Jag har alltid varit en julmänniska. Jag fullkomligt älskar julen och allt som hör den till. Snön, maten, gemenskapen, musiken och allt pyssel. Det finns verkligen inget bättre!

Sedan länge så har julmusiken spelats från min telefon, men däremot hade jag i år tänkt att inte börja julpyssla förrän åtminstone första december. Det gick sådär. I helgen kunde jag verkligen inte hålla mig längre. Vi har hemma hos mina föräldrar och när vi satt och planerade inför högtiden, så började jag leta inspiration på Pinterest. Och sen dröjde det inte länge tills jag hade börjat att pyssla. Men vad gör det att det bara är mitten av november? Egentligen ingenting, känslan är densamma och jag upplever ett lugn när jag planerar och pysslar inför julen. Så, varför begränsa sig till bara december när det går att börja redan nu?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har under en period känt mig mer stressad än vanligt och jag har haft en känsla av att tiden inte räcker till. Kanske är det också så enkelt. Jag har för mycket saker som jag vill hinna med, jämfört med den tid jag har. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Vi har alla 24 timmar per dygn och sedan hur vi väljer att spendera dem, ja det är upp till var och en.


"Går din tid inte ihop, så är det antagligen för att den inte gör det", eller något i den stilen, sa Johannes Hansen i en intervju i Framgångspodden. Den meningen har jag ofta tänkt på i efterhand. Man vill ofta så mycket, man vill hinna med allt för det verkar ju så roligt. Men vad händer när vi vill försöka hinna med för mycket? Jo, istället blir inget roligt. Allt blir ett stressmoment. Det blir måsten.


Och där insåg jag att jag hade hamnat med träningen. Jag kände vecka efter vecka att jag inte hade tid för de passen jag hade planerat in och vill göra. Det hängde över mig och blev till en stressfaktor. Ett måste helt enkelt. Det var ju inte syftet. Syftet med min träning är visserligen att utveckla min kapacitet inom konditionsidrotten, men framförallt så är det för att må bra och orka vardagens tempo. Men det var inte dit jag var påväg nu. Istället hade träningen blivit ett stressmoment i sig. Nej, nu var jag tvungen att återgå till ritbordet och se över varför detta inte gick ihop.


Väl där, när jag började fundera kring varför det inte funkar så hörde jag återigen Johannes Hansens säga sin mening i stil med "Går din tid inte ihop, så är det antagligen för att den inte gör det". Och så enkelt var det ju. När jag satte mig ner och började litsta passen jag vill hinna med under en vecka så var orimligheten slående. Från och med denna veckan ska jag få börja sakta trappa upp min löpning igen (JIPPI!!!), vilket innebär kortare pass varannan dag. Om jag i fortsättningen vill hinna med dem och samtidigt träna på som jag brukar så kunde jag konstatera att jag skulle behöva hinna med inte mindre än 14-15 pass i veckan (visserligen med vissa pass som kunde slås ihop och kombineras, men ändå). Det går inte ihop med mitt övriga livspussel. Inte någonstans. För tyvärr så har jag inte tiden för att träna 14-15 gånger i veckan och ändå hinna med extrajobb, heltidsstudier och däremellan att umgås med vänner och familj. "Går din tid inte ihop, så är det antagligen för att den inte gör det" och självklart är det så. Det går inte ihop med det övriga livspusslet.


Så nu handlade det istället om att bortprioritera. Jag började med att göra en prioriteringsordning bland de passen jag ville hinna med och med den klar så var det ganska enkelt. Sjukgymnastiken hade hamnade högst upp, för att bli skadefri det måste få ha högst prio. Resultatet? En lista med betydligt mycket färre pass som är verklighetsanpassad efter mitt livspussel i övrigt. Det bästa av allt, jag har eliminerat ett stressmoment i min vardag. Nu ger jag mig själv chansen att känna mig nöjd och att jag faktiskt hinner med. Jag har nu gett mig själv ett fördelaktigt utgångsläge. Och skulle det vara så att jag hinner med ytterligare pass en vecka så är det ju bara en bonus. Nu om går tiden ihop, ja då är det antagligen för att den gör det.

