Hela mitt liv har jag försökt att vara någon jag inte är. Vara den jag trott alla andra förväntar sig att jag ska vara. Jag har försökt spela en roll. Hela mitt liv har varit ett skådespel.

Min första tydliga panikångest minns jag från en hemkunskapslektion i 5:an. Jag mådde illa och var rädd för att spy. Rädslan och tanken skapade en verklig konsekvens. En situation som blev min verklighet. Men detta kan omöjligt ha varit den första gången jag upplevde panikångest. Hela mitt liv har bestått utav rädsla, rädsla som jag sett som en naturlig del av mitt liv.

Hormonerna som kom med tonåren tror jag var en bidragande orsak till att allt blev värre och rädslan mer påtaglig. Osäkerheten. När jag började 7:an blev denna osäkerhet det som fick definiera mig. Jag klädde mig i stora tröjor och gömde mig bakom mitt hår. Större delen av dagen rodnade jag, och jag gjorde allt jag kunde för att ingen skulle se det. Se mig. Jag var tyst.

Och kanske skulle jag kunnat ta mig förbi det, om det inte varit för att två av mina vänner såg min osäkerhet och utnyttjade den. I efterhand kan jag se att de använde min osäkerhet för att dölja sin egen. Men de fick mig att gömma mig själv ännu mer. Varje steg fick jag tänka över, för att de inte skulle få makt. De skulle inte få anledningar att påpeka min omvärld och njutningen av att se min osäkerhet. Men självklart var detta ett ganska så destruktivt beteende. Mitt liv blev ett ännu djupare skådespel. Ångesten en allt större del av mitt jag och min vardag.

Något gott fanns det ändå under denna tiden. Jag lyckades till viss del bryta mig loss ifrån de negativa influenserna och istället omge mig med vänner som gav mig styrka. Jag tog mig bort ifrån de stora tröjorna och jag lät håret inte helt täcka mitt ansikte. Men jag var fortfarande noga med vad jag gjorde och hur andra såg på mig. Jag hade ju fått bekräftelse för att min omgivning iakttar mig och bara väntar på att få en anledning att kritisera mig. Att skratta åt mig. Jag visste hela tiden att den jag var utåt sett inte var jag, att allt var ett skådespel.

För mig var det en lycka att få börja på gymnasiet. En ny klass med nya möjligheter. En plats där jag kunde få en chans att skapa ett mer verkligt jag. Och till viss del så blev det så. Jag var gladare och mer mig själv. Men jag blev en följeslagare. Jag var så glad över att mina nya vänner brydde sig om mig och jag lät dem bli min trygghet. Jag blev deras assisten och gjorde som de ville. Jag tappade mig själv på ett nytt sätt, något som tog mig en lång tid att förstå. Deras ord om mig blev min bild av mig själv. Rädslan för att de skulle överge mig och jag på så sätt tappa min trygghet gjorde att jag formade mig efter dem och gjorde det de ville. De fick forma mig. Naivt nog trodde jag att vi delade en ömsesidig vänskap, där jag betydde lika mycket för dem som de för mig. Men där hade jag fel. När något bättre kom var jag utbytbar. Därav var det inte sorg jag kände när vi tog studenten. Det var lycka. Jag skulle få komma bort ifrån detta.

Jag som hela mitt liv varit rädd kände ingen rädsla inför min flytt till Jönköping. Det var bara längtan. En längtan efter att få komma bort ifrån andras ögon. Att få en ny start där ingen kände den gamla mig. Redan första dagen sa jag till mig själv; Jag kan inte spela någon annan här. Jag kan inte spela teater när detta är hela min värld. Jag blev tvungen att försöka vara mig själv.

Och det var en lättnad. Men att försöka vara mig själv innebar att jag var tvungen att försöka hitta mig själv. Hitta den jag stängt in, långt inne i mig själv, för många år sedan. Detta gjorde att mina två år i Jönköping till stor del blev mörka. Jag blev tvungen att ta itu med allt det mörker som fått styra mitt liv. Hela mitt liv hade jag lagt ett lock på, och när det kom något nytt hade jag snabbt stängt in det med det andra. Så att nu lyfta på locket gjorde att mörkret i mitt liv blev synligt.

