View tracker

​Jag trodde jag mådde bra nu,

Eller iallafall var det vad jag ville tro.


Jag har flyttat in i min lägenhet, börjat plugga och försökt leva. I ett antal månader har det känts som att jag levt i Limbo, och nu när jag flyttade in i min lägenhet skulle mitt liv börja på riktigt. 

Och så har det till viss del känts. Jag har känt mig gladare och mer taggad. Jag har kunnat blicka framåt och i det känna hopp.

Men så kan det inte vara. För när jag väl börjar känna att jag är på rätt väg, att jag är på väg framåt, så kommer nästa våg. En våg av ångest och panik. 

Jag vill verkligen kunna leva ett fungerande liv. För som det är nu kan jag inte se hur jag ska klara mig genom livet. Jag väljer nästa års kurs genom att se vilken som skrämmer mig minst och ger minst ångest istället för att titta på vad det egentligen är jag vill läsa. Jag överväger att åka för långt med spårvagnen för att tanken på att tränga mig igenom högen av människor vid dörren ger mig panik. Jag sitter med ångest hela resan till universitet för att jag tror mig ha glömt något på i lägenheten. 

Och det funkar inte att ha det så. Det är en destruktiv spiral ned i avgrunden, och dit vill jag inte.

Men jag kan inte se en lösning på det

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag ville skriva en liten visa där ögonblick blir till evighet.

Men ord blir stumma

Och toner döva

Och visans tanke blir hemlighet

Det bliver en hemlighet

Om dryga 5 veckor kommer jag leva ett nytt liv. Jag kommer bo i en ny lägenhet och studera något nytt.

Jag kommer stå på egna ben.

Jag kan inte riktigt greppa det. Det är för stort att ta in och lättare att bara skjuta det framför mig. Att försöka leva i nuet och inte se orosmolnen som tornar upp sig på en blå himmel. För ser jag det kommer paniken. Då kan jag inte hantera det och vill istället bara sjunka genom jorden. Så istället väljer jag att titta bort ifrån det. Jag ser inte längre än till inflyttningen Jag ser hur jag ska möblera, hur jag ska bygga mig ett tryggt hem för just mig. Där jag får en oas där jag kan andas ut och hämta kraft. På så vis kan jag bygga mig starkare. För det vill jag. Jag vill utvecklas och kunna vara den jag vet att jag kan. Det är så ofta som jag känner att jag blir en tyst åskådare istället för att ta plats och göra mig hörd. Visa vem jag är. De som är mig närmast ar sett den sidan utav mig, men jag vill att fler ska se hela mig. Och jag vill känna mig trygg nog att våga visa den.

Jag vill kunna leva i nuet.

Jag är aldrig här. Jag är några timmar, dagar, veckor eller år fram i tiden. Planerar och oroar mig. Jag går igenom vad som kan hända och försöker förbereda mig för det värsta. Jag tror alltid att det kommer gå åt skogen. Bra saker kan inte hända mig. Jag fokuserar bara på det dåliga och glömmer bort det som varit bra. Det blir en nedåtgående spiral. Jag vill kunna släppa taget och vara här och nu. Sluta bry mig om vad som kan gå fel och istället se vad som kan gå rätt. 

Det skulle gör mitt liv så mycket lättare.

Likes

Comments

View tracker

​Så vart det ännu en sådan dag. Det enda jag kan göra är att andas. Ångesten och paniken ligger som ett moln över mig. Det blir för mycket och jag kan inte göra något. Jag kan bara kapitulera och andas. Jag vill bara sätta mig i ett hörn med händerna över huvudet och andas. Glömma bort allt som finns runt omkring, allt det jobbiga.

Anledningen till detta ångestmoln är att jag och Alise igår anmälde oss till att vara ledare för ett ungdomsutbyte i Sverige under två veckor i sommar. Jag har gått och funderat på det ett tag, men det var ganska spontant vi bestämdes oss för det igår. Så nu kommer ångesten. Vad har vi gett oss in i? Samtidigt så längtar jag så mycket! Det ska bli så roligt att ännu en gång få vara en del utav detta. Men just nu undrar jag vad det är jag har gett mig in i. Har jag tänkt igenom detta ordentligt? Vad tycker andra om detta? 

