Med bara 2 dygn kvar innan jag sätter fötterna på svensk mark igen så missar jag en unik vän och blivande svågers födelsedag. Stoffe, önskar dig ett enormt stort GRATTIS på din 22-årsdag! HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA! Får kanske fira dig när jag kommer hem igen?!

Du är grym och jag saknar faktiskt att umgås med dig Stoffeman! Jag hoppas din dag varit lite extra bäst och att någon har bjudit dig på något lite extra gott, typ pallekuling eller chokladbollar kanske. Snart ses vi minsann igen! Wiiiih!

GRATTIS IGEN STOFFE!

Kramenkramen

Likes

Comments

Min tid som volontär går mot sitt slut, i alla fall för den här gången i Kenya. Jag sitter med två fulla dagböcker bredvid mig, dagböcker där det står om allt mellan himmel och gjord. Varje dag har jag skrivit ner vad som hänt, tankar, känslor och annat som jag velat få ner i ord av olika anledningar. För mig har det varit lite av en befrielse att få sätta ord på tiden här och att få göra det för mig själv och veta att det bara är jag som vet vad det står. Nu är böckerna i alla fall fulla, eller ja det finns plats för de sista dagarna också. Men sen är böckerna kompletta och innehåller äventyren och utmaningarna vi har fått vara med om. Jag inser mer och mer nu hur fantastiskt det är att få vara volontär, inte för att jag har kunnat fylla två dagböcker utan för allt vi har fått vara med och ge och ta emot och att jag nu får fortsätta bära det med mig. Jag ser tillbaka på sex månader med enorm tacksamhet, det går inte riktigt att beskriva. Det finns inte ord för det.

Som volontär i ett annat land får man vara med om mycket; lära sig en ny kultur, möta nya människor, ge och ta emot, möta nya känslor, se saker från nya perspektiv, se nya platser, ta emot lärdomar och mycket mycket mer. Så har det i alla fall varit för mig, men exakt hur det är att vara volontär är enligt mig personligt, jag kan därför bara uttrycka mig utifrån mig själv och mina upplevelser. Därför vill jag såhär i slutet gärna dela lite av mina tankar om att vara volontär och varför jag ser det som något väldigt fint.

Enligt mig finns det två sidor av att vara volontär, men båda är otroligt viktiga delar för det är naturliga: det finns glädje och framgång men det finns också sorg och motgång. Det beror självklart på var man är volontär inom, men jag tror ändå det finns i alla fall lite av varje på majoriteten av alla volontärsarbeten. Som sagt är inte alltid volontärstiden en solskenshistoria, det finns dagar med kulturkrockar, utmaningar och mycket känslor. Vi har fått se barn och familjer i tuffa förhållande, hört framförallt barns bakgrunder som inte går att föreställa sig, varit i slumområden, krockat med hur kulturen här är och hur vi ska kunna acceptera det och även delar som hemlängtan, sjukdomar och trötthet. Ja det har har helt klart varit tufft en del dagar, men dessa utmaningarna och tankeställarna har också varit otroligt lärorika och gett oss ny kunskap och nya perspektiv. Jag har lärt mig ännu mer om att kunskapen ibland kommer den utmanande vägen men att det är värt det. Jag skulle även beskriva min volontärstid som en gåva, en möjlighet, en skola och ett minne.

- En gåva för att jag har fått möta så många nya människor och fått skapa relationer med dem, jag har fått hjälpa människor och har fått finnas till för den som behövt någon vid sin sida. Jag har fått ge gåvor på olika sätt och jag har fått ta emot gåvor på olika sätt.

- En möjlighet för att jag har fått lära känna en ny kultur, nya människor, tagit emot lärdomar och gett lärdomar, sett andra växa och fått växa i mig själva.

- En skola för att jag som volontär har fått lära mig otroligt mycket om allt; om mig själv, andra, kultur, livet, nya perspektiv och så mycket annat. Jag sa till mamma och pappa att detta har varit som att gå i skolan och att jag lärt mig mer om det verkliga livet än någonsin tidigare och att jag har haft det bästa lärarna - barn. Barnen här har gett ett äkta perspektiv på livet, sagt vad de tycker och tänker och visat sina känslor i olika grad. En del barn har lätt för att prata på och lyssnar man verkligen och inte bara hör på dem så lär man sig något otroligt, det har i alla fall jag gjort.

- Ett minne för att detta helt klart är ett minne för livet, jag kommer för alltid bära detta med mig. Dessa månaderna och människorna har satt sig i mig, gjort avtryck i mitt hjärta.

Det finns mycket att säga om att vara volontär, svårt att få ner allt i ord. Men jag hoppas att ni i alla fall förstått en liten del av vad allt och alla har betytt för mig. Jag vill verkligen uppmuntra er till att om ni får möjlighet att vara volontär någon gång, ge det en extra tanke för kanske är det så att det även är tänkt för er. Jag säger inte att allt kommer vara enkelt och att det kommer vara en dans men det kommer vara värt det. Det har det i alla fall varit för mig och jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Att hitta eller förstå vad som är tänkt för en är inte enkelt, men nu tror jag faktiskt på att detta verkligen var tänkt för mig. Och att det var tänkt för mig just under denna tid.