Lyckligtvis hade jag människor runt mig som brydde sig om mig. De ville lyssna och hjälpa mig. Även om jag sällan klarade av att prata om det som fanns inom mig var det en trygghet i att veta att de fanns där. Jag kände att jag hade en trygghet runt om mig. Samtidigt som det hela tiden fanns barriärer mellan oss som gjorde att jag inte helt klarade av att lita på dem och låta dem veta. Hela mitt liv har jag levt med känslan av att de som jag ser som viktiga i mitt liv inte ser på mig på samma sätt. Jag blir en faktor som man lätt kan göra sig av med, så jag vågar inte lita på människor. Det är lättare att inte förvänta sig att vännerna alltid ska finnas där. Då blir jag inte så sårad när det visar sig att så är fallet.

När vi lämnade Jönköping var jag en annan Sofia än den jag var när jag först kom dit. Att sedan flytta tillbaka till miljön där jag hade allt det gamla var inte helt lätt. Det blev en annan kamp. Det första året levde jag i limbo. Världen mellan livet och döden. Jag kände att mitt liv stod still. Var jag var vart inte där jag visste att jag ville vara. Därför var det en lättnad när jag fick flytta till Göteborg. En egen lägenhet där jag kunde få bygga mitt eget liv. En trygg plats där jag inte behövde anpassa mig efter någon annan. En ny utbildning där jag gavs möjligheten att finna mina intressen och bygga upp en trygghet i att kunna något. Jag hittade något som jag var bra på. Under mina år som musikstudent kände jag mig alltid dålig. Musik är så personligt, och jag som inte tyckte att jag som person var bra hade svårt att tro på mig själv inom musiken. Jag såg bara det som var dåligt. När jag då hittade Europaprogrammet och sociologin på universitetet var detta något som passade mig, men som samtidigt inte var lika personligt som musiken. Det var något jag kunde vara bra på, och som skapade mig en egen identitet. Jag hade ingen att jämföra mig med. Det var en otrolig lättnad.

När jag flyttade till Göteborg hittade jag ännu fler områden med mig själv jag behövde ta tag i. Mörkret hade jag under uppväxten sett som jag. Mörkret var hela jag. Nu hade jag distanserat mig ifrån det. Nu stod jag bredvid mörkret och kunde på så sätt hantera det på ett annat sätt. Men det har fortfarande en otrolig makt över mig. Tanken på att jag måste vara den som andra vill att jag ska vara. Att ingen får se hur patetisk och misslyckad jag i grund och botten är. Om jag inte presterar perfekt duger jag inte. Då ser alla den riktiga jag.

För mig har mitt självhat blivit en försvarsmekanism. Om jag blir medveten om hur värdelös jag är kan jag anpassa mig efter det. Då kan jag inte bli sårad av att världen runt mig säger det till mig. För jag vet redan om det. Denna tanken har alltid följt med mig. När jag gick i 8:an stod jag framför en spegel och sa till mig själv; Jag är ful, och det är okej. Jag bestämde mig för att acceptera mitt misslyckande för att på så sätt inte kunna bli sårad när värden säger det till mig. Jag har alltid levt efter jantelagen. Tro inte att du är bättre än någon annan. Det har gjort att jag hela tiden har förminskat mig själv. Jag får inte tro att jag är bra. För att duga måste jag vara perfekt. Jag får inte ge dem en anledning att se mina svagheter.

Nu försöker jag istället ifrågasätta. Ifrågasätta det som mörkret säger mig. Den verklighet som mörkret skapar. Jag vill skapa min egen verklighet. En sann verklighet. Jag ser den resan jag har gjort. De saker jag inte kunde göra tidigare, som är möjligt nu. Som att det nu är möjligt för mig att gå till skolan med uppsatt hår. Det var omöjligt under högstadiet och delar av gymnasiet. Då var jag tvungen att ha tryggheten i att kunna gömma mitt ansikte bakom det. Jag bygger nu istället en trygghet i mig själv. Jag försöker se det positiva i mig.

Samtidigt känner jag en tacksamhet för det mörker jag har levt med. Utan det hade jag inte varit jag. Jag hade inte haft den styrkan jag har i mig själv. Den kraften. Jag vill se det positiva i allt. Något som inte alltid är så lätt. Mörkret har fortfarande makt i mitt liv. Jag har fortfarande en röst som försöker påminna mig om hur värdelös jag är. Men jag försöker istället lyssna till min egen röst.

Mitt eget jag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har tänkt ganska länge nu att jag vill skriva något här, men jag har inte riktigt vetat vart jag skulle börja. Det är väl en del av prestationsångesten som kickar in redan innan jag logat in på sidan. Men nu är jag här.