Samtidigt är det skönt att vi är två om det. Jag är inte ensam. 

Likes

Comments

​Hur ska man veta vilket val som är rätt?

Jag har väldigt svårt för val. Alla val, stora som små. Jag är så rädd för att göra fel val, att folk ska döma mig för de val jag gör. Tänk om det är fel? Dåliga dagar kan val som om vad jag ska äta, när jag ska äta vara otroligt jobbiga. Jag fattar att det låter jätte dumt. Vem bryr sig om det? Jag önskar att jag kunde släppa det och bara göra som jag vill. 

Nu står jag inför två stora val:

Ska jag gå kvar mitt nuvarande program eller byta till hösten? Nu när det är så lite kvar utav terminen är det som om allt det dåliga är förträngt. Tänk om utbildningen blir bra till hösten? Har den verkligen varit så dålig? Det är ett så stort beslut som påverkar allt. Det går liksom inte att göra om.

Jag har fått ett erbjudande på en lägenhet. Vi är flera so fått detta och jag måste bestämma mig för om jag ska tacka ja eller nej. Den med längst kötid får sedan lägenheten. Jag känner verkligen att jag vill flytta in till Göteborg. Då kan jag skapa ett liv. Just nu känns det som att jag är i limbo. Mellan två platser. Men hur vet jag att detta är rätt lägenhet. Att jag kan tänka mig att bo där i några år. Och även om jag intalar mig att det är rätt så är det inte säkert att jag får den. 


Livet r fullt utav så många val och jag orkar inte med det! Ibland önskar jag så att någon kunde säga åt mig vad som är rätt. Så att jag inte behövde göra fel.

Likes

Comments

Det var ett tag sedan jag skrev senast. Livet kommer ivägskickade antar jag. Har haft så många inlägg i huvudet jag velat skriva, men ångesten har gått in och redigerat dem redan innan de blivit nerskrivna. Kanske kommer de fram någon gång senare.

Tänkte att jag skulle skriva om de tankar som kommit upp de senaste dagarna.

Idag spelade jag tillsammans med Signe på en begravning. Det var begravning för hennes farmor som förlorat kampen mot cancer. Jag hade inte träffat henne speciellt många gånger och det var lite märkligt att vara med på begravningen utav den anledningen. Men den var otroligt fin och jag är glad att jag fick vara en del av den.

Dagarna innan begravningen hade jag en hel del ångest på grund utav den. Just därför att jag inte kände mig hemma i situationen. Jag hade ingen koppling, mer än att jag var Signes vän. Jag vill kunna gå igenom situationerna innan de händer. Veta precis hur jag ska agera. Det kunde jag inte göra nu. Jag hade ingen aning om hur något skulle bli. Det låter säker konstigt och dumt, men det är så mitt psyke fungerar. Jag tycker det är otroligt jobbigt. Idag löste sig saker jättebra. Jag kunde vara ganska lugn större delen utav dagen. Så brukar det vara, saker löser sig. Tyvärr är jag en katastroftänkare. Jag ser allt som kan gå fel, allt som kan ge folk rätt bild utav mig. För det är så jag ser mig. Jag bara väntar på att folk ska se mitt "rätta" jag. Den mörka delen utav mig vill få mig att tro att det är jag. Att jag är totalt misslyckad och bara gör fel. Att alla runt mig tänker det och bara väntar på bekräftelse att de har rätt. Det är ett otroligt destruktivt tänkande, det fattar jag. Men det är inte speciellt lätt att ändra. Det sitter så djupt.

I helgen fyllde jag år.
För mig är det något otroligt stort med min födelsedag. Det är den dagen jag på något sätt kan känns mig uppskattad. Känna att jag duger. Problemet är att jag alltid måste få dagen att bli perfekt. Det blev den inte riktigt. Jag kände mig lite som en åskådare på mitt eget firande. En del av mig ville bara att folket skulle gå hem. Men det såg jag inte då. I den stunden var allt perfekt. För det ska jag alltid intala mig eftersom det borde vara det. Jag är inte normal om jag inte ser det. Så efter kraschar jag, mitt huvud är helt slut.