Likes

Comments

Jag tycker att var och varannan person som jag pratar med är eller har varit sjuk den senaste tiden. Förkylningarna sprider sig som en löpeld.

Det var inte jättelängesedan jag var lite förkyld i form av halsont, men sedan blev jag frisk och satte igång att träna. Antagligen lite för hårt, lite för tidigt. Klassiskt misstag. Och som ett brev på posten fick jag konsekvenserna av det i helgen; en pangförkylning. Med feber och hela allt. Träningsplanerna fick helt enkelt pausas. Igen. Suck.

Ni vet hur det är när en sådan där riktigt pangförkylning inträffar. De första dagarna när man har feberfrossa, ont i halsen och är helt matt - nej, då känns inte ens träning som ett alternativ. Men nu, när de värsta symtomen lagt sig. När det bara gör lite ont i halsen, men allmäntillståndet känns bra, då är det svårare att hålla sig ifrån träningspassen. Träningsmotivationen just nu är på topp, men så länge halsen gör ont så har jag lovat mig själv att vänta. Denna gången ska jag minsann bli helt frisk innan jag kör igång med träningen igen. 

Måtte halsen bli bra snart, för jag har börjat klättra på väggarna!

Likes

Comments

Barfotalöpning. Kanske är det en del av lösningen till flera skadeproblem? Kanske inte? Är det kanske så att dämpade löparskor är en del av orsaken till många skador? Hur kommer det sig annars att Tarahumrafolket i sandaler kan springa otroligt långt varje dag och samtidigt hålla sig skadefria? Är det barfotalöpning som är det enda rätta? Jag vet inte, men efter att ha läst Christopher McDougalls bok Born to Run så breddades mitt perspektiv och jag är väldigt motiverad till att lära mig mer.


Jag har precis läst ut boken Born to Run av Christopher McDougall och kan konstatera att den väckt en del funderingar som jag inte tidigare reflekterat kring. Efter att ha läst boken så kan jag verkligen inte svara på alla ovan nämnda frågor, men boken gav mig ett perspektiv som jag tidigare saknat. Den presenterade resonemang som var så logiska så de går inte att säga emot rak arm. Här följer några av dessa resonemang blandat med mina egna funderingar:


De dämpade skorna gömmer skaderiskerna, tills det att skadan är ett faktum. Det handlar om att hitta rotorsaken till problem, men alla dessa dämpningar döljer dem. Med en väldämpad sko så tillåts vi att springa "fel" och det leder i förläningen till att vi kan skada oss allvarligt på längre sikt. Skulle vi istället skippa dämpningarna så finns det inte längre något som döljer om vår löpstil medför en skaderisk, utan det känns av direkt. På så sätt tvingas man att lära sig springa på "rätt sätt" och på så vis kan skador i större utsträckning undvikas. Genom att springa barfota (eller med mindre dämpning) så blir det möjligt att identifiera vad i löpsteget som kan vara skadligt. Och detta medan det fortfarande finns alla möjligheter att göra något åt det. Sålänge vi har en dämpad löparsko på fötterna så kommer dämpningen att ta upp stötar som kommer från ett ogynnsamt, eller direkt skadligt, löpsteg och problemet kommer antagligen inte upptäckas förrän det lett till en större skada.


Vi släcker bara bränder, utan att hitta orsaken till elden. Jag har också funderat kring att många (inklusive jag själv) idag söker hjälp av inlägg eller ett par ännu finare skor. Det är ju faktiskt bara en tillfällig lösning. Sålänge som grundorsaken till problemen eller smärtan är okänd så blir inte lösningarna långsiktiga. Utan vi gör allt vi kan för att få bort smärtan på just det stället som gör ont för tillfället och det är som gjort för att vi istället ska få ont någon annanstans. Genom att springa barfota finns det större möjlighet att själv känna efter vad som känns bra och inte, utan några dämpningar som döljer problemen.


