Igår när jag var och hälsade på hos några vänner i Halmstad hände något underligt. Jag reste mig upp ur soffan för att gå och hämta ett glas vatten när jag plötsligt blev plaskvåt ner på låren. Ville inte ställa till med någon scen eller dra uppmärksamhet till mig så gick lugnt in på toan och fixade till mig, som tur var hade jag klänning på mig och bara ben. Tänkte att det kanske var en riklig flytning men kunde inte riktigt släppa obehagskänslan av att detta var nytt och för mig okänt. På vägen hem på tåget googlade jag det som hänt mig, jag vet- man ska inte googla sina "symptom". Kom iallafall fram till att var man osäker på att man eventuellt haft en vattenavgång skulle man ringa förlossningen så fick de göra en bedömning. Sagt och gjort, ringde Varbergs förlossning som genast ville skicka mig till Halmstad då de misstänkte att det var vattnet och jag var 5 dagar ifrån att få föda i Varberg. Antar att det har med prematur- och specialistvården att göra. Jag bad snällt om att de skulle göra en undersökning och bedömning i Varberg innan så att jag isåfall inte begav mig till Halmstad i onödan. Om det var vattnet som hade gått har man ju trots allt lite tid på sig och jag hade inga värkar heller. Åkte hem och bytte om, hämtade en sliten Claes som precis kommit hem från grabbresan i Köpenhamn och åkte in.

Väl på förlossningen började barnmorskan med att göra en CTG-mätning på vår lilla pojke som glatt protesterade mot avläsningsdosorna som spändes fast på magen. Allt såg fint ut med honom. Jag bad i mitt tysta sinne att det inte skulle vara vattnet och försökte göra en överenskommelse med bebben att han minsann gärna får stanna tre veckor till, vecka 38 kändes mer lagom. Nästa steg var att göra en gynundersökning för att se om det kom fostervatten och om livermodertappen var mogen. En av mina mindre trevliga upplevelser såhär långt, det kändes som en kniv trycktes upp mellan mina ben och sakta vreds om. Kämpade mot tårarna och försökte göra som jag blivit lärd- profylaxandas. Hjälpte sådär, smärtan var brutal. Barnmorskan tröstade mig med att denna typen av smärta inte ens skulle behöva komma under en förlossning, en annan typ av smärta men inte denna skärande. Jag tror Claes där och då var ganska tacksam att han är man och aldrig behöver gå igenom detta, han grinade illa ganska många gånger. Det konstaterades iallafall att det förmodligen blivit ett litet hål på fosterhinnan som gjort att det läckt, dock var inte livmoderhalstappen mogen så det dröjer nog ett litet tag till innan vår pojke tittar ut. Där var rikligt med vatten kvar i livmodern och han verkar nöjd, med andra ord falskt alarm. Lyckliga över att inte behöva föda för tidigt begav vi oss hemåt, såg det hela som ett litet genrep och firade med pizza i sängen framför tvn.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments