Inspiration & Hopp , Musik & Videos, Tankar & Åsikter, Min Historia

En underbart fin låt och en gammal goding som hittat tillbaka till mina öron, och som jag då spelar om och om igen flera gånger här hemma den senaste veckan. Jag måste bara få skriva av mig över vad jag känner när jag hör den, vad den betyder, blandat med mitt mående som har varit upp och ned på senaste tiden, därav den dåliga uppdateringen.

Jag känner igen mig så hemskt mycket i låttexten att det gör mig en aning ledsen, men samtidigt som jag känner av det där sorgsna ögonblicket när jag lyssnar på denna låt känner jag också hur min livsstyrka höjs. För jag vet, att även fast det blev som det blev så stod jag alltid med huvudet högt. Det spelade ingen roll vad jag utsattes för, jag visade varenda gång att jag vägrade gå med i detta s.k. "krig" eller vi kanske borde kalla det för lek. För det var precis så det var, en lek där vi testar Solanges gränser, känslor och hur länge det går att utnyttja och leka med hennes känslor och hjärta. Men hur sårad, sparkad och spottad på jag än blev så klarade jag ändå av att resa mig upp igen varenda gång och kämpa igenom det: Trots att mitt hjärta var i miljoner bitar. Trots att jag var helt sönder. Trots att jag var sårad, ledsen och förstörd. Trots att mitt mående och självförtroende hamnade på 0. Så stod jag upp för mig själv, och visade att jag alltid var bättre och vägrade vara med i denna fruktansvärda lek. Jag vägrade svara tillbaka. Jag vägrade vara med och delta överhuvudtaget. Det var barnfasoner för mig, som enbart människor med brist på respekt kunde vara med i, och jag är den sista med så lite respekt på denna jord. Jag skulle aldrig såra, ljuga, dölja, göra illa någon bara för att jag kan, bara för att jag har lust, bara för att jag är självisk, och definitivt aldrig som hämnd! Jag skulle aldrig göra någonting liknade ens mot min värsta fiende. För jag har ett hjärta, som jag tänker fortsätta visa genom att aldrig sjunka så lågt som dessa människor.

Det gör sjukt ont i hjärtat varenda gång jag blir påmind om hur illa behandlad jag blivit. För jag försöker tyvärr förtränga det och låtsas som ingenting. Eller försöker, jag gör det definitivt. Omedvetet dock, för jag har alltid varit van med att trycka undan händelser som varit fruktansvärda i mitt liv och då har jag också varit duktig att "ignorera" hur illa folk har behandlat mig, bara för att jag har så mycket hopp och tro om människor som endast är gott och positivt. Men vissa har gått så långt som att dom vill prova hur långt jag orkar, bara för att dom vinner också någonting på det tydligen genom att få göra vad dom vill och inte få någon skit för det.

Just den här låten tar hårt på mig. Det känns nästan som att någon hugger till i mitt hjärta, om och om igen, varenda gång jag hör den, och så är det så från låtens början till slut. Det är läskigt, men jag vet varför och det är OK. Det blir som ett slags självskadande-beteende för trots att det känns så under hela låten, så kan jag inte sluta lyssna på den om och om igen. Men det är faktiskt bra, för den hjälper och påminner mig då om att inte förtränga det som sårade mig sist. För det var inte OK, och det är viktigt att jag lär mig det, och aldrig glömmer. Det är jättebra att jag förstår det viktiga det i det här alldeles själv och kan erkänna för mig själv att jag faktiskt vart sårad, men det gjorde mig starkare. Det blir som en hatkärlek nästan, men på ett väldigt positivt sätt.

El amor que perdimos har räddat mig då jag suttit ensam och rädd och funderat över vad som kommer hända med mig. Den har hjälpt mig att sörja och acceptera läget, att fortsätta vara stark och förstå mitt eget värde och sist men inte minst: Att jag alltid var bättre, att ingenting var mitt fel och att jag definitivt inte förtjänade någonting av det jag utsattes för. Tack älskade musik, du räddade mig ännu en gång och förmodligen är inte detta sista gången heller!