Senaste inlägget jag skrev handlade om min ångest och hur jag ser den i vågor. Hur jag inte riktigt kunde se en lösning, en ljuspunkt i slutet av tunneln. Jag såg bara mörkret.

Detta var i September, och en del saker har faktiskt hänt sedan dess. I November blev jag medlem på gymmet jag bor granne med, och började träna hyfsat regelbundet. Ganska snabbt började jag märka hur detta påverkade mig psykiskt på ett positivt sätt. Jag blev allmänt gladare och kunde lättare kontrollera ångesten. Jag kunde känna mig lycklig ibland, en emotion som jag inte är speciellt bekant med. Nu ligger mer mitt träningsfokus på att springa utomhus och det är något som ger mig så mycket. Jag har aldrig sett mig som en löpare och tänkt att det inte är något för mig. Men nu har jag hittat mitt sätt att springa. Och det funkar väldigt bra för mig.

En annan sak som hänt nu är att jag denna terminen börjat läsa socialpsykologi. Jag visste inte riktigt egentligen vad det vad, mer än att det handlade om interaktionen mellan individen och samhället. Nu har jag ju då lärt mig att det är mycket mer än det, och jag är helt såld på ämnet. Jag har hela livet gått runt och analyserat mig själv och det runt omkring, och nu har jag äntligen fått begrepp att applicera på detta. Det har gjort att jag kan förstå mig själv bättre, och jag kan acceptera mig själv på ett annat sätt än tidigare. Det har lite gett mig en plats i världen.

Jag känner mig starkare nu än jag gjorde för ett år sedan. Då mådde jag rätt dåligt och visste inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv. Det vet jag fortfarande inte, men jag har ett annat lugn i det. Men för ett år sedan insåg jag att utbildningen jag var på inte fungerade för mig. Jag insåg att den inte skulle ge mig den framtiden jag någonstans strävade efter. Jag behövde bort. Lyckligtvis hittade jag då Europaprogrammet och socialpsykologin, men det var inte ett helt lätt beslut att börja om igen. idag är jag otroligt tacksam för att jag ändå tog det beslutet.

Det får nog räcka för idag om vart jag befinner mig nu och vägen dit. Jag är fortfarande inte "frisk", och det ser jag inte heller att jag kommer kunna se mig som någonsin. Jag ser däremot lite ljus och jag kan njuta av livet här och nu.

Ibland i alla fall.

Likes

Comments

​Jag trodde jag mådde bra nu,

Eller iallafall var det vad jag ville tro.


Jag har flyttat in i min lägenhet, börjat plugga och försökt leva. I ett antal månader har det känts som att jag levt i Limbo, och nu när jag flyttade in i min lägenhet skulle mitt liv börja på riktigt. 

Och så har det till viss del känts. Jag har känt mig gladare och mer taggad. Jag har kunnat blicka framåt och i det känna hopp.

Men så kan det inte vara. För när jag väl börjar känna att jag är på rätt väg, att jag är på väg framåt, så kommer nästa våg. En våg av ångest och panik. 

Jag vill verkligen kunna leva ett fungerande liv. För som det är nu kan jag inte se hur jag ska klara mig genom livet. Jag väljer nästa års kurs genom att se vilken som skrämmer mig minst och ger minst ångest istället för att titta på vad det egentligen är jag vill läsa. Jag överväger att åka för långt med spårvagnen för att tanken på att tränga mig igenom högen av människor vid dörren ger mig panik. Jag sitter med ångest hela resan till universitet för att jag tror mig ha glömt något på i lägenheten. 

Och det funkar inte att ha det så. Det är en destruktiv spiral ned i avgrunden, och dit vill jag inte.

Men jag kan inte se en lösning på det

Likes

Comments

Jag ville skriva en liten visa där ögonblick blir till evighet.

Men ord blir stumma

Och toner döva

Och visans tanke blir hemlighet

Det bliver en hemlighet

Om dryga 5 veckor kommer jag leva ett nytt liv. Jag kommer bo i en ny lägenhet och studera något nytt.

Jag kommer stå på egna ben.

