View tracker

Är såååå himla stolt över min dotter som fixade så bra betyg! Snacka om stolt mamma jag är!!!!"

"Min son fick nästan bara MVG, snacka om att man har ett ljushuvud till barn. Jag är så stolt!

"Det är nu man kan vara stolt pappa! Dottern fick MVG i nästan alla ämnen. och resterande VG"

"Mitt barn är bäst!!! Så bra betyg! Måste vara generna ;-) "

Det där är liknande kommentarer jag ser mängder utav varenda år vid studenttiderna. Jag blir lika irriterad varenda gång. Irriterad på att föräldrar ska skryta så mycket om hur bra slutbetyg deras barn fick. Irriterad över vad föräldrarnas "vänner" kommenterar under. Jag är irriterad på hur inriktade människor i allmänhet är på att bara de bästa betygen räknas som "bra jobbat".  Hur tänker ni ? Blir min fråga. Tänker ni något alls? Överhuvudtaget, någon gång? Antagligen inte... Eller så gör ni det, men är för inrutad i själva moderatens tänk "alla är INTE lika värda"

Vadå, kanske ni undrar, vad menar du nu, Sofie? Jo men "lyssna" på det här. Vad ska alla de andra studenterna (de som inte fick MVG eller VG, utan G eller kanske IG) tänka och tycka om sig själva när det ser era statusar på facebook, och kommentarerna där under. Ska de tycka och känna att de är dåliga? Ska deras självförtroende, självkänsla eller självbild sänkas på grund av att de inte fixade tiden under gymnasiet. Att det var för tufft för dom. Bara för att man inte lyckas under gymnasiet innebär inte det att man är sämre än andra. Och det innebär definitivt inte att det är kört för en. Det finns alltid olika alternativ för att ta igen och fixa upp betygen från gymnasiet. Mitt bästa tips är folkhögskola!  

Jag själv var i denna sits. Jag var en sådan där student som gick ut gymnasiet med mer än 1/3 del av betyget IG. Resterande G och ett VG. Jag var aldrig dålig i skolan, har aldrig varit! Jag hade mestadels VG och MVG i alla hemtentor och på proven under gymnasiet. Mina dåliga betyg fick jag för att jag hade väldigt dålig närvaro. Jag hade en anledning till min dåliga närvaro. Jag mådde riktigt dåligt av olika själ, samt ett värdelöst immunförsvar på det. Jag började förra året på folkhögskola, för att plugga upp mina betyg. Jag mår fortfarande dåligt och mitt immunförsvar är fortfarande under all kritik. MEN jag försöker kämpa på och har VILJAN att fixa det. Jag bara ska fixa det någon gång. Även om jag inte har måendet på min sida...        

Okej, tillbaka till min irritation. Jag säger inte det att man inte får vara stolt över sina barn, för SJÄLVKLART får man det! Man ska vara det!!! Det är inte det jag menar. Utan vad jag menar är som sagt att alla som tagit studenten är vinnare. Alla är duktiga. Så länge man gjort sitt bästa efter de omständigheter eller förutsättningar den enskilda individen har haft. Man får inte glömma bort det. Det är viktigt!   

Jag har ärlig talat inte sett någon kommentar som inte innehållit betygets värde. Det finns inte en enda status på facebook som inte talar om hur bra betygen är som står på ett papper. Inte en enda kommentar som bara säger, Vi är stolta".  På ett eller annat vis finns betyget alltid med.  

Det som skapar mest irritation hos mig är kommentarer liknande denna "Det är sådana ungdomar vi vill ha, bra kämpat. Det är så det ska se ut!!" Jag bara avskyr det... Skäller ut er efter noter, skärpning! stötta istället de som INTE fixar de där (JÄVLA) MVG. De som inte kunde ta studenten, för betygen saknades. Eller tog studenten men med mestadels IG. Peppa dem! Så att även de kan känna sig duktiga, trots resultatet. De har faktiskt kämpat utefter vad de kunnat. Därför måste även de få känna att de duger. Stötta dem så att de fortsätter kämpa på och hittar viljan att kunna fixa det. Det är precis lika viktigt att berömma de "mindre bra", som de "bra" om inte ännu viktigare... 

En annan sak som jag tycker är under all kritik är betygsystemet. Visst det har gått från IG - MVG till F - A betyg. Det är bättre men fortfarande under all kritik, så som jag ser på det. Dagens betygsystem bedömmer inte individens studieförmåga, utan sätter bara honom eller henne på ett betyg som kan tyckas stämma överäns. Alla elever sätts i olika grupper, och de bildas så kallade A barn, C barn, F barn osv. De duktiga och de dåliga. Det kanske inte alls stämmer in egentligen...