Tänkte att jag skulle försöka avrunda denna text i ett snyggt avslut, men jag kan inte riktigt hitta det. Jag kan inte se något ljus i det just nu. Jag behöver få komma bort en liten stund och vara ner, slappna av. Hämta nya krafter.

Likes

Comments

För ett årsedan befann jag mig i Israel/Palestina. Vi var på körturné med min folkhögskola, Svf. Det är ifrån denna resa som bilderna i collaget ovan. Nästan varje kväll tog jag en selfie för att dokumentera mitt hår. Vissa dagar var det verkligen otroliga lockar jag fann när jag släppte ut håret på kvällen (Bilden längst upp till höger exempelvis). Det var inga vackra bilder jag försökte ta, men jag är ändå glad att jag har dem. Det är lite intressant att nu, ett år senare, titta tillbaka på dem och reflektera över hur jag mådde då.

Det var en intensiv resa, och stora delar är redan bortglömt. Det ligger långt bak i minnet och det krävs en hel del för att gräva fram dem. Men det finns en händelse som sitter kvar.


Dag 2 åkte vi till Betlehem efter att ha spenderat en natt utanför Tel Aviv (tror jag). Vi skulle checka in på ett hotell där vi skulle bo resten utav resan. Det var en busstur på några timmar där jag till större delen satt i mina egna tankar. Detta var något som inte var så bra eftersom det väckte ångest. Ångest som blev allt djupare och djupare. När vi sedan nådde fram till hotellet hade jag helt stängt av. Det var mitt sätt att hantera ångesten när den var så överväldigande. Vi gick alla och hämtade våra väskor och samlade oss i hotellets entré. Vet att jag ställde mig i ett hörn, en bit ifrån alla andra. 

Det började ropa upp varje rum och vilka som skulle bo tillsammans. Hur vi var uppdelade hade vi ingen aning om innan.  Allt mer ångest började krypa fram med all osäkerhet som detta medförde. Eftersom rummet skulle bli den enda plats där vi kunde vara privata och varva ner var jag rädd för vem jag skulle dela med. Visst att jag gillar de andra i kören, men hur skulle jag kunna dela rum med någon i fem nätter om de inte känner mig väl. Jag behövde ha någon jag kunde prata med för att orka hela resan. 

De ropade upp rummen och jag hörde mina närmastes namn bli uppropade. En efter en fick de sina rum, och min panik blev allt större. Tillslut var det bara jag och Alma kvar. En underbart härlig tjej, men vi känner knappt varandra. Jag visste att jag inte skulle kunna be om det stödet jag behövde. Nu var jag helt borta.  

Innan vi åkt hade jag och Gabriella pratat om att hon gärna ville att vi skulle bo tillsammans för att hon behövde det stödet. det jag inte riktigt insåg då var att jag var i lika stort behov av hennes stöd. Vi hade pratat med en annan tjej om vi eventuellt kunde byta rum. Vi var ganska så säkra på att de två skulle hamna i samma rum. 

När jag nu då stod där i entrén, avstäng, kom Gabriella fram till mig och undrade hur vi skulle göra. Jag kunde inte svara. Jag kände hur tårarna var nära och så fort jag öppnade munnen skulle jag inte kunna hålla dem tillbaka. Jag skakade på huvudet och mumlade fram något "jag vet inte". Jag hade gett upp, det var för jobbigt. 

Lyckligtvis ordande de andra tjejerna upp det så att jag och Gabriella hamnade i samma rum ändå. Vi släpade våra väskor bort till rummet och så fort jag stängt dörren bakom mig brast det. Jag kunde inte förklara mina känslor för henne men hon gav mig en stor kram. Det absolut bästa hon kunde göra. 


För mig var detta ett sammanbrott, något jag inte upplevt speciellt många gånger i mitt liv. Det har varit många gånger då jag varit på gränsen, men den känslan jag hade denna dagen var något annorlunda. Hela jag stängdes ner, jag brydde mig inte längre. Resten av resan var väl ingen dans på rosor. Den var upp och ner, som mitt liv är. Att jag kunde få en plats att andas ut på tror jag ändå var viktigt. Att ha någon hos mig som kunde stötta mig i mörkret.

