Header

​Under så himla många år har jag trott att det var mig det var fel på, men det visade ju sig faktiskt att vi alla är olika och inte behöver passa in i dessa mallar för ett normalt beteende så länge det inte skadar någon annan liksom! 

Nedan har ni en länk till ett facebookinlägg jag skrev idag om diverse saker, alla åsikter bara sprudlade inom mig så jag var tvungen att få ut dem! 😁 Läs och ta till er. 

https://www.facebook.com/sofieelinden/posts/1084249944966461 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Min bästa vän bor för tillfället i Irak, Erbil, och har gjort det sen 7 juni 2012 då hon och hennes familj flyttade tillbaka till hemlandet. Nästa år, efter hon tagit studenten som jag, flyttar hon tillbaka hit med sina föräldrar och sin storebror. Hon flyttade till Sverige när hon var 3 år gammal för hennes storasyster insjuknade i cancer och vården fanns inte där, så de flyttade hit, till Berga i Linköping.

För några veckor sedan flyttade hennes lillebror, som för övrigt är som en lillebror för mig med, tillbaka till Sverige. Jag blev ganska förvånad när han sms:ade och sa att han skulle vara i Linköping samma tid nästa dag, jag trodde ju självklart inte att det var sant. I måndags träffade jag honom för första gången på 1 år. Han berättade om allt som hänt där sen de kom tillbaka dit efter sin semester i Sverige under augusti 2014.

Jag hade inte reflekterat speciellt mycket över varför han var tillbaka eftersom jag vet hur dem funkar, "vi hälsar på i år" sa de 2013, och det blev ju aldrig av. Så som sagt, jag trodde inte på att han var tillbaka förrän jag såg honom, först då började jag fundera.

Hans vän, som även jag känner, skulle besöka honom i Irak i december förra året, när vännen dock kom till flygplatsen misstänkte de honom för att han skulle gå med i IS - vilket han absolut inte skulle - och när han förklarade att han bara skulle hälsa på lillebrodern till min bästa vän, blev även lillebrodern indragen i det hela, gripen och bortförd med ögonbindel och munkavel.

Vännen som flög ner för att hälsa på i en vecka i december blev istället kvar i 54 dagar sittandes i fängelse innan han släpptes för att åka tillbaka till Sverige. Lillebrodern hölls häktad i en cell på ca 4 kvadrat under 12 dagar och åt ingenting med 4-5 dagars mellanrum. "Poliserna" tog ut honom varannan dag ungefär, ställde frågor som varför han skulle gå med i IS, vilka hans kontakter var osv - vilket var omöjligt att svara på för honom då inget av det stämde - och han blev misshandlad i 30 min varje gång han inte gav dem de svar de ville ha.

Jag förstår att många av er säkert tänker att det finns betydligt värre saker att utsättas för som är grövre och hemskare, det jag då vill fråga er som tänker så är: tänk om det var din lillebror?

Tänk om du var mamman, pappan, systern, brodern till den pojke som försvunnit i 12 dagar och ingen vet skymten av vart han är. Jag kan lova dig att din värld hade vänts upp och ner och du skulle aldrig ta ditt barn, ditt hem eller din säkerhet för given igen efter det.

När han sedan släpptes ut från "häktet" fanns det fortfarande personer som var ute efter honom för de fortfarande trodde han skulle gå med i IS eller andra rykten som spridits när han var borta från skolan osv, så hans föräldrar skickade hem honom till Linköping att bo med sin storasysters familj och gå klart skolan här.

Han går nu i 2:an på gymnasiet och bor som sagt hos sin syster mitt i stan, han umgås med vänner och pluggar. Ungefär som vilken annan tonåring som helst tänker ni.

Skillnaden på mig och honom är dock att jag aldrig behövt fly. Jag har inte känt mig hotad för mitt liv, att min familj kan bli skadade eller t.o.m. dödade för något jag blivit misstänkt för. Självklart saknar han sin familj, speciellt hans syster som är kvar i Irak, min bästa vän, som han står så otroligt nära och pratar om allt med. Jag förstår ärligt talat inte hur han eller hans familj orkar, de är så otroligt starka.

Men detta är ju vardagsmat för så otroligt många familjer runt om i världen, varför skriver jag om just dem?
Liknande historier har man ju hört så många gånger förut, varför skulle någon reagera mer denna gång?
För precis som ni andra just insett att detta som hänt i Paris kan hända er, har jag länge vetat vad som kan hända de människor jag håller allra kärast. Jag älskar dem alla från djupet av mitt hjärta och hoppas jag aldrig förlorar dem. När han kommer tillbaka och berättar dessa historier blir jag givetvis berörd och orolig för de andra som är kvar eftersom jag inte visste vad som hänt honom förrän han kom hit, så vad mer är det jag inte vet än?

Jag tänker på henne varje dag. Jag skriver brev jag aldrig kommer skicka, skriver meddelanden till henne och skickar bilder om det hänt något speciellt, likaså gör hon. Hennes lillebror är verkligen det närmaste jag kan komma till henne just nu, och likaså är jag för honom. Det är på något sätt lättare att sakna henne när han är här och saknar henne också, då får jag någon att luta mig mot när det blir jobbigt, som förstår hur det är att ha någon man älskar som familj så pass långt borta vars trygghet är utom ens egen kontroll.

Avslutningsvis vill jag poängtera att vi varje dag blundar för något som sker aningen längre bort, men så fort något sker i ett grannland eller i västvärlden över huvud taget, då kan vi reagera, Facebook kan reagera, statsministern och kungen kan hålla presskonferenser för att försäkra Svenska folket om dess trygghet och uttrycka sin sorg och medkänsla för offer och anhöriga. ​Det ​skrämmer mig.
Vem ska be för alla de människor som varje dag blir misshandlade, våldtagna och mördade världen över men aldrig uppmärksammas?


Till henne, lillebrodern och deras familj: Hamu rozhek birtan akam. ❤

Likes

Comments


Tänk så mycket morden i Trollhättan skakade Sverige, föreställ er då Frankrike i dagens kaos efter vad som hände inatt. Över 100 människor har mist sina liva, flera hundratals människor har mist familj och vänner. Mina tankar går till alla människor som utsätts för detta dagligen och flyr från detta. Jag önskar människor kunde sluta fred. #prayforparis #prayforbeirut #prayforiraq #prayforsyria #prayfortheworld #prayforlove

Mitt i all sorg vill jag även påminna om att tänka efter lite. Varför reagerar nästan hela Europa på ett relativt "litet" terrordåd, tom facebook har lagt in Frankrikes flagga som profilbildskampanj typ, medans detta händer i 10-dubblad skala varje dag i Mellanöstern och många andra länder världen över? Är det för att vi vanligtvis känner oss trygga och bekväma i vår vardag, och när någon då berövar oss den tryggheten blir vi villiga att uppmärksamma och stötta? Är vi så själviska? Det är dags att vakna, dags att märka vardagsrasismen. 

Blev väldigt glad av att sätta på hockeyn och se att de håller en tyst minut för offren i Paris även där. Kärleken finns överallt, vi måste bara sprida den. Vila i frid. ❤

Likes

Comments

Nu har klassen nyligen varit på föreläsning på länsbiblioteket i form av film i en Geodome, rätt lärorikt men mest roligt pga hur man fick trycka ihop sig på kuddar osådär. Nu är det bara arkitektur kvar, sen tar jag helg! ☺

Likes

Comments