Likes

Comments

Nu går vi in i vår sista vecka på Bethesda och i Kenya. Snart dags att se till så att man får allt med sig och att allt är redo inför avresa. På torsdag efter lunch kommer taxin och resan mot Sverige börjar sakta men säkert. Blandade känslor och mycket som kommer hinna hända innan det är dags att åka mot flygplatsen.

Idag åker vi in till Nakuru en sista gång för att handla lite små grejer, frukost till de sista dagarna och lite extra gott till barnen som de ska få innan vi åker.

Hoppas ni får en härlig vecka! Kramen

Likes

Comments

Det där med språk är ganska spännande här nere, pendlar mellan tre språk varje dag och det kan ibland vara förvirrande men också väldigt roligt. Att sedan försöka lära sig ett språk eller lära någon annan ett språk är också en upplevelse. Några av killarna vill gärna lära sig svenska och idag var det Michaels tur, han fick dock utmaningen i att sjunga på svenska. Sången jag lärde honom var "för jag är en liten mört, som har simmat bört. Duddeliduddelidu jag heter Kurt". Vet inte om ni hört den men den är ganska kul och den skulle Michael lära sig. Han kämpade på bra men ja det är en bit kvar. Både jag, han och Kirui (kocken) vek oss av skratt när de övade om och om igen.

Det är inte helt enkelt alltid, men Michael han var envis trots att det var svårt. Om han kommer komma ihåg den vet jag inte. Det han och kocken fortsatte säga var "duddeliduddelidu aa hete Kut". Bättre än inget!

Likes

Comments

Hur packar man ner sex månader i två resväskor? Är det möjligt? På sätt och vis ja, för jag kan packa ner mina kläder och saker som jag äger. Och på sätt och vis nej, i alla fall enligt mig. Allt går inte att packa i en väska. Våra lärdomar, minnen, skratt, fotbollsmatcher, när vi lagat mat tillsammans, när killarna fick smaka svenska pannkakor, godnattkramarna, pratstunderna, aftonbönerna, tårarna, när Michael säger “tick” för att något är rätt, höra Douglas sitta och prata med sig själv när han spelar spel, Sammi som kommer och kittlar en och springer iväg och gömmer sig, möten med människor, vattenkriget, utmaningarna och motgångarna, Rose som springer mot mig med öppna armar och vill bli upplyft, Elijah som vill att vi ska ut och cykla…jag kan fortsätta hur länge sen som helst. Vi har fått vara med om så otroligt mycket och har fått lära oss något nytt eller mer av något varje dag. Men detta går inte att packa ner i en resväska, det är omöjligt.

Alla souvenirer som vi köpt här kan vi packa ner och ta med oss hem, de kan bli en konkret påminnelse av vilket land vi varit i och vilka platser vi varit på. De är något vi kan ta på och hålla i våra händer och packa ner och packa upp igen för att visa familj och vänner. Men allt det där andra, det som inte går att ta på, hur gör man med det? Jag tror faktiskt att jag och alla andra människor har en helt annan resväska, den som för mig är den viktigaste resväskan av dem alla. Jag skulle kunna köpa hur mycket kenyanska saker som helst, men mina minnen och lärdomar är det jag helst vill ha med mig hem och dem lägger jag i mitt hjärta. För mig är även mitt hjärta en resväska, den viktigaste. Det är där jag får bevara och minnas och dela. Det är resväskan ingen kan ta ifrån mig och det är där jag kan lägga allt det som inte går att ta på och som är det mest värdefulla av allt. I hjärtats väska kan jag packa in allt det där som inte går att ta på och bilderna av alla barn jag fått möta och dela vardagen med, där får jag bevara och minnas dem och bära med mig dem resten av mitt liv. För alla dessa underbara barn har på ett eller annat sätt gjort avtryck i mitt hjärta och de har sin plats där.

Under dessa månaderna har jag fått packa i mitt hjärta och än finns det plats. Det viktigaste är inte att fylla hjärtats väska, jag trycker inte in för att jag ska. Det som jag vill packa in, de människor, möten och stunder och lärdomar som på ett eller annat sätt gjort avtryck packar jag in. Om avtrycket är litet eller stort spelar ingen roll, det lilla kan vara minst lika viktigt som det stora. Mitt hjärtas resväska följer med mig vart jag än tar vägen och ingen kan ta den ifrån mig. Mitt hjärtas resväska är full av skatter, skatter som är ovärderliga.

Vilken väska packar du i genom livet? Väskan du kan lyfta med dina händer och packa ner massor av prylar i eller väskan som du kan fylla med livets skatter, hjärtats väska?

