Hej,

Det har inte varit lätt sen jag kom hem från Wien. Det har varit jobbigt att plötsligt flyttas från ett liv där allt känns så starkt, och så bra, till hemmas vanliga rutiner, det eviga vadandet genom lerdy upp till knäna. Faktumet att jag måste jobba veckans nästan alla dagar för att täppa igen hålet Wien grävde i min plånbok har också gjort att jag inte hunnit umgås med mina vänner så mycket som jag önskat. Dessutom brukar jag unna mig saker när livet inte känns så som jag vill, något som är svårt när man är pank. Jag har känt mig gnällig och otacksam och min sinnesstämning har väl legat stadigt på att vilja räcka fuck you till hela universum.

Idag sov jag till klockan tre på eftermiddagen. Åt frukost halv fem. Ringde pappa och bad om att få låna mer pengar. Bestämde mig för att nu får det vara nog. Är jag trött får jag sova, vill jag umgås får jag sätta av tid för det, vill jag unna mig något får jag väl titta på blommor eller något annat som inte kostar pengar och orkar jag inte plugga repetitionskursen inför masterstudiernas början i september så får jag väl jobba hårdare sen då.

Hur mycket jag än vill så går det inte att slippa sig själv. Jag kommer inte kunna krypa ur min kropp och bli någon annan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vet du att jag ligger vaken nu
och försöker följa mina ögonfransars skugga mot lakanet tills de försvinner
sväljs av ögats mörker

vet du att jag inte kan sova
visst vet du att jag är själv



Likes

Comments

Imorgon är det en vecka sedan jag lämnade mitt livs bästa fem månader bakom mig. I Lund är allt hemtamt och som vanligt, jag reflekterar inte över att jag gör saker för första gången på nästan ett halvår. Det går som av sig självt. Men i Fridas lägenhet bor en ny och jag kan aldrig låta något vara utan att pilla i det. Ett myggbett på ankeln, en relation som varit bra. Allt kliar och allt ska klias, rivas i.

Likes

Comments

Jag tror det var för ungefär två veckor sedan jag bytte lägenhet. När jag bestämde mig för att tacka ja till praktiken i Wien var det självklart att bo i kollektiv precis så som jag gjorde under utbytesterminen i Mannheim. Det var troligtvis det bästa med den terminen. Tyvärr var första lägenheten här inte lika social och trevlig så jag såg verkligen framemot att flytta. Jag var dock inte långt ifrån tårar när jag och Malin hade kånkat hit min packning till den nya lägenheten. Den ser ut som en fjällstuga och här var så otroligt smutsigt i mitt rum. Men efter många om och men kom hyresvärden hit och skurade rent och jag gick loss på H&M Home för att få det så fint som möjligt. Dessutom bor jag nu med två superhärliga tjejer och läget är underbart. Två minuter till Belvedere Schloss och två minuter på andra hållet ligger Wiener Konzerthaus. Hur som helst så är bilden ovan det jag kom upp till vid mitt gamla U-bahn-stopp. Jag åker fortfarande samma linje, gröna, men hoppar av på Stadtpark nu. Ska visa er snart, tror det är Wiens finaste hållplats.

Jag har varit dålig på att ta bilder märker jag. Men vi har hängt hemma hos Bea ett par kvällar om helgerna. Här kollade vi på På Spåret och hon rökte i fönstret.

Vid 01:00 kom Beas kompis Albin. Vi mötte honom på stan och gick direkt till Prater Sauna för att dansa. Ja jävlar vad vi dansade. Jag blev glittrig också.

Blev ovän med garderobs-snubben när jag skulle hämta min jacka. Blir irriterad bara av tanken på honom och det.

Men mest var kvällen så här: öl-simmig och glittrig och leende. Livet ler så mycket här i Wien.

Jag har jobbat också. Väldigt mycket faktiskt. Jag trivs så bra och det känns bra med praktiken. Vill göra bra ifrån mig och gör mitt bästa, men det är också svårt att veta på vilken nivå man presterar när man inte har någon att direkt jämföra med. Inga betyg eller kriterier att förhålla sig till, inga tentaresultat som offentliggörs med ett genomsnittsbetyg. När jag börjar tänka på om jag är tillräckligt bra eller inte får jag lite samma känsla som när jag börjar fundera på var rymden tar slut. Det är mycket som är orimligt som ni hörr


Nu ska jag duscha pga luktar äckligt efter löprunda. Sen ska jag äta Wasabinötter och läsa Harry Potter.

