Tips, Musik & Videos

En låt som jag fastnat stenhårt för är denna vid namn Only You gjord av Zara Larsson. Jag tycker det är en riktig Girl Power låt som väcker ens självkänsla. Med tanke på att mitt självförtroende t.ex alltid har varit lågt så älskar och uppskattar jag såna här låtar när jag väl upptäcker dom eftersom dom hjälper mig bli mer motiverad i olika delar av livet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Okategoriserade

Aaaah! Alltid lika underbart att ta ett långt bad och bara njuta av det varma vattnet. Jag tror nästan inte på att det finns någon som älskar att bada mer än mig, och som tar så oändligt långa bad! Ja, just precis. Det första jag gjorde när jag vaknade förutom att äta frukost, var att lägga mig i badet. Jag gjorde det aldrig igår kväll, det vart så sent. Jag fastnade så mycket på serien American Horror Story. Oh herregud, vad fast man kan bli på serier... Det är nästan läskigt sjukt. I alla fall, jag såg klart hela Säsong 5 och sedan märkte jag under min kvällscigg att klockan var halv 11 redan. Så jag skippade duschen och flyttade det till imorse istället och nu sitter jag här, ren, fräsch och väldigt nöjd!

Imorse vaknade jag rätt sent. Jag försov mig från att gå upp runt 7 och gå till Vårdcentralen. Väckarklockan lyckades inte väcka mig. Som tur är, så har jag ingen tid där direkt utan jag måste bara till Labbet på deras Drop In tider, innan klockan halv 10 för att lämna in prover. Varför det är just innan halv 10 är jag inte helt säker på, det ska vara en bra tid att se bättre i blodet någonting... (ja, jag har ingen aning...). Jag får sätta på flera alarm till imorgon bitti så jag kommer iväg någon gång dit. Det är aldrig bra att dröja ut på att lämna in prover, så ajabaja på mig. Håller tummarna på att jag kommer iväg imorgon, det är dags. Jag har dröjt på det här alldeles för länge.

Idag var planen att jag skulle åka förbi hem till mormor min men jag flyttade det till senare ikväll istället eftersom att Jessica och hennes pojkvän tänkte komma förbi och fika och umgås. Jessica ska också få låna en av mina extramobiltelefoner som jag bara har här skräpandes hemma. Vad har jag för nytta av den liksom? Varför inte låna ut den till någon som faktiskt behöver en i sådana fall? Utöver det så tänkte jag att vi nog bakar äppelpaj ihop och sedan äter upp den tillsammans som tokiga monster. Ska bli både mumsigt och mysigt. Vad ska ni göra idag? Hur har eran måndag varit hittills?

Bild imorse då jag fortfarande låg kvar i sängen och lata mig tittandes på Family Guy.

Likes

Comments

Okategoriserade

Som sagt är det söndag, och det betyder att denna veckan lider mot sitt slut och ett nytt börjar imorgon. Jag hittade en lista med frågor om veckan som varit som jag tänkte dela med mig utav till er.

Något som jag gjort den här veckan som var planerat - Min vän Jessica kom över på fredagen som vi hade planerat hela veckan. Hon hade fortfarande inte sett senaste avsnittet av Stranger Things så vi kom överens om att se på den tillsammans och ha en mysig fredagskväll ihop.

Något som jag gjort den här veckan som inte var planerat - Min mormor kom hem till mig och vi hade det jätte mysigt tittandes på TV och pratade om allt mellan himmel och ord med varsin kopp te i handen.

Ett tips från veckan - Om ni känner av att ni behöver koppla av men inte vet vad ni ska göra under tiden och hur, så tipsar jag er att kladda i någon målarbok som ni kan hitta nuförtiden i närmaste bokaffär!

2 bilder jag målat i min en av mina Mindfullness-målarböcker

Veckans upptäckt - Jag har faktiskt upptäckt Yoga och att det är stor möjlighet att det kan hjälpa mig att slappna av för stunden, med tanke på att jag alltid är på helspänn och varit det så länge jag kan minnas. Det är en riktigt bra upptäckt, som jag faktiskt ska sätta mig in mer i fr.o.m början på den nya veckan.

Veckans Aj - När katten Micke sträckte sig mot min rygg och råkade klösa in klorna. Han var på mys- och bushumör samtidigt. Det var inte skönt kan jag säga!