Vad jag tycker skulle vara ett fungerande system? Jag tycker systemet borde vara som så att man antingen blir godkänd i kursen eller underkänd. Sen på det får man några skriva rader från varje lärare i varje kurs. Där orden beskriver eleven som individ inom studieförmågan i själva kursen. Ex, visar god förmåga till fortsatta studier inom ämnet. Mycket god närvaro och intressanta tankegångar i de skrivna hemtentor. De visar tecken på väldigt god kunskap inom ämnet. Eller... Kan ha potetntial, bra inlämnade uppgifter. Tyvärr dålig närvaro och missade inlämningsuppgifter. 

Okej nu börjar jag komma bort från ämnet känner jag. Jag skulle kunna hålla på i en evighet , så jag sätter nog punkt där. Blev plötsligt väldigt trött och ofokuserad på skrivandet. Varit mycket håll i gång senaste dagarna och extremt lite sömn. Blir nog ett riktigt kaos inlägg nu, haha. Men förhoppningsvis förstår ni vad jag vill komma fram till.  

 

 Tack och hej!

Och.. Stort grattis till ALLA studenter. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har inte bloggat på evigheter för jag har tappat intresset helt. Det är inte roligt längre. Men någon gång kanske jag börjar igen. Idag då?  I natt, den 3 juni, klockan kvart över 12 uppdaterar jag bloggen. Varför? Jo jag måste skriva av mig...

I förmiddags åkte jag och hämtade min kusin för att sedan bege oss mot kalmar för en dag på stan. Med lite shopping och god mat. Ja en sådan där lugn och härlig kusin- mys dag stod alltså på schemat. Vi hade varit inne i lite affärer när vi sedan började bli lite hungriga. Vi gick därför mot en resturang för att äta. På vägen dit bestämmde vi oss för att gå genom en affär för att snabbt stanna till en liten stund vid alla solglasögon (både kusinen och jag behövde nya) Vi stod där och kikade och provade när jag plötsligt märker i ögon vrån att personen som går förbi mig stirrar något fanatiskt. Jag ser i "spegelbilden" att det var han... Några sekunder gick och jag vände mig och för att extra kolla om det verkligen var HAN! Det var det, en självklarhet! Kunde inte varit någon annan. Inte ens en kopia, så uppenbart var det att det var HAN.   

Sekunden efter kändes som om hela universum stod stilla. Helt stilla. och helt plötsligt kändes det som om jag fick en stor klump i magen och hela kroppen började skaka. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, PANIK!!!! Hela den där jobbiga tiden med honom gick i repris, fast på snabb spolning. Alla minnen fyllda med hat, avsky, rädsla, smärta, gråt, panik ångest och en extrem känsla av otrygghet fann sig inom mig ännu en gång. 

Det dröjde nog inte 3 sekunder (dock kändes det som en evighet ) innan jag säger till min kusin - Jag måste ut härifrån!!!! Vi var ute på nolltid. 

Den 2 juni, dryga 8 månader sedan jag sist såg han, sprang jag på honom inne i stan alltså. Det trodde jag aldrig! De första dagarna... veckorna... månaderna... halvåret... var jag rädd för att han skulle stå där bakom hörnet och kunna skada mig, igen. Men för några månader sedan var alla tankar om honom och det som hänt borta, eller ja, nästan i alla fall. Ibland kan jag tänka tillbaka på tiden som varit och fråga mig, varför? Varför händer sådant här? Vilka människor vill misshandla sina partner psykiskt och fysiskt? Förstår dom inte den extrema skada som bildas? 

 

Jag har bara en sak att säga alla de vidriga äckel som skadar, - FUCK YOU! 

Jag har bara en sak att säga alla de stackare som tar skadan, - Ni är också värda allt det bra livet kan ge. Snälla låt er inse det snarast möjligt.

 

(life is like a box of chocolate you never know what you gonna get) 

 

Likes

Comments

View tracker

Förra helgen fick äntligen kameran komma fram, och jag fotograferade lite!! Jag älskar verkligen att fota. Tyvärr kommer kameran fram allt för sällan... Vill ni bli fotograferade så tveka inte på att höra av er till mig,( Hihi )  

 

Första bilden är på min bror. Jag fick upp en bild i huvudet och den ville jag få på bild i kameran. Resultatet blev ok! Ganska cool!

 

Resterande bilder här nedan, är som sagt från förra helgen. Min syster med familj, samt mina föräldrar, min bror och jag då, begav oss ut till pulkabacken för att grilla korv och åka pulka. Jag stod bakom kameran så klart! 




