt fint.

Enligt mig finns det två sidor av att vara volontär, men båda är otroligt viktiga delar för det är naturliga: det finns glädje och framgång men det finns också sorg och motgång. Det beror självklart på var man är volontär inom, men jag tror ändå det finns i alla fall lite av varje på majoriteten av alla volontärsarbeten. Som sagt är inte alltid volontärstiden en solskenshistoria, det finns dagar med kulturkrockar, utmaningar och mycket känslor. Vi har fått se barn och familjer i tuffa förhållande, hört framförallt barns bakgrunder som inte går att föreställa sig, varit i slumområden, krockat med hur kulturen här är och hur vi ska kunna acceptera det och även delar som hemlängtan, sjukdomar och trötthet. Ja det har har helt klart varit tufft en del dagar, men dessa utmaningarna och tankeställarna har också varit otroligt lärorika och gett oss ny kunskap och nya perspektiv. Jag har lärt mig ännu mer om att kunskapen ibland kommer den utmanande vägen men att det är värt det. Jag skulle även beskriva min volontärstid som en gåva, en möjlighet, en skola och ett minne.

- En gåva för att jag har fått möta så många nya människor och fått skapa relationer med dem, jag har fått hjälpa människor och har fått finnas till för den som behövt någon vid sin sida. Jag har fått ge gåvor på olika sätt och jag har fått ta emot gåvor på olika sätt.

- En möjlighet för att jag har fått lära känna en ny kultur, nya människor, tagit emot lärdomar och gett lärdomar, sett andra växa och fått växa i mig själva.

- En skola för att jag som volontär har fått lära mig otroligt mycket om allt; om mig själv, andra, kultur, livet, nya perspektiv och så mycket annat. Jag sa till mamma och pappa att detta har varit som att gå i skolan och att jag lärt mig mer om det verkliga livet än någonsin tidigare och att jag har haft det bästa lärarna - barn. Barnen här har gett ett äkta perspektiv på livet, sagt vad de tycker och tänker och visat sina känslor i olika grad. En del barn har lätt för att prata på och lyssnar man verkligen och inte bara hör på dem så lär man sig något otroligt, det har i alla fall jag gjort.

- Ett minne för att detta helt klart är ett minne för livet, jag kommer för alltid bära detta med mig. Dessa månaderna och människorna har satt sig i mig, gjort avtryck i mitt hjärta.

Det finns mycket att säga om att vara volontär, svårt att få ner allt i ord. Men jag hoppas att ni i alla fall förstått en liten del av vad allt och alla har betytt för mig. Jag vill verkligen uppmuntra er till att om ni får möjlighet att vara volontär någon gång, ge det en extra tanke för kanske är det så att det även är tänkt för er. Jag säger inte att allt kommer vara enkelt och att det kommer vara en dans men det kommer vara värt det. Det har det i alla fall varit för mig och jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Att hitta eller förstå vad som är tänkt för en är inte enkelt, men nu tror jag faktiskt på att detta verkligen var tänkt för mig. Och att det var tänkt för mig just under denna tid.

Likes

Comments

Nu går vi in i vår sista vecka på Bethesda och i Kenya. Snart dags att se till så att man får allt med sig och att allt är redo inför avresa. På torsdag efter lunch kommer taxin och resan mot Sverige börjar sakta men säkert. Blandade känslor och mycket som kommer hinna hända innan det är dags att åka mot flygplatsen.

Idag åker vi in till Nakuru en sista gång för att handla lite små grejer, frukost till de sista dagarna och lite extra gott till barnen som de ska få innan vi åker.

Hoppas ni får en härlig vecka! Kramen

Likes

Comments

Det där med språk är ganska spännande här nere, pendlar mellan tre språk varje dag och det kan ibland vara förvirrande men också väldigt roligt. Att sedan försöka lära sig ett språk eller lära någon annan ett språk är också en upplevelse. Några av killarna vill gärna lära sig svenska och idag var det Michaels tur, han fick dock utmaningen i att sjunga på svenska. Sången jag lärde honom var "för jag är en liten mört, som har simmat bört. Duddeliduddelidu jag heter Kurt". Vet inte om ni hört den men den är ganska kul och den skulle Michael lära sig. Han kämpade på bra men ja det är en bit kvar. Både jag, han och Kirui (kocken) vek oss av skratt när de övade om och om igen.

Det är inte helt enkelt alltid, men Michael han var envis trots att det var svårt. Om han kommer komma ihåg den vet jag inte. Det han och kocken fortsatte säga var "duddeliduddelidu aa hete Kut". Bättre än inget!

Likes

Comments