Eftersom jag känner att inspirationen inte är helt på min sida och även tiden. Så bestämmer jag mig för att lägga bloggen åt sidan ett tag. Den kommer finnas kvar och vem vet, kanske skriver jag ett inlägg om jag har något att skriva? Fram tills nu har jag haft massor att skriva. Helt plötsligt har jag inte det. Dessutom tar bloggen mycket tid, då mitt mål var att driva en blogg som många läser. Nu känner jag inte att den tiden finns. Jag lyckades bli en av de hundra bästa i landet under min kategori. Det var mer än jag någonsin kunde tänka mig. Jag var långt ifrån de allra bästa, men jag visste inte att det jag skrev skulle dra runt 50-70 unika besökare om dagen. Jag vill tacka alla som läst och även ett tack för alla fina kommentarer som drivit mig framåt. Glöm inte att jag finns kvar. Jag har bara tagit en paus! 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Söndagar är detsamma som brist på fantasi. Så jag hoppas på ett inlägg imorgon igen! 

Facebook

Instagram

Twitter

Blogkeen & Bloglovin-knappen hittar ni längst ner i den vänstra spalten här på bloggen, eller bland de svarta ikonerna. Då är det solfjädern och b:et som gäller. 

Likes

Comments

Vi vill ju knappast bli äldre. Inte ensamma. Bara med dem vi älskar och delar livet med. Åldersskillnader är något helt annat. Jag tyckte också det var lite märkligt. Fram till  jag träffade min pojkvän och insåg något helt annat. Det skiljer nio år mellan oss. Nio år som tynat bort. Han har hunnit med mycket mer än jag. I övrigt är det ingen skillnad. Vi är istället goda komplement. Både erfarenhets- och åldersmässigt. Det är väl så det ska vara. 

Jag tror inte åldern säger någonting om kärleken. Den finns hos alla människor. Sen kan vi inte rå för att det råkar skilja flera år i vissa fall. Jag är snart 23 år och tycker jag börjar bli gammal. Speciellt när jag hör om dagens tonåringar. Det känns som det var längesen jag var där. Har alltid varit mogen för mina åldrar. Verkat äldre. Dock sett yngre ut till utseendet. Min pojkvän har fortfarande barnasinnet kvar. Beter sig som om han inte vore en dag över 25. Jag brukar ofta säga det till honom. Vi möts halvvägs och siffran förblir just en siffra.

Det finns olika åsikter. Vissa bryr dig inte. Andra har frågat hur det är. Om det inte är skumt. Inte ett dugg säger jag. Det handlar om att hitta någon som passar en själv. Som är på den nivån man vill att denne ska vara. Sen spelar inget annat någon roll. Det är ingen annan som kan bestämma reglerna. Finns det ens några sådana? Så länge ingen skadas borde det inte ses som något problem. 

Likes

Comments

Vid denna tid förra året gjorde jag det viktigaste jag gjort hittills i mitt liv. Jag skrev min c-uppsats. Den som skulle bevisa om jag var redo att ta steget ut från högskolan. I ett halvår levde jag och en vän i klassen med arbetet kring den. Resultatet blev något vi bara kunde fantisera om. Den har använts i många syften efteråt. Häromdagen kom jag att tänka på den. Jag satt och tittade på senaste Uppdrag granskning. Det handlade om hur nazismen växer i Sverige. Vår c-uppsats handlade dock inte om nazismen. Utan om Sverigedemokraterna. Syftet var att ta reda på varför man väljer att rösta på partiet.

Att vara opartisk var en stor del av arbetet. Det var inte svårt för min del. Mina professionella och egna åsikter fick skiljas åt. Jag tog hand om telefon samt mejlintervjuerna. Det fanns en personlig anledning till det. Som att stega in i en okänd värld. Det kändes surrealistiskt. Trodde nämligen aldrig jag skulle komma så nära de verkliga åsikterna. De var starka, tydliga och bestämda. En erfarenhet jag funderar kring än idag. Att jag är glad att jag fick. För det ledde till att jag stannade upp. Tittade på mig själv.

Nu vet jag hur det ser ut under ytan. Trots att jag inte fick något personligt möte. Vet jag nu hur det är att komma innanför skinnet på en Sverigedemokrat. Det var inte alls som jag trodde. Jag gjorde det som opartisk student. Kopplade bort min egna privata person för en stund. Det lärde mig mycket om människan, samhället och även om mig själv. Vi velade många gånger. Idag vet jag att vi gjorde rätt. Vi gav oss in i något som vi visste skulle bli etiskt svårt. Men vi lyckades.  


