View tracker

Ännu en helg har snart passerat och vi har mest varit hemma och tagit det lugnt. Igår var vi i stan en sväng och åt lunch med några polare, sen förbi svärföräldrarna innan vi åkte hem och chillade i soffan. Idag var vi som vanligt uppe vid kl 8 för en morgonpromenad med Neelix, alltid lika skönt att börja dagen så och sen komma hem och äta frukost. 👌

Nu blir det en dusch och sen vidare in mot stan för att träffa tjejen från kenneln som Neelix kommer ifrån :-) Solen skiner så blir nog en glass nånstans sen också.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag är vädret riktigt grått och tråkigt och regnet har öst ner mest hela dagen. Humöret är väl ungefär likadant, jag är så himla trött och seg idag. Disken får vänta tills imorgon, istället får det bli soffhäng och filmkväll. Har ni några filmtips? Komedi, drama, action? Känns som att man har sett dom flesta vid det här laget så kom med förslag! :-)

Likes

Comments

View tracker

Det gäller att hitta glädjen i små saker varje dag. I slutändan är det nämligen det som betyder något. Idag är jag glad för att jag känner mig mer tillfreds med mig själv än på länge. Vad gör dig glad?

Likes

Comments

I mer än halva mitt liv har jag varit sjuk. I mer än halva mitt liv har min hjärna spelat ett spel med mig. Demonen på axeln har gång på gång påmint mig om hur äcklig, värdelös, ful och misslyckad jag är. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Spegelbilden har varit min värsta fiende. Jag har skrikit, gråtit och velat dö fler gånger än jag kan minnas när jag sett mig själv. Tjockisen. Fettot. Den avsky jag känt önskar jag ingen annan. Jag har svält mig själv i långa perioder och läkarna har förvånats över att min kropp inte lagt av tidigare än den gjort. Jag har intalat mig själv att allt sitter i huvudet och jag har inte haft tid att kollapsa. För jag har haft min älskade unge, han som nu är 4 år och som gör livet värt att leva.

Det har inte varit lätt. Att vara sjuk utan att inse allvaret i sjukdomen och dess konsekvenser. Att jag har varit så jävla blind. Jag har utsatt mig själv och mina nära för ett helvete.

Rädslan i min sons ögon när han knappt 2 år gammal tittar på mig och säger "Mamma, du är inte mätt."

Så liten men ändå så klok. Förlåt mig för att jag tvingat er att se på när jag låst in mig själv och låtit sjukdomen ta över allt jag är och allt jag står för. Den tog bort all livsglädje. Alla känslor. All energi.

Men nu idag kan jag nog ärligt säga att jag är påväg bort från helvetet. Jag fick åka in akut pga hjärtat i augusti och när läkaren sa att han ville lägga in mig med telemetri (långtids-ekg) för att dom sett något avvikande på det akuta ekg't då blev jag rädd. För första gången. Hjärtsvikt vid 27 års ålder. En skyhög puls och ett alarmerande lågt blodtryck. Först då insåg jag vad jag gjorde mot mig själv. Mot mina nära. Mot min son. Förlåt mig allihop.

Jag har dock haft en fantastisk människa vid min sida sen juli förra året. Han har envist stått kvar min sida trots att han kom in i mitt liv när jag var som sjukast. När sjukdomen hade sitt hårdaste grepp om mig. Han har trott på mig när jag inte gjort det själv. Han har pushat mig framåt när jag bara velat ge upp. Han har satt krav och i perioder tvingat mig att äta, trots bråk, skrik och panik. Han har fått mig att inse att livet har så mycket mer att erbjuda än självsvält, kroppsideal, utsida och size 0. Han har visat mig dom ljusa sidorna. Han har fått mig tillbaka till livet. Till glädjen.

Han är det finaste jag vet. Det bästa jag har. Jag är så tacksam för att han orkat när ingen annan har gjort det. Och för att han än idag är kvar vid min sida.

Nu ska jag bara fortsätta på det här spåret. Jag ska inte låta demonen ta över allt en gång till. Det är inte värt det. Jag måste intala mig själv det flera gånger om dagen och det är svårt. Men det är inget alternativ att ge upp och allra minst att kasta bort den chansen jag fått att leva.

Till er som känner igen er på ett eller annat sätt vill jag bara säga - GE INTE UPP! Det tog mig 15 år att ens inse att jag var sjuk. Men när den insikten kom förstod jag mer och mer hur min hjärna bara förvrängt allt under alla år. När jag började äta så kom energin sakta men säkert tillbaka, hjärnan började fungera mer logiskt igen och jag orkade inse hur fel allt var. Jag tror på er, ni kommer lyckas. Det tar tid men det är inte omöjligt!


Likes

Comments