McDougall förklarade också i boken att när Nike marknadsförde sin första dämpade sko så gjordes det med det säljande argumentet att med den nya dämpningen så möjliggjordes ett helt "nytt" löpsteg än tidigare. Med den nya skon kunde löparen ta ännu längre steg och på så sätt springa ännu fortare. Min spontana tanke är att det är att sträva åt fel håll: att använda en sko som möjliggör att vi kan springa på ett sätt som inte är naturligt. Det känns för mig som att det är upplagt för att leda till skador. Tarahumarafolket, som en stor del av boken handlar om, är ett löpande folk som sprungit i alla tider. De springer i sandaler (!) flera mil varje dag och verkar inte vara skadade i samma utsträckning. Bara med det sagt så blir det ju något att fundera över. Kanske är människan gjord för att springa barfota och inte ha dämpade skor? Människan har sprungit i alla tider, men det är först på senare år som vi börjat använda väldämpade löparskor. Med andra ord så är kroppen antagligen inte evolutionärt utvecklad för att springa i dämpade löparskor, utan vår kropp är med största sannolikhet utvecklad för att vi ska springa barfota. Så varför gör vi inte det? Som ett tillägg kan också vara värt att nämna att enligt McDougall så är bevisen för att dämpade skor faktiskt hjälper väldigt bristfälliga.


Jag har långt ifrån tillräcklig kunskap för att ta ställning i frågan gällande barfotalöpning eller dämpade skor, men däremot så tycker jag att logiken kring varför barfotalöpning skulle kunna vara fördelaktigt håller. Jag kan konstatera att boken gav mig en värdefull input som jag ska ta med mig när jag läser vidare, för jag är verkligen intresserad av att lära mig mer. Kanske finns det något att vinna på att sträva efter minskad dämpning och färre speciella inlägg och istället försöka springa på samma sätt som människan gjort i alla tider. Kanske är det vår historia som också är framtiden?

Slutligen så vill jag passa på att rekommendera boken! Om du inte läst den, gör det!

Likes

Comments

Vilka dagar! För ett par månader sedan så bokade jag biljetter till Portugal för att hälsa på en vän på utbyte. Nu sitter jag på flygplatsen påväg hem och kan konstatera att dagarna varit otroligt lyckade.

Vi hade i alla fall tur med vädret! När jag bokade resan så sneglade jag också över lite information gällande hur vädret brukar vara i slutet av oktober - cirka 20 grader. Men vad skönt då kan jag ju förhoppningsvis gå i kortärmat, tänkte jag. Väl på plats har vädret varit otroligt mycket bättre än så, på dagarna har det varit strålande sol och cirka 30 grader. Tack och bock!

I fredags testade en sak jag velat prova så länge jag kan minnas - att surfa! Från det att jag var liten och såg personer som surfade i olika tv-program så har jag velat försöka. Det såg så otroligt roligt ut - och det var det också! Framförallt så kunde jag ana hur kul det skulle kunna vara om man tränade och blev bättre på det!

Inför surf-lektionen så var Emelie, som hade hört några skräckhistorier, nervös och det smittade av sig på mig också. Men efter att ha fått hjälp av instruktören att fånga första vågen så var vi igång och nervositeten som bortblåst. Känslan när jag lyckades ställa mig upp på brädan var fantastisk - jag klarade det! (Visserligen med vad jag antar var en väldigt stabil nybörjarbräda, men ändå!)

Den efterföljande dagen spenderade vi inne i Lissabon för att sedan vara tillbaka på stranden igår. Det kändes bra att försöka fånga den sista D-vitaminen och att hinna med ett sista dopp i havet innan dagens hemfärd. Vi stannade på stranden tills solen gick ner och vi slogs gång på gång över hur vackert det var.

Efter dessa dagar kan jag bara säga:

Portugal - tack så mycket och på återseende!

Emelie - vi ses i december och då blir det maxat med julfix! Tack för dessa dagar!

Likes

Comments

Igår skrev jag tenta. Idag sitter jag i Hamburg och väntar på flyget vidare till Lissabon. Att byta tentaplugg i ett regnigt Göteborg mot ledighet i ett 30-gradigt Lissabon känns väl inte helt fel. Det är kontrasterna som gör det! Att dessutom få besöka Emelie som är där på utbyte ska bli väldigt roligt! Att det kan tajma så att jag hann möta upp ytterligare en vän, Mathilda, på utbyte medan jag är nere och mellanlandar i Hamburg, kändes ju nästan för bra för att bara sant. Ibland klaffar verkligen allt!

