Har ni tänkt på en sak? Hur mycket tid vi lägger på att överväga om vi ska göra vissa planerade sysslor nu, eller om en timme. Äsch, jag gör det sen. Jag har ju hela dagen på mig att träna, läsa, diska eller göra vad det nu är... Ja, det finns många anledningar som jag - och jag tror många med mig - intalar oss själva för att skjuta upp sysslor. Problemet är att helt plötsligt så har hela dagen gått och diskberget - eller vad det nu är - har bara växt. Väldigt ofta handlar det om att bestämma sig, ta sig i kragen och faktiskt göra det.


För, om vi ska vara helt ärliga? Visst känns det väldigt sällan lättare att göra sysslan senare? Snarare att den ansträngning som krävs istället ökar för varje gång som sysslan skjuts upp. Tröskeln för att komma igång höjs. Tänk efter, hur mycket energi kan vi då ha lagt på en sak som egentligen skulle gå väldigt snabbt? Men genom att älta jag orkar inte just nu, fast jag borde, men jag tar det sen osv... så är den totala energin så mycket större än den faktiska ansträngning som krävs för att färdigställa.

- För helt ärligt, hur många gånger du upplevt följande scenario?

Jamen nu så, nu känner jag mig redo. Nu när jag sett på tv en liten stund till så fick jag faktiskt helt plötsligt massa energi. Nu ska jag ta tag i diskberget, löpturen eller vad det nu må vara. Till och med att jag känner mig riktigt taggad!

- Ha! Nej, aldrig att det har hänt. I alla fall inte för mig.


Sen har vi listor. Dessa eviga listor! Jag älskar listor, de hjälper mig att komma ihåg. Problemet är bara att det kan gå till överdrift. Ofta skriver, i alla fall jag, ner saker på listorna som faktiskt hade gått fortare att bara göra direkt. Till exempel så sitter jag med en lista framför mig just nu. På den står det bland annat att jag ska skriva in vissa saker i kalendern - jag skrev listan för flera dagar sen, men sakerna står inte i kalendern än. Det hade antagligen gått mycket fortare att bara göra det direkt.


Det är så inspirerande att träffa personer som tar tag i saker direkt. Jag tror det var när jag lyssnade på Framgångspodden som Alexander Pärleros berättade om en regel han har: om han öppnar ett mail som han ska svara på - då svarar han alltid direkt, så länge som svar-proceduren antagligen går fortare än tre minuter. Och tänk efter, det är många mail som inte kräver inte mer än tre minuter för att svaras på. Jag tror denna strategi är tillämpbar på mycket.

- Är det något du borde göra? Går det fortare än tre minuter?

Om svaret är ja på båda frågorna, gör det med en gång och lägg inte mer vikt på att fundera på det!


Det kan också vara värt att reflektera kring värdet på den tid som vi spenderar på något fast vi egentligen tycket att vi borde göra något annat - vad får vi egentligen ut av den? Dåligt samvete? En känsla av att vi inte gör det vi hade planerat? Den tiden blir antagligen mycket mer värdefull om det planerade träningspasset - eller vad det nu gäller - redan är gjort!


Jag tror att många skulle tjäna på att fundera - hur gör jag? Vad kan jag vinna på att göra saker direkt? Varje gång jag gör saker med en gång - istället för att skjuta upp det till senare - känner jag mig väldigt nöjd. Jag har delvis, och fortsätter arbeta för att skrota min "jaggördetsen"-argumentation, häng på du med!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Kanske har du, precis som många av oss andra, vid något tillfälle satt upp ett mål och på vägen dit insett att det går bättre än förväntat. Målet känns inte lika avlägset längre. Kanske, bara kanske kan du till och med prestera ännu lite bättre än det ursprungliga målet... och plötsligt har målbilden förändrats! Det nya målet är tuffare och svårare att nå.