Jag kan inte riktigt greppa det. Det är för stort att ta in och lättare att bara skjuta det framför mig. Att försöka leva i nuet och inte se orosmolnen som tornar upp sig på en blå himmel. För ser jag det kommer paniken. Då kan jag inte hantera det och vill istället bara sjunka genom jorden. Så istället väljer jag att titta bort ifrån det. Jag ser inte längre än till inflyttningen Jag ser hur jag ska möblera, hur jag ska bygga mig ett tryggt hem för just mig. Där jag får en oas där jag kan andas ut och hämta kraft. På så vis kan jag bygga mig starkare. För det vill jag. Jag vill utvecklas och kunna vara den jag vet att jag kan. Det är så ofta som jag känner att jag blir en tyst åskådare istället för att ta plats och göra mig hörd. Visa vem jag är. De som är mig närmast ar sett den sidan utav mig, men jag vill att fler ska se hela mig. Och jag vill känna mig trygg nog att våga visa den.

Jag vill kunna leva i nuet.

Jag är aldrig här. Jag är några timmar, dagar, veckor eller år fram i tiden. Planerar och oroar mig. Jag går igenom vad som kan hända och försöker förbereda mig för det värsta. Jag tror alltid att det kommer gå åt skogen. Bra saker kan inte hända mig. Jag fokuserar bara på det dåliga och glömmer bort det som varit bra. Det blir en nedåtgående spiral. Jag vill kunna släppa taget och vara här och nu. Sluta bry mig om vad som kan gå fel och istället se vad som kan gå rätt. 

Det skulle gör mitt liv så mycket lättare.

Likes

Comments

​Så vart det ännu en sådan dag. Det enda jag kan göra är att andas. Ångesten och paniken ligger som ett moln över mig. Det blir för mycket och jag kan inte göra något. Jag kan bara kapitulera och andas. Jag vill bara sätta mig i ett hörn med händerna över huvudet och andas. Glömma bort allt som finns runt omkring, allt det jobbiga.

Anledningen till detta ångestmoln är att jag och Alise igår anmälde oss till att vara ledare för ett ungdomsutbyte i Sverige under två veckor i sommar. Jag har gått och funderat på det ett tag, men det var ganska spontant vi bestämdes oss för det igår. Så nu kommer ångesten. Vad har vi gett oss in i? Samtidigt så längtar jag så mycket! Det ska bli så roligt att ännu en gång få vara en del utav detta. Men just nu undrar jag vad det är jag har gett mig in i. Har jag tänkt igenom detta ordentligt? Vad tycker andra om detta? 

Samtidigt är det skönt att vi är två om det. Jag är inte ensam. 

Likes

Comments

​Hur ska man veta vilket val som är rätt?

Jag har väldigt svårt för val. Alla val, stora som små. Jag är så rädd för att göra fel val, att folk ska döma mig för de val jag gör. Tänk om det är fel? Dåliga dagar kan val som om vad jag ska äta, när jag ska äta vara otroligt jobbiga. Jag fattar att det låter jätte dumt. Vem bryr sig om det? Jag önskar att jag kunde släppa det och bara göra som jag vill. 

Nu står jag inför två stora val:

Ska jag gå kvar mitt nuvarande program eller byta till hösten? Nu när det är så lite kvar utav terminen är det som om allt det dåliga är förträngt. Tänk om utbildningen blir bra till hösten? Har den verkligen varit så dålig? Det är ett så stort beslut som påverkar allt. Det går liksom inte att göra om.

Jag har fått ett erbjudande på en lägenhet. Vi är flera so fått detta och jag måste bestämma mig för om jag ska tacka ja eller nej. Den med längst kötid får sedan lägenheten. Jag känner verkligen att jag vill flytta in till Göteborg. Då kan jag skapa ett liv. Just nu känns det som att jag är i limbo. Mellan två platser. Men hur vet jag att detta är rätt lägenhet. Att jag kan tänka mig att bo där i några år. Och även om jag intalar mig att det är rätt så är det inte säkert att jag får den. 


Livet r fullt utav så många val och jag orkar inte med det! Ibland önskar jag så att någon kunde säga åt mig vad som är rätt. Så att jag inte behövde göra fel.

Likes

Comments

Det var ett tag sedan jag skrev senast. Livet kommer ivägskickade antar jag. Har haft så många inlägg i huvudet jag velat skriva, men ångesten har gått in och redigerat dem redan innan de blivit nerskrivna. Kanske kommer de fram någon gång senare.

Tänkte att jag skulle skriva om de tankar som kommit upp de senaste dagarna.