Med en lång väntan här i Hamburg hann jag, utöver en fika med Mathilda, med att införskaffa mig en bok som jag nu börjat läsa i väntan på boardingen. Snart bär det av mot något varmare väder, tack för det!

Likes

Comments

I förra veckan så landade medalj och diplom för genomförd Svensk Klassiker i brevlådan. Så häftigt! Jag kom också på att jag inte skrvit någon sammanfattning har av min hela upplevelse: Från det att jag bestämde mig för att försöka tills dess att jag gick i mål på Lidingöloppet. Men här kommer den - Min Svenska Klassiker. (Obs, varning för ett långt inlägg)


Beslutet

Det tog ett tag och jag funderade på olika alternativ. Kanske skulle jag starta med en halv klassiker? Bara Öppet Spår? Tidigare utmaningar har någonstans varit saker som jag vet att jag troligtvis kommer klara - men detta? Jag hade på förhand ingen aning om innebörden. Hur skulle det vara att åka 90 kilometer skidor? Simma 3000 meter i öppet vatten? Cykla 300 kilometer? Springa 30 kilometer? Jag hade ingen aning, men också därför kände jag mig tvungen att ta reda på det!


Utmaningen hade börjat ta form i mina tankar och jag hade svårt att släppa den - så istället bestämde jag mig för att anta den. Jag anmälde mig till loppen, började fundera över boende och träningsupplägg. Ju mer jag läste, desto mer övertygad blev jag: detta skulle utan tvekan bli min största utmaning hittills. Wow, vad roligt!


Skidåkningen del 1 av 4

Spännande och lite läskigt. Det var det första loppet och tillika det på förhand mest osäkra. Anledningen? Jag hade i princip aldrig åkt längdskidor förut och när jag väl gjort det, ja då hade fem kilometer känts jättelångt.


Tidigt började jag titta på reptider och räkna på hur snabbt jag behövde åka. Jag hade ingen uppfattning gällande tider - vad kunde jag förvänta mig? Men jag tränade på och läste om olika träningsupplägg och träningsmetoder. Jag spenderade en hel del av min träning med stavgång uppför backar och liknande. Även rullskidorna var till stor hjälp. Dock var det lite obehagligt i början - det finns ju ingen broms! Men jag tränade och tillslut hade jag även lärt mig att sänka farten och bromsa. Jag kände mig säkrare på mina rullskidor. Allteftersom månaderna gick så hoppades jag på snö, men den lyste med sin frånvaro. Det var en period när det kom lite och då passade jag på att åka. Jag, mamma och pappa åkte också upp en långhelg i Svenska Fjällen och väl där så samlade jag de flesta av mina snöträningstimmar.


För att få en uppfattning av vad det skulle innebära att åka ett lopp så valde jag att anmäla mig till Billingens Långlopp. Ett lopp på 42 kilometer. Detta tog jag mig runt och efteråt så kändes inte Öppet Spår helt omöjligt. Det skulle nog gå.


Och så kom dagen D, det var dags för det första loppet i min klassiker - Öppet Spår 2017. Efter en tidig uppgång stod vi på startlinjen. Nu fanns det ingen återvändo. Jag kommer ihåg att jag var nervös, glad och förväntansfull samtidigt som jag frågade mig själv - Varför utsätter jag mig för detta? Men starten gick och helt plötsligt var vi iväg. Det var trångt i början och det fanns inte så utrymme för att åka i ett eget tempo utan istället fick jag anpassa mig efter omgivningen. Väl efter 11 kilometer och första kontrollen så lättade det något. Nu blev det mer skidåkning än köande. I ärlighetens namn kan jag säga att jag kommer inte ihåg jättemycket detaljer från loppet. Det jag minns att jag var väldigt trött tidigt och jag tänkte: Jag är ju inte ens halvvägs, hur ska detta gå? Men det var bara att bita ihop.