Veckans känsla - Just denna vecka har jag alltid haft en orolig känsla. Så det har inte varit så positivt. Jag har haft bättre veckor, men också sämre.

Veckans frukost - Mycket smoothies! Mums!

Betyg på veckan - 3/5 ungefär.

Hur har eran vecka varit? Dela med er gärna av den i en kommentar!

Likes

Comments

Inspiration & Hopp , Min Historia, Tankar & Åsikter, Musik & Videos

Innan vi sätter igång med inlägget vill jag bara att ni ska veta att jag inte kommer sätta denna som kapitel 2 av min och min mammas historia eftersom det inte enbart handlar om mamma. Detta inlägg är mest något jag vill få ut eftersom det är en fin sak med just barnprogrammet Snobben som lärde mig någonting. Jag vill dela med mig utav det här jag fick genomlida under tiden min mamma var sjuk, som fick mig att förstå bättre. Men detta är någonting känsligt så det kommer postas i kategorin "Min Historia" såklart, allt som har med Min Historia att göra och är en aning känsligt postat i den kategorin som sagt.

När jag var liten tittade jag varje dag på antingen CartoonNetwork och/eller FoxKids (som fanns och hette så då). Min mamma var ju sjuk från att jag var 6 år gammal ungefär till 9, så jag såg på väldigt mycket barnprogram då. Just på CartoonNewtork sände dom väldigt ofta något avsnitt av Snobben. Inte långt efter att min mamma hade berättat om cancersjukdomen så såg jag ett speciellt avsnitt som jag väljer att dela med mig utav här nedan. Mamma hade till och med hunnit tappa hår vid denna tid, och jag kommer ihåg att när jag såg på avsnittet kom hon in, såg en liten bit av avsnittet och sade: "Det är det där jag har..." och "Jag fick också gå igenom en sådan behandling och sättas i en sådan maskin". Hon lämnade sedan sovrummet och jag fortsatte se på avsnittet medan jag samtidigt tänkte på vad hon nyss sagt. Att det jag såg i detta barnprogram, är faktiskt någonting min förälder går igenom...

Nu är det självklart inte meningen att "spoila" avsnittet. Utan jag delar bara med mig av någonting som faktiskt hjälpte mig förstå mer att min mamma var sjuk, och hur jobbigt det säkert var att gå igenom så himla mycket behandlingar men att allting är "normalt" som att till exempel tappa hår.

I detta avsnitt handlar det mer om Snobbens ägare Karls bästa vän Linus. Linus har en tjejkompis, som visar sig bli cancersjuk så Linus och Karl besöker henne en del på sjukhuset. Hon berättar vad hon får göra för behandlingar, om det gjorde ont, var läskigt, varför hon skulle göra dom och så vidare. En dag har hon tappat all sitt hår. Linus blir helt förstörd och frågar tillslut Karl: "Varför Karl? Varför?". Jag såg klart avsnittet själv, och kommer ihåg hur det nästan kändes som att jag skulle drunkna i mina tårar. Slutet var dock fint, se själva!

Än idag gör det ont i mig att se detta avsnitt. Så ont att jag känner hur det skär i mitt hjärta. För jag vet precis vad Linus menar. Rädslan av att inte veta, och känna sig så himla hjälplös. Att inte kunna göra eller säga någonting som gör det bättre. Istället bara sitta och vänta, och se hur man bara blir sämre och sämre att det skrämmer slag i en, och sedan då? Är man förberedd på det värsta? Det är så himla läskigt att vara så ovetandes men ändå så vetandes. Jag var ett litet barn och inget barn ska behöva gå igenom det jag gjorde. Inget barn ska behöva lida av så mycket rädsla och oro. Tyvärr fick jag gå igenom någonting så stort och jobbigt för mig som fortfarande inte går att ändra och är faktiskt jobbigt än idag att inse, och därför gör det så ont när jag ser hur Linus lider, och ännu mer när lilla flickan kämpar för fullt för sitt liv...

Se gärna hela avsnittet. Jag hittade det på Youtube, dock på engelska, där den är uppdelad i 3 olika delar. Om ni ser alla delar, får ni jätte gärna skicka iväg en kommentar om vad ni kände, tänkte och tyckte under hela avsnittet.

Styrkekramar till er alltihop!