Klarar du då det nya målet så känns det självklart jättebra! Men vad händer om det nya målet blev för tufft? Om det nya målet inte uppnås? Det känns som ett misslyckande. Detta kanske trots att du med god marginal klarade det första målet du satte. Planen som följts var ju satt utifrån det första, något "enklare" målet. Då kanske det inte är rimligt att förvänta sig ännu bättre resultat? Och framförallt så kan det inte betraktas som ett misslyckande om du lyckas uppnå det initiala målet? Som prestationsinriktad tävlingsmänniska är det dock väldigt lätt att göra just detta. Att höja ribban innan det tidigare målet uppnåtts. Risken med detta är att antagligen höjs också nivån för vad som då blir en godkänd prestation. Det kan därför vara nyttigt att ibland ta ett steg tillbaka och fundera på vad var målet från början?

Det var ett år sedan jag bestämde mig för att genomföra en klassiker. Innan jag tog beslutet att verkligen försöka så började jag räkna på reptiderna för Lidingöloppet. Det innebär alltså de det tider som jag måste ha passerat olika delar av banan för att få fortsätta. Jag gick snabba promenader och räknade på hur snabbt jag skulle behöva gå för att klara reptiderna. Jag funderade över möjligheten att varva gången med lite jogging. Jag räknade på tiden och kom fram till att det var möjligt att klara, men det skulle bli tight. För vid den här tiden kändes inte löpning som ett alternativ. För att jag skulle springa någon längre sträcka, eller kanske till och med hela vägen hela vägen, nej det kändes ju bara som en dröm. Jag hade under en längre tid gått hos olika sjukgymnaster, fick samma övningar, men så fort löpningen stegrades så återkom smärtan i knäna. Att springa - nej det kändes hopplöst.

Men sedan under hösten. Jag fick min egenremiss accepterad och fick träffa en ortoped. Han konstaterade felet på mina knän och jag började hos ytterligare en ny sjukgymnast. Jag fick hjälp, det blev bättre. Men att springa 30 kilometer? Nej, det kändes omöjligt. Jag blev rekommenderad att byta till en sjukgymnast som är specialiserad på idrott och löpning. Han hade en helt ny approach och jag fick helt andra övningar. När han sa att jag kunde börja trappa upp löpningen var jag skeptisk. Men jag testade. Jag kommer fortfarande ihåg när jag började närma mig de kritiska distanserna på löpschemat - ihållande jogging i över 20 minuter. Och det gick! Jag var lyrisk när jag kom hem efter att ha klarat av att springa oavbrutet och utan ont i 20 minuter. Det hade jag inte gjort på kanske 2-3 år. Jag fortsatte att öka distansen enligt schemat och det funkade! Visst att jag kunde känna av knäna ibland, men nu det var ju efter kanske 7-8 kilometer och inte 1-2.

Jag utformade, utefter råd från sjukgymnast, ett träningsprogram för hur jag skulle trappa upp löpningen. I takt med upptrappningen insåg jag att ja, jag kanske kan springa en del av Lidingöloppet. Jag började fundera lite över tider. Allt eftersom mina mina distanspass stegrades så fortsatte funderingarna - kanske skulle jag kunna ha som mål att jogga hela vägen? Jag fortsatte träna utefter min plan, planen som var utformad för att bara klara loppet, inga tidsmål. Men jag däremot, jag hade börjat fundera på tider. Först var det tretimmarsgränsen. Ja, det borde jag faktiskt klara, resonerade jag. Efter ytterligare en tid började jag segla på den beryktade silvermedaljen (den delas ut till till tjejer och killar som springer snabbare än 2:38 respektive 2:15). NEJ, STOPP! Helt plötsligt har min målbild förskjutits, och det med ganska mycket. Från reptiderna till silvermedalj. Jag måste stanna upp och reflektera. För jag har kommit en lång bit på vägen, men jag är inte helt bra i mina knän. Dessutom är hela min träning är upplagd för att ta sig runt, då måste ju även målet vara det!

Det är också det som är det viktigaste att komma ihåg på lördag: från början var det reptiderna som gällde, och så måste det fortfarande vara. Mitt mål är att ta mig runt. Allt som innefattar något annat än ett brutet lopp är att ha lyckats! Det gäller bara att komma ihåg det.