Likes

Comments

Okategoriserade

Hej mina änglar! Hur mår ni? Hur har eran vecka varit? Jag ska vara ärlig nu, min har varit svinjobbig, därav varför jag hållit mig undan från bloggen. Dels för att jag inte varit på humör för att lägga ned någon som helst tid på någonting annat än att själv försöka vila. Jag tappade helt motivationen till att blogga, och göra andra saker jag egentligen tycker jätte mycket om, på grund av mina idiotiska hjärnspöken. Planen var ju egentligen att komma igång redan i måndags, men eftersom min sömn blivit värre än innan och ännu är det så tappade jag helt och hållet intresset. Jag har försökt att slappna av för det mesta och vila så gott jag kan men samtidigt blir jag så fruktansvärt rastlös och jag kan inte sluta stressa ned, jag är alltid uppe i högvarv och är utan att tveka på helspänn jämt och ständigt. Så som sagt, min vecka har inte varit primaballerina direkt. Men nu är det äntligen helg och det har jag längtat till mest, då jag ska få träffa mina underbara vänner!

Jag kom hem för ungefär 2 timmar sedan från att ha varit i stan med kusinen min, som sällskapade mig till en tauteringsstudio som jag hade bokat tid hos. Så fort jag äntligen var hemma började jag laga middag och konversera med Hilda om en eventuell tjejkväll. Jag tänkte att jag skulle äta middag och börja fixa mig sedan åka iväg men istället ligger jag i min soffa i matkoma och latar mig extremt. Jag vill röra mig ut, samtidigt som jag bara vill fortsätta ligga som jag redan gör: Ihopvirad i en varm och mysig pläd som en liten puppa, tittandes på serien Friends. Haha! Vi får se vad jag väljer att göra om en stund till. Det skulle vara kul att komma ut lite och umgås med vänner, men jag tvivlar så starkt tack vare kylan också...

Fredag
: Träffa min kusin Claudio. Tatuera mig. Handla. Städa. Kväll: Tjejkväll hos Fanny.

Lördag: Fixa Spraytan. Städa. Tvätta. Kväll: Hitta eventuellt på någonting med Kia.

Söndag: Gå förbi Kattvärnet. Gå förbi mormor. Spela in video till Youtubekanalen.

Likes

Comments

Tips, Skönhet

Eftersom uppdateringen är som den är, kände jag att jag kanske kan försöka att åtminstone lägga ut några få tidsinställda inlägg med kanske något snabbt och enkelt tips så bloggen aldrig står helt stilla. Varsågoda!

Någonting jag alltid varit extremt duktig på är att ta hand om min hy. Jag började använda både dag- och nattkräm redan när jag var 11 år gammal, och var väldigt noga med att tvätta ansiktet varje morgon och kväll och sedan smörja in det med någon ansiktskräm. Något år senare började jag testa lite dyrare ansiktskrämer, som till exempel Biotherm men när jag var runt 20 år gammal lärde jag mig att använda det regelbundet och älskade dom flesta produkterna från just Biotherm för just ansiktet. Dock har jag dom senaste åren varit väldigt slarvig med att ta hand om min hy. Jag kommer skriva ett helt annat inlägg om just varför det varit så senare i framtiden. Jag kan i alla fall säga att jag inte hade tiden att ta hand om min hy och hade inte någon som helst lust på grund av olika men väldigt sorgliga anledningar men nu försöker jag starta om på ny kula. Så fort jag känner att jag har en stressfri stund, och kan lägga mig i badet och bara slöa så passar jag på (inte varenda gång tyvärr, men ibland) på att använda flera olika ansiktsmasker. Jag använder mig också utav min egna peelingborste från Clinique för att göra rent hela ansiktet, och skrubbar ansiktet noggrant med mina favoritprodukter från The Body Shop.

Min absoluta favorit när det kommer till skönhetsprodukter är en som jag använder 1 gång i veckan (det räcker) som är en Ansiktspeeling från Emma S. Den fungerar nästan som en ansiktsmask som du bara har på i 1 minut, längre än så behövs inte, och på bara dessa 60 sekunder får den bort döda hudceller och ger din hy ny lyster! Denna produkt har räddat min hud så mycket, även fast jag bara har använt den i några månader. Det är första gången på väldigt länge som jag varit så nöjd med en produkt som denna! Den kom verkligen i rätt tidpunkt för mig, då jag började tappa hoppet om min hy. Snacka om räddaren i nöden!

Du hittar Emma S. Treatment Enzyme Peel på bl.a Kicks och Åhlens.
Klicka (här
) för att komma till produkten direkt hos Emma S. egna hemsida.

Likes

Comments

Musik & Videos

Jag tvivlar starkt på att någon av er har missat vilka enormt bra och stora filmer som släpps år 2017. Dock släpps ju en del av dom (och dessutom dom mest efterlängtade) på bio längre in på året, vilket självklart är väldigt synd. Men, "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" brukar man ju säga!