Del 1 av avsnittet:

Del 2 av avsnittet:

Del 3 av avsnittet:

Likes

Comments

Okategoriserade

God förmiddag på er! Jag är sååå trött och seg idag. Somnade jätte sent runt 4-5 på morgonen och vaknade kl 10.00 och hade därifrån jätte svårt att somna om. Så himla typiskt men det är inte så konstigt, jag hade en ganska så jobbig inatt då jag funderade väldigt djupt, på livet...

& så är det söndag då, jag kunde svurit på att det var måndag! Det kändes i alla fall som det när jag vaknade imorse. Men tur att det inte var det, för då hade jag försovit mig. Jag ska nämligen upp jätte tidigt imorgon bitti för att lämna in prover hos min Vårdcentral och efter det tänkte jag passa på att åka och hälsa på världens bästa och mysigaste mormor. Vi kanske går ut och äter middag ihop, det återstår att se. Jag längtar i alla fall jätte mycket för att få se henne. Ska faktiskt försöka slå henne en pling redan nu för att kolla läget och planera lite. Annars då? Idag har jag inga planer, och jag vill inte ha det heller. Jag behöver egentligen tvätta, så det ska jag nog ta tag i sedan blir det väl ett varmt långt bad så jag är ren och fräsch till den nya veckan.

Just nu ligger jag och ser på American Horror Story och äter chokladpudding. Åh, barnminnen när jag köper hem dom till kylskåpet. Jag åt flera stycken i princip varje dag när jag var yngre. Det var nästan det bästa jag visste, åtminstone när man inte är jätte hungrig och då räcker det gärna med någonting litet, som vi kallar mellanmål. Medan jag haft det mysigt här för mig själv så passade jag på att beställa hem en kasse från Mathem.se. Tycker att det är en jätte bra och smart hemsida att passa på att handla ifrån då och då. Dock handlar jag självklart inte allting, oftast är det faktiskt bara frukt och grönsaker. Det räcker för det mesta för mig, särkilt när dom alltid skickar färska frukter och grönsaker. Har ni hört talas om den hemsidan förr, och kanske provat handla där? Vad tyckte ni? Nu ska jag fortsätta se på min härliga skräckserie en liten stund till tills jag måste börja röra mig mot tvättstugan... Det är ibland så himla tråkigt, men också någonting som måste göras tyvärr! Trevlig söndag på er mina kära vänner. Hoppas ni får tillräckligt med vila idag/ikväll och tid för att ladda om batterierna för den nya veckan.

Likes

Comments

Skönhet, Tips

Ett lätt och väldigt smidigt skönhetstips jag fick höra så fort jag började noppa mina ögonbryn, var att man helst då ska göra det till exempel direkt efter man duschat i varmt vatten, självklart. Just för att det är då porerna öppnar sig och det gör faktiskt då dessutom mindre ont. Jag själv noppar alltid mina ögonbryn när jag ligger i ett varmt bad med en liten spa-dag för mig själv med ansiktskrämer och hela körandet senare. Så tips, tips, tips på detta om ni inte redan visste om det.

Kommer dela med mig utav fler enkla och snabba tips om olika saker! Håll utkik!

Bilder: Lånade från weheartit

Likes

Comments

Skönhet, Tankar & Åsikter, Tips

Jag tänkte att jag fr.o.m nu ska börja dela med mig utav fler tips, och inte bara då om skönhet t.ex utan varför inte börja tipsa om andra bloggar som också förtjänar så fina läsare som ni?

*

Jenna är 23 år gammal och bloggar mycket om sin vardag och det hon brinner för: som skönhet och smink. Jag personligen tycker hon verkar vara en jätte häftig och härlig tjej med båda fötterna på jorden. Hon delar med sig av en del smarta tips inom skönhet och smink. Dessutom ligger hon även på topplistan på plats 2 i hela Uppsala i kategorin Mode & Skönhet (!) Så ge henne och hennes blogg jätte gärna en chans genom att klicka er in på länken och kika. Jag tror inte ni kommer att ångra er, testa och se själva!

För er Nouwavändare kan jag också tagga hennes användarnamn här på Nouw vilket är: @jennarask

http://nouw.com/jennarask

http://nouw.com/jennarask

http://nouw.com/jennarask/

Klicka (här) för att komma direkt till Jennas blogg!

