Mycket har hänt sen jag satt här. Har inte riktigt känt att jag haft tiden att skriva. Inte orken heller för den delen. Nu har jag ingen katt kvar. Den sista jag skulle hitta ett hem åt hon blev sjuk och fick somna in. SÅ himla sorgligt. Jag hatar dessa beslut som ska tas.. Men nu är det gjort och hon har det bättre. Min fina Lowa. Snällare katt än hon är omöjligt att hitta.. En till del av mig försvann. Vila i frid! 

Samma dag en timme senare var det dags för RuL. Japp, rutin ultraljud. Har velat skrikit rakt ut att jag ska ha barn men inte riktigt tordas förrän jag varit på RuL. Jag var på ett vid 12 veckor och det såg bra ut. Men nu är det ute! En liten flicka ska komma till världen i Mars. En vädur ska hon tydligen bli. Lilla Tyson ska bli storebror. Känns helt overkligt, Han kommer att bli 2 år strax efter att han fått en lillasyster. Jag hade inga planer på fler barn på ett tag. OM jag ens skulle ha fler. Med tanke på hur allt sett ut hemma så fanns det iallafall inga planer. Men nu skedde det. Och allting sker av en anledning. Att göra en abort låg ganska långt borta i mina tankar. Visst det var ett alternativ. Men det var inget förstahandsval. Sen blev det bara som det blev.

Vi har som sagt separerat jag och pappan till barnet, även pappa till Tyson. Det blev i samma veva som jag blev gravid. Det kanske låter konstigt, men så blev. Jag bestämde mig för att behålla barnet och det fanns inget samtycke i det, vilket resulterade i tråkiga situationer. Saker blev sagda, som aldrig ska bli sagda. Vilket fick mig att inse att det aldrig kommer bli bra mellan oss. Någonsin.. Pappan till barnen vill vara delaktig ändå, nu i efterhand..
Jag och pappan till barnen har en så pass bra relation att jag och Tyson har kunnat bo kvar i väntan på lägenhet. Så sen Augusti har vi ändå kunnat hållit sams. Man måste för att man har barn ihop. Tyson ska få allt han behöver i denna separation. Han behöver trygghet och stöd. Föräldrar som inte bråkar och fina ljusa dagar utan sorg. Visst man har tappat tålamodet tusen gånger i väntan på lägenhet. Men det har bara varit att bita ihop. När man har fått barn så gör man bara det utan problem. Man har inte tid att bryta ihop, och jag skulle aldrig låta Tyson se hur dåligt jag har mått. Alla ni mammor därute, ni förstår vad jag pratar om. Man skakar av sig som blöt hund. Sen står man där rakryggad. Så fort jag får se Tyson så försvinner alla mina bekymmer jag har här i världen. Inget kan dra ner mig när jag är med honom. Han läker alla mina sår.

Sen anser jag personligen att det finns absolut ingenting kvar att bråka om. Vi har gått isär. Vi har barn ihop mer än så är det inte. Livet går vidare. Att gräma sig över gammalt betyder enbart att man inte gått vidare och accepterat. Att tålamodet kan tryta är för att man känner att man vill kunna gå vidare fysiskt också. Kunna känna sig som sig själv igen. I ett eget hem, utan spänd energi. Nu anpassar man sig så mycket till allt. Både han och jag gör ju det. Eftersom ingen av oss vill bo ihop längre.

Mitt i allt detta har jag fixat mig två stycken anställningar. Ni kanske kan förstå att med gravidhormoner, och allt roligt och tråkigt som händer så lever jag en känslofylld bergodalbana just nu, haha. Jag ser så mycket fram efter den 15e November då får jag nycklarna till lägenheten. Tiden kommer springa och allt därefter flytt ordnar sig. Allting kommer att ordna sig till det bästa i slutändan!



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allting känns så mycket bättre nu när jag fått se bilder på dig. Kluddens nya ägare har även skrivit och berättat hur det har gått. Hon vill gärna ses på fika med barnen, det känns bra. Men så fort jag tänker på hur jag svikit min bästa vän så blöder jag på insidan och tårarna skulle spruta om jag tillät dom.. Jag hoppas verkligen allt detta var värt det i slutändan. Nog om min älskade katt..

Meningen var att jag skulle starta min blogg med något mer postivit, men så blev det inte. Istället blev mitt första inlägg det något sorgligt.
Jag kanske ska berätta lite om mig själv. Jag heter Sofie är 28 år gammal har en son på 1,5 år som heter Tyson. Har en hund lilla Sandy, hon är 10 år. Jag har precis gått av min föräldraledighet och börjat jobba. Är mitt i en separation med Tysons pappa. Jag, Tyson och Sandy flyttar den 1 December till Västerås. Där ska vi starta upp vårat nya liv tillsammans. Jag känner mig lite trögstartad här på bloggen. Avbryter inlägget nu. Mer om oss kommer snart. 

Likes

Comments

Älskade, Älskade Kludden. Jag älskar dig så himla mycket. Men min kärlek till dig kan inte mätas med min kärlek till mitt barn. Tyson kommer alltid först. Jag är så ledsen att du fick flytta, förlåt mig. Jag vill bara gråta hela tiden över vad jag gjort. 😭 Alla som känner mig vet att jag älskade denna katt högt upp över molnen. Han var som mitt lilla barn innan jag fick mitt riktiga barn. Någonting hände i mig när jag fick Tyson. Mina katter blev inte annat än ivägen för mig. Hur mycket tid jag än velat lägga på dom så har jag aldrig hunnit. Jag vet att det var rätt beslut att lämna bort dig. Men det gör så ont. Du var min i 8 år. Jag älskar sig Kludden men jag måste tänka på allas bästa. Detta var även ditt bästa 😭😭💔💔❤💓

Likes

Comments