View tracker

Hejsan och förlåt för att jag ej har skrivit något, men jag har haft mycket att göra nu i juletid och har inte orken till allt, så jag slänger in nått inlägg om jag får både ork och tid annars hörs vi efter nyår Pussar

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det var när jag började i sexan som jag började se ner på mig själv, hata mig som person och skämdes över mig kropp. Jag var den blyga tjejen som fick stå ut med alla kommentarer om hur smal jag var och att jag borde äta mer, men jag vågade inte säga emot, de hade ju rätt jag var "onaturligt" smal men jag kunde inte rå för det. Istället gick jag runt på skolan med 5 stycken långkalsonger under mina byxor, minst, för att se lite större ut. Jag var inte den ensamma tjejen utan jag hade mycket kompisar men mobbning framkom ändå, att jag var ful var något jag fick höra dagligen och som sagt att jag var för smal. Folk tyckte om att köra med mig eftersom jag inte sa ifrån, jag bara skrattade åt saken, trodde dom. Men smärtan i kroppen var olidlig, varför kunde inte jag få vara som alla de andra?

Det var här allt började. Jag förstod inte att det inte var mig det var fel på. Jag älskade skolan och var alltid med på lektionerna tills allt detta hände, jag började sova på lektionerna, struntade fullständigt i läxorna, lurade mamma att jag var sjuk så hon kunde sjukanmäla mig för att slippa gå med en klump i magen till skolan varje dag.

Jag berättande ofta för mig själv hur värdelös, tråkig och ful jag var. Jag är så arg på mig själv som inte stod upp för mig själv men jag är ännu argare på de som gjorde detta mot mig. Idag så sitter det fortfarande kvar, jag ser fortfarande ner på mig själv vilket leder till att jag inte presterar fullt ut i skolan, jag jämför mig mycket med andra och jag skäms ofta över mig själv. Jag känner att jag aldrig lyckas eller räcker till.

Jag tänkte att jag börjar med några inlägg där jag berättar om mig själv och hur min ångest påverkar mig, det är så otroligt olika hur människor reagerar. Kram.

Likes

Comments

View tracker

Hallå! Mitt namn är som du säkert redan sett Sofie Améus. 18 år, född och uppvuxen i Östersund.

I hela mitt liv så har jag alltid vetat att det varit något fel på mig då jag alltid känt ett enormt hat mot mig själv och mitt liv. Nu bara för några månader sedan så tog jag beslutet att kontakta en läkare och de diagnoserade mig som deprimerad. I denna blogg så kommer jag att skriva hur jag känner och hur mitt liv ser ut till vardags, vilka hinder jag får m.m. De kommer upp både inlägg om vad jag gör på dagarna, inlägg om psykisk ohälsa och sen kommer jag säkert publicera bilder jag tagit då jag går foto inriktningen på gymnasiet.

Jag skaffade inte denna blogg för att folk ska tycka synd om mig eller dylikt utan för att uppmärksamma hur vanligt psykisk ohälsa är och förhoppningsvis kunna hjälpa de vilsna själarna där ute.

Jag hoppas att ni uppskattar detta och att även ni kämpar för att de inte ska vara en tabu att prata om psykisk ohälsa i samhället!

Likes

Comments