View tracker

Den här underbara herren kommer flytta in hos oss i augusti, snacka om att vi längtar! Vi var och kikade på honom och hans syskon idag och det var inte svårt att välja vem man ville ha. Den första sambon höll i fräste konstant, men den här killen satt lugnt i handen och tittade på oss med sina blåa ögon. När han först hade kikat rakt in i min sambos ögon en längre stund och sen duttat sin nos mot min och luktat så var det bestämt! Det var svårt att åka därifrån men vi får allt vänta till mitten på augusti innan vi får ta hem honom. Nu vi får nöja oss med att hälsa på honom istället. Just det, hans namn är Mille och han är en maine coon/norsk skogkatt! :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Sitter och väntar på att maten ska smälta så jag kan ge mig ut i spåret på en löptur. Har varit två lata veckor men samtidigt har jag verkligen inte haft ork psykiskt att ge mig ut pågrund utav allt tråkigt som varit. Nu känner jag dock att jag måste ut även om jag egentligen inte är så sugen till det, men jag kom ju igång så bra innan pausen så då vill jag inte tappa allt. Bara ge sig ut, få frisk luft och veta att efteråt, då mår man bra!

Tänkte bjuda på min spotifylista som jag knåpat ihop inför mina joggingrundor. Det roliga är att jag har fått några okända följare på den listan vilket är superkul! En bra lista som gör att man kan både öka och sänka tempo i både promenad och löpning medans man hela tiden blir peppad. :)


Länken: 2014 WORK OUT

Likes

Comments

View tracker

Igår var det dags för min yngsta syster att ta studenten. Hon har nu tagit steget in i vuxenlivet med en utbildning som frisör. Är stolt över henne! För mig är det fyra år sen jag tog studenten, tiden går verkligen fort! Och inte känner jag mig mycket äldre nu än då, haha. Men man blir lite stressad över hur fort tiden gått nu än när man jämför med hur sakta tiden gick i skolan, iallafall som det kändes då.

Nu rasslar tiden bara till och helt plötsligt närmar man sig 25. Man har flyttat hemifrån, rår om sig själv och gör det man själv vill. Man kan göra mer, just för att man arbetar och tjänar pengar, även om man inte har det där härliga och långa sommarlovet att se framemot varje sommar. Skolan var bra, men ändå, har man väl tagit sig igenom den så är det rätt skönt att slippa den. :)

Foto: Jag

Likes

Comments

Jag har bestämt mig nu för att verkligen försöka se framåt. Jag tänker inte fundera mer på hur det hade varit om man hade gjort annorlunda, valt andra vägar. Jag är glad att jag fick göra hans tid hos mig till den allra bästa, jag tror han somnade in lycklig trots det onda. Ingen kunde kämpat mer än jag, jag gjorde verkligen allt för honom in i det sista...

Igår blev det en lugn dag. Jag hälsade på hos min pappa och hans sambo där vi drack kaffe, pratade om allt som varit och bara umgicks. Det är skönt att kunna åka iväg till sina nära och kunna slappna av, känna att man är i ett "andra" hem där man verkligen trivs. Under tiden jag var där så började det tyvärr att ösregna, typiskt eftersom tanken var att jag och min sambo skulle åkt in på nostalgiafton i Vadstena på kvällen. För dom som inte vet så är det ett evenemang som hålls varje onsdag nu under sommaren där folk kommer med sina fina bilar, nya som gamla, och man käkar glass, lyssnar på band och bara strosar runt. Det är mysigt och Vadstena är en himla fin stad. Tråkigt att det ligger där det ligger bara eftersom det ligger i "världens ände", precis som smultronstället i Söderköping. Grillade gott och kollade film på kvällen istället med två fina vänner till oss, även där kan man verkligen slappna av och njuta av lugnet. 

Idag tog jag en heldag hemma. Jag och min fluffboll Mäster storstädade hemma. Det är trevligt för man behöver aldrig känna sig ensam. Han är med vart jag än går, "hjälper till" och bara är sådär allmänt mysig och busig. Två år har han blivit nu i maj, vilket inte märks någonstans förutom på storleken. Nu väntar vi på att husse ska komma hem så att han och jag kan ut och träna i det fina vädret! 

Likes

Comments

Konstigt det känns, såhär dagen efter. Att inte ha någon häst att behöva åka och ta hand om, att veta att jag aldrig mer kan klappa Storman i pannan och hålla hans huvud i min famn. Det är tufft... Jag kunde knappt somna inatt eftersom alla tankar från gårdagen snurrade runt som ett virrvarr i huvudet. Och dom där tårarna, hur mycket kan man producera egentligen? Jag är ändå glad att jag var med honom till slutet, även om jag inte såg hans insomnande. Men vem vill ha det på näthinnan? Jag fick några timmar med honom innan det var dags, och jag fick pussa på hans mule och hålla hans huvud i min famn en sista gång när det var dags att verkligen säga hej då.