Är du intresserad av att läsa uppsatsen? Hör gärna av dig till mig! Mejladressen finns i presentationen i vänstra spalten. 

Likes

Comments

Försökte ett tag kalla mig spontan. Insåg ganska fort att jag ljög om mig själv. Jag är absolut inte spontan. Planerar allt in i det minsta. Allt kanske är att ta i. Men det stora hela planeras i mitt liv. Jag ogillar att få veta vad som gäller i sista sekund. Föredrar ett par dagars varsel. Då känner jag mig bekväm. Ska jag göra något som kräver mer tid vill jag planera. Mindre tillfällen kan jag bjuda på. Någon gång ruckar även jag på moralen. Det får väl vara ok. 

Mardrömsscenariot är att komma objuden till någon. Eller att ta för mig saker utan den andra partens tyckande. Det kan låta tråkigt och det är självklart inte alltid så. Dock föredrar jag planering. Jag lever med en människa som är likadan. Svårt kan tyckas. Det är inte det. Skulle aldrig klara av att leva med någon som är tvärtom. Hade nog knappt kunnat leva med mig själv. 

Borde jag ta livet som det är ibland. Jag har svårt för det. Mitt kontrollberoende spelar nog in en hel del. Är inte bitarna på plats. Då trivs inte jag. Går och fikar spontant ibland, ringer någon. Ska jag ha födelsedagsfest nästa månad. Då börjar det planeras samma dag som jag bestämmer mig. Det beror på vad det handlar om. Vissa saker ska inte planeras. Vissa ska det enligt mig. Tittar på mig själv. Tycker jag borde ändra på mig ibland. Det lyckas aldrig. Det slutar med kaos. Jag inser att det är sådan jag är. 

Likes

Comments

Att du kan. Framför allt vill. När man tänker efter spelar det roll. Vår motivation spelar roll för allt vi gör. Är inne i en period då jag känner att jag förtjänar bättre. Visar resultat och har inte misslyckats. Samtidigt har motivationen aldrig varit lägre. Jag brinner än. Kommer aldrig slockna eller vara nöjd. Förrän jag fixar det. Tjurigt men ärligt kan jag erkänna att jag avskyr att ge upp.

Jag kanske inte hittar min motivation. Men den finns någonstans. Eftersom det löser sig gång på gång. Känslan är en helt annan. Den är negativ och tung. Det var annorlunda när jag hade ett mål. Då visste jag vart jag skulle. Nu gör jag det bara för att. För att behålla rutiner och för att inte känna mig dålig. Ett godkänt betyg har aldrig varit mer välkommet. För ett år sedan hade det varit det värsta som kunde hända.

Hade aldrig föreställt mig att det skulle bli lättare. Dock faller inställningen fort. Jag är där jag är frivilligt. Ur en annan synvinkel ser jag det som ett måste. Kan bara skylla på mig själv. Det handlar egentligen inte om motivation längre. Utan om att segla i motvind. Med vetskapen att man klarar sig igenom det. Jag har viljan och jag börjar inse att det är huvudsaken. 

Likes

Comments

Det känns som att alla jag en gång kände går om mig igen. Är världen för liten. Eller handlar det om tillfälligheter. Människor pusslas ihop. Ibland där jag inte trodde det skulle ske. Människor jag umgåtts med visar sig känna personer jag visste om. Kanske är det slumpen. Hur som helst binds vi samman. Vi varken vet eller tänker på det. Det räcker att jag minns tillbaka tio år. Det var annorlunda då. Jag umgicks med personer jag inte vet ett knyst om idag. Men vi har inte försvunnit.

Vi möts nog igen. Möjligtvis inte personligen. Men genom andra. Jag är uppvuxen utanför en stad där alla kände alla. Det är nog därför jag nu känner att bitarna ramlar. Där jag inte trodde dem skulle falla ner. Många där skulle veta vem jag är än idag. Genom vänner, pojkvänner, bekanta. De flesta band är brutna. Jag går dock igen genom många. Inte bara i relationerna. Utan i minnet. 