Likes

Comments

Inspiration & Hopp , Min Historia, Tankar & Åsikter

Många av er som redan följt mig och min blogg sen kanske start, eller för senast omkring 1 år sedan vet då redan säkert om att min mamma gick bort när jag bara var ett litet barn. Det är ingenting jag valt att komma ut till er nya läsare än just för att det är någonting jag tycker man får veta när man lär känna mig mer, och det är precis det ni får göra, dock via en hemsida. Men för att slippa förvirring och missförstånd, så tänkte jag släppa ett inlägg där jag berättar en liten del av min mamma och våran historia, dock så kortfattad så möjligt. Med tanke på att detta är väldigt känsligt, så klassas självklart detta inlägg som ett utav dom jobbigaste inläggen att skriva och publicera. Så jag ber att respektera detta. Jag är egentligen inte helt redo att prata så mycket om just min mamma och vad jag gick igenom tillsammans med henne för just hon är en väldigt känslig punkt för mig. Så skulle ni t.ex ha några frågor så får ni redan här och nu veta att det kan ta tid för mig att svara just när det ändå handlar om ett så känsligt ämne. Men jag svarar så fort jag har tid och ork så är det någonting ni undrar är ni självklart välkomna att kommentera. Det enda jag ber dock i gengäld då är respekt och tålamod.

*

Jag och min mamma hann aldrig få den här kontakten som många mammor har idag med sina döttrar, med tanke på att vi inte fick så många år ihop. Jag hann växa upp och förstå dock att hon var min mamma, hon var kvinnan som gav mig liv och hon hann även bli en enorm förebild för mig och det var det viktigaste, och därför ska jag förklara vad som hände och orsaken till varför det gör så extremt ont att prata om det än idag.

Min mamma hette Carla. Carla Saavedra. Hon var bara 14 år gammal när hon vart gravid, det tog mer än hälften av graviditeten att komma ut med det för henne (5-6 månader för att vara exakt) just för att hon var så rädd, min stackars mamma. Hon var så rädd för vad folk skulle tycka och vad som skulle hända. Men det enda hon alltid var helt säker på no matter what, var att hon ville behålla. Jag kom till världen, bara 4 dagar innan hon skulle fylla 15. Eftersom jag föddes med en magsjukdom (klicka (här) för att komma till inlägget där jag berättar om magsjukdomen jag föddes med) så vart det komplikationer vilket krossade min mammas hjärta. Äntligen hade hon sin bebis i sina armar, och så var det inte säkert att ens eget barn skulle fortsätta vara vid liv så länge till. Det fanns en risk att vi inte knappt skulle få 5 minuter med varandra på grund av alla dessa operationer, kuvös, provtagningar jag fick genomlida direkt från att jag kom ut. Men jag överlevd! Dock kom det självklart med ett pris eftersom jag va sjuk och mamma var då alltid tvungen att hand om ett sjukt barn från födseln på grund av just magsjukdomen jag föddes med. Det var måååånga läkarbesök bara mina första år. Men vi klarade det, vi tog oss igenom det och under hela denna tiden så försökte hon alltid lära mig olika saker om livet. Hon uppfostrade mig med att alltid vara snäll, även fast hon själv kunde vara en riktig retsticka. Men hon hade stort hjärta, vilket hon alltid upprepade för mig att hon visste att jag hade också. En dag träffar hon en kille, en kille som till och med jag tyckte var riktig ögongodis kommer jag ihåg (fniss). En kille som inte var så mycket äldre än henne och som hon vart djupt förälskad i, och han i henne. Det tog inte lång tid för dom att bilda någonting seriöst och faktiskt tillslut flytta ihop och det var första gången jag och mamma flyttade ut ifrån mammas lilla bo hemma hos mormor, till ett helt eget hem där jag även fick ett eget sovrum! Jag fick bestämma allting själv, och det enda jag tänkte var: Rosa! Dock ångrade jag mig nästan direkt... Helt plötsligt tyckte jag det var för fjantigt, "tjejigt" och barnsligt och ville inte vara i närheten av mitt sovrum länge till. Jag trivdes inte med något av det, inte ens leksakerna eller mina egna kläder. Någonting hade förändrats, helt plötsligt ville jag växa fortare än vad jag behövde och skulle...