Jag vet att jag gjorde rätt men ändå är det så fruktansvärt jobbigt. Han var den jag skulle ha i många år, han jag skulle utveckla och utvecklas tillsammans med. Vi kom långt dom få ridpassen vi fick, han var så duktig. Han hade en sån fin personlighet och vi hade kommit varandra så nära, min fina Storman. Åh, spelar ingen roll hur mycket jag gräver i det, inget gör att han kommer tillbaka...

Likes

Comments

2008/03/15 - 2014/06/10
Vila i frid Storman

Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag tackar dig för tiden vi fick tillsammans även om den blev allt för kort. Nu slipper du ha ont mer och kan galoppera omkring fritt med din tjocka man och spralliga personlighet. Sov gott vännen, min fina Sun Dream. <3







Likes

Comments

Kväll nu. Jag har väntat hela dagen på att det där samtalet ska komma om tid och dag. Jag bokade imorse så väntar bara på att chauffören ska höra av sig. Dagen har varit lång, ledsam. Hans skor plockades av ikväll, jag fixade med alla hans saker i påsar så jag bara kan dra dit och hämta dom sen när allt är över utan att behöva greja en massa. Jag tog ner boxskylt, rengjorde fodertavlan och delade ut allt annat som jag inte behöver ha kvar... Känslan? Dystert och hopplöst. Men samtidigt...skönt. Han slipper snart ha ont mer. Han är slut i kroppen och när han knappt klarar att skos av den lilla stunden det tog utan att han fick ont så finns det ingen tvekan om vad som är det rätta för honom.

Han fick äta en massa godis idag, beta i det höga gröna gräset och bli borstad ordentligt. Efter skoningen fick han gå i sjukhagen en stund och jag satt på en pall utanför. Kvällssolen lyste varmt, det var lugnt på gården och man kunde bara sitta där och vara... En stund för oss tillsammans eftersom morgondagen kanske blir allt för kort för att hinna med det...

Likes

Comments

1995-2013, vila i frid min nallebjörn <3
e. Demilo Hanover u. Miss Speedy Crown
ue. Crowntro
n

Milo var en liten varmblodstravare och fanns i våran ägo och gav oss glädje i 13år. I sina unga år var han en busig, het och lite stressad häst, men när han växte till sig i huvudet så kom han att bli den bästa familjehäst man kunde önska...


Jag och Milo busar på fältet -09

Han älskade att springa fort. Bara synen utav en stubbåker så åkte öronen spikrakt fram, man kände hur det började krypa under skinnet och hur han började ladda bakifrån. Saken var den att man blev aldrig rädd eller osäker när han började tagga för man visste att han skulle ALDRIG göra något dumt. Han ville bara springa och han visste att han skulle få springa. Man kunde ställa honom i början utav en stubbåker, korta tyglarna, ställa sig upp i fältsits och låt honom vänta i några sekunder. Han lät sig vänta och vid signal satte han sig lite på baken för att sen trycka ifrån med allt han kunde och sätta fart i galopp. Lyckan man kände i den stunden är så obeskrivlig. Han var så glad och om han hade fått springa så hade han gjort det tills han stupade...


Milo och hans medryttare Olivia -12

Hoppningen var också en glädje i hans liv, även om jag var lite feg så ställde vi upp på en hel del clearrounder och hoppträningar. När det var dags för hoppning så sög han åt sig alla hinder han kunde se och hans ben for som ett flipperspel när han glömde bort sig själv i all iver. Han var som en kalv på grönbete, det var underbart... Sista året klättrade vi i höjder och hoppade tillslut en kombination på en meter, han var så duktig...

Jag och Milo efter clearround -12

Milo och Olivia efter en clearround -12

Om man ville ha en stabil, lugn och älskvärd familjehäst så var det honom man skulle ha. Jag vet inte en enda som inte tyckte om honom, han var den nallebjörnen man får en gång i livet. Han kunde stå själv i gången, han gjorde aldrig en antydan till att naffsas eller sparkas, det fanns inte i hans värld. Han gick bra ihop med andra hästar, var lugn själv i stallet och även den minsta kunde leda honom till och från hagen. 

Tyvärr hade han problem med kroppen under alla år, han behövde regelbunden massage, stretching och mycket träning. Men sålänge han var igång och man tog hand om honom på rätt sätt så höll han sig pigg, fräsch och glad. Han var fullt igång i princip hela sitt liv tills slutet på vintern 2012 då han sträckte en bog i hagen. Han fick rehab och verkade bli bättre men under en skrittur ett tag därefter snubblade han till fram och fick en senskada. Pågrund utav hans kropp som inte skulle klara en avställning, ålder och skadan som kom så fick han avsluta sina dagar. Han stod på sjukhage tills dagen innan han skulle gå vidare. 