Jag hade många vänner. Ett tag alldeles för många för att kunna underhålla mina kontakter. Jag var en många pratade med. Kände igen. Var känd för mitt glada, trevliga sätt att vara. Skapade mig kontakter omedvetet. Många drogs till min ödmjuka attityd. Jag tror inte det är bortblåst. Att människor som jag känner eller bara visste namnet på möts igen. Det tyder nog på att dem finns kvar där jag växte upp och befann mig. Det är bara jag som fysiskt lämnat. Tanken på mig och det som hände finns alltid kvar.

Min Facebooklista är tömd på många namn. Jag ansåg nog att det var ett avslutat kapitel. Min adress är ändrad. Minns dem mitt efternamn och födelsedag vet de vart jag är. Annars är jag historia. Hur man skådar den beror på vem du frågar. 

Likes

Comments

Bloggen har snart varit igång i två månader och redan nu har den tagit ett rejält steg framåt. Med ungefär 40-60 besökare per dag. Roligt tycker jag, då tanken från början bara var att få skriva av mig. Inget jag trodde skulle locka såpass många läsare. Jag hoppas ni som uppskattar det och fortsätter läsa. Ger er här nedanför länkar till sidor där ni enkelt kan se när jag uppdaterar. Ett nytt inlägg kommer imorgon! Har ni förslag på ämnen jag ska ta upp? Lämna en kommentar!

Facebook

Instagram

Twitter

Blogkeen & Bloglovin-knappen hittar ni längst ner i den vänstra spalten här på bloggen, eller bland de svarta ikonerna. Då är det solfjädern och b:et som gäller. 

Likes

Comments

Jag är nog varken blyg, men inte heller jättesocial. Det var svårare som liten. Kunde knappt se vissa människor i ögonen. Vissa fragment hänger kvar än idag. Jag har aldrig varit osocial. Bara försiktig och eftertänksam i mitt sätt att vara. Har aldrig tagit plats. Aldrig haft något behov av det. Många varnade mig. Sa att det kunde bli svårt i livet. Accepterade istället mina sidor. Tog mig själv för den jag är. Har alltid varit tillbakalutad. Det har inte funnits anlag att vara tvärtom. 

Det är ingen nackdel att vara blyg. Lägen kan behöva läsas av. Ibland är det inte alltid bra att kasta sig rakt in. Är ofta lågmäld, men inte tystast. Väljer mitt sällskap noga. Vet vilka jag är trygg med och ej. För att göra sig av med min blyghet behövs trygghet. Jag pratar gärna, men aldrig bara för att. Vill kunna ha något att säga. Krystar ogärna fram något. Spelar inte för att duga. 

Blyg behöver vara inte detsamma som att vara osocial. Jag kan hävda mig om jag behöver. Min blyghet har aldrig varit ett handikapp. Det har aldrig hämmat mig. Jag har låtit mig vara det. Har inte pressats till att ändra mig. Blyghet behöver inte vara en svaghet. Det kan vara en lika stor styrka som det är att höras. En sida man kanske inte ser kvalitéerna lika tydligt i. Förstår på samma sätt. 

Likes

Comments

Förra sommaren flyttade jag hemifrån. Det enda jag kunde var att städa och laga mat. Annorlunda mat. Hade ingen aning om hur jag tvättade. Det gör jag inte idag heller. Får för mig att allt slutar i att jag krymper och färgar av. Jag kunde inte stryka. Gick en lektion hos min pojkvän. Gav upp. Igår lärde jag mig och det gick bra. Nu kan jag det mesta. Det lagas dock ingen pannbiff med lök eller köttbullar med brunsås. 

Tycker själv inte att detta är endast kvinnliga aktiviteter. Har en pojkvän som kan tvätta och laga godare mat än jag. Han kan allt som inte jag kan. Innan fanns det inget intresse. Framför allt inga måsten. Jag kommer nog aldrig kunna tvätta. Isåfall sitter jag utanför och har koll på om innehållet ändrar färg. Men det går framåt. Jag klarar av att inte bo hemma. Klarar mer än vad jag nånsin trodde jag skulle göra. 

När jag bodde hemma var jag bekväm. Visste att sådana saker löste sig. Nu är det ingen som löser det åt mig längre. Jag kan ju faktiskt. Det behöver inte vara så svårt. Det handlade om att ge det en chans. Att bo hemma var skönt på många sätt. Men någon gång är det dags att ta eget ansvar. Om det så handlar om att göra fel ibland. Tvätten det löser sig nog framöver. 

Likes

Comments


Better Blogging Nouw