Mamma, jag och hennes pojkvän hann bo ett tag i denna lägenhet, och det var där vi började gå igenom det värsta och även där det slutade. Det var som att någon testade oss, för jag kan än idag inte acceptera att detta skulle ske, när vi äntligen var så himla lyckliga! Varför blev vi allihop tvungna att gå igenom någonting detta?
Mamma blev alltså sjuk, i cancer. Jag var runt 6 år när jag fick veta det och för att vara så liten förstod jag ändå allvaret i sig, och att detta inte var någon vanlig förkylning. Nej, man kunde dessutom dö, försvinna, och alltså sluta existera. När hon berättade för mig förklarade hon att det var en sjukdom, dock en sjukdom som är riktigt allvarlig och som många barn förmodligen inte har någon aning om existerar med tanke på att det är långt ifrån en vanlig "sjukdom" som förkylning. Nej, detta var mycket starkare och allvarligare än så. Vad jag minns själv så var ett "Jag är sjuk" i mina öron "Jag är förkyld". Det fanns ingen annan sjukdom, inget bättre eller sämre. Men trots att det var så i mitt huvud, så visste jag av någon oförklarlig anledning innerst inne att någonting var fel och jag visste exakt vad, till och med nästan vad som var sanningen och källan i det hela. Men jag kunde ändå inte låta bli att fråga "Kan du dö?". Jag minns hennes reaktion än så väl. Hon tittade upp på mig förvånat och såg dessutom i någon sekund skrämd ut, men sedan lade hon huvudet på sned och log försiktigt mot mig och sade "Man kan det. Vissa gör det med den här sjukdomen, men jag är inte en av dom. Jag kommer inte dö". Jag visste att hon ljög redan där och då. Även fast det inte var en uppenbar lögn, utan snarare ett löfte som hon ville kunna hålla och trodde att hon kunde hålla så visste jag. Men jag förstod henne. Hon var själv helt säker just att hon inte skulle någonstans. Hon var en väldigt positiv kvinna, en riktig kämpe, som trodde på sina drömmar och gjorde allting för att få det till verklighet. Hon var säker på sin sak, cancern skulle hon definitivt slå.

Det var absolut inte meningen från min sida att jag skulle vara negativ, vilket jag självklart inte var men om ni får för er det så säger jag till redan nu: Nej, det var verkligen inte så. Tvärtom! Jag var bara rädd för att ta någonting föregivet. Jag ville endast bestämma mig från den dagen att göra allt jag kunde, det spelade ingen roll att jag var ett litet barn. Fanns det någonting jag kunde göra, så gjorde jag det, så länge det höjde procenten till att hon skulle bli friskare, åtminstone en aning. Någonting liksom väcktes inom mig kvällen jag fick veta. Någonting som kom som en våg igenom min kropp och satte sig fast, någonting som var full av oro och ångest. Från den dagen var jag rädd och lärde mig att inte ta någonting föregivet. Jag började istället "engagera" mig i det här, och göra mitt bästa för att hjälpa henne. Hon delade med sig mycket av alla behandlingar hon fick utföra på sjukhuset, hur det kändes, hur jobbigt det vart, hur det skulle gå till och så vidare. Jag förstod då mer allvaret vilket var bra på ett sätt men dåligt på ett annat. Både mamma och mormor sade alltid att man skulle tänka positivt och verkligen tro och tänka på att hon kommer bli frisk. Men jag kunde inte, för jag förstod själv chocken som skulle skapas om jag tog någonting sådant föregivet. Det kommer krossa mitt hjärta mer att vara så säker på att hon skulle bli frisk, och så blir hon ej det. Men det betyder inte att jag gick runt och var säker på att hon skulle dö. Det handlade mer om att det var 50/50, och att jag inte skulle göra någonting jag fick ångra senare. Därför väcktes denna s.k. blandning av oro, rädsla och ångest inom mig. Det kasades så extremt mycket i mitt huvud att jag inte ens kunde sova själv utan att vara orolig över att någon negativ förändring skulle ske. För att försäkra mig i detta så sov jag varje natt tillsammans med mamma och hennes pojkvän, och jag kunde då se på henne i flera timmar endast för att jag var så rädd att det kanske är nu hon slutar andas. Jag höll på så varje natt, tills mina ögon inte klarade av mer och jag somnade och när jag väl vaknade hade jag panik att hon inte var bredvid, men det var hon alltid och då fortsatte jag se på henne. Detta var hon dock väldigt ovetandes om eftersom jag lät både henne och hennes pojkvän tro att jag hade haft en fruktansvärd mardröm och därför alltid gick och lade mig hos dom på nätterna. Men i själva verket lade jag mig varje kväll i min egen säng och antingen grät mig själv till sömns och vaknade efter någon timme då dom säkerligen hade somnat själva och då var "kusten klar och säker att gå över" eller så grät jag bara i flera timmar tills jag märkte själv att dom hade gått och lagt sig och somnat, och kröp ändå in hos dom. Jag kunde inte låta bli att se på henne på grund av all denna oro jag hade skapat inom mig. Jag var rädd dag ut och natt in på att förlora henne, för det enda jag frågade mig själv varenda gång tanken slog mig var: Vad tar jag mig till då?