Dagen innan han skulle tas ifrån mig så fick han gå ut i stora hagen tillsammans med sina kompisar och det skär i hjärtat när man såg hur lycklig han blev. Han hoppade runt som en fölunge, bockade, sparkade bakut. Jag och min mamma stod utanför hagen och tårarna rann ikapp. Vi hade haft honom i så många år, fått så mycket glädje och nu skulle denna lilla nallebjörn försvinna ur våra liv för gott. Våran fina Milo...

Våran sista stund tillsammans. Det tog ett tag att glömma det sorgsna för att kunna se tillbaka på allt det fina man fick ihop. För mig krävdes det en ny vän att älska och nästan ett år utav sorg...

Likes

Comments

Det var skönt att komma iväg i helgen, få tänka på annat. Summerburst var underbart. Bra musik, glada människor, goda drycker och för det mesta, kanonväder. Tiësto var bäst...

Men nu är jag tillbaka till verkligheten. Nu måste jag fundera och orka ta tag i allt med Storman... Det är ju det där med att ringa samtalet, att bestämma datum. Nästa vecka är det nog dags, jag kan inte vänta för länge när det ändå inte finns något att göra. Usch, jag orkar inte. Hur mycket otur ska man behöva ha? Inte nog med att vi fick ta bort min fina Milo förra året i april som vi hade i 13år och sen några månader senare mammas häst, Ida, på sommarbetet. Hur mycket ska man behöva orka? Jag tycker att jag är stark, jag försöker hålla huvudet uppe och tårarna borta. Men det funkar sålänge jag inte är i stallet och sålänge jag inte tänker på Storman.

Igår när jag hämtade honom i hagen så brast det. Jag ropade på Storman en gång och han kom direkt lunkades med öronen framåt, med en klump i halsen hälsade jag på honom och sen var det bara att låta tårarna rinna. Älskade häst... Det var varmt så jag tog in honom i stallet och badade av honom, han älskar när man duschar ansiktet. Efteråt fick han äta en massa grönt gräs medans jag höll i honom. Att bara stå där, i solen och tystnaden. Titta på djuret som är så oförstådd om allt som pågår...

Likes

Comments

Jag är glad att vi ska på sommarens höjdpunkt imorgon, Summerburst. Att bara få vara, lyssna på bra musik och vara hemifrån...

Dom här dagarna har varit tuffa, att veta att varje dag kommer jag närmare dagen då han ska få gå vidare. Att försöka bestämma när han ska gå vidare, tid och datum... Det är HEMSKT att behöva bestämma det för en levande varelse, för en varelse man tycker så mycket om och har kämpat tillsammans med. Jag vill inte att det ska vara för snart, men ändå inte för långt bort. Han ska inte behöva leva för min skull. Igår satt jag med alla papper, och bara det kändes tufft, att behöva förbereda. 

Samtidigt har jag en känsla utav lättnad i mitt hjärta eftersom jag inte behöver undra mer, även om dom där svåra stunderna kommer då jag bara vill krypa ihop i fosterställning och hoppas att allt bara var en stor mardröm, att den här oturen skulle sluta förfölja mig. Jag har gått så länge och undrat vad som är fel med honom, varför han inte är glad, varför han inte är hel och det var länge sen jag kom hem ifrån stallet och var riktigt glad, så som man ska vara när man har häst. 

Man har en sådan tur att få äga ett stort och vacker djur, för mig är det en ära. Jag ska ha ansvaret, ta hand om det, se till att det får ett så bra liv som möjligt samtidigt som djuret ger mig äran att få pyssla med den, rida och göra roliga saker tillsammans. Därför är det så svårt när jag inte fått chansen att göra allt det med honom. Vi kom knappt igång och vi hann precis lära känna varandra...

En stor suck letade sig precis fram genom kroppen, jag är så trött. Jag är ändå så glad att jag bor med en så fin kille, han gör att allt känns lättare med sin närvaro och han finns där för mig. Och att jag har en sådan underbar ulltuss, Mäster, som ständigt ger mig kärlek, pussar och sprider sitt glädjespridande bus, honom har vi iallafall haft tur med, peppar peppar.

Nehe, om jag skulle ta tag i mig själv. Nu har jag haft min avskrivarstund så nu ska jag börja packa lite inför imorgon bitti. Som tur är hinner jag åka till stallet innan vi åker till Göteborg så jag får hälsa på Storman och ge honom morötter. Mamma är jättesnäll som ska ta hand om honom i helgen. <3



Lite foton från idag, bebis <3

Likes

Comments