Mitt starkaste minne är nog egentligen vid sista kontrollen i Eldris - med nio kilometer kvar. Jag var trött och ville bara sluta åka. Tidigare under loppet så hade jag inte haft så mycket koll på min tid utan jag försökte hitta ett tempo som jag trodde mig kunna hålla hela vägen in i mål. Men här, med nio kilometer kvar så sneglade jag på klockan och insåg: En tid under åtta timmar var inom räckhåll - men då behövde jag orka åka på. Och med den instiken så lyckades jag hitta lite extra krafter, jag vet inte hur men jag kommer ihåg att jag tänkte: Har det nu gått så här bra såhär långt så kan jag inte sumpa det för att jag är för bekväm i slutet. Så jag körde på. Jag kände själv att det fanns lite mer att ge. Med två kilometer kvar så vet jag att jag tänkte: Vad är 10 minuter? Jag är ju snart i mål - då kan jag vila hur länge jag vill. Jag kämpade och kramade ur de allra sista krafterna jag hade. Och jag grejade det! Det första loppen i min klassiker på 07:54:34. Så mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på!

Efteråt så firade jag och kände mig otroligt nöjd - jag hade grejat det! 1/4 check!

Cyklingen del 2 av 4

Detta var det moment som på förhand kändes mest okej. Jag hade tidigare cyklat en del längre sträckor, visserligen inte 300 kilometer, men jag hade varit över 100. Jag kände här att jag visste lite mer vad jag kunde vänta mig. Trodde jag. Träningen inför rullade på bra och det kändes väldigt roligt. Några veckor innan det var dags så cyklade jag och min cykelkompanjon, och tillika mamma, Västkusten Runt. Ett lopp på 160 kilometer och efteråt så kände vi oss redo. Det skulle bli riktigt roligt - och speciellt att göra det tillsammans, jag och mamma.


Tiden gick och vi kände oss laddade. Tills jag vaknade två dagar innan med värkande öra. Jag hade i ett annat sammanhang varit inne och tagit lite prover så jag visste att jag inte hade någon infektion i kroppen, så att köra skulle inte vara farligt. Men att nätterna innan jag för första gången skulle cykla så långt i princip inte kunde sova var ju inte den bästa uppladdningen. Jag var osäker på om jag ens skulle kunna ställa upp. För er som har haft öroninflammation så vet ni - man känner inte direkt för att sätta sig på en cykel och cykla 30 mil. Vi fick här ändra anpassa vår målbild. Nu skulle vi bara runt och vi skulle ta det lugnt - väldigt lugnt. Sagt och gjort vi började trampa i vårt eget tempo och såg till att stanna i varje depå. Vi försökte få i oss någon form av energi varje gång vi stannade, men att äta med ont i örat gör ont för varje tugga. Jag brukar värdesätta kardemummabullarna som erbjuds i lopp - men med öroninflammation som gjorde att det var svårt att tugga dem så blev de inte alls lika goda, tyvärr.


Men vilken upplevelse det var. Vi startade på kvällen runt halv tio och skulle därför cykla hela natten. Det var så häftigt, att börja när det är ljust för att sedan se solen gå ner och för ett tag cykla i bäckmörker. Därefter fick vi se en fantastisk soluppgång och rätt som det var så var det ljust igen. Häftigt! Det var verkligen en upplevelse att minnas.


Vi tog det lugnt och trampade på och helt plötsligt så var det inte alls långt kvar och vi tog oss till slut i mål, jag och mamma. Vilken grej! Vad klockan stannade på hade vi ingen aning om, men det visade sig vara 14:15:15. Med tanke på omständigheterna så är jag otroligt nöjd med vår prestation.


(Dagen efter loppet begav skjutsade mamma mig till jourläkaren i Motala och han konstaterade, precis som jag annat, öroninflammation och jag fick antibiotikadroppar.)

Simningen del 3 av 4

Detta var spännande. Jag har verkligen aldrig sett mig som en simmare. Skulle kunniga se mitt simsätt så skulle de nog ha svårt att hålla sig för skratt. Inför Vansbro så valde jag att gå en crawlkurs. Inte för att jag trodde att jag skulle hinna lära mig att crawla hela vägen, det hade jag nog inte motivationen till, men det gav mig vattenvana.