Idag spelade jag tillsammans med Signe på en begravning. Det var begravning för hennes farmor som förlorat kampen mot cancer. Jag hade inte träffat henne speciellt många gånger och det var lite märkligt att vara med på begravningen utav den anledningen. Men den var otroligt fin och jag är glad att jag fick vara en del av den.

Dagarna innan begravningen hade jag en hel del ångest på grund utav den. Just därför att jag inte kände mig hemma i situationen. Jag hade ingen koppling, mer än att jag var Signes vän. Jag vill kunna gå igenom situationerna innan de händer. Veta precis hur jag ska agera. Det kunde jag inte göra nu. Jag hade ingen aning om hur något skulle bli. Det låter säker konstigt och dumt, men det är så mitt psyke fungerar. Jag tycker det är otroligt jobbigt. Idag löste sig saker jättebra. Jag kunde vara ganska lugn större delen utav dagen. Så brukar det vara, saker löser sig. Tyvärr är jag en katastroftänkare. Jag ser allt som kan gå fel, allt som kan ge folk rätt bild utav mig. För det är så jag ser mig. Jag bara väntar på att folk ska se mitt "rätta" jag. Den mörka delen utav mig vill få mig att tro att det är jag. Att jag är totalt misslyckad och bara gör fel. Att alla runt mig tänker det och bara väntar på bekräftelse att de har rätt. Det är ett otroligt destruktivt tänkande, det fattar jag. Men det är inte speciellt lätt att ändra. Det sitter så djupt.

I helgen fyllde jag år.
För mig är det något otroligt stort med min födelsedag. Det är den dagen jag på något sätt kan känns mig uppskattad. Känna att jag duger. Problemet är att jag alltid måste få dagen att bli perfekt. Det blev den inte riktigt. Jag kände mig lite som en åskådare på mitt eget firande. En del av mig ville bara att folket skulle gå hem. Men det såg jag inte då. I den stunden var allt perfekt. För det ska jag alltid intala mig eftersom det borde vara det. Jag är inte normal om jag inte ser det. Så efter kraschar jag, mitt huvud är helt slut.

Tänkte att jag skulle försöka avrunda denna text i ett snyggt avslut, men jag kan inte riktigt hitta det. Jag kan inte se något ljus i det just nu. Jag behöver få komma bort en liten stund och vara ner, slappna av. Hämta nya krafter.

Likes

Comments

För ett årsedan befann jag mig i Israel/Palestina. Vi var på körturné med min folkhögskola, Svf. Det är ifrån denna resa som bilderna i collaget ovan. Nästan varje kväll tog jag en selfie för att dokumentera mitt hår. Vissa dagar var det verkligen otroliga lockar jag fann när jag släppte ut håret på kvällen (Bilden längst upp till höger exempelvis). Det var inga vackra bilder jag försökte ta, men jag är ändå glad att jag har dem. Det är lite intressant att nu, ett år senare, titta tillbaka på dem och reflektera över hur jag mådde då.

Det var en intensiv resa, och stora delar är redan bortglömt. Det ligger långt bak i minnet och det krävs en hel del för att gräva fram dem. Men det finns en händelse som sitter kvar.


Dag 2 åkte vi till Betlehem efter att ha spenderat en natt utanför Tel Aviv (tror jag). Vi skulle checka in på ett hotell där vi skulle bo resten utav resan. Det var en busstur på några timmar där jag till större delen satt i mina egna tankar. Detta var något som inte var så bra eftersom det väckte ångest. Ångest som blev allt djupare och djupare. När vi sedan nådde fram till hotellet hade jag helt stängt av. Det var mitt sätt att hantera ångesten när den var så överväldigande. Vi gick alla och hämtade våra väskor och samlade oss i hotellets entré. Vet att jag ställde mig i ett hörn, en bit ifrån alla andra. 

Det började ropa upp varje rum och vilka som skulle bo tillsammans. Hur vi var uppdelade hade vi ingen aning om innan.  Allt mer ångest började krypa fram med all osäkerhet som detta medförde. Eftersom rummet skulle bli den enda plats där vi kunde vara privata och varva ner var jag rädd för vem jag skulle dela med. Visst att jag gillar de andra i kören, men hur skulle jag kunna dela rum med någon i fem nätter om de inte känner mig väl. Jag behövde ha någon jag kunde prata med för att orka hela resan. 