Likes

Comments

Det kommer över mig mer sällan nu. Men det är som om när tiden mellan stunderna av saknad och undran om vad fan som hände med oss blir längre, blir känslorna som koncentrerade när de kommer åt mig. Så att jag på bussen mellan Shottentor och LiechtensteinStraße på väg till jobbet får bita i halsduken för att inte skrika rakt ut. Att jag måste sätta mig ner när jag steker lök till min svamppasta. Att jag måste hitta någon annan på klubben fast att jag egentligen bara ville dansa ikväll. Knytnäve rakt in i bröstkorgen och det är som om hela jag rämnar.

Likes

Comments

MJag landade i Wien en lördag. Det var grått, kallt och mina väskor kom inte förens sent på kvällen. Jag kände mig ensam och vilsen, men bestämd ändå. Jag har bytt stad innan, allt faller på plats så småningom. Jag somnade i min loftsäng i ett rum jag bara skulle bo i en månad. På söndagen var det om möjligt ännu gråare, och alldeles isande kallt ute. Men jag gick en runda och kroppen var till lika delar fylld med nervositet som med nyfikenhet. Först gick jag till ambassaden för att se hur lång tid det skulle ta på måndag morgon. 20 minuter ganska exakt. Numera tar jag spårvagn nummer 5, förbi massor av dönerkiosker och affärer som säljer både snökedjor och tekannor, över Friedensbrücke och nästan hela vägen fram till Liechtensteinßtrasse.

Men tillbaka till min första promenad i Wien. Jag blev överrumplad av alla pampiga byggnader. Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid sin omgivning inser jag nu tre veckor senare. Nu vet jag att den första bilden är taket på Hofburg och andra bilden är fasaden på Rathaus.

Men det finns annat än stuckaturer och pråliga fasader. Tillexempel kilometer med graffiti utmed Donaukanal och flygvärnstornen i Augarten. Dom är tydligen så massiva så man inte klarar av att demontera dom. Det finns två till inne i stan, ett är omgjort till ett museum och ser sanslöst obehagligt ut.

Efter det här gick jag hem. Jag hade gått i fyra timmar och var så kall att jag knappt kunde vrida om nyckeln i låset till lägenhetsporten. Men jag var glad och skypeade med mamma och pappa. Var nervös inför praktikens första dag.

Men det hade jag ju så klart inte behövt vara, för det gick hur fint som helst! Trevliga kollegor och roliga arbetsuppgifter. Men framförallt är de andra praktikanterna ett gäng med såna stjärnor att jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna att ha sån här tur?

Jag tror det var onsdagen samma vecka som praktiken började när jag och Malin bestämde oss för att gå till wienercaféet Café Central efter jobbet. Åt naturligtvis en Apfelstrudel och drack en wiener melange. Beställer man cappuccino får man kaffe med vispgrädde i, gäller att passa sig.

Kände mig nog babe i min nya orangea ögonskugga när jag tog denna bilden. Alla mina kläder som jag använder utanför ambassaden stinker verkligen cigarettrök eftersom man får röka inomhus överallt här.

Min första helg med sällskap. Jag, Malin och hennes flatmate Anna-Lena började gå en runda i staden. Vi mötte upp Anton som Malin lärt känna på en tågluff någon sommar tidigare. Han är här på utbyte en termin. Vi gick så sanslöst långt. Bland annat till Belvedere Schloss och parken som hör till och Stephansdom.

Vi stannade på en bar/café, det är liksom ingen skillnad här, och tog en kaffe och ett glas vin. Clara kom förbi och det slutade med att vi tog följe hem till hennes lägenhet. Först köpte vi mer öl i en korvkiosk på hörnan. Har ni sett Claras och hennes flatmates toalett? Fantastisk. Vi gick till Celeste och dansade innan jag och Malin tog U4 hemåt med varsin burek i handen.

Har varit hos Shakespear &Co och köpt de tre första Harry Potter-böckerna. Har aldrig läst dom tidigare så det är vad jag har för mig om kvällarna nu. Så lugnt och mysigt att bläddra bland böcker medan andra sitter och läser, i lugnan ro.

Min andra helg med sällskap kom. Vi (alltså jag, Malin, Clara och Bea som alla är praktikanter och Anton som är här på utbyte) lagade pizza hos Clara och gick efter det till Grelle Forelle och dansade till electro. På vägen hem hoppade det fram en blottare framför mig, helt klart det sjukaste som hänt sen jag kom hit. På lördagen gick jag och Malin en runda på Naschmarkt som är en stor matmarknad. Jag åt en så fruktansvärt god falafel, herre jävlar. Sen smet vi in i en hipstrig ölaffär där priserna var orimliga. Vi tog en sväng inom Café Sperl också, ytterligare ett wienercafé med pianoklinkande live i bakgrunden.