Vansbrosimmet inträffade under en vecka där det hänt mycket annat i privatlivet och hamnade därför i skymundan. Men jag fick skjuts dit över dagen och simmade, tog mig i mål och det gick över förväntan. Efter 1:03:50 slog slog jag handen för tidmätningen i mål och jag pustade ut. Jag hade kunnat genomföra loppet och kände mig glad. Jag hade nu genomfört 3 av 4 lopp!

Löpningen del 4 av 4

Ni som läst bloggen tidigare vet kan nog ana att detta är det moment som jag sett fram emot mest, men samtidigt fruktat då mina knän har varit väldigt skadedrabbade när det kommer till löpningen. Men rehaben hade gett resultat och under sommaren hade jag successivt ökat på mina distanspass. Allt var påväg åt rätt håll. Jag sprang ett seedningslopp i Skövde och hade inga som helst känningar i knäna - jag var verkligen på banan!


Det var när det var ungefär en eller två veckor kvar till Lidingöloppet som jag kände av knäna igen. Jag intalade mig att det nog var inbillning. Att jag var så rädd för att det skulle göra ont så därför kände jag efter lite extra. I efterhand så visade det sig att det var nog inte inbillning. Jag hade ådragit mot löparknä - på bägge knäna. Detta ledde också till att Lidingö tyvärr blev en väldigt smärtsam historia, hela loppberättelsen hittar ni HÄR. MEN Jag tog mig i mål och hade därmed slutfört Min Svenska Klassiker - min störta utmaning hittills. Det ni!

Likes

Comments

Ja, så blir det! En favorit i repris helt enkelt. Samtidigt som löven ändrar färg och ramlar ner från träden så passar jag på att byta ut löparskorna mot pjäxor och rullskidor. Förhoppningsvis blir det lite mer snö i år och därmed även en hel del "riktig" skidåkning.


Det ska också bli spännande att se hur det känns att ställa sig på skidorna igen. Förra säsongen var i princip första gången jag åkte längdskidor lite mer seriöst och därför var det ganska instabilt till en början. Första gången jag ställde mig på mina rullskidor så skrattade de i min omgivning. Jag kände mig (och såg antagligen ut) som Bambi på hal is, men förhoppningsvis så känns det mer stabilt i år.


Som mål har jag att slå min tid från förra året. Dock är det viktigt att komma ihåg att förutsättningarna under loppdagen förra året var jättebra, men jag tror att jag har möjlighet att förbättra min tid. Speciellt med tanke på att min svagaste länk förra året var min arm- och överkroppsstyrka, något som jag utvecklat under året. Jag har gått från att endast en enda chin eller pull-up känts omöjlig till att kunna göra flera stycken på rad.


Passande nog så har vi också bokat in en vecka i Svenska fjällen över nyår, så jag är (förhoppningsvis) garanterad minst en vecka på snö. Öppet spår 2018 - här kommer jag!

Här var jag trött och hade ont, men var otroligt lycklig! Jag hade precis klarat 90 kilometer på skidor för första gången.


(I och med detta beslut att anmäla mig så kommer dock min planering för styrkesatsning påverkas och behöva anpassas. Speciellt vad gäller planen för December, men det känns det värt!)

Likes

Comments

Det här går ju riktigt riktigt bra, jag börjar ju först känna av knäna nu *tittar ner på klockan* - 2 minuter 36 sekunder. Från det tilltog bara smärtan. Det var inte så jag hade planerat loppet, även om jag anat det. Dagarna inför har jag känt av båda knäna, men intalat mig själv att det bara är inbillning - det var det nog inte. Jag måste också passa på att kommentera på Josefins resultat, hon förbättrade sin miltid med mer än 6 minuter från midnattsloppet. Där kan man snacka utveckling! Imponerande!

Min loppupplevelse

Första kilometern

19:00 - startskottet ljuder och vi var påväg. Jag var så taggad och de kändes så roligt att få springa lite igen. Kroppen kändes pigg och jag fick passa mig för att inte gå ut alldeles för fort. Det var en så härlig stämning och sann löparglädje. Jag försökte att verkligen njuta av att få springa igen. Det var ett riktigt lyckorus!