Det är många vänner runt mig som har en viss förståelse för hur mitt liv är. Det är inte så länge som jag vågat släppa in folk, och jag kan fortfarande oftast inte berätta så mycket. Även om de inte kan se och känna vad jag går igenom är jag glad att de finns där och vill lyssna om det är något jag vill berätta. Ibland är en kram den bästa hjälpen. 

Jag förstår mig oftast inte på mig själv, och jag förväntar mig inte andra ska göra det heller. Bara att de accepterar och inte förnekar mina känslor och tankar. Och det är jag väldigt tacksam för att jag har vänner som gör!

Likes

Comments

Inatt sov jag inte speciellt mycket, tror det blev runt 3-4 timmar. 02.45 ringde klockan och 5 minuter senare var jag uppe. Jag la en grundsminkning och fixade håret. Jag bättrade på lockarna jag gjort dagen innan och sedan applicerade jag en hel del saltvattenkräm för att få det att se lite vilt och ovårdat ut. Efter att sedan ha slängt i mig lite flingor och packat ner kläder och smink hoppade jag in i bilen och styrde mot Alise. Strax innan 4 var jag framme och vi började det stora sminkarbetet. Vi hade fått för oss att vi skulle sminka pannorna svarta. Jag applicerade även grönt och fick fram en rätt bra sminkning om jag får säga det själv.

När vi sedan kände oss klara tog vi bilen och plockade upp Denise. Hon är en riktigt bra fotograf som vi hade fått med oss på vårt lilla projekt. Sedan styrde vi tillsammans färden mot Livereds skogar. Efter lite irrande runt på småvägar hittade vi fram rollen sjö där vi bestämde oss för att ta de första fotona. Det var en del lera och vatten vi fick traska genom men det blev en riktigt bra bakgrund. Det var dock fruktansvärt kallt efter en stund.

När vi sedan kände oss klara hoppade vi in i bilen igen och åkte till trädet. Detta var platsen vi hade bestämt oss för att fota vid. Det var otroligt vackert, dött träd som vi använde som bakgrund. Vi passade även på att byta kläder för en ny look. Några utav bilderna på Alise hör blev helt fantastiska!

På vägen tillbaka hem stannade vi vid en björkskog för att fota, men då spårade det lite. Tror inte att vi fick någon bra bild här. Men roligt hade vi! Denna tidiga morgonen gjorde dock att jag sedan spenderade resten av dagen halvsovandes framför tv:n. Dock tycker jag att detta var en helt okej fredag.

Likes

Comments

Idag fick jag äntligen träffa Alise! Hon har varit i Australien i 3 månader och kom hem igår. Så idag tog jag cykeln ner till sollebrunn där vi möttes upp. Efter en vända inne på Ica kom vi ut med väffelmix, glass, nutella, frysta bär och påskmust. Vi tyckte att det var en passande lunch, dagen till ära. Vi hoppade på cyklarna och trampade hem till henne. När vi väl fått fram allt hade vi dukat upp för en fantastiskt god lunch! Vi åt nog båda lite mer än vi tänkt oss, det gick ju inte att sluta! 

Det var väldigt härligt att få spendera några timmar med henne och prata om livet. 

Likes

Comments

Dom försökte begrava oss, dom visste inte att vi var frön

Den raden är så vacker.
Det är titeln på Movitz senaste album. Jag hittade den idag på morgonen innan jag skulle åka till jobbet och tappade hakan när jag läste raden. Så enkel, så sann.

Det finns så många som vill trycka ner oss. Som talar om vad vi gör fel, att vi inte är okej och att vårt sätt att vara är onormalt. Att vi inte har rätten att vara oss själva.

Jag är sådan.
Varje dag trycker jag ner mig själv.
Tankarna bryter ner mig på insidan och raserar mitt jag.
Detta gör mitt liv otroligt svårt.

Men jag vill tro att jag är ett frö.
Att detta gör mig starkare.
Det gör mig hoppfull.


Likes

Comments