Sofie 



 

 

 

Likes

Comments

Orden ekade i mitt huvud om och om igen " fattar du inget eller?" "lyssna på mig för helvete!"  Jag bara fortsatte att blunda. Jag låtsades som om jag inget hörde. Jag skulle inte orka ännu en gång. Jag blundade lite hårdare i förhoppning på att jag skulle somna in. Jag hoppades så innerligt att jag åtminstone, för några få sekunder kunde försvinna ur tid och rum. Befinna mig i en annan del av världen, eller varför inte i ett annat sekel i tiden någon stans långt, långt bort..    

 

Plötsligt känner jag att han hänsynslöst slänger sig över mig, tar ett hårt grepp om mina armar och stirrar med sina otäcka och aggressiva ögon rakt in i min själ. "Lyssna på mig då för faaaan!!!" Det var nästan så jag kunde känna hans otäcka själ leta sig in i min. Hans själv var kall, så kall att det gjorde ont i mig inifrån och ut, utifrån och in. Känslan är obeskrivligt fasansfull. Den är så avskyvärd på något sätt, ett sätt som är omöjlig att beskriva. 

 

Där befann vi oss nu. Han med ett hårt grepp om min arm. Hatisk som bara en viss sorts människor kan vara, och jag feg som bara min sorts människor kan bli. Jag började grina som den ynkrygg jag är. Till slut skrek jag tillbaka "släpp, det gör ont" Jag tror inte han hörde mig, för han släppte inte, eller så bara sket han i det. Jag skrek ännu en gång "släpp det gör ont" Denna gång tror jag dock han hörde mig. För hans kalla blick ändrades en aning. Han tittade nu ner på mina armar som börjat ändra färgen till blå. Han släppte taget en aning, men fortsatte hålla mig om armarna.

Jag gick från att vara en liten ynkrygg till människa, till att vara en stark och modig människa. På något sätt lyckades jag ta mig ur greppet han hade om mina armar och springa därifrån. In på toaletten hysteriskt gråtande, låste jag in mig för att sedan slänga mig ner mig på golvet och försvinna bort i mina tankar...

 

"Varför är det såhär? Ska det vara såhär? Vad är felet på mig? Jag vill inte ha det såhär! "

 

Tårarna fortsatte att rinna ner längs min våta kind medan jag låg där på det kalla golvet. Ensam med mina tankar började jag reflektera kring vad som precis hänt. Jag kände hur mina armar började värka mer och mer. Jag slängde en blick ner mot mina handleder som nu var blåa, och jag kunde se vart han hållit det hårda greppet. Jag försvann ännu en gång in i mina tankar...

 

 

"Det kan inte fortsätta såhär. Jag måste på något sätt ta mig ur det här förhållandet. Jag har tidigare inte lyckats ta mig ur det, men denna gången ska jag lyckas. Jag har annat folk i min närhet denna gång så det ska lyckas"

 

Försiktigt tog jag mig upp från golvet, matt som jag var lunkade jag mig bort mot dörren. Sakta låste jag upp och öppnade dörren en aning. För att lyssna mig till om han fortfarande var i närheten. Det var han inte. Så jag gick ut från toaletten, gick in till sovrummet där händelsen utspelade sig. Sedan fortsatte jag att kika igenom resten av rummen i huset för att se var han befann sig. Han höll inte till någon stans. Jag var så matt och trött, men framför allt ledsen. Så jag gick och la mig på sängen för att återhämta mig en aning. Efter en stund kunde jag höra fotsteg i närheten, och på bara några sekunder var han där, mitt framför mig, igen. 

 

" - Det kan inte fortsätta såhär..." jag talade tyst, knappt hörbart.  

" - Vad sa du?"

" - Jag gör slut, och för denna gången menar jag det verkligen. Ta det på allvar"

 

Han bara gick sin väg... Utan att säga något. eller visa ett enda tecken på att vara ledsen, arg, glad, lättad, fundersam. Inget, han visade ingenting! Han var helt känslokall!  Han bara gick sin väg! Jag blev nervös och ännu mer ledsen. Jag började storgrina ännu en gång. Efter någon halvtimme kom hon in... 

"Du ska veta att jag skäms så fruktansvärt över att vara din (......) Hur kan du bete dig såhär? Du är en riktig jävla fjortis. Han gråter där nere och är jätteledsen."