2-3 kilometer

Smärtan tilltog sakta men säkert. Jag började känna en oro över att det gör såpass ont så tidigt. Det var fortfarande ganska långt kvar att springa. Jag försökte att tänka bort smärtan och istället känna glädjen i att kunna springa. Jag älskar ju det här! 


4-5 kilometer

Jag började fundera på om det verkligen var värt att fullfölja loppet? Kanske borde jag hoppa av. Det gör så ont - och jag hade inte ens kommit halvvägs. Ja, runt fyrakilometerspasseringen kände jag att det enda rimliga är egentligen att bryta loppet. Samtidigt så kommer jag ihåg vad min sjukgymnast sagt - Det är inget som kan gå långsiktigt sönder. Men smärtan var såpass intensiv och vid ett par steg riktigt det högg till - ja, jag gör nog rätt i att avbryta. Det var en tvåvarvsbana så jag tänkte att jag springer ett varv och sedan så blir det naturligt att gå av där. När jag väl kom till varvningen var det publik som hejade och stämningen var härlig. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att fortsätta. Jag springer vidare in på varv 2.


6-7 kilometer

Under denna passage for det så mycket tankar genom mitt huvud. Hur gör man för att motivera sig att fortsätta när det gör så ont? Jag förhandlade med mig själv. Hela tiden tänkte jag - ja, men springer jag 500 meter till, så kan jag stanna och stretcha eller gå lite sen - det sistnämnda gjorde jag inte, men jag fick mig själv att fortsätta springa. Meter för meter avverkade jag banan och försökte tänka på hur fint det var i den upplysta staden. En stor del av banan gick på de mysiga gatornas kullersten - att hela tiden behöva kompensera för de små ojämnheter som finns på sådana gator kostar ännu mer för knäna. Så fort det fanns möjlighet att undvika kullerstenen så gjorde jag det och jag såg att det var fler som hade den strategin.


8-9 kilometer

Jag ville inte mer. Men nu var det inte långt kvar. För tre veckor sedan klarade jag ju Lidingöloppet - då ska nog detta också vara genomförbart. Jag kom på mig själv med att mer och mer frekvent titta hur långt jag hade kommit. Tyckte det kändes som en evighet för varje 500 meter jag passerade. På flera ställen gick banan upp och ner för trottoarkanter. När knäna gör så ont upplevs detta som stora hinder där jag tvingades sänka farten och riktigt stappla upp och ner. För att försöka springa förbi dessa passager var lönlöst - det bara högg till.


Sista kilometern

Nu är det inte alls mycket kvar. En kilometer har jag sprungit med smärta förut. Nu är det bara att fortsätta - hela vägen in i mål. Jag blir så lycklig när jag ser mållinjen. Jag försöker spurta, men direkt ökar smärtan otroligt. Jag får helt enkelt hålla samma tempo hela vägen in i mål.


Status idag - jag går helst så lite som möjligt kan det väl sammanfattas som.


Tiden då? Den stannade på 47:08 och en 9:e-plats, vilket jag med tanke på omständigheterna får vara väldigt nöjd med. Men däremot så bestämmer jag mig här och nu! Nästa år - då ska jag vara tillbaka och helt skadefri. Då ska jag göra mig själv rättvisa och kunna springa obehindrat sett till knäna och se vad det räcker till. Ja så får det bli!

Likes

Comments

Imorgon smäller det! Klockan 19:00 står jag och Josefin på startlinjen för Running Lights i Alingsås, det som för mig med största sannolikhet kommer bli säsongens sista lopp. Loppet går genom den upplysta staden, så det finns mycket att titta på längs med vägen. Jag är taggad på att få en nummerlapp på bröstet och att ge allt. Det ska bli så roligt, jag riktigt längtar! Efter en kortare vila med en hel del rehab ska det också bli spännande att testa vad knäna går för. Hoppas Hoppas!

Nu under kvällen är planen att jag ska spendera lite kvalitetstid med min nya följeslagare - Fram Rollern. Efter loppet kommer det att bli fullt fokus på styrketräning och rehab. Men först - 10 kilometer där jag hoppas på samarbetande knän, men med säkerhet kan garantera sann löparglädje! Önska oss lycka till!

Likes

Comments