Mamma vart sjukare. Hennes cancer spred sig och vart allvarligare trots att det hade hunnit gå år med detta nu. Jag hade börjat se skillnad för länge sedan. Hon vart blekare, tappade hår, fick stora blå/lila påsar under ögonen, spydde ofta och även svimmade ett par gånger. Varenda gång försökte jag hjälpa henne men det var många gånger som hon bad mig låta bli, och när hon väl inte sade det så sade hon faktiskt ingenting. Hon vart tystare, nästan som stum för jag minns starkt att helt plötsligt pratade vi och umgicks inte lika mycket som förut. Hon var ju alltid så illa och vart bara sämre så det fanns liksom ingen tid för ett barn i hemmet längre. När det hade gått ett tag till sådär, så fick jag flytta in hos pappa. Orsaken var att mamma vart alldeles för sjuk att hon knappt kunde vara hemma och vart tvunget inlagd på sjukhus och min mormor "flyttade" med henne dit för att ta hand om henne och så slapp också mamma känna sig ensam. Så fanns inte mormor för att ta hand om mig som alla andra gånger, så fick jag vändas till pappa såklart. Jag åkte dock till sjukhuset och besökte henne under denna tid, och när hon väl blev släppt hem kanske en hel helg så kunde jag komma hem men ibland behövde mamma också lugn och ro och eftersom hon inte hade tillräckligt med kraft att ta hand om ett barn så fanns det helger hon kom hem och bara tillbringade det med mormor och hennes pojkvän, utan att jag kom alls alltså.

Under tiden jag bodde hos pappa vilket var bara några månader, hann jag ändå få tillbaka en bit av min barndom. Åtminstone en smula. Jag var ju inte lika distraherad längre när ingen i familjen i detta hem var sjuk det syntes bara för varje dag som gick. Utan här mådde allihop bra, och det var skönt för mig för då kunde jag verkligen andas ut. Men det tog ett tag för mig kommer jag ihåg att ens börja slappna av. Jag var fortfarande lika rädd att ta saker föregivet. Här hade jag gått runt i flera år med att absolut inte göra det, tänk om jag gör det nu och så faktiskt händer det som verkligen inte får hända? Pappa och hans familj var dock duktiga med att se till att jag levde som ett barn skulle få göra. Dom distraherade mig mycket och gav mig tid till att inte tänka så mycket på s.k "vuxensaker" utan bara leva livet som om det inte fanns några bekymmer alls, och aldrig hade funnits! Det var bra så, tills jag insåg själv en dag om jag någonsin kommer flytta tillbaka till mamma igen. Här trivdes jag, för här behövde jag inte växa upp för fort som jag hade känt mig tvingad att göra där borta. Men var det värt att förlora en förälder för? Det tyckte jag absolut inte. Men jag hann inte tänka så mycket mer på det, jag trodde jag hade tid med att njuta av att vara barn och leka för fullt hus och tillslut hann allting ikapp mig. Jag behövde ju inte längre vara rädd för att påminnas att jag levde med en cancersjuk förälder, en döende förälder. Jag vart på helspänn att jag inte kunde slappna av, men så fort jag tillbringade tid med min pappa och hans del av familjen började jag äntligen sakta men säkert andas... och inte långt efter att jag blivit bekväm och började leva som en vanligt barn igen, så kom samtalet. Samtalet som förändrade hela mitt liv, och krossade flera hjärtan samtidigt, även mitt: Hon hade somnat in.

Bild 1: Bara något år innan hon vart cancersjuk. Bild 2: Emellan dessa år hon kämpade mot cancern.