De ropade upp rummen och jag hörde mina närmastes namn bli uppropade. En efter en fick de sina rum, och min panik blev allt större. Tillslut var det bara jag och Alma kvar. En underbart härlig tjej, men vi känner knappt varandra. Jag visste att jag inte skulle kunna be om det stödet jag behövde. Nu var jag helt borta.  

Innan vi åkt hade jag och Gabriella pratat om att hon gärna ville att vi skulle bo tillsammans för att hon behövde det stödet. det jag inte riktigt insåg då var att jag var i lika stort behov av hennes stöd. Vi hade pratat med en annan tjej om vi eventuellt kunde byta rum. Vi var ganska så säkra på att de två skulle hamna i samma rum. 

När jag nu då stod där i entrén, avstäng, kom Gabriella fram till mig och undrade hur vi skulle göra. Jag kunde inte svara. Jag kände hur tårarna var nära och så fort jag öppnade munnen skulle jag inte kunna hålla dem tillbaka. Jag skakade på huvudet och mumlade fram något "jag vet inte". Jag hade gett upp, det var för jobbigt. 

Lyckligtvis ordande de andra tjejerna upp det så att jag och Gabriella hamnade i samma rum ändå. Vi släpade våra väskor bort till rummet och så fort jag stängt dörren bakom mig brast det. Jag kunde inte förklara mina känslor för henne men hon gav mig en stor kram. Det absolut bästa hon kunde göra. 


För mig var detta ett sammanbrott, något jag inte upplevt speciellt många gånger i mitt liv. Det har varit många gånger då jag varit på gränsen, men den känslan jag hade denna dagen var något annorlunda. Hela jag stängdes ner, jag brydde mig inte längre. Resten av resan var väl ingen dans på rosor. Den var upp och ner, som mitt liv är. Att jag kunde få en plats att andas ut på tror jag ändå var viktigt. Att ha någon hos mig som kunde stötta mig i mörkret.

Det är många vänner runt mig som har en viss förståelse för hur mitt liv är. Det är inte så länge som jag vågat släppa in folk, och jag kan fortfarande oftast inte berätta så mycket. Även om de inte kan se och känna vad jag går igenom är jag glad att de finns där och vill lyssna om det är något jag vill berätta. Ibland är en kram den bästa hjälpen. 

Jag förstår mig oftast inte på mig själv, och jag förväntar mig inte andra ska göra det heller. Bara att de accepterar och inte förnekar mina känslor och tankar. Och det är jag väldigt tacksam för att jag har vänner som gör!

Likes

Comments

Inatt sov jag inte speciellt mycket, tror det blev runt 3-4 timmar. 02.45 ringde klockan och 5 minuter senare var jag uppe. Jag la en grundsminkning och fixade håret. Jag bättrade på lockarna jag gjort dagen innan och sedan applicerade jag en hel del saltvattenkräm för att få det att se lite vilt och ovårdat ut. Efter att sedan ha slängt i mig lite flingor och packat ner kläder och smink hoppade jag in i bilen och styrde mot Alise. Strax innan 4 var jag framme och vi började det stora sminkarbetet. Vi hade fått för oss att vi skulle sminka pannorna svarta. Jag applicerade även grönt och fick fram en rätt bra sminkning om jag får säga det själv.

När vi sedan kände oss klara tog vi bilen och plockade upp Denise. Hon är en riktigt bra fotograf som vi hade fått med oss på vårt lilla projekt. Sedan styrde vi tillsammans färden mot Livereds skogar. Efter lite irrande runt på småvägar hittade vi fram rollen sjö där vi bestämde oss för att ta de första fotona. Det var en del lera och vatten vi fick traska genom men det blev en riktigt bra bakgrund. Det var dock fruktansvärt kallt efter en stund.

När vi sedan kände oss klara hoppade vi in i bilen igen och åkte till trädet. Detta var platsen vi hade bestämt oss för att fota vid. Det var otroligt vackert, dött träd som vi använde som bakgrund. Vi passade även på att byta kläder för en ny look. Några utav bilderna på Alise hör blev helt fantastiska!

På vägen tillbaka hem stannade vi vid en björkskog för att fota, men då spårade det lite. Tror inte att vi fick någon bra bild här. Men roligt hade vi! Denna tidiga morgonen gjorde dock att jag sedan spenderade resten av dagen halvsovandes framför tv:n. Dock tycker jag att detta var en helt okej fredag.

Likes

Comments