Likes

Comments

Rubriken avslöjar allt. Vatten flög åt alla håll, blöta blev vi och skrattade gjorde vi i mängder. Det började som en tävling mellan mig och Sammi om vem som kunde kasta vatten så nära Solomon så möjligt utan att träffa honom men ja ni förstår säker själva att det inte går att stoppa där. Ett två tre och vattenkriget var igång. Efterhand blev vi fler och fler. Killarna lyckades lura mig, att de skulle hjälpa mig att springa ifrån John som hade en hink med vatten men de lurade mig istället till honom och jag fick en rejäl dusch...jag gav dock igen senare.

Det gick ju bara att njuta av att höra alla skratta och att se alla vara så otroligt glada. Att se George dubbel av skratt så han knappt kunde stå, John springa iväg för att inte få vatten på sig för att sedan bli lurad och bli helt blöt, Sammi som inte lyckades undvika vattnet för att han bara stod och skrattade eller Timothy som undvek att få vatten över sig men så gärna ville kasta vatten på oss andra. Det går inte att förklara vilken äkta glädje som smittade av sig på oss alla. Ler fortfarande när jag tänker på det.

Vilket vattenkrig, troligtvis det bästa jag någonsin haft! Detta förgyllde hela min dag.

Likes

Comments

När jag i september skulle säga hejdå till min syster Matilda på flygplatsen gav hon mig en liten vit papperspåse och i den fanns 139 st. lappar till mig från henne och hennes Stoffe. Dessa små lapparna har fått betyda mycket för mig under mina månader här i Kenya, speciellt de dagar då det känts lite tuffare eller när jag bara velat höra något från Matilda och Stoffe. På lapparna har det stått allt från skämt och dålig engelskundervisning till uppmuntrande ord och bibelord. De olika lapparna har bland annat gett mig ett leende på läpparna, påmint mig om att jag är på rätt plats, att jag har en fantastisk familj i Sverige och att jag inte är ensam. Vissa dagar har jag inte tagit någon, andra dagar har jag tagit en lapp och någon dag har det blivit två. Tänk vad en liten lapp med några få ord kan göra. Det är inte mängden av orden som räknas, det är innebörden och vem de är från och personens/personernas tanke och kärlek i det.

Igår kväll innan jag skulle lägga mig tog jag en lapp och de orden fick mig att tänka efter, det fanns så mycket i orden. Det stod: 

VI TROR PÅ DIG!!!

Att ha någon som tror på en, som hejar på en och som går med en, det är speciellt. Har du någon gång tänkt på reaktionen hos personen som du sagt “jag tror på dig” till? För mig är det ingenting man bara säger, det ligger så mycket i de orden och det har jag fått se konkret här. Jag fick märka det i mig själv igår kväll, det blev en påminnelse om att Matilda och Stoffe redan från början trodde på mig i detta och att de vill påminna mig om det. De få orden gav mig ett leende och kraft. Tänk er att ni springer ett lopp och ni nästan är i mål, då ser ni någon som ni känner och denne ropar ert namn och hejar på er. Lite så blev det för mig. Ett peppning i det sista och att de redan innan allt börjat hejade på mig och trodde på att jag kommer gå i mål. Tack Matilda och Stoffe!

Förutom i mig själv igår kväll har jag fått se det i killarna och skolbarnen. Ibland kan vi sitta med dem och de säger att de inte kan prata bra engelska, de kan inte läsa, lösa det där mattetalet, spela fotboll eller rita lika fint som någon annan. I de stunderna får vi komma och tala om att de inte ska ge upp utan ge det en till chans, att vi är med på vägen och att VI TROR PÅ DEM. Jag är ganska säker på att det stort för dem att höra också. Barnen har gått igenom det ena och det andra, har fått en andra chans här men att de har möjligheter i framtiden är det inte alltid de ser. Det kanske inte heller finns så många som hejar på dem eller talar om för dem att de tror på dem och att de kommer hjälpa dem. Jag satt t.ex. med en av våra killar och han sa att han vill bli doktor, men det skulle nog inte gå för han var inte tillräckligt duktig och han skulle aldrig kunna komma så högt enligt sig själv. Vi satt och pratade ett tag och det märktes hur gärna han vill bli doktor och att då se blicken i hans ögon när jag sa att jag tror på honom och att han också måste tro på sig själv. Den blicken var magisk, han lyste! Han frågade om jag verkligen tror att han kan bli det. Jag svarade att jag inte kan lova att han blir doktor, men att om det är hans dröm så får han inte ge upp utan kämpa och att jag tänker heja på honom hela vägen och hjälpa honom där jag kan. Några få ord gav så mycket.

Det ligger så mycket i dessa orden och jag vill verkligen uppmuntra er att uppmuntra varandra och säg till varandra att ni tror på varandra, att ni hejar på och är med längs vägen. Några ord kan göra stor skillnad! Och se på personen ni säger det, ibland syns en konkret skillnad och det är underbart att få se en annan person lysa.

Likes

Comments