Allt som jag fick gå igenom tillsammans med min mamma som bara ett litet barn, är ingenting jag faktiskt pratar om så ofta. Dels för att det är jobbigt eftersom jag aldrig fått prata och släppa ut alla dessa känslor som vissa får hos sina t.ex nära och kära. Men jag fick aldrig det. Min barndom togs ganska lätt ifrån mig med tanke på att jag levde med en cancersjuk förälder i flera år och när hon gick bort, så vart det värre. Jag vart snarare instängd, och grät för det mesta när ingen såg, för jag hade lärt mig att skämmas. Varenda gång jag grät om det minsta lilla, även fast jag hade rätt att fälla tårar när det kommer till exempel att sörja min egen mamma, så skämdes jag så oerhört mycket under tiden och särkilt efteråt. Det var tufft att låta bli, men ju mer åren gick ju mindre grät jag inför folk och tillslut helt och hållet. Jag fick växa upp väldigt fort, brukar folk säga. Att jag tappade min barndom och vart automatiskt äldre i huvudet "just för att jag blev tvungen", jag hade väl inget val. Det är någonting jag fortfarande inte helt och hållet förstått eftersom allt gick så himla fort. Vad jag menar med det får ni ta del av i nästa "kapitel". Jag känner att det kan vara lika bra att börja avrunda detta, och fortsätta en annan gång med resten av historien i ett annat inlägg.

Likes

Comments

Okategoriserade

Hej mina fina änglar. Hur mår ni? Hur har eran vecka och helg varit hittills? Med mig är det bra. Det rullar minst sagt på, kan man väl säga. Jag har haft en liten kämpigare vecka än vanligt, men jag klarar mig. Nu passar jag på att njuta av stunden då jag är ensam, och koppla av. Igår städade jag hela lägenheten, och även dammsög och moppa alla golven sedan tog jag ett långt varmt bad innan vännen Jessica dök upp. Hon hade ännu inte sett de sista avsnittet av serien Stranger Things, så vi såg den sedan såg vi även på filmen How to be singel och åt även middag ihop emellan. Det var super mysigt, men så fort hennes pojkvän kom förbi en stund för att mest hämta upp henne så tog jag direkt mina mediciner och lade mig till sängs.

Imorse vaknade jag lite orolig, stressad och kände mig även helspänn som vanligt så jag beslutade mig med att det får bli en avkopplande dag med inga slags distraktioner, utan bara jag och lugn och ro. Just nu ser jag på filmen The Longest Yard (svensk titel: Benknäckargänget - Krossa dem) och dricker smoothie av banan, hallon, mango och blåbär. Mums! Jag försöker njuta så gott jag kan av denna tid och försöker oroa mig så lite som möjligt om framtiden och vad som komma skall. Det är en ny dag imorgon också och då vill jag minsann gå och se på filmen Beauty & The Beast på bio. Jag kan redan känna smaken av deras smörpopcorn i munnen, yum!

Nu ska jag fortsätta se på filmen och njuta av smoothien och mest av allt min lediga och helst o-stressiga lördag. Vi hörs förmodligen mer senare, annars imorgon. Önskar er en fortsatt trevlig helg!

Likes

Comments

Contains affiliate links Skönhet, Tips, Shopping

En sak jag kan garantera att ni säkert inte visste om mig är att jag är riktigt besatt av parfymer och lotions.

Det finns 2 speciella parfymer som jag verkligen älskar att jag använt dom flitigt sen jag var 14 år gammal. Jag fastnade för dom en dag då jag fick själva parfymen och dess bodylotion i julklapp. Live hette just den, från Jennifer Lopez. Doften var så himmelsk god att till och med mina vänner blev vana med att den doften var min egen doft, haha! Inte långt senare märkte jag att det fanns en annan som var exakt samma flaska bara i en annan färg och doft. Den heter Live Luxe från Jennifer Lopez. Jag vart tvungen att köpa mig den direkt och prova och så vart jag lika fort fast i den. Det är mina absoluta favoriter av alla parfymer jag provat, och från Jennifer Lopez överhuvudtaget. Så fort en parfymflaska börjar ta slut är jag alltid ute i god tid på jakt efter en ny. För bara några veckor sedan började bägge ta slut igen och då var igen på hugget och beställde hem 1 ny av varje. Jag kommer nog aldrig sluta älska dom, det är någonting jag alltid burit med mig sen väldigt ung. Jennifer Lopez har också alltid varit min största idol så det kan förklara saken en hel del, och just att ha henne som Idol var någonting jag och min mamma hade gemensamt. Hon var också helgalen i JLo´s produkter.

Bild 1: Live (här) Bild 2: Live Luxe (här)

Likes

Comments