En av mina favoriter som jag längtar mest efter är Skönheten och Odjuret. Just den filmen längtar jag så extremt mycket till att jag faktiskt skulle kunna gå och se på självaste biopremiären. Nästan så att om jag inte hittar någon som vill gå med mig så går jag gärna själv. Jag liksom spänner mig av längtan, jag vill bara se den nu, nu, nu!

Nu kanske ni undrar varför jag verkar så läskigt besatt av denna film som inte ens släppts ännu? Haha, den frågan är riktigt enkel att svara på. Jag älskar nämligen Skönheten och Odjuret, den är en av mina Top 3 favoritfilmer av Disney. Jag tror t.o.m att den står på Första Plats! Jag älskar verkligen allt med den filmen! Själva historien, musiken, kärleken, ALLT. Det är en sådan vacker och bra film som jag tycker alla borde ta åt sig av.

I den otecknade versionen som snart är ute på bio så är det Emma Watson som spelar Belle. Men den skådespelaren jag reagerade mest på, som är med och vart faktiskt jätte glad är Ewan McGregor, japp, han spelar minsann Lumiére! Perfekta rollen för honom ju, haha.

Åh, vad jag håller tummarna för att jag inte har alltför stora förhoppningar. Jag vill så gärna att den otecknade versionen åtminstone är helt OK. Annars vet jag inte vad jag gör. Svik mig inte nu, Emma Watson!

Filmen har biopremiär den 17 mars.
43 dagar kvar!!

Likes

Comments

Tankar & Åsikter

Jag har länge funderat nu på att färga om mitt hår till rött. Jag saknar den färgen så extremt mycket, eftersom jag tyckte att den passade förvånansvärt bra vilket jag verkligen inte trodde. Jag var helt säker på att rött aldrig var min färg tills nära och kära väldigt ofta kommenterade om hur mycket jag borde testa att färga håret rött för det (jag citerar:) skulle passa mig så bra och dessutom framhäva mina ögon vilket skulle vara jättefint med tanke på att jag har sådana ljusa gröna ögon. Jag provade en dag (jag vet inte varför, helt plötsligt gjorde jag det bara), och det tog ett tag att vänja sig men jag älskade det tillslut! Dock var det viktigt att jag hade hyfsat långt hår, annars tyckte jag inte alls att det var lika fint och passade mig, och det var anledningen till varför jag inte hade det så himla länge. Det är en lång historia till varför men kortfattat: (får ta den långa historien en annan gång) så förstördes mitt hår väldigt mycket pga av olika anledningar, så jag vart tvungen att klippa av det och då hade jag jättekort och jag tyckte det var så himla fult på mig med superkort rött hår, så jag kämpade som satan till att bli blond då och har nöjt mig med det sen dess.

Jag har aldrig varit nöjd med en enda hårfärg förutom blont, och från att jag hade rött så lades det till i listan med. Antingen är det blont eller rött för tyvärr trivs jag inte ett dugg i min vanliga hårfärg eller mörk färg överhuvudtaget vilket är mellan kastanjbrunt och svart. Jag vet inte varför, jag tycker inte det passar mig alls med någon slags mörk hårfärg och har aldrig känt mig särkilt fin i det.

Men nu funderar jag, borde jag gå tillbaka till rött? Jag saknar den hårfärgen så mycket men jag vill verkligen vara säker på det, om jag ska göra det. Ångrar jag mig senare, så kommer jag definitivt vilja gå tillbaka till blont och det kommer bli jättesvårt! Ska jag bli rödhårig igen så vill jag ändå vara säker på att jag kommer ha det ett långt tag, och inte bara några månader t.ex. Gah! Vilken beslutsångest! Borde jag? Borde jag inte? Borde jag vänta? Mina vänner tycker som sagt att jag passade jätte bra i rött och dom flesta röstar ja till att gå tillbaka till det. Men jag är inte helt säker ännu, så jag ska nog fundera på det ett tag till eller så kanske jag en dag får en impuls och gör det helt plötsligt utan förvarning och bara kör på liksom. Vem vet? We'll see....

Av ren nyfikenhet ställer jag om frågan till er, borde jag stanna som blondin eller färga rött igen? Vad tycker ni passar mig bäst?

3 bilder från då jag hade rött hår:

Bild 1: Våren 2015 / Bild 2: Hösten 2014 / Bild 3: Vintern 2014

3 bilder från då jag varit blond (och är än idag):

Bild 1: Våren 2016 / Bild 2: Förra fredagen (tagen mitt på natten med mobilkamera) / Bild 3: Sommaren 2016

Likes

Comments