 

När hon sagt sitt, gick hon sin väg. Såg hon inte hur jag mådde? Såg hon ens att jag låg där matt och vit som de lakan jag låg på. Antagligen inte. Det var här jag bestämde mig för att det verkligen var mig det var fel på, precis som han intalat mig under alla månader. Det var inte han felet låg på, det var mig. Precis som han alltid sa!  

/ Sofie

 

Jag valde att stannade kvar hos den här killen. Vi var tillsammans i några månader till efter händelsen. Den här var tyvärr inte första gången han gjorde mig illa och definitivt inte den sista. Under dryga 8 månader blev jag illa behandlad, både psykiskt och fysiskt. Idag är vi som tur är inte tillsammans. Jag har många sådana här otäcka minnen, och förmodligen kommer jag dela med mig av några utav dom. " Att leva med en psykopat "  Jag vill dela med mig av dom för att andra ska ta lärdom av de och inte begå samma misstag som jag gjorde.  

 

Ps. Jag nämner inga namn eftersom att jag inte vill " hänga ut" någon här. 

På återseende  

 

 

 

 

 

Likes

Comments

I skolan på en lektion, där låt-skrivande var ämnet. Fick vi alla i min klass var sitt häfte "lathund för låt-skrivare" i detta häfte finns en hel del olika övningar för att få fram fantasin och kunna skapa sin egna musik, samt texter. Det finns bland annat en övning som jag fastnade för. Övningen heter "skriv av dig på temat din inre kritiker" I den här övningen blir man till en början intervjuad. Man får svara på sju frågor om vem ens inre kritiker är. Frågor i form av, På vilket sätt lider du av din inre kritiker? Eller, Kan du nämna en typisk fras som din inre kritiker skulle kunna säga?  

Innan "intervjun" Blir man utförligt informerad om hur man skall svara. Det står bland annat " Försök att svara utan att tänka efter. Skriv bara ner det som först dyker upp i ditt huvud." Jag gjorde precis som det stod att jag skulle göra, så klart! Jag skrev alltså bara ner det som först slog min tanke för att sedan övergå till andra delen av övningen, för att göra precis samma sak, inte tänka, bara skriva! 

Andra delen då? Jo, den delen består även den av en "intervju" Dock en frågeställning till min inre kritiker. Jag skulle låtsas att jag var min inre kritiker och svara på frågorna. Utan att tänka efter så klart! 

Första frågan led såhär " Vad heter du?" Min inre kritikers svar: Mitt namn kan ej höras , Inte ens i den stilla vindens tystnad.   

Andra frågan: När föddes du? Ärligt svar från min inre kritiker... När hon tappade hoppet. 

Frågan efter det: Hur ser du ut? Svaret blev: Jag är en mörk varelse som vandrar i hennes själ. För att lämna en bit börda, och sedan bli salig över det som komma skall.

Nästa fråga: Vad är din viktigaste uppgift här i livet? Min inre kritiker svarade (utan att tänka efter) Att se till och inte få henne allt för trivsam i livet. Hon får må bra, men till viss gräns, dock inte allt för bra. Det skadar mitt ego!

Näst sista frågan : På vilket sätt vill du hjälpa mig som person? Svaret: Jag kan lära dig att lyssna på mig till en viss gräns. Som bara gör dig starkare.

Sista frågan: Vad kan göra dig nöjd? svar: Att till slut åter förenas som vänner.

 

Ibland får man till det, även när man inte tänker efter. Det var bara det jag ville dela med mig! Hoppas ni får en trevlig nyårsafton i morgon. Och ett riktigt gott nytt år!!!

Likes

Comments

Jag kan inte somna... Pappa ligger i rummet intill och snarkar så taket nästan lyfter. Klockan är i skrivandes stund strax efter 00.30, vilket innebär att det är den 24 december, alltså julafton. Vi tjuv startade julfirandet igår , den 23 december eftersom min syster med familj är här och firar jul nu, de åker hem igen idag på förmiddagen för att fira jul med min svåger's familj. Kan säga att jag fick många fina julklappar. Tack snälla, underbara familj för de!! 

Min bror fotograferade även mig idag. Tänkte bjuda på lite ego-bilder i det här blogginlägget faktiskt. Jag kan väl säga så mycket som att min plats är verkligen inte framför kameran, min plats är och förblir bakom kameran, där jag trivs som bäst!! 

God Jul gott folk!!! 


 

   

Likes

Comments

Jag vet att man alltid ska blicka framåt. Men vad händer om man inte gör det ? Om man istället blickar tillbaka på livet som varit. Om man för en sekund ägnar tiden åt att tänka igenom de minnen man hoppats på var borta vi det här laget.