Söndagen sen spenderade jag ensam. Jag har ju som ni vet länge kämpat med att lära mig att umgås med mig själv, detta var en av gångerna det gick riktigt fint. Utställningen var fin. Jag satte mig på Café Phil och drack chai och läste ut första Harry Potter-boken efteråt.

Sen blev det måndag och en vecka fylld med mycket jobb. På onsdagen dock fick ambassadören förhinder och kunde inte gå på en klassisk konsert med Göteborgs symfoniker som var i Wien. Jag och Bea fick gå istället. Vi drack vin och njöt.

Dagen efter var jag på Österrikes Riksbank och lyssnade på bland annat riksbankschefen och EU-kommissionären Pierre Moscovici. Ibland måste jag nypa mig i armen, hur hamnade jag här?

På väg hem från Beas födelsedagsfest. En så fin kväll.

I lördags möttes vi mer eller mindre bakfulla på Ulrich för brunch och skitsnack. Att man ändå kan känna så mycket kärlek för personer efter bara någon vecka? Vi seconhandshoppade och strosade runt. På kvällen skulle vi ses igen, men jag somnade istället. Sen mötte jag Malin på McDonalds och åt glass klockan 23:30.

Igår (söndag) gjorde jag inte mycket. Tänkte på saker som har varit och som aldrig kommer igen. På hur personer snabbt försvinner ur ens liv och deras plats till mångt och mycket fyller deras plats. Men ingenting har riktigt samma form, och det är alltid något litet hörn som ekar tomt. Och det ekar hårt, kallt.

Jag köpte sushi och åkte hem till Clara. Vi gick till Top Kino och tittade på Tatort på bioduk, drack vin och hon lutade sig mot min axel. Det slutade eka.

Likes

Comments

Jag är framkommen i min nya hemstad. Det är inte mina två fullsmockade väskor med kläder. Lever fortfarande på hoppet om att de snart dyker upp. Känns kämpigt att gå till min första praktikdag iklädd jeans och Vans på måndag. Eftersom jag måste vara hemma och vänta på att väskorna ska levereras hit har jag inte hunnit se mer än typ två av Wiens gator på väg till mataffären. Det är märkligt att jag plötsligt är i en stad som jag inte vet något om och ska kalla det hemma för en tid. Undrar hur lång tid det tar innan det känns som min stad. Innan jag har hittat mina ställen. Jag undrar om det blir ett ensamt halvår, eller ett fartfyllt. Ett bra eller ett dåligt.

Allt är mest frågetecken nu. T.ex. att enda informationen jag fått om när jag ska vara på jobbet på måndag är ca. 08:15. Cirka?! Spännande.

Likes

Comments

06:26. Trettiofyra minuter tills planet lyfter från Kastrup och min resa mot nästa halvår börjar.

Mamma hjälpte mig att tömma min lägenhet i Lund igår och jag vet inte hur många gånger under dagen jag sa "fy fan, så här nervös har jag inte varit någonsin". Det var det första jag sa till mina föräldrar innan de körde mig till flygplatsen också. Men jag är spänd och stolt också. Ännu några slag är vunna och jag är på väg mot det största äventyret i mitt liv hittills.

Nu vill jag bara boarda flyget så jag kan få sova någon timme. Sen hoppas jag för hela mitt liv att min oförmåga till att hitta rätt tar paus väl framme i Wien, hade varit för typiskt mig att gå vilse med 50 kg bagage.

Likes

Comments

Drömmer om bättre tider. När jag inte hade pyjamas på mig 20 timmar om dygnet och hade tid att umgås med min princess. På tisdag lämnar jag och Frida in vår kandidatuppsats - halleluja.

Likes

Comments

Jag började bläddra i en dagbok för att se om jag hade skrivit något runt årskiftet förra året. Det hade jag inte, men den 4 januari 2015 skrev jag så här:

Illamående, gråt som aldrig tar slut, panik över allt jag trodde att jag hade bestämt mig för. Det skriker i mig om hur värdelös jag är. Jag vill göra om livet. Jag vill vara en annan än den mig själv jag är nu. Jag vill inte vara alls.

Det händer att jag är i den tanken nu för tiden också. Men inte allt för länge. Jag är på väg, i ständig rörelse, inte alltid framåt men jag rör mig. Jag har lärt mig att ångesten är kemi, ett tillfälle som går över. Och jag längtar så mycket nu, efter livet.

Likes

Comments