Självklart kan nya mål också vara motiverande. Som exempel på det kan jag berätta om när jag åkte Öppet Spår nu i vintras. Mitt mål från början var: Jag ska ta mig i mål. Inga tidsmål, utan det var genomförandemålet som var det som gällde. Sagt och gjort, jag satte upp min träningsplan med målet att ta mig igenom. Det var denna plan jag följde, men när jag var vid Eldris, med nio kilometer kvar, så kikade jag på klockan och insåg att en tid under åtta timmar var inom räckhåll. Där och då omvärderade jag mitt mål, det var troligtvis det som fick mig att orka köra i ett relativt högt tempo sista biten. Det motiverade mig. Jag klarade det nya målet, när jag gick i mål visades min tid: 7:54:34. Känslan var magnifik! Men såhär i efterhand, vad för känsla hade jag haft om tiden i mål varit 8:03:56? Besvikelse? En känsla av misslyckande? Antagligen. Detta trots att jag klarat att ta mig runt, och det med bravur. För att ta mig runt det var ju faktiskt det som jag tränat hela hösten och vintern för.

Detta kanske kan låta konstigt för vissa? De flesta som är prestationsinriktade tävlingsmänniskor sätter ofta höga mål, och tvekar inte med att höja målen om det skulle kunna vara möjligt. Det jag vill säga med detta inlägg är att det lätt kan bli en fälla. Helt plötsligt är det väldigt få prestationer som räcker till för att du ska känna dig nöjd. För så fort du inser att du kommer nå det planerade målet så höjs ribban. Vi måste få känna oss nöjda. Känna att vi verkligen klarade det uppsatta målet. Vi måste få känna framgång. Så mitt tips är: Glöm inte vad det faktiska målet är! Och med det menar jag det mål som planen utformades ifrån.

Likes

Comments

… till Lidingöloppet. 30 kilometer i kuperad terräng. Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu. Det är förfäran, nervositet, osäkerhet och förväntan. Den sista delen av En Svensk Klassiker. Nu är mängdträningen genomförd och allt handlar om att hitta formen, att rehaben gett resultat och att knäna håller.

Det var för ganska precis ett år sedan som jag bestämde mig för att försöka. Där och då kändes det stort, ja nästan omöjligt. Det är antagligen den största utmaningen jag hittills gett mig själv: En Svensk Klassiker. (Speciellt löpningen, då jag brottats med värkande knän som vid tiden för beslutet begränsade mig till löprundor kortare än 1-2 kilometer.) Jag kände att jag inte riktigt visste vad jag gett mig in på. Visserligen har jag alltid tränat mycket och alltid levt ett aktivt liv, men En Svensk Klassiker?! Det var något nytt, något större, en riktig utmaning.

Jag tror att ordet utmaning alltid varit lite extra laddat för mig. Med en enorm tävlingsinstinkt så går det liksom inte att säga nej till en utmaning. Jag måste ju bevisa för mig själv att det går. Att jag kan. Sagt och gjort, jag började prata om min dröm och mitt mål. För en dröm, ja det var vad det kändes som i början. Men allteftersom jag började forma en plan så kändes det mer och mer som ett uppnåeligt mål.

Jag satte upp egna träningsprogram, började åka en del rullskidor och träna för att klara av nio mil på skidor. Jag som egentligen aldrig åkt längdskidor tidigare. Men känslan efter målgången i Mora, fantastiskt! Därefter följde cyklingen. Ett lopp där målet fick anpassas efter situationen då jag drog på mig en öroninflammation samtidigt som loppet. Men vi tog oss runt, jag och mamma. Sedan var det dags för simningen och även där tog jag mig i mål.

Och nu, med en vecka kvar till start på det fjärde och sista loppet så känner jag mig laddad. Jag har följt min plan och känner mig redo. Nu kan jag bara hålla tummarna för att min kropp och framförallt mina knän är lika redo som jag känner mig. Önska mig lycka till!

Likes

Comments