En dag, när jag blickar tillbaka på de liv som varit kommer jag endast se de ljusa stunder och minnas de fina minnen. De dåliga kommer vara som bort blåsta. För tillfället finns dock dessa minnen kvar. De finns där, en liten tanke bort , för att påminna mig om vem jag är. Att jag förtjänar det liv jag har just nu. Det påminner mig om att allt endast kan bli bättre från och med nu. enlightened

Dessa oönskade minnen kommer smygandes till min tanke lite då och då. Jag låter dock inte dessa tankar glida förbi. Utan jag behåller tankarna för att i några minuter tänka igenom och bearbeta. Det kan tyckas vara dumt, men för mig är det enda sättet att gå vidare. Jag brukar fråga mig själv hur jag ska kunna gå vidare i livet om jag aldrig låter tankarna bara glida förbi utan att reflektera kring dem? Svaret blir, för mig är det ändå en riktning framåt, och alla steg framåt är  bra. Det är som sagt en riktning framåt och inte bakåt. Betydelsen att ta två steg fram och ett steg bak är inte så stor för mig. Jag vet att så småningom kommer det där steget bakåt inte finnas med i bilden. 

Egentligen vill jag ju inget hellre än att glömma precis allt som varit. sad Jag har många minnen jag mer än gärna glömmer bort. Någon dag kanske jag delar med mig om min historia. Vem vet. Just nu vet få personer om min historia, jag är glad att jag valt att berätta den för dom. Att dela något så hemsk känns ändå ganska bra. Det känns dock desto bättre att jag har någon/några att dela min historia med. Det är inte alla som har det... Det är dock en helt annan historia som jag inte kommer skriva om nu...  

Det jag vill skriva om nu är ändå lite om ödet. Vet inte om du tror på ödet? Jag gör det mer och mer. För om jag nu ändå tänker tillbaka på allt som varit. Så hade jag inte varit där jag är nu om det som hände inte hade hänt. Hänge du med?

Jo men det jag vill förmedla är att allt som händer i livet har en mening. Alla saker som händer, för oss till en riktning i livet. Alla val vi ställt inför, för oss till olika liv i  framtiden. Ena valet för oss till ett liv, medan det andra valet för oss till ett helt annat liv. Jag hade exempelvis aldrig i livet pluggat musik som jag gör nu, jag hade aldrig träffat alla underbara människor som jag nu känner. Jag hade aldrig utvecklat mitt intresse för sång. Alltså blev det ändå till slut något mycket bra av det väldigt dåliga. smiley

/Sofie Olsson 



 

 

Likes

Comments

Som texten lyder så är mitt liv raderat. Eller i alla fall alla de bilder som tagits de senaste 7 åren. Det suger så jävligt att det gör ont långt in i själen. Varför är alla bilderna raderade då kanske ni undrar. Jo såhär är det... För några dagar sedan fick jag ett virus på min dator, det så kallade "polisviruset" som tydligen ska vara ett hemskt virus och som växer sig starkare hela tiden.

Det var en självklarhet att jag och min dator skulle bli drabbade. Jag menar jag har ju varit med om så lite tråkigheter senaste tiden, att det var på tiden att något skulle hända... (ironisk) I alla fall så lämnade vi datorn på siba. Där de tydligt sa att de kunde ta bort viruset och att inga bilder skulle förvinna. De lovade att alla mina bilder på cirka 150GB skulle vara kvar. Lika tydligt som de lovade detta, så konstaterade jag att om de inte kan rädda bilderna, så vill jag ha tillbaka datorn orepparerad. Så att jag själv kunde föra över bilderna på en hårddisk som jag precis fått. Men som sagt så lovade de att allt skulle vara kvar på datorn. Litade på deras ord!! Senare när datorn var reparerad så kollade jag igenom den och upptäckte då att Datorn var tom... Bye bye mitt liv i bilder de senaste 7 åren.

Vi får nu se hur mycket "fotoblogg" det bli av med denna bloggen helt enkelt. Får hoppas att folk runt om i världen låter mig fota dom så att jag kan slänga upp nya frächa bilder här då och då.  Just för tillfället har jag inga bilder alls...

 

Likes

Comments

Kära bloggen, vilken härlig november morgon det är idag. Jag vaknade vid 08.00 helt utvilad, så skönt! När jag vaknade och tittade ut genom fönstret så skyndade jag mig upp ur sängen. Tog på mig kläder och begav mig ut...

 

Här har ni anledningen!

 


 

En sådan fantastiskt fin morgon, eller hur? En självklarhet att jag var tvungen att ta mig ut och fånga detta ögonblick på